9789146238362

Jonas Karlsson

Nya människor i fel ordning

Wahlström & Widstrand

Av Jonas Karlsson finns tidigare utgivet Det andra målet (2007) Den perfekte vännen (2009) Spelreglerna (2011) God jul (2013) Jag är en tjuv (2015) Regnmannen (2019)

Wahlström & Widstrand www.wwd.se isbn 978-91-46-23836-2 Copyright © Jonas Karlsson 2021 Omslag Lotta Kühlhorn Tryckt hos ScandBook UAB, EU 2021

Orättfärdigt

7

En ny människa

15

Livskurvan

51

Farsans stol

65

Tre meter Hornsgatan

83

Tystnaden

111

Objektet

131

Drönarbin

169

Farbror Kent

181

Köpa tur

189

Rum 2316

219

En ny människa 05.27 Det är fortfarande mörkt, tidigt på morgonen den 22 november, när jag bestämmer mig för att lämna perrongen. Jag sätter mig på en av träbänkarna i avgångshallen, en bit till höger om mitten där någon har ristat VICTORI med stora bokstäver. Först tänker jag att det är ett felstavat Victory men inser att det lika gärna kan vara ett avbrutet Victoria, vilket på något sätt känns rimligare. Han eller hon som satt här förälskad och ristade med en nyckel eller kniv eller möjligtvis en liten sax blev kanske ertappad och hann aldrig avsluta sitt meddelande.

En ung man med skrynklig kavaj sätter sig i andra änden av bänken. Alldeles bortom »RI «. Han prövar ett par olika sittställningar utan att riktigt komma till ro i någon av dem. Framåtlutad med underarmarna mot låren, bakåt­lutad med benen utsträckta som pinnar. Efter ett tag vänder han sig mot mig. Han luktar kaffe och nikotin.

Frågar om jag har eld. Jag säger att han förmodligen inte får röka här men att han kan få en snus om han vill. Det 15

vill han. Jag tar upp handväskan och letar fram en dosa Catch White Mini.

– Schyst, säger han och frågar om jag väntar på någon.

– Nej, säger jag. Jag missade tåget.

– Vart ska du? frågar han.

– Paris, säger jag.

– Å fan, säger han.

Han stoppar omsorgsfullt in prillan under läppen med hjälp av båda händerna, grimaserar lite. Förmodligen inte helt van vid snus.

Duvor dyker ner från taket och pickar i sig saker från det blanka golvet. De vankar fram och tillbaka alldeles intill oss. Med en viss elegans, nästan högfärdigt, till synes oberörda av vår närvaro.

När vi sitter där berättar han helt oombedd om problem med en utbetalning han väntar på. Han har gjort ett stort jobb på ett bygge, säger han, men bolaget har ännu inte betalat och när han ringde för att höra varför hade numret upphört och företaget fanns inte kvar. Han har sökt de ansvariga i flera veckor men ingen av dem svarar. Just nu har han inget jobb och skulle verkligen behöva de där pengarna. Han ska inte resa någonstans säger han, han kan bara inte sova och då brukar han ta en promenad och så hamnade han här.

Jag tänker att han inte ser ut som en byggarbetare, men å andra sidan, hur ser en byggarbetare ut?

– När går nästa tåg till Paris då? frågar han.

– Jag vet inte, säger jag.

– Vad ska du i Paris att göra? undrar han.

16

– Min man har en liten rörelse där. Han handlar med kashmir, säger jag.

– Kashmir? ekar han.

– Tyget, säger jag. Det är väldigt mjukt. Oemotståndligt.

Han nickar.

– Går det bra? frågar han sedan.

– Mycket bra, säger jag. Folk är som galna i det. Har du en gång börjat med kashmir vill du inte ha något annat på dig.

– Är det så? undrar han.

– Så är det. Det är dyrt förstås. Men sköter du det rätt håller det länge. Prisvärt.

Jag ser hur han grejar med tungan i munnen för att få prillan att ligga rätt.

– Fast det tär på förhållandet att leva ifrån varandra så mycket, säger jag.

– Det är klart, säger han.

– Och nu såg jag på sociala medier att han gav en kappa till sin assistent.

Han nickar igen och ser lite osäker ut, som om han inte riktigt vet vad han ska säga.

– Hon är väldigt ung, fortsätter jag.

– Jag förstår, säger han. Snygg?

Jag svarar inte på det. Vi bara sitter där tysta bredvid varandra.

– Jaha, säger han och ser sig om.

Han reser sig upp och spottar ut snusen i papperskorgen.

Det kommer en lång salivsträng efter prillan som han står en stund och försöker nypa av.

– Lycka till med resan då, säger han. Och med … det andra.

17

– Tack, säger jag och räcker fram handen. Lycka till med bolaget. Hoppas du får dina pengar.

– Vad heter du? frågar han.

– Victoria, säger jag. Victoria Dahl.

Han nickar.

– Gusten, säger han.

Vi skakar hand och innan vi skiljs åt gör han ett V-tecken med fingrarna. Kanske ska det betyda Ta det lugnt eller Peace. Kanske Victori?

Jag går ut på gatan. Där är alldeles tomt. Bortsett från ett par taxibilar är det helt stilla. Jag går ner mot vattnet och sedan en bra bit längs med kajen. Jag går och går och länge vet jag inte vart jag är på väg men till sist inser jag att jag går mot min lägenhet. Nåja, tänker jag. Jag måste inte resa någonstans idag. Så småningom kan det nog bli aktuellt med en resa, för att den nya situationen kräver det. För att den nya människan vill det. Under tiden ska jag bara vara fri att välja vad jag vill.

Klockan är 05.47.

Jag är den jag önskar vara.

Jag kan bli vem jag vill.

Men min man har ingen rörelse i Paris. Jag har inte ens någon man. Jag vet ingenting om kashmir. Och jag heter definitivt inte Victoria. Inte Dahl heller.

06.39 Det är fortfarande mörkt när jag sätter nyckeln i låset till min lägenhet. Mörkt och inga andra ljud än det jämna 18

bruset av trafik på avstånd, ett svagt tickande från elementet och några knäpp från kylskåpet. Jag sparkar av mig skorna och hänger upp kappan på en galge i hallen.

Det känns som ett misslyckande, även om jag inte kan redogöra för exakt vari misslyckandet består. I min föresats finns inga klara beslut annat än att jag tänker börja om. Hur denna nystart ska se ut är ännu höljt i dunkel.

Eventuellt hoppades jag på att detta skulle stå klart för mig så fort jag satt planen i verket. Kanske är det just det som känslan av misslyckande gäller. Jag hoppades på att någonting skulle infinna sig som inte gjorde det.

Vad hoppades jag på? Ett tecken?

Trodde jag att förändringen låg i själva resan? Handlingen att fara iväg och det fysiska avstånd det i så fall hade inneburit? Nu inser jag att jag fortfarande skulle vara samma person. Bara i en ny miljö. Den förändring jag planerar innebär ett i grunden mycket större omtag.

Det där att hitta på nya identiteter inför folk är inte allvarligt menat. Det är bara någonting jag lagt mig till med det senaste halvåret. Det är en lek. En fantasi. Ett sätt att pröva hur det skulle kännas att vara någon annan och vad som möjligen kunde stämma in på mig.

Det gör ju ingen skillnad för de främlingar jag möter.

En gång sa jag att jag var röstcoach och hette Yvonne.

En annan gång fysioterapeut med koppling till junior­ kronorna. En tredje gång homeopat som jobbade med varma stenar. Det har blivit en vana. De flimrar förbi, identiteterna. Som s­ nöflingor.

19

06.43 Jag sätter mig på en stol mitt i lägenheten. Det är kalt i rummet. I alla fall om man jämför med förr. Jag vet inte vad som räknas som ett kalt rum rent objektivt. Förr var det hur som helst väldigt många fler saker här. De är borta nu. De flesta möblerna sålde jag rätt billigt på nätet.

Jag drar upp benen under mig på stolen. Jag är trött.

Borde sova. Kan inte sova.

För ganska exakt ett år sedan dök tanken på den här på­­ nytt­födelsen upp för första gången.

Till en början som ett skämt. Sedan som en gåva.

Eller som om någon sa till mig: Se här vad du alltid har haft.

Idén kom efter en längre period när jag var oförmögen att engagera mig i någonting alls. Knappt i stånd att tänka. Jag förvandlades till en orörlig, själlös varelse med väldigt mycket kropp. Rättare sagt var jag medveten om min kropp på ett helt nytt sätt. Min tyngd. Mina dofter.

Den lätta, eteriska känslan av att bara finnas till, glömma nuet och låta världen runt omkring försvinna kom aldrig till mig. Det var som om min luftburna själ tvingades ner i enbart sina kroppsliga funktioner. Jag förlorade förmågan att hoppa från tanke till tanke och kunde bara simma runt i samma osunda ältande av destruktiva tankar.

Det slog mig då att precis samma saker som föregående vecka väckt en sådan oemotståndlig lust – tanken att få ta en promenad, gå på teater, dricka ett glas vin, gå den vackra vägen till jobbet, läsa en bra bok eller bara möjligheten att 20

lyssna på Bach – nu plötsligt framstod som så intetsägande.

Till och med tanken på att resa iväg kändes fantasilös.

Hela idén med tillvaron framstod mest som besvärlig och tröttsam.

Inte ens de mest enkla ögonblick som alltid skänkt mig en känsla av mild lycka. Som när jag inte går till sängs, fast jag är dödstrött. Sitter och dåsar i fåtöljen, så trött att jag inte vet vad jag heter. Lyckan i att veta att jag då när som helst kan lägga mig, att jag är ledig och får sova ut dagen efter. Att jag håller mig vaken och läser eller lyssnar på musik bara för att suga den sista njutningen ur den vissheten. Det löftet. Inte ens det kunde jag njuta av. Det var som om hela existensen blivit kontaminerad.

Jag var förslavad. Av mina egna yttre och inre regler.

Den jag var visade sig med tiden ha allt mindre att göra med det som fanns inom mig. Jag hade förvandlats till någon som anpassade sitt beteende och sina svar och till och med sina funderingar till vad som kunde tänkas passa andra. Kanske framför allt »den andra« i mig själv.

Jag insåg en dag att jag var en person som jag inte tyckte speciellt mycket om.

Jag ville bli en annan. Och det som slog mig den där dagen var: Varför inte?

06.45 Märkligt nog känns det som om jag är på väg att lura systemet. Fastän jag bara gör det som står var och en fritt att göra vilken dag på året som helst. Skaffa sig ett annat liv. Ett nytt.

21