När den grekiska nymfen Eurydike blir biten av en orm och dör, blir hennes man Orfeus så förkrossad att han tar sig ner i underjorden för att försöka få henne tillbaka. Där träffar han Hades och Karon, gudarna som härskar över dödsriket. Orfeus spelar sin sorgsnaste, vackraste musik i hopp om att blidka dem och få dem att ge honom sin älskade tillbaka. Och undret sker, gudarna tillåter det omöjliga. Orfeus får ta med sig sin hustru till de levandes värld igen, så länge han inte vänder sig om och tittar på henne medan de vandrar upp till jordens yta. När Orfeus beger sig mot de levandes värld med sin hustru i släptåg är han lycklig. Det kommer bli lätt att rädda Eurydike. Men så händer någonting – i myten misslyckas han. Han kan inte låta bli att vända sig om, att försäkra sig om att hans älskade faktiskt är där, att hon finns på riktigt. Att det omöjliga är möjligt, att de döda kan återvända till livet. Orfeus misslyckas – men myten fångar sanningen: vi människor är villiga att göra nästan vad som helst, kan vandra ända in i döden, för att få våra älskade tillbaka. Men trots det kan vi inte rädda dem, för vi ser oss alltid om. Vi vänder oss mot verkligheten, mot världen där det omöjliga aldrig sker. Där det övernaturliga inte finns.
7