9789146240600

Marie Aubert

Jag är inte sådan här egentligen Översättning Cilla Naumann

wahlström & widstrand

Fredag

Bård Två dagar kvar, sedan måste korten upp på bordet. Eller tre.

Jag kör förbi pappa efter jobbet för att hämta ett klaffbord som vi behöver på söndag. Jag får själv leta fram det i garaget medan han står utanför och ser på, han har inte ens tvättat av det. ”Fint ute nu”, säger pappa och nickar.

Jag föser undan Fia, som flåsar och fjantar sig mot mina ben. Barnen har tjatat i flera år om att vi också ska skaffa hund, men jag säger nej, utan diskussion. ”Det är faktiskt ganska kallt”, säger jag. ”För att vara maj.” ”Faktiskt”, säger pappa och flinar. ”Ja, men det brukar inte vara så här kallt”, säger jag.

Vi lägger det hopfällda bordet bak i bilen, jag måste fälla ned baksätena. Jag plockar bort glasspapper som barnen slängt, hittar en keps som jag tror att Sivert har letat efter, ett stort hårband i grälla färger som måste vara Linneas. ”Nej nej”, säger pappa. ”Men ni kanske hade tänkt ha festen utomhus på söndag?” ”Nej då”, säger jag. ”Så optimistiska är vi inte.”

Jag står och trampar och vill i väg.

7

”Du har väl hemskt mycket att göra nu, du?” säger han med det där sneda lilla leendet som får det att pirra i hårbottnen på mig, vad menar han annars att jag skulle göra när vi ska ha huset fullt. Han själv har väl hur mycket tid som helst, han går ju bara här uppe och pysslar, ensam med sin småfeta labrador. ”Ja ja”, säger han när jag inte svarar. ”De blir stora alla ungarna.” ”Det blir de”, säger jag. ”Det är synd att inte Sissel fick uppleva det”, säger han.

Jag vänder mig om och sätter mig i bilen. ”När ska vi komma i kväll?” säger han. ”Halv åtta blir bra”, säger jag.

Han nickar, säger att han har städat i gillestugan så att de kan sova där. ”Hälsa hem”, säger han medan jag sätter på mig säkerhetsbältet. ”Fast vi ses ju snart.”

Jag kör hemåt med bordet i bagageluckan, längs åkrarna, där man ser ut över hela landskapet. I dag är det så klart att man kan se ända ned till det nybyggda området på kajen.

Jag kör in i villaområdet och parkerar i garaget. Vårt hus är det finaste. Mamma skötte trädgården, hon fortsatte med det även efter att vi tog över och hon flyttade. Hon kom på besök med ett par gamla trädgårdshandskar liksom av en slump nedstuckna i väskan och började rensa i rabatterna eller plocka äpplen från de två äppelträden, precis som hon gjort sedan jag var liten. Hon kunde namnen på alla olika rosor, skötte om dem och visste hur de skulle beskäras och 8

när man skulle täcka dem med halm för vintern. Ellen protesterade först, kände sig nog lite trampad på tårna för att mamma skulle sköta trädgården som om den fortfarande var hennes, men Ellen är ju inte intresserad av trädgårdsskötsel, och jag har aldrig varit någon trädgårdsmästare heller, så egentligen var vi glada för att trädgården var så fin utan att vi behövde ägna oss så mycket åt den. Det kändes som en lyx att kunna gå runt bland de feta, överdådiga rosorna, rosa och gula och röda, stora som händer, mörkgröna blad som glänste. Nu är trädgården ovårdad, gräsmattan får robotgräsklipparen ta så att det ser någorlunda ut, men rabatterna är fulla med maskrosor och gräs, och rosenbuskarna är halvvissna. Jag tittar på alltsammans medan jag lyfter ut bordet ur bilen, och jag får ont i magen, jag borde inte ha låtit det bli så här. Jag står inte ut med att tänka på det, allt ska bli annorlunda nu. ”Hallå”, ropar jag, jag trycker det hopfällda bordet mot kroppen och stapplar sidledes in i hallen. ”Hallå”, svarar Ellen inifrån vardagsrummet.

Hon ligger utsträckt på soffan med det ena benet över det andra, det står ett glas vitt vin på soffbordet. Hon viftar med foten i luften som hon brukar, knappar på sin telefon, tittar knappt upp när jag bogserar in bordet. ”Så där”, säger jag och ställer ned det intill väggen, jag har blivit svettig av ansträngningen. ”Bra”, säger hon.

Hon har ju fan inte städat. Det är säkert två timmar sedan hon kom hem, men allt ser ut som när jag gick hemifrån i 9

morse, vardagsrummet är översvämmat av ungarnas kläder, lego och böcker, smutsiga glas och gamla tidningar på bordet, dammtussar längs väggarna. Jag tränger mig ned vid hennes fötter i soffan och trummar med händerna på knäna.

Jag brukade tycka att det var härligt att hon låg så där med ena armen bakom huvudet och inte stressade med något, nästan lite sexigt, att hon inte brydde sig om att barnen eller jag tjatade på henne. På ovanvåningen dundrar raska steg över golvet, det är Eirik eller Sivert, antagligen Eirik, han är snabbare. ”Du är medveten om att vi får besök snart, va”, säger jag. ”Medveten?” säger Ellen och tittar upp. ”Ja?” Jag gör en gest ut mot rummet, hon mulnar och sätter sig långsamt upp. ”Man måste väl kunna få ta det lite lugnt”, säger hon. ”Det är ju fredag.” ”Det vore ju fint om det inte ser ut som ett bombnedslag här”, säger jag. ”Jag ska fixa det”, säger hon, fortfarande med blicken ned i telefonen. ”Bra”, säger jag. ”När då?” ”Kan du lugna ned dig, eller?” säger hon och ser på mig.

Jag öppnar munnen för att säga något mer, något surt, men jag låter bli, sitter tyst och låter det vara, jag har sagt det så många gånger förr att jag blir trött på mig själv redan innan jag har öppnat munnen, och nu kan det göra detsamma. ”Är Linnea hemma”, säger jag till slut. ”Fröken Fröjd är hemma, ja”, säger Ellen och nickar mot Linneas rum.

10

”Så pass”, säger jag. ”Överjävlig”, säger Ellen och skakar på huvudet. ”Blir fint att ordna fest för henne, då”, säger jag. ”Ja, det blir kul”, säger Ellen och vi ler bägge två.

Jag låter som vanligt, jag säger sådant som jag brukar säga, och att vi skrattar tillsammans får det för ett ögonblick att kännas som om allt är som förr. Hon märker ingenting på mig, misstänker ingenting. Jag kan se det på hennes leende, hon känner sig helt trygg, det snör ihop sig i halsen. Jag klappar henne lite klumpigt på knäet och reser mig, går in i köket och ser högarna med tallrikar, smulor på golvet och något såsigt utspillt på bänken, jag tar några djupa andetag genom näsan innan jag börjar plocka ur diskmaskinen. Glas klirrar mot glas, muggar mot muggar. Vi har säkert femtio Muminmuggar i alla möjliga färger, gula och röda och blå och rosa och ännu fler. De enda figurer jag kan namnet på är Lilla My och Snusmumriken, och så är det den svarta muggen som jag brukar få när Ellen för en gångs skull dukar frukostbordet på helgen, Muminpappan i hög hatt. Jag måste sätta pizzadeg till i kväll kommer jag på medan jag diskar upp det som inte går i diskmaskinen, jag borde ha satt mig ned lite, jag också, men jag har för mycket oro i kroppen, myror i rumpan, som pappa brukar säga, jag kan lika gärna få det gjort.

Utan mig kommer det ta två dagar, max tre, innan de går under i sin egen röra. Eirik och Sivert kommer att göra ostmackor och lämna osten och smöret ute, brödsmulor och kladd över hela bänken, fläckar av cola zero på golvet.

Linnea kommer att slänga sina kläder i badrummet och i 11

vardagsrummet, toalettstolen kommer att ha bajsspår, alla tusen par skor och stövlar kommer att ligga huller om buller i hallen. Och Ellen, Ellen kommer inte längre kunna ligga lugnt på soffan med en bok i knäet och kolla på telefonen samtidigt, hon klagar alltid på att det går så långsamt med böckerna hon håller på med, jag brukar säga att det är väl fan inte så konstigt heller. Nu kommer hon inte förstå var all den här röran kommer ifrån, varför det plötsligt tornar upp sig högar med smutsiga kläder och tallrikar med matrester överallt. Jösses, var kom det ifrån, liksom.

Hur ska de klara sig om jag lämnar dem. När jag lämnar dem.

Det är mest mitt hus, byggt av mamma och pappa, och jag äger sextiofem procent av det medan Ellen äger stugan, så om man ser det så är det inte jag som ska flytta. Ändå är det det här huset utan mig jag ser framför mig, alla de andra runt matbordet med en tom plats där jag har brukat sitta, skåpen utan mina skor och kläder, min sida av sängen utan täcke och kudde.

Jag sliter med den minsta grytan, det är intorkad gröt i den. Det är Ellen som lagar havregrynsgröt till Eirik och Sivert på morgnarna, hon lägger blåbär och lite honung på den och de äter upp allt, men vem är det som får stå och skrubba grytan efteråt, vem är det. När grötresterna blir riktigt torra är de så hårda att man kan skära sig på dem. Jag tar lite stålull och försöker gnida loss det, men så blir jag helt matt av hur lång tid det tar, att det går så trögt. Jag släpper ned grytan i vattnet igen och kniper ihop händerna innan jag tar upp den och torkar av den lite och 12

sätter in den som den är i skåpet, smäller igen dörren och hör tystnaden efteråt.

Bara två dagar till, tänker jag och ser ned i diskhon. Jag rör runt med ett finger i diskvattnet, ser på smutsen som lagt sig på botten, så rör jag snabbare, gör vågor hit och dit. Eller tre. Inte på söndag. Men måndag, eller kanske tisdag. Då.

Efter gudstjänsten och middagen och talen, efter att allt det som ska fixas är fixat, listan är så lång, allra först är det att laga pizza och städa så att vi kan ha pappa och Hanne här, den nya Hanne och den nya flickvännen, jag blir stressad över att ha middagsgäster mitt i allt, men det skulle verka konstigt om vi inte bjöd hit dem. Tre dagar till, sedan ska jag säga det till Ellen.

Telefonen vibrerar. Jag är som en hund som hör ljudet av torrfoder i matskålen, jag skyndar mig att torka av händerna på en kökshandduk innan jag drar upp telefonen ur fickan, jag lägger aldrig ifrån mig den längre. Jag håller andan och tittar mig omkring, ljuden är som innan, barnen på ovanvåningen, Ellen är tyst i vardagsrummet. Det är hon, det är Kaia. Jag ler när jag ser bilden hon har skickat på Snap. Hon sitter på sin balkong med en öl, tittar rakt in i kameran och plutar med munnen, det som Linnea kallar pouting. Kaia har på sig ett linne, brösten och armarna är ljusa och mjuka i solen, det ser iskallt ut. ”Ganska varmt här på balkongen ändå”, skriver hon. ”Shit, där skulle jag vara”, svarar jag, jag ler medan jag skriver. ”Det skulle du”, skriver hon och skickar ett hjärta, och jag skickar ett hjärta tillbaka. ”Det ser ut som om du fryser lite”, svarar jag och 13

skickar en aubergine-emoji. ”Du får väl komma och värma mig”, skriver hon och skickar en persiko-emoji, jag blir torr i munnen, ivrig, det bankar i kroppen. ”Vill gärna men det går inte”, svarar jag, det vet hon ju. ”Litet besök i morgon?” skriver hon och jag svarar att det är väldigt mycket att göra innan konfirmationen, men att jag ska försöka få till det. Jag måste få till det, i morgon, jag förstår inte hur, men på det ena eller andra sättet måste det gå. Sedan kommer inga fler meddelanden.

Jag går in i badrummet och låser dörren, fortfarande med telefonen i handen, sitter en stund på toan för att få ned pulsen.

I kväll måste jag skärpa mig, jag kan inte verka frånvarande och irriterad. Hanne kommer att bli sårad och nervös om jag verkar ointresserad av vad hon håller på med och då klagar hon för pappa och då kommer han med sina antydningar om att jag bara är upptagen av min egen lyckade familj.

Jag spelar upp Kaias snap igen, leendet, brösten, armarna, vinglaset, jag undrar om hon kan se att jag har tittat en gång till.

Jag är dålig på det här, det har jag tänkt många gånger det senaste året, att låtsas som ingenting. Jag kan inte sova, jag blir ängslig, jag ser på Ellen och på barnen och får lust att gråta av alltihop. Det är inte sådan här jag är. För det första har jag vuxit upp med pappa och för det andra har det varit många runt Ellen och mig som har brutit upp genom åren, både män och kvinnor, för kvinnor är inte bättre, om nu någon trodde det. Jag har protesterat vitt och brett när folk har blåst sina familjer åt helvete och dragit i väg och knullat 14

någon annan, riskerat allt för lite smicker, för något som inte har betytt något, skitit i sina barn, skitit i sin fru eller sin man, i sitt hem, i sina svärföräldrar, i gemensamma vänner, i julafton, i att åldras tillsammans, i allt. När ingenting betytt något utom att få svänga med kuken och känna sig ung och stark, bara för att frun blivit slapp i fittan efter att ha fött tre barn åt dig, eller för att han på jobbet fick henne att känna sig sexig i sin nya klänning, det är alltid något sådant. Folk måste ta sig samman, har jag sagt till Ellen och till mina kompisar, jag har sagt det till alla. Folk ger upp för lätt. Vad har hänt med moralen, vad har hänt med att bara vara en hederlig människa, har jag sagt. Vad sägs om att bara hålla vad man lovar. Har jag sagt.

För några år sedan, när mamma var sjuk, hände det där med Peter, han var lite i utkanten av kompisgänget från gymnasiet och jag hade inte så mycket till övers för honom i början, han var alltid så jävla kaxig, allt var alltid någon annans fel. Ingen av oss har sett honom på länge nu, för alla tyckte att det blev för tungt, han gick ifrån sin sambo och två barn och hon blev ensam kvar med huvudansvaret för bägge.

Den äldste var gravt autistisk, höga konstiga skrik och svår att få kontakt med. Vi blev inte så förvånade över att Peter stack, för redan innan bröllopet ville han alltid träffas på Jeppes nere i centrum och dricka öl, oftare än vi andra hade tid med, mycket oftare än han själv borde haft tid med. Jag behöver en paus, sa Peter. Jag måste bara få en liten paus. Och de där ljuden, sa han, jag blir helt galen av de där ljuden. Han tjöt högt och härmade sin son så att folk vid grannborden vände sig mot oss. Ingen av oss skrattade, vi bara tittade 15

på varandra. Vi förstod ju att han hade behov av att blåsa skallen ren då och då, det var inget att säga om det, en sådan situation är ingen enkel sak, men det där, det var iskallt, jag berättade det för Ellen, det där går fan inte an, sa jag. Nej, det gör det inte, sa Ellen.

När Peter flyttade ut berättade han det för Simen och Jon och mig på Pokalen efter att vi hade sett en match. Han såg risig ut, smal och nervös och sammanbiten. Jag frågade hur de skulle göra med barnen, om det inte skulle bli svårt för honom och Johanne att dela lika. Det är inte tal om att jag ska ha dem mer än varannan helg, sa Peter, han satt liksom och vaggade och höll i sin öl. Det blir för mycket för mig, jag kan inte ägna mitt liv åt det där.

Jag kan lägga band på mig ute bland folk även om jag dricker, det är inte alla mina kompisar som kan säga detsamma, men då slog jag näven i bordet och vrålade det är för fan dina barn, för helvete, du kan inte låta Johanne ta allt ansvar ensam. Peter reste sig och var röd i ögonen, jag reste mig också, jag var så arg att jag hade kunnat nita honom rakt av, kände att senorna på halsen spändes och att käken darrade, och bartendern kom springande och skrek nu ska ni LUGNA NED er här! Peter sa att han kunde gå, inga problem, han tog sin jacka och välte ned ett ölglas på vägen ut, Jon fick allt i knäet. ”Vilken skit”, sa jag till Ellen när jag kom hem.

Jag satt i kalsongerna på sängkanten, hon satt i sängen med en bok, jag var lite full och adrenalinet rann till igen när jag pratade om det, jag blev andfådd. ”Shit”, sa hon. ”Vad tar det åt folk.”

16

”Det har varit en annan kvinna också”, sa jag. ”En yngre, de har hånglat och knullat i två år, det är så jävla klassiskt, jag tycker fan inte att det är okej.” ”Det är så patetiskt”, sa Ellen.

Jag märkte att hon var nöjd och tillfreds med att ha en man som hade värderingarna på plats, en som var av rätta virket, som inte skulle göra något sådant, aldrig. ”Jag fattar det inte”, sa jag igen. ”Gå ifrån sin familj.”

Jag kröp upp i sängen, alkoholen var på väg ut ur kroppen och jag hade börjat frysa. Jag låg på rygg och stirrade i taket. ”Men vad är det”, sa Ellen, nu lät hon orolig. ”Du.” Hon la sig intill mig, la ena benet över mina ben och satte näsan mot min hals. ”Du får inte ta så illa vid dig ”, sa hon.

Jag grät, utan ljud, jag låg stilla med armarna längs sidan.

Peter flyttade ihop med sin nya kvinna, hon är visst gravid, de har ett hus på andra sidan fjorden. Jag har slutat hälsa på honom, gick rakt förbi honom i affären en gång. Jag vet inte vad jag skulle göra om jag träffade på honom nu.

Jag reser mig från toaletten och sträcker på ryggen. På telefonen dyker det upp ett hjärta, från Kaia, jag ler, jag skickar tillbaka ett hjärta, och ett till.