9789146240532

Kristin Nord

uta npåverk et

Wahlström & Widstrand

I_Utanpaverket.indd 3

2023-03-20 17:11

Wahlström & Widstrand www.wwd.se Copyright © Kristin Nord, 2023 Omslag: Sara R. Acedo Tryck: ScandBook, EU 2023 ISBN 978-91-46-24053-2

I_Utanpaverket.indd 212

2023-03-20 17:11

1

Det är en söndag när hon får beskedet.

Julia ligger och stönar till hans takt, när hennes blick får fäste på en harkrank som sprakande dansar runt i taket.

Han – det är inte han som en invand person, någons rytm hon känner. Nej, han här är ny, ett främmande element i hennes säng, han heter visst Adam – och nu har han sitt ansikte nerborrat vid hennes nyckelben, hans flåsande andedräkt gör henne ännu varmare än vad hon redan var när hon vaknade.

Som om hon ska upplösas i vätskorna från deras kroppar.

Hon fastnar med blicken på harkranken. Tänker att hon borde vara mer i det medvetna nuet, anstränga sig för att möta njutningen, möta honom, lite mer. Hon borde vara mer inlevelse­full, ge efter, för det är alls inte oskönt. Men harkranken distraherar.

Hon förflyttas i minnet, till villan tjugo år tidigare, till barndomshemmet, till flickrummet med den flagnande tapeten, den fattiga konsten i form av inramade opersonliga affischer på franska landskap och fruktstilleben. Då, när somrarna inte var lika heta som nu och hon inte hade någon ovanpå sig, men harkrankarna likväl var där och ackompanjerade hennes orgasmer.

Hon brukade drömma då, om hur tyngden av en man skulle kännas. Hon hade ingen dildo på den tiden, det var skämmigt med sådant. Kvinnlig tillfredsställelse. Det fanns inte ens ett vettigt ord för det i hennes vokabulär.

9

I_Utanpaverket.indd 9

2023-03-20 17:11

Hon var på en cup i Tyskland när hon var fjorton eller om det var femton och hon och resten av flicklaget (damlaget avancerade man till först när man hade passerat perioden som junior, det var långt dit, de var och förblev flickor) hade smugit in i pojklagets rum och kommit på killarna med att precis ha runkat, i grupp, i en sal med luftmadrasser och sovsäckar, och den sura, fräna doften låg som en hinna över salen när de klev in.

De hade precis nått den åldern när laddningen kring det som skett innanför sovsäckarna var som allra starkast. Och själva handlingen var förknippad med så mycket skam, att allt de kunde göra, pojklaget, var att flina, och flicklaget hade svårt att sätta ord på vad de varit med om, när de sprang tillbaka till sin egen sal och samlade ihop sig på golvet. De enades om att det var äckligt. Killar är vidriga, sa de, och rynkade på sina näsor.

Någon av dem gjorde en grimas med två fingrar i munnen, som om hon skulle kräkas. Pojklaget hade haft tidningar också, med bilder på utfläkta fittor. Äckligt, sa flicklaget. Med sina knoppande kroppar, med sina höfter som svällde, och bröst som intog sin rundning under matchtröjorna i hundra procent polyester. Flicklaget, med sina utbakade flätor, hårt sprejade. De flätade varandras hår före match, som en ritual.

Fy fan vad äckligt.

Som om inte också de, i sina sovsäckar. Lät handen gå och gå.

Händerna på täcket.

Handen i Adams springa mellan skinkorna.

Harkranken sprakar och sprakar, och på något sätt är det som om Adam blir det där pojklaget, den gången, för det är plötsligt så tydligt för henne att hans lust inte stämmer överens med hennes. Vill hon ens detta? funderar hon, och känner sig som en karta där han gradvis intar och erövrar större territorier.

Han nafsar och slickar och håller på, hon blir allt mer obe10

I_Utanpaverket.indd 10

2023-03-20 17:11

kväm. Hon kan nu också känna hans sura lukter. Den kryddiga parfymen har dunstat bort från hans bröstkorg av den flödande svetten. Hon vet så lite om honom. Vet bara att han agerar som en ockupationsmakt, med affirmationer som främsta vapen.

Och hon låter sig intas, eftersom hennes bekräftelsetörst inte vet några gränser.

Han bara stod där i natten, så lägligt utanför gatuköket på Möllevångstorget när hon just vinkat hej då till Gaby efter utekvällen och var på väg in för att köpa pommes.

Adam, stod det på hans bröst. För han hade fortfarande på sig de gröna sjukhuskläderna med namnbrickan, och fula tofflor på fötterna. Han var massiv, på ett sätt som tilltalade henne, hon kände sig matchad rent fysiskt när de hamnade mitt emot varandra och började käbbla.

Kantig, markerad, mörk, mot hennes voluminösa fluff i den rosaröda kaftanen. Hon höll på att snubbla in i honom, på sina ostadiga fötter. Och hans ansikte genomgick då ett förvandlingsnummer, från trött och hårt, till öppet, nästan lent. Hon var snärtig och snabb i käften som hon bara blev i berusat tillstånd. Som vanligt bestod hennes raggningstaktik av smädelser och spelat förakt. När hon berättade om sitt jobb sa han något om att journalister är falska. Då replikerade hon med att folk inom vården verkar helt empatilösa.

Det hade roat honom så mycket att killen i luckan knappt hört hennes beställning, apelsinjuice.

De slog följe genom parken och upp till henne. En lockande tystnad fanns mellan dem då. Allt som ännu var outtalat och på något sätt stilla. Hon var spänd på varje nyans i hans ansiktsuttryck, och kände sig nästan nykter.

Han hjälpte henne med cykellåset som krånglade. När deras fingertoppar råkade röra vid varandra sände det signaler rakt ner i bäckenet.

De tog trapporna upp i stället för hissen. Han tog två trappsteg i taget och fick vänta in henne vid varje våning.

11

I_Utanpaverket.indd 11

2023-03-20 17:11

– Raggar du alltid upp fulla tjejer på väg hem från jobbet? frågade hon innan hon låste upp.

Han svarade aldrig vilket var det förväntade, men troligen helt osanna, svaret.

Det kändes ovant att släppa in en främling till sitt. Hon hade haft en lång paus från män. Efter mängden dåliga dejter och misslyckade ligg hade hon börjat umgås med tanken på att göra sig fri från idén att försöka jaga det alla omkring henne hade, eller verkade vilja ha: En partner, tätt följd av en avkomma. Det fanns en lockelse i att ställa sig vid sidan av den idén. Men nu höll allt det på att gå i stöpet, konstaterade hon med ett inre fnitter, när hon såg honom sätta sig i hennes soffa.

Hon tog en dusch, men inte han. Och när hon gick genom det kombinerade köket och vardagsrummet och vidare in i sovrummet i mörkret genomfors hon av tanken att han nog hade lämnat lägenheten, och henne, för det var så tyst.

Men hon fann honom i sängen, den stadiga och släta kroppen. Kläderna hade han prydligt vikt ihop på golvet intill nattduksbordet, som var belamrat med böcker, vattenglas och krämer. Han hade en arm utsträckt mot henne. Hon lade sig ovanpå, och de behövde inte prata mer.

Nu på morgonen vaknade hon först. Kastade av sig täcket, hann bara precis glida in i vaket tillstånd, innan han sträckte sig över henne.

Den här gången ligger han alltså ovanpå, när telefonen börjar ringa. Ljudet hörs först svagt, men det är ingen tvekan om att det är hennes mobilsignal. Fyra signaler. Och så börjar det om, med stegrande ljudnivå. Adam bara fortsätter, som om signalen blivit en hypnotisk, rytmisk uppmaning till honom att öka takten. För henne betyder ljudet av telefonen något annat. En dov oro. Hon försöker trycka honom ifrån sig, markera fysiskt att hon behöver ta samtalet. Hon sätter sina handflator mot hans bringa, men han svarar med att pressa sig 12

I_Utanpaverket.indd 12

2023-03-20 17:11

hårdare mot henne, frustande och flåsande som något slags rovdjur, eller om det snarare är som en räddhågsen kanin, tills hon måste vråla för att bryta igenom hans hänryckning. Då dunsar han av henne, sträcker sig efter vattenglaset, med en suck som får hela sängen att vibrera.

När hon kliver upp skymtar hon i spegeln hur han slår ihjäl harkranken med en av böckerna från högen på nattduksbordet.

Mobilen visar sex missade samtal från Marie.

Hon svarar på första signalen.

Rösten är tjock, grumlig.

Nu har det alltså hänt.

I_Utanpaverket.indd 13

2023-03-20 17:11

2

Morgonen när Lilian Björk hittas död, står det en kristallvas med två halvt vissna pioner på vardagsrumsbordet, bredvid soffan. När hemtjänstpersonalen öppnar dörren och ropar är det ingen som svarar. Hon hittas i köket. På andra sidan fönstret: De rosa pionerna i rabatten. Humlorna. Gräsmattan som dränks i solljus. Motorer som startar, barn som gråter och skrattar om vartannat. En cykel med krånglande pedaler som gör väsen av sig när den passerar.

Hemtjänstpersonalen har sekretess och kommer inte att berätta någonting. Poliserna – de är inte där riktigt än – kommer senare att säga att det verkar ha gått fridfullt till. Själva dödsögonblicket. Ingen, som inte var där, kan förstås veta. Men det är så det ska återberättas. Livet har runnit ur henne här.

Hon sitter i köksstolen, den närmast fönstret, med en påbörjad handlingslapp framför sig på bordet.

Först: Bröd.

Det stod alltid bröd överst på Lilians handlingslappar. Inga grova rågbröd med fibrer och frön. Utan barkis, långfranska.

Gluten hade hon aldrig hållit sig borta ifrån. Nej, kritvitt och helst dagsfärskt skulle brödet vara. Med ett tjockt lager extrasaltat smör. Hon orkade ändå aldrig mer än några få tuggor – det var på detta sätt hon hållit sitt BMI inom intervallet undernärd livet igenom.

Varje frukost – knappt en halv macka. En kopp kaffe med en sockerbit. En onämnbar mängd cigg. Och ett glas mjölk.

14

I_Utanpaverket.indd 14

2023-03-20 17:11

Mjölk, står det alltså också på listan.

För hon hade under hela sitt vuxna liv druckit ett stort glas mjölk varje morgon, som om hon varit ett mycket litet barn.

Mjölkmustaschen drogs bort med ovansidan av handen, ibland med morgonrockens ärm. Men vad gjorde väl det, hon tillhörde typen som tvättade ofta. Halva mackor, halvfulla maskiner.

Klimathotet hotade aldrig Lilian, liksom hotet om en allt för tidig död inte fick henne att sluta skriva cigg på handlingslapparna. Som om hon skulle glömma, väl framme vid kassan.

För de tog ju slut så fort, de röda paketen med silverpapper.

Giftpinnar, som hon kallade dem. För hon hade humor, jämte självhatet.

Bredvid handlingslappen: Askkoppen i låtsasmarmor, inrökt, billig, tung. Och inuti den: En halvt rökt cigarett med läppstiftsmärken på filtret. Alltid läppstift. Även om den enda som såg sminket var hon själv. Ett skyddande glansigt lager mot världen. En tändare, av den billiga, färgglada sorten, ligger också på bordet bredvid de två läppstiften. Det är så scenen för hennes död ser ut.

Hemtjänsten gör som rutinerna föreskriver: Larmar ambulans. Och sedan ringer personalen, hon heter Camilla, sin chef och förklarar läget. När ambulansen hämtat kroppen anländer två poliser till villan. De genomsöker den metodiskt. När de gläntar på dörren till ett av sovrummen, ser de hundratal spritflaskor och bag-in-boxar. Från golv till tak. Alla förpackningar och flaskor är tomma. Samma sorts whiskymärke, samma sorts vin. För det var aldrig smaken, druvorna, som hade betydelse.

Den ena polisen drar upp jackan över ansiktet för att dämpa lukterna. Den andra håller för näsan.

Lilian, som annars varit så noggrann med renligheten.

Aldrig en synlig fläck på blusarna. Lika kritvita som bröden.

Klorinbad varje vecka.

Poliserna stänger dörren till rummet. Så som Lilian hade stängt och låst, de få gånger hon hade besök de senaste åren.

15

I_Utanpaverket.indd 15

2023-03-20 17:11

Hemtjänstpersonalen, Camilla, har väntat på grusgången framför villan. När poliserna är klara, låser hon ytterdörren.

Bilarna rullar i väg ungefär samtidigt.

Polisbilen kör till en annan villa, en halvtimme bort. De ska leverera ett dödsbud. Vardagsmat för en polis.

Pionernas blomning är kort.

Just precis nu, när juni övergått till juli, är de som vackrast.

Det är synd bara, skulle Lilian ha tänkt om hon ännu varit vid liv. Att de vissnar så fort när man tar in dem och sätter dem i vas.

I_Utanpaverket.indd 16

2023-03-20 17:11