9789146239642

I_Liksom_Älven.indd 3

2022-11-02 22:09

Av Rosa Liksom har tidigare utgivits: Sånt är livet, 2015 Kupé nr 6, 2015 Överstinnan, 2019

boken har översatts med stöd av fili – center för litteraturexport

Wahlström & Widstrand www.wwd.se Originalets titel: väylä Copyright © Rosa Liksom 2021 Karta Rosa Liksom Översättning från tornedalsfinska Janina Orlov Omslag Jennifer Bergkvist /Ateljé Grotesk Tryckt hos ScandBook EU, 2022 isbn 978-91-46-23964-2

I_Liksom_Älven.indd 4

2022-11-02 22:09

tack harri haanpää

I_Liksom_Älven.indd 5

2022-11-02 22:09

När Katri och jag efter hårt arbete lyckats fösa ut korna på landsvägen, täcktes himlen av en höstlig dimslöja och snart duggade iskylt regn. Alla korna utom Ilona blev skrämda av de vassa flingorna och skingrades. Sisko, Pirkko och Liina rusade längs diket, Kerttu flydde till skogs, Siskos månadsgamla kalv Sokkeri dansade på stället, Soma klättrade upp på Kielos rygg och båda två brölade. Men videsnåret vid kanten av talldungen var så tätt, så vått och svart, att Kerttu inte lyckades tränga igenom. Hon återvände nedslagen med hängande huvud till vägen. Jag såg mig om. Granngårdens ladugårdspiga Martta var på väg i full fart med hjälpgossen Matti och husbonden Iisakkis boskap. Vi hade kommit överens om att gå tillsammans.

Norrifrån kom trötta människor traskande med sina kreatur och från ett annat håll närmade sig en lång rad med bybornas kor och annan lösboskap. Längre bak linkade grannens hingst Taneli. En drängpojke satt vid tömmarna.

Taneli drog en murken kärra, på den kurade några bleka och magra gamlingar ihop sig. De var väl från skogsbyn längre bort eftersom jag inte kände igen dem. Den tigande skaran 7

I_Liksom_Älven.indd 7

2022-11-02 22:09

leddes av en gammal gubbe. Han klagade för sig själv att det var svårt att andas och stack i bröstet. Jag tänkte att nog är världen en märklig plats.

Pappa kom hem av och till förra veckan för han hade fått evakueringspermission. Han sa att vilken dag som helst kommer ryssarna hit eller så måste vi börja slåss mot tyskarna.

Och ni och kossorna måste ta er fort västerut över Älven.

Jag såg att pappa var riktigt dyster. Hopsjunken hållning och armarna bara hängde. Det såg ut som om han hade gett upp inför livet. Resten av kvällen låg jag i min egen säng och hörde hur mamma sa till pappa att lita på Gud. Pappa svarade att Gud hjälper dom som hjälper sig själv, för hans del hade dom sista smulorna av Gud blivit kvar vid östfronten.

Pappa hann bara vara hemma ett dygn, så fick han order om att åka tillbaka och slåss. Innan han gav sig iväg kallade han på mig och sa att han överlåter mamma på mitt ansvar.

Se till att hon är vid liv när jag återvänder, sa han och kramade mig hemskt hårt och länge. Jag kände att han höll emot gråten.

Farbror och mamma reste iväg mot Älven ett par dagar före oss. Innan de gav sig iväg rullade mamma och hennes mage fram till skänken och tog ut en låda ur vilken hon valde ett par silverskedar som hon stoppade ner i den svarta väskan pappa köpt åt henne. Farbror stod och bläddrade vid skrivbordet i kammaren som vette mot skogen, han gick noga igenom papper, valde ut några som han stoppade ner i en svinläderportfölj, stack portföljen under armen och sa att på västra sidan tittar vi sedan tillsammans efter var vi ska slå oss ner. Mamma krånglade som hon alltid brukade inför 8

I_Liksom_Älven.indd 8

2022-11-02 22:09

en resa. De andra måste alltid vänta på henne. Till slut klev hon i alla fall med farbrors hjälp upp på lastbilsflaket bland andra bybor, knyten, papplådor, näverkontar, spegeln från byrån och fåtöljen hon ärvt av morfar. Jag såg på dem båda och de såg precis ut som ett bröllopspar. Tanken kändes så motbjudande att jag genast gjorde mig av med den. Bilen brummade igång, slickade ryckigt i sig vägen och försvann bakom kröken. Murre tittade på mig och rusade efter. Jag skrek och kallade honom tillbaka, men han lydde inte.

Katri borrade fingrarna i min axel och skrek att nu går vi.

Jag räknade korna. Alla var där. De gick oroliga framåt. Jag såg över axeln. Där var boskap från både grannbyn och vår egen by och det var bekanta pojkar och flickor som drev dem. Man såg knappt till några vuxna människor, bara en och annan gammal fru. De tog sig fram längs vägen med käpp i handen för benen ville inte längre bära dem ordentligt. Vi hade alla en sak gemensamt, vi var på väg och vi gick mot väst.

9

I_Liksom_Älven.indd 9

2022-11-02 22:09

Vid palsmossen stod en trebent ren och hängde. En bra bit efter att vi passerat den hördes ett skott bakom oss. Jag vände mig om och såg att renen sprattlade vid dikeskanten.

Snart övergick den iskylda vätan i en kraftig hagelskur, som efter kärret smälte till duggregn. En ilsken vind böjde det krutbruna regnblöta gräset vid vägkanten och slet i min kjolfåll. Vid den sista mjölkpallen i vår by skuttade en snart tvåårig ungtjur ut ur skogen och upp på vägen, den hade bokstäverna K.P. målade på båda sidorna. Den började genast betäcka Sisko, sedan var den redan på Kerttu och försökte även med Ilona. Ilona såg så ilsket på den under lugg att den backade. Jag slog tjuren i rumpan med min videvidja och skrek med gäll röst, men tjuren bara viftade med sina bulliga ballar och resta kuk. Två vallpojkar som hade suttit upp på sina hästar försökte jaga iväg den från flocken. Det lyckades naturligtvis inte. Tjuren var så kåt att den hade trängt igenom till och med en stockvägg. Svansen stack rakt upp i skyn. Korna blev vilda och hela vår bys boskap skingrades. En ko rusade hit, en annan dit, en tredje väntade på sin tur med röven i vädret. Jag sprang längs dikesbottnar 10

I_Liksom_Älven.indd 10

2022-11-02 22:09

och skogskanter och fick upp våra kor tillbaka på vägen.

En fattades. Martta sa att Kerttus svans hade skymtat där borta i svängen. Jag överlämnade djuren åt Katri och gav mig av efter Kerttu. Jag gissade att hon hade gått hem, trots att ingen var där längre.

Hemgården såg ödslig ut, ändå hade den helt nyss varit full av liv. Inte ens Tirsu, katten som vi lämnat kvar som husvakt, syntes till. Jag upptäckte att den första höstfrosten hade tagit kål på ringblommorna i farsturabatten. Kammarfönstret stod kvar på glänt. Jag gick in. I stugan hade vi lämnat kvar en gammal bänk och ranan på väggen och där doftade fortfarande av rökt fisk. I kammaren svävade en lukt av mamma för hon var alltid sjuk där inne. Skräcken grep tag i mig, jag drog snabbt igen fönstret och sprang ut på gårdsplanen. Jag såg på byggnaderna. Ögonen tårades nästan, samtidigt var jag lättad. Jag hittade Kerttu i den tomma ladugården. Hon skakade och tittade liksom förvånat på mig. Jag närmade mig henne försiktigt. Snart stod jag bredvid henne och började torka hennes svettiga hals, jag mötte hennes blick och jag skämdes. Skämdes för att vara människa på vars nåder hon var här. Jag sa till henne att allt var bra, vi ska på utflykt, till andra sidan Älven, där finns sött foder, hö som inte är mögligt och en varm ladugård. Kerttu lyssnade, men jag såg att hon inte trodde på mig. Jag lyckades lirka ut henne ur båset. Hon stapplade iväg längs vägen och när hon fick syn på kolonnen i slutet av en lång raksträcka, råmade hon och började springa.

Under tiden jag hämtade Kerttu hade K.P.-tjuren lugnat sig så pass att han nu stegade bestämt fram bland de andra.

11

I_Liksom_Älven.indd 11

2022-11-02 22:09

Han gapade så stort efter luft att det stänkte om honom. Han trängde sig in bredvid Ilona och vi blev tvungna att acceptera honom som medlem i vår kolonn och vår boskap. Vid kärret passerade en lastbil från finska armén. På flaket stod pojkar som jag inte kände. De såg nästan lustiga ut. De hade alltför stora uniformer och tunga patronbälten hängde kring deras späda halsar. Bland dem skymtade Elia-Ehvraimi, son till skräddaren i kyrkbyn. Han hjälpte till när mamma lät sy mig en ny helgdagsklänning till mormors begravning.

Jag kände djupt medlidande med pojkarna för jag såg våra avlidna Jakke och Sakke i dem. De var också bara pojkar när de gick ut som frivilliga i december trettionio för att kriga på östfronten.

Vid varje vägskäl anslöt sig ytterligare boskap med sina herdar till följet. Nästan alla som drev på djuren, frånsett kuskarna, var i min ålder eller ett par år äldre flicksnärtor, eller rena snorungarna, såsom grannens pörtepigas oäkting Matti, som gick i Marttas följe. Han var bara nio år gammal men redan en skicklig arbetskarl. Redan innan vi nådde Laamanens marker var vi en enda lång och sprattlande ­oreda på vägen. Antalet huvuden vuxen boskap närmade sig tvåhundra. Utöver dem vandrade rätt stora kalvar, kvigor och mindre tjurar. På hästdragna vagnar hade karlarna lastat suggor inträngda i trälådor. Grisarna frös i höstvädret och kved ynkligt. I kärrorna fanns också pärtkorgar från vilka hördes kackel och en tupp som gol. Någon hade tagit med sig hönsen trots att befallningen lydde att de skulle nackas innan avfärden. Nyligen födda kalvar och ungar under två år fick åka hästskjuts. De såg förundrat på skogen som flimrade 12

I_Liksom_Älven.indd 12

2022-11-02 22:09

förbi. Kalvarna hade tur som fötts just innan flykten för de fick åka. Å andra sidan hade de otur i den bemärkelsen att de råkat födas just precis när det var dags att lämna födelseladugården och fly till ett annat land.

Krök för krök lugnade sig kreaturen och mot kvällen trampade hela karavanen våt och likgiltig av trötthet i två led som soldater. De gamla kuskarna Ruuperi och Eevertti tyglade Taimi och Tauno med mild hand, hästarna flåsade för de var så gamla att de inte ens tagits ut i kriget. Båda kärrorna var fullastade med mjölkningskärl. Skaklarna på Taunos kärra var så korta att hästen vid vartannat steg slog ena bakbenet i framstycket. Det gjorde naturligtvis ont, smärtan fick hästen att springa och då blev det ännu värre.

Ungarna från grannbyn ledde med van hand de darrande fölen, som stirrade framför sig utan egen vilja, de kunde inte förstå vart man förde dem. Vid sjuvägskorsningen – där två av vägarna i själva verket var obetydliga barrstigar, en var för kärror och en för posten – ekade en tysk marschvisa och från andra hållet hördes Vår Gud är oss en väldig borg, med släpiga röster.

Mitt i oljudet stod ett par lottor från kyrkbyn och kommunalläkaren, som med orolig röst frågade var och en: E du frisk? Jag nickade och Katri, som Farbror hade skaffat till min hjälp, svarade med en djup suck. Läkaren och en sjuklotta sållade gamlingar som hostade upp blodklumpar ur kolonnen. Lillottan sa att de skulle föras till västra sidan av Älven och närmaste epidemisjukhus. Beväringar hjälpte de sjuka komma upp på militärlastbilens flak. Man hade byggt ett slags vindskydd av faner. De som hade lunginflammation 13

I_Liksom_Älven.indd 13

2022-11-02 22:09

eller varbölder, var brännskadade, bråckangripna, plågade av reumatism, liksom de som antingen bränt sig eller förfrusit sig i sina hem, placerades i en annan grupp. Ett par äldre tyska soldater närmade sig Poststigen. De anslöt sig först till vår kolonn längst bak, men snart gick de om oss. Jag såg hur de gjorde hål med handborr i varannan elstolpe, trängde in en sprängladdning i hålet och sa att de skulle spränga stolparna i luften när vi hade gått vår väg. De sågade av varannan stolpe till hälften.

Vårt första övernattningsställe var Laamanens ås. När vi kom fram var det fullt kaos. Boskap från olika byar hade blandats ihop. Nöten från våra byar hade ett ägarmärke om halsen, där hade vi skrivit djurets namn, ålder, ägarens namn och adress. Korna från ödemarksbyarna hade märkningar i örat som på renar. På somliga djur hade man bränt in eller målat ägarens initialer på baklåret. Mitt ibland djuren fanns också kor utan någon märkning alls, de var överlämnade i Guds hand. Den tålmodigaste mjölkboskapen stod och rev åt sig av kösan som växte bakom halmladan. Kor som hade tappat bort sin flock i röran råmade. Hästarna gnäggade, suggorna gnällde och tjöt i sina lådor, hönsen kacklade och hundarna skällde. Det var bara bräkande får som saknades i kören. Dem hade man lämnat åt sitt eget öde i skogarna kring hembyn, för inte ens självaste fan kunde fånga dem efter en sommar i frihet. Kvigorna sprang med skummande mular, stångades och besteg varandra, rosslade med andan i halsen och lydde inte alls sina halvvuxna mjölkerskor och än mindre pojk­ spolingarna som försökte få något slags reda i det hela.

14

I_Liksom_Älven.indd 14

2022-11-02 22:09

Jag såg ett slag helt förlamad på skådespelet och insåg att det skulle bli ännu värre om vi inte lyckades driva in korna i deras egna inhägnader.

Några obetydliga hagelkorn som fastnat i vinden fick fart på mig. Katri skrek att vi föser våra kor lite åt sidan innan de också blir ifrån sig i villervallan. Till Ilona sa hon med orolig röst att allt är bra. Ilona lufsade åt sidan och blev stående framför en stor rönn, stolt som en tsarinna. Som den äldsta i vår ladugård visade hon exempel på hur man ska bete sig bland förvildade artfränder. Vi lyckades fösa ihop de andra korna runt Ilona, Sisko och Sokkeri var också med.

Soma och Kielo lade sig lite längre bort. De var som kollriga tvillingar, trots att ett år skilde dem åt. Katri stannade kvar för att vakta hjorden som sökte trygghet och värme hos varandra och jag gick för att hjälpa till på annat håll.

Sent på eftermiddagen hade vi skilt korna från vår by från grannbyarnas kor. Alla gick i egna tankar. Vi hade drivit in kalvarna i sommarfähuset och fört grisarna till stian. Korgarna med höns bar vi in i en gammal bod. Tjuren Ratasvuoman Pommi, som en gång hade betäckt Ilona, och vår egen tjur Janne hade funnit varandra mitt i detta kaos. Puukko-Väinö hade tjudrat båda två baktill vid Tamaras kärra. Emellanåt mätte de varandra med vredgad blick, däremellan slickade de varandras mular och så råmade de som brunstiga kvigor.

Mina fötter var genomblöta, jag frös om dem, och sam­tidigt rann svetten så klänningen klistrade fast sig vid ryggen, jackan skyddade i alla fall axlarna. Katri manade på mig att komma och hjälpa till med mjölkningen. Hon mjölkade Kerttu, jag Liina, Sisko och Ilona. Pirkko var en vuxen ko, 15

I_Liksom_Älven.indd 15

2022-11-02 22:09

men det var inte lönt att röra vid hennes spenar för hon gick antagligen gall. Vi fick mjölk till kalvarna och slurpade i oss själva också så vi nästan spydde. Vi satt kalla och utmattade bredvid varandra på en sten och höll varandra hårt i handen.

Höstnattens mörker djupnade. Oron för boskapen var så stor att jag blev tvungen att andas djupt. Martta kom och sa att vi kan få sova i ladan, där fanns hö, vi kunde gräva ner oss i det.

Ett tiotal boskapsdrivare hade samlats i ladan. Någon rosslade, en annan gnydde i sömnen. De äldsta flickorna och fjuniga pojkarna låg bredvid varandra i det försiktiga månljuset som letade sig in genom ett litet fönster. Martta öppnade sitt knyte. Det innehöll bara tre saker: en gryta av emalj, soppslev och en sked. Hon vek belåtet ihop knytet och gömde det i höet. Martta och Matti grävde en stor och djup grop och vi kröp ihop i den. Matti lade sig under armen på Martta, jag borrade in mig vid Katri och lyssnade till hur det sjöng i hennes lungor. Jag tänkte på hemgården. Vi kom undan kriget men det gjorde inte gården. Hur skulle det gå för den? Skulle den träffas i sidan av en granat, skulle en bomb falla ner på den, skulle den brännas? Och jag själv?

16

I_Liksom_Älven.indd 16

2022-11-02 22:09