9789146238256

Tessa Hadley

Fri kärlek Översättning av Marianne Tufvesson

Wahlström & Widstrand

I_Hadley_Fri kärlek.indd 3

2021-11-15 14:44

Wahlström & Widstrand www.wwd.se Copyright © Tessa Hadley, 2021 Originalets titel: Free Love Omslag: Sara R. Acedo Tryck: ScandBook EU, 2021 ISBN 978-91-46-23825-6

I_Hadley_Fri kärlek.indd 4

2021-11-15 14:44

Till Eric och till Dan Franklin

I_Hadley_Fri kärlek.indd 5

2021-11-15 14:44

Ett

Det var fredag kväll och en så ljuvlig sensommardag att Phyllis Fischer hade öppnat fönstret på vid gavel mot trädgården där hon satt vid sitt sminkbord. Utifrån strömmade liv in i rummet i ett förstadens sövande kvällsflöde: en vattenspridares rytmiska suckar i en perennrabatt, betryggande klippljud, fjärran bollträffar från tennisklubben, dämpade gälla tjut från lekande barn, en doft av gräsklipp och grillat kött. Det var nästan så att man kunde höra klirret av isbitar från helgens första gin och tonic. När de sneda solstrålarna träffade ena sidan av sminkbordets tredelade spegel och plötsligt blev bländande, vinklade Phyllis spegeln så att ljuset i stället föll på toalettsetet i kristall och flaskorna med L’Air du Temps och hamamelisvatten och rengöringsmjölk. Hon satt i underkjol, framåtböjd med armbågarna till stöd för att kunna se sin spegelbild tydligare när hon sminkade sig, medveten om vindens smekning över hennes bara axlar och tvåldoften från hennes hud. Hon var fyrtio fyllda men såg fortfarande bra ut: förväntansfull och livlig. Hennes matta solbrända hy hade ett stråk med bleka fräknar över uppnäsan, det torra och ganska sträva blonda håret – inte gulaktigt, utan med en mörkt gyllene ton som urtvättad halm – var kvällen till ära tuperat och bakåtkammat för mer volym och stelt av hårsprej.

Med omsorg applicerade hon ett ljusrosa läppstift, pressade ihop läpparna och granskade bistert sin spegelbild eftersom 7

I_Hadley_Fri kärlek.indd 7

2021-11-15 14:44

hon alltid tyckte att munnen var för stor – läpparna för lösa i konturerna, som om hon när som helst kunde vräka ur sig plumpa och sårande kommentarer. I själva verket var hon lättsam, lätt att umgås med, lätt att tillfredsställa, mån om att göra andra tillfreds. Hon var nöjd med sitt liv. Året var 1967.

Kvällens klänning hängde och väntade på en galge på garderobsdörren, trogen som en vän: en empiremodell med kjol som slutade strax ovanför knäet, i grön chiffong med djärva röda och brandgula ränder på längden och ett grönt ripsband i rosett under bysten. Hon hade bett Mandy Verey att pressa klänningen åt henne innan hon gick – ingen idé att be Mandy stanna kvar och servera vid middagen, för det var ju ingen regelrätt bjudning. Gästen, en ung man vid namn Nicholas Knight, riskerade hur som helst att vara en riktig tråkmåns; Phyllis hade ett vagt minne av att han varit det som pojke. Hon hade träffat honom för länge sedan, i början av sitt äktenskap med Roger när deras dotter Colette var ett litet kolikbarn. Som nio- eller tioåring hade Nicholas påmint om en uggla med sitt stora tunga huvud och sina svartbågade tjocka glasögon.

Fullproppad med fakta hade han insisterat på att bli förhörd på världens flaggor och huvudstäder; Roger hade tålmodigt gjort honom till viljes. Nicholas var son till Rogers vänner Peter och Jean Knight – som egentligen var vänner till hans föräldrar och äldre än han själv. Phyllis förväntan inför Nicholas besök den här kvällen byggde helt på att hon gillade att vara värdinna – och på att han när allt kom omkring var man, även om han skulle visa sig vara tafatt och oattraktiv. Hon gillade män, det rådde hon inte för. Men självklart var det inte tal om att flörta med Nicholas, som var mer i dotterns ålder än hennes egen.

Barnen som lekte utomhus skrek nu upphetsat mitt inne i någon jagalek, kryssade genom trädgårdarna på sina hemliga stigar i det mättade ljuset, dök ner bakom höga tuktade ligusterhäckar och trängde sig igenom tättväxande buskage: rhododendron och hortensia, giftig aukuba, styv bambu. En 8

I_Hadley_Fri kärlek.indd 8

2021-11-15 14:44

del av trädgårdarna var på tvåtusen kvadrat eller mer, och barnen hade gjort gömslen i skogsdungarna i utkanterna, som gränsade till ån, utom synhåll för föräldrarna; en trädgård till ett övergivet hus var en snårig vildmark, och de hade skrämt upp varandra så att de fasade för att stöta på döda varelser där inne. De kände till alla glipor i staketen där de hade pressat sig igenom, smutsat ner kläderna med mossfläckar och fått revor efter spikar. En vuxen slog upp ett fönster på ovanvåningen i ett av grannhusen på familjen Fischers återvändsgata och skällde på dem, med ett plask och ett tjut missade ett av barnen en klivsten i en fiskdamm, lyfte bestört en droppande sandal, en dyblöt strumpa – men det fanns inte tid att stanna, de andra var skoningslösa. ”Idiot!” utbrast en av dem med eftertryck.

Phyllis tänkte upprymt att hennes son Hugh säkert var med och sprang, kanske i täten, den som anförde skaran. Hon borde luta sig ut genom fönstret och ropa åt Hugh att komma in, det var middagsdags för honom – men hon satt fortfarande i underkjolen, och kunde i vilket fall inte förmå sig att harmas över barnens livsglädje. De fick henne att förnimma kvällens löften, de djupnande skuggorna, alltings förgänglighet.

Roger Fischer kom hem från utrikesministeriet där han arbetade som hög tjänsteman och aktad och skarpsinnig specialist på arabisk kultur. Han tog av sig rocken på nedervåningen i ett virrvarr av kulörta ljusreflexer från verandadörrens målade glasrutor, ropade till familjen medan han hängde rocken över en knopp på hallmöbeln och synade sig själv i den lilla fyrkantiga spegeln med fasade kanter – inte av fåfänga utan enbart för att se att han var ren och snygg. Det var han: av medellängd och kraftigt byggd, med en antydan till bilring runt magen, ett uttrycksfullt runt ansikte, hundlikt hängande ögonlock, mörk skäggstubb, svart bakåtkammat hår. Luften i hallen var mättad med matlagningsdofter och genom den öppna matsalsdörren såg han att bordet var färdigdukat med blommor, en färggrann rutig duk med matchande servetter, 9

I_Hadley_Fri kärlek.indd 9

2021-11-15 14:44

vinglas. Vid sminkbordet på ovanvåningen hejdade sig Phyllis med mascaraborsten framför ögat och mötte för en kort stund sin egen blick i spegeln, outgrundlig – trots att anletsdragen redan var på väg att ordnas i ett välkomnande uttryck när hon ropade sin hälsning. Roger skulle säkert börja med att titta in hos stackars Colette, som kämpade med läxorna som vanligt.

Phyllis hade gott om tid att ta på sig nylonstrumporna, dra klänningen över huvudet och dutta L’Air du Temps på puls­ punkterna på handlederna och bakom öronen.

Att Colette kämpade berodde inte på bristande begåvning.

Begåvad var hon, men för henne var allting en kamp. En läxa i engelsk litteratur borde ha varit lätt, men det var för mycket som stod på spel. Det var meningen att hon skulle skriva en uppsats om metaforer för växande och förfall i Shakespeares Trettondagsafton, något hon kunde ha gjort i sömnen om det inte vore för att hon i förtäckta ordalag försökte förmedla sin passionerade själsfrändskap med den nya engelskläraren – hon var i fyrtioårsåldern, smärt, tvetydig, elegant, ironisk, frånskild. Colette gick på en privatskola för flickor och släpade varje dag sina motvilliga fötter i de reglementsenliga bruna snörskorna hela vägen uppför den branta backe vid vars fot pappan släppte av henne, genom olycksbådande smidesgrindar som hämtade ur Dantes Inferno, ner till Kapprummet i Underjorden med dess saltaktiga lukt av gymnastikskor och ingrodd svett, där hon måste ta av sig sin buteljgröna skolrock och byta om till innesandaler. Flickorna på Otterley High var sportiga, käcka och glättiga, välsignat omedvetna om sig själva; Colette var en ensam och plågad intellektuell. Hon funderade på att likt pjäsens Viola bygga en pilkoja vid sin nya lärares grind, men visste att hon inte passade i rollen – Viola måste vara sublim och gripande, i fickformat. Colette var robust med fyrkantigt käkparti och stor byst, och hade lockigt mörkt hår i en tid när endast spikrakt hår ansågs vackert.

10

I_Hadley_Fri kärlek.indd 10

2021-11-15 14:44

Och så bar hon glasögon – styvnackat hade hon envisats med att önska sig standardmodellen av den offentliga sjukvårdens kostnadsfria glasögon, med rosa genomskinliga bågar. ”Jag kan köpa några snyggare åt dig”, vädjade hennes mor. ”Pappa har inget emot att betala.” ”Jag vill inte ha några snyggare”, hade Colette dystert svarat.

Trots att hon läste det mesta vägrade hon läsa romanförfattaren hennes mor påstod att hon var döpt efter. Hon kunde ana vad modern haft i tankarna när hon valde att kalla henne Colette – hon hade föreställt sig någon tokig rackarunge, benig och smidig och med franskt utseende, som vädjande blinkade genom luggen som hängde ner i ögonen. Ett barn som inte var hon. Colette koncentrerade sig bittert på uppsatsen, med fönstret stängt mot kvällens lockelser utanför. Hon betade alltid av helgläxorna på fredagen, som om hon ville bereda plats för något, men när de väl var avklarade visste hon inte vad detta något skulle vara. Genom glaset och den instängt unkna hettan på rummet var hon medveten om barnens rop utifrån medan de stormade fram, och översvämmades av saknad efter en tid då hon hade varit en av dem – det kändes som århundraden sedan, trots att hon bara var femton.

Colette hade aldrig varit någon benig rackarunge. Hon hade varit rödkindad och knubbig och domderande, och när hon sprang hade armarna gått som vevstakar – det visste hon eftersom brodern hade härmat henne. Men på den tiden klarade hon allt; hon kunde se sig själv bredbent i gummistövlar högst upp i stenpartiet med händerna på höfterna och framskjuten mage under klänningen, i färd med att dela ut befallningar till kompisgänget – som fick spela pyramidbyggande egyptiska slavar. Hennes fantasier hade ofta haft ett inslag av historie­ lektion, vilket inte hindrat de andra från att vilja leka med henne eftersom hon var den som hittade på de bästa och mest skrämmande lekarna. De hade sjösatt en läckande flotte i ån och närapå drunknat – hon hade tappat sina dåvarande glas11

I_Hadley_Fri kärlek.indd 11

2021-11-15 14:44

ögon, de hade tappat två åror som de lånat från några föräldrars båthus. I det infallna växthusets skumrask i ödehusets trädgård hade de suttit och kurat med en ficklampa och gjort krittecken på stengolvet för att tillkalla andar. De hade hittat döda katter och råttor i den trädgården, och en gång i en bäck hade de tarvligt nog stenat en ål till döds eftersom de var för rädda för att ta i den – efteråt hade de skämts över sitt dåd, och nämnde det aldrig mer.

Pennan läckte, hon torkade upp kladdet och fick bläck på fingrarna, kände sig plötsligt varm och undrade om hon spred dålig lukt i rummet eftersom hon hade mens. När hon hörde sin far komma in på bottenvåningen for hon upp och öppnade ett fönster, för att sedan återgå till sin plats vid skrivbordet, till synes djupt försjunken i sina studier. Hennes far kom åtminstone alltid in och hejade på henne först, därför att Colette fortfarande var hans lilla stumpa – även om båda numera var finkänsliga nog att inte nämna detta. Han knackade innan han kikade in genom dörröppningen. ”Du sliter och jobbar?” sa han deltagande. ”Helidiotisk uppsats. Trettondagsafton.” ”Underbar pjäs.” ”Jag vet men . . . ”Hemskt att hacka en underbar pjäs i småbitar. Vad är ämnet?”

Hon skelade clownaktigt, just så som hennes mor hade sagt åt henne att inte göra. ”Metaforer för växande och förfall.”

Roger skrattade. Pappans intelligens var överlägsen mammans, tänkte Colette, men det var mammans förrädiska labyrint till hjärna – ologisk med tendens till självsuggestion och föraningar beroende på baktankar – som var stängd för Colette och därmed farligare. Phyllis dök upp i dörröppningen bakom sin make med magnifikt målade läppar och lindade sig parfymdoftande kring hans skuldra och luftpussade honom på kinden, på grund av läppstiftet. Hur var det meningen 12

I_Hadley_Fri kärlek.indd 12

2021-11-15 14:44

att Colette skulle kunna axla rollen som tonårsflicka med en mamma som framhärdade i att klä sig i flickaktiga klänningar som den här, med kort kjol och markerad byst och rosett med långa band? ”Colette får äta med oss i kväll”, sa Phyllis med sin förnöjt uppmuntrande röst. ”Jag fixar bönor på rostat bröd åt Hughie alldeles strax, så han är ur vägen och kommer i säng.”

Roger log orubbligt mellan hustrun och dottern. ”Vi får hoppas att vår gäst visar sig värdig det fina sällskapet.” ”Inbilla dig inget nu”, varnade Colette sin mor i bister ton. ”Du säger ju alltid att jag saknar fantasi.” ”Men du inbillar dig så fåniga saker. Som att jag ska bli kompis med den där Nicholas Knight, vem han nu är. Jag kan garantera att han kommer att avsky mig.” ”Han kommer inte att avsky dig. Snarare är det du som kommer att avsky honom, han är förmodligen urtrist.” ”Även om han är trist måste vi vara trevliga mot honom”, sa Roger. ”Hans mor är en kär gammal vän. För hennes skull känner jag sympati för den här unge mannen. Vi får göra vårt bästa.”

Phyllis frågade Colette vad hon tänkte ha på sig, Colette sa att hon vägrade ha på sig något.

Hennes far sa att det nog skulle få Nicholas på alerten.

Phyllis knöt ett förkläde över klänningen i sitt ljusa och moderna kök som gick helt i gult och blått, med blommiga hemsydda gardiner i fönstret över diskhon. Allt var färdigt, köttpatén stod i kylen med gelélager och lagerbladsdekor, charlotte russe-tårtan tronade på bänken bakom sitt bålverk av indränkta boudoir-kex, steken skvätte och doftade i ugnen.

Hon var en djärv kock som läste Elizabeth Davids kokböcker och klippte ut Len Deightons matlagningsspalter ur dagstidningen; genom åren hade hon lärt Roger att uppskatta kött som ugnsstektes med örter och vitlök. På sina semestrar 13

I_Hadley_Fri kärlek.indd 13

2021-11-15 14:44

i Frankrike brukade de köpa flätor med vitlök och lök. Det kunde förstås tänkas att gästen föredrog simpel mat; hade förresten inte Jean Knight vid närmare eftertanke varit en riktig gammal torrboll, mer åt kokt potatis-hållet? Fast om Nicholas var kinkig var det hög tid att han fick pröva på något nytt.

Hon klev ut genom köksdörren, fortsatte längs med huset och bort till trädgården. Barnens röster hade lugnat sig och det mättade varma ljuset tycktes förtätat och fängslande som bärnsten; inget rörde sig förrän en koltrast gav ifrån sig sitt kluckande varningsläte och bökade sig in i den dunkla dammiga nederdelen av häcken. Innan hon ens hunnit ropa på Hugh kom han plötsligt störtande i full galopp genom träden, ensam eftersom de andra måste ha gått in för att äta. Han var barbröstad och hade sina röda indianbyxor med vita plastfransar i sidsömmarna, siktade på henne med sitt gevär, gick ner på knä bakom hammocken för att kisa genom kikarsiktet innan han avlossade skottet och gjorde det där pjongljudet som skulle låta som när kulor studsar mot klippor. Phyllis dog, om än halvhjärtat eftersom hon inte ville smutsa ner klänningen – ibland föll hon så naturtroget i en lealös hög att hon nästan lyckades skrämma honom. Hon slöt ögonen och korsade armarna över bröstet, vacklade och stönade. Hugh kom då springande, dundrade in i henne så hårt att hon snurrade runt av bara farten, skrattande protesterade och klamrade sig fast vid honom för att inte tappa balansen. Hans hjässa nådde upp till hennes haka, han tryckte sitt förmodligen smutsiga och snoriga ansikte mot hennes bröst, hon satte näsan mot hans hår och drog in doften av hans solvarma saltaktiga iver, med undertoner av buskage och bladverk, den metalliska lukten från hans bössa. ”Erkänn, mor, det där var du inte beredd på.”

Han kallade henne alltid mor, med ömsint ironi, inte mamma. ”Hughie, släpp mig, du förstör ju klänningen för mig!”

14

I_Hadley_Fri kärlek.indd 14

2021-11-15 14:44

”Ledordet är vaksamhet!” sa han.

Den här lyckan kommer inte att bestå, tänkte Phyllis.

Hugh var nio, han måste skickas i väg på internat, växa upp och glömma henne. Phyllis ansträngde sig att dölja hur mycket hon älskade sin lille son, behandlade honom gladlynt med en särskild lätthet, nojsade och skojade eftersom hon befarade att hennes överdrivna kärlek skulle skada och fördärva hans karaktär. Hon nästan hoppades att han skulle förlora lite av sin skönhet när han växte upp till man – han såg kusligt bra ut, som en ängel på en målning, med ljusblont hår och vidöppna blå ögon, och en hy som på sommaren blev gyllenbrun. Han hade sånär dödat henne när han föddes på mödravårdskliniken efter ett långt och svårt förlossningsarbete; han låg i sätesbjudning och läkarna lyckades inte vända honom. Och Hugh skämdes inte för att leka en kittlande lek där han och mamman stod varandra mycket nära, likgiltig för vad kamraterna kunde tänkas tycka, i suverän förtröstan på sina egna handlingar. Det hände att han kysste henne öppet i deras åsyn.

Vid köksbordet glufsade han i sig vita bönor i tomatsås på rostat bröd, rastlöst pendlande med benen från stolen han satt på medan han lät blicken vandra runt i rummet, om än utan större intresse, och berättade för henne om sina äventyr som hon hade svårt att hänga med i – någon kvinna i Elm Rise var en gammal häxa, det var orättvist att Smithy fick ha stridspilothjälmen två dagar i sträck, planen var att de skulle ta något från fienden men Barnes-Pryce hade plurrat och tappat sandalen, hans föräldrar skulle gå i taket. Efter att ha länsat en skål med burkmandariner retirerade Hugh till ovanvåningen – han fasade för gäster, deras hemska utfrågningar och gullande.

Utomhus trivdes han i flock, men i hemmet värnade han sitt privatliv med näbbar och klor. Bara hans mor hade tillåtelse att sätta foten i hans rum; ett papper fasttejpat på dörren varnade inkräktare, särskilt miss Colette Fischer, och upplyste dem om att det var Strängt förbjudet och belackt med stränga straff, till exempel 15

I_Hadley_Fri kärlek.indd 15

2021-11-15 14:44

Torrtyr och Döden att gå in. Hughs förhållande till fadern var vänskapligt och ytligt, de lämnade varandra i fred – Roger tog bara med honom ut på söndagar när de tränade cricket.

Allt väsentligt mellan dem hade enligt en tyst överenskommelse skjutits på framtiden, tills det var dags för Hugh att bli ivägskickad till Rogers gamla internatskola. När han väl hade börjat på Abingdon skulle han förstå sin far.

Colette hade rättat stavfelen på broderns skylt med rödpenna och såg till att gå in i rummet så fort Hugh inte var där, för att bevaka hur hans olika prylsamlingar utvecklades – i sitt stilla sinne tyckte hon att de gränsade till mani. Rummet var ett kaos fullproppat med fickknivar, frimärksalbum, cigarrlådor, anteckningsböcker. Fjärilarna kvävde han för egen hand i syltburkar med lagerblad, innan han med hjälp av knappnålar med glashuvud naglade fast dem på takplattor i polystyren, där de med tiden blev brunaktiga och föll isär. Mot sin vilja blev hon rörd vid tanken på lillebrodern som ensam och uppslukad satt där i pyjamas med korslagda ben om kvällarna och högtidligt gick igenom de sanslösa travarna med ägodelar, skrev listor och katalogiserade. På den tiden då han var en knubbig, älskad och skrattande bebis som i timmar roade sig med sin glansiga blå plastskallra, rosig om kinderna efter att ha sovit i solen i barnvagnen, hade hon inte trott att han hade det allvaret inom sig.

Nicky Knight var dryga timmen sen till middagen hos några gamla vänner till hans föräldrar, förmodligen mördande tråkiga. Han hade inget minne av dem från förr, och kunde inte begripa varför han sagt ja till att gå dit. Var det meningen att de skulle öppna några dörrar åt honom? Men mannen jobbade på utrikesministeriet, bland en massa fascister och kolonialister – inte kunde väl ens hans egen ömma moder få för sig att hans framtid låg i den riktningen? Nicky föreställde sig självbelåtet att det fanns en mapp om honom på under16

I_Hadley_Fri kärlek.indd 16

2021-11-15 14:44

rättelsetjänsten, och att den mappen vid det här laget säkert var full av anledningar till att en karriär på utrikesministeriet var mindre trolig. Förortståget ut till Otterley – framrullande mellan mjäkigt beskedliga baksidor av hus och koloniträdgårdar, fullpackat med pendlare som svettades i sina kostymer, barrikaderade bakom sina dagstidningar – hade så till den grad fyllt honom med tristess och desperation att han så fort han klivit av hade trillat in på närmsta pub, där han nu var inne på sin andra pint.

Det fanns inte många likheter mellan Nicky och det charmlösa barn han hade varit när Phyllis Fischer träffade honom för åratal sedan. Hans utseende som barn hade aldrig varit särskilt övertygande: den långa näsan, fylliga underläppen och tjocka ögonfransarna hade sett överdrivna ut på en liten pojke, och även öronen hade med sin vuxenstorlek haft en komisk effekt – vilket väsentligen bidragit till hans förödmjukelser i skolan, där han var känd som Fat Bat, feta fladdermusen; på den tiden hade han varit rund, med lockig kalufs. Hans föräldrar hade flyttat utomlands när han var elva, eftersom fadern hade givit sig in i oljebranschen. Först bodde de i Kuwait och därefter i Teheran, och Nicky var inackorderad på skolan och hälsade på dem på skolloven. Han avskydde sin far. Bara för att Peter Knight velat att sonen skulle gå på hans gamla college i Cambridge hade Nicky envisats med att plugga historia i Leeds. Och nu var han lång och smal, med en tafatthet helt i fas med tidens ideal. Hans mörka lockar hade med tiden raknat och håret hängde en bra bit nedanför kragen, därav hans närmast tvångsmässiga vana att skaka håret bakåt och med nikotinfläckiga fingrar stryka bort det från sina närsynta ögon; glasögonen hade tunna guldfärgade bågar. Ungdomen till trots tycktes ansiktet redan vittna om tankemöda: svullna ögonpåsar, markerad örnnäsa, utspända näsborrar som på ett fullblod. Som en eftergift åt middagen hos familjen Fischer hade han tagit på sig en lindrigt ren vit skjorta och en mörkblå 17

I_Hadley_Fri kärlek.indd 17

2021-11-15 14:44

blazer med mässingsknappar inköpt av hans mor, som han bar med en ironisk blinkning åt det militära. Ingen slips – dels för att slipsar symboliserade en konformism som han föraktade, och dels för att han aldrig hade bemästrat konsten att knyta dem. I skolan hade han ängsligt sparat den på förhand knutna snaran efter varje skoldag, och dragit den över huvudet igen varje morgon. Om han av misstag råkade ta upp knuten gick han slokörad till husmor med slipsen.

Inne på puben kurade han koncentrerat över en pocketutgåva av Lévi-Strauss Tristes Tropiques, som han misshandlade så som han alltid misshandlade böcker, böjde pärmarna bakåt för att kunna greppa boken och lyfta glaset och röka samtidigt, vek hundöron och spillde aska och öl på sidorna. Han hävdade att det var kapitalistiskt att tillerkänna böcker ett värde som fysiska objekt – men hans mor sa att han hade förstört sina bilderböcker som liten, långt innan han var emot kapitalism. När han lämnade tillbaka böcker han lånat av henne blev hon bedrövad över buckliga sidor och trasiga bokryggar och försökte tvinga dem tillbaka till ursprungligt skick med sina flinka fräkniga händer. ”Men Nicky, det är faktiskt inte meningen att du ska sluka dem på riktigt”, protesterade hon lamt. ”Det är bara en metafor.”

Den murriga belysningen inne på puben blev skarpare i takt med att kvällen började skymma utanför. Allt rent och ofördärvat i den ursprungliga tillvaron, tänkte han medan han läste, var trasigt och besmittat i den moderna tiden. Han var uppfylld av filosofens svartsyn; det enda som återstod var kärv och stilmedveten pessimism. Han tittade upp från boksidan och skakade på huvudet som om han hade en fluga i ansiktet.

När han i spegelvänd skrift på baksidan av den tjocka fönsterrutan kunde läsa orden Affärslokaler och rökrum drabbades han av en plötslig obehagskänsla, eftersom han var sen till middagen. Kanske alltför sen, orkade han verkligen med familjen Fischer då? Men hungrig var han, såg för sin inre syn kotletter, 18

I_Hadley_Fri kärlek.indd 18

2021-11-15 14:44

ärter, kokt potatis och mintsås. När han reste sig för att gå tryckte han ner Tristes Tropiques i blazerfickan med insidan ut.

De hade varit på vippen att hugga in på patén utan honom.

Det var Colette som kom och öppnade dörren, i en rosa klänning som – enligt egen uppfattning – fick henne att likna en jordgubbsmousse där hon stod och kisade ut mot uppfarten i blindo eftersom innebelysningen var så stark. Nickys lättnad över att ha hittat huset dämpades när han såg henne. Han hade varit rädd att familjen Fischer skulle ha just den sortens klumpiga och otrevliga dotter; där försvann allt hopp om sexuell spänning som ett sätt att fördriva kvällens leda. Hade han bara kunnat skulle han ta tagit till flykten då. ”Men hej”, sa Colette misstänksamt, utan att vika en tum från dörröppningen till tegelverandan, förvaringsplats för paraplyer, gummistövlar och regnrockar jämte koppel och söndertuggade gummibollar tillhörande ett par sedan länge döda hundar men som ingen kunde förmå sig att kasta. Bakom henne tyckte sig Nicky se den småborgerliga tillvaron strömma emot honom i all dess tristess: vadderad och prydlig, badande i varmt ljus och doftande av middagsmat. ”Jag har noll lokalsinne”, ursäktade han sig.

De stod ansikte mot ansikte, stämningen var fientlig. ”Det är raka vägen från stationen.”

Här kunde Colette ha tillagt, men vågade inte riktigt – Nicky var henne överlägsen i alla hänseenden, såväl i fråga om ålder och frihet som i fråga om utseende, och skulle kanske bara ha skrattat – att hon kunde känna lukten av öl och rök från hans pubbesök. Han hade säkert varit på Queens Head, där hon själv hade tänkt börja dricka inom en snar framtid. ”Du skulle bara veta. Hur lätt jag går vilse, alltså. Också när det är raka vägen.”

I matsalen rätade Phyllis på sig med förskäraren i hand efter att ha stått böjd över patén på serveringsfatet, lindad i glän19

I_Hadley_Fri kärlek.indd 19

2021-11-15 14:44

sande rosarandig bacon; de hade väntat så länge på gästen att de tappat aptiten. De hade varit uppåt under sin första starka gindrink och knappt noterat att han var sen; när Roger sedan föreslog påfyllning hade Phyllis humör gått från smålummigt till irriterat, med begynnande huvudvärk. Båda hade dock hållit skenet uppe och fortsatt med sina syrliga skämt – till skillnad från Colette som ilsket strök runt i sin rosa klänning med rosett under bysten precis som moderns, med den skillnaden att Colettes barm var mer ohanterlig. Hon hade försett sig ur en skål med fyllda oliver tills allihop var slut. Nu var de lättade över att Nicholas äntligen hade dykt upp, men det var för sent; besvikelsen hade lagt sig överallt som ett tunt lager aska. Phyllis kunde inte låta bli att känna sig förargad på Jean Knight, Rogers gamla bekanta. Det var Jean som hade tagit initiativ till bjudningen genom att oväntat skriva till Roger och fråga om de hade lust att förbarma sig över hennes son, som nyligen hade flyttat till London och kanske hade ont om vänner. Så fort Phyllis såg Nicky stod det klart för henne att de knappast hörde till den kategori vänner han själv skulle välja.

Han berättade för dem att han gått vilse och trots att ingen av dem trodde honom – de uppfattade samma lukt som Colette hade gjort – var det häpnadsväckande hur långt de gick i att dalta med honom och hålla på, försöka klura ut var han hade gått fel, vilka gator han förväxlat. Hade han haft oturen att ta Beech Avenue i stället för Dorlcote Lane? Han stod där med sitt avspända flin och putsade tankspritt glasögonen med nederdelen av skjortan, till synes obekymrad om ifall de svalde lögnen. De erbjöd honom en gin och tonic, och när han sa att han hellre tog en öl blev de helt ställda eftersom de inte hade någon hemma. Roger hade korkat upp en flaska moselvin till förrätten, ville han smaka på den? Helt ärligt, sa Nicky, kunde han dricka vad som helst, vilket inte direkt lättade upp stämningen. Kanske inte rödsprit då, tillade han, men noterade att deras skratt lät ansträngda. Det var nog lika bra att de åt på 20

I_Hadley_Fri kärlek.indd 20

2021-11-15 14:44

en gång, föreslog Phyllis med en hård klang i rösten. Han var säkert väldigt hungrig.

Nicky verkade överdimensionerad i deras matsal med lågt i tak, och när de satte sig vid bordet stötte hans knän på något vis i undersidan och fastnade i duken och bordsfilten som skulle skydda ytan; Roger hann nätt och jämnt rädda vattenkaraffen. Hur kunde den här unge mannen, undrade Phyllis argt, tafflig och berusad i solkig skjorta, få hennes hemmiljö att kännas så absurd och dockskåpsaktig? Ändå värnade hon om sitt hus, som hon älskade ömt. Det var idel gediget hantverk, målat glas och glänsande kopparbeslag, parkettgolv, stoppade fönstersoffor. I en hyllskänk i matsalen hade hon ställt rader med målade tallrikar och fat som de köpt i Frankrike, och den öppna tegelspisen var sommaren till ära pyntad med hennes arrangemang av torkade blommor och silkespapper. Huset var deras första riktiga hem i England efter hemkoms­ten från åren i Kairo.

Hon lade för ett ögonblick handen på Nickys axel och kramade till samtidigt som hon böjde sig fram och ställde ner hans gin och tonic på bordet – för att avväpna honom och erbjuda vapenvila. Han var ju när allt kom omkring man. Phyllis var van vid att kommunicera med män genom den sortens lätta sexuella beröring, liksom genom småprat – hon lirkade med dem, bekräftade och lockade dem, för att sedan markera distans. Hon hade alltid varit Roger trogen; före honom hade hon bara haft en älskare, ett fruktansvärt misstag. Tanken var att Nicky nu skulle ge henne en uppskattande blick, eller luta sig bakåt mot hennes axelgrepp, men eftersom hon var kall om fingrarna efter att ha fiskat upp isbitar ur ishinken – tången hade kommit bort – kändes kylan genom det tunna skjorttyget och det gick inte att missta sig på att han häftigt ryggade tillbaka och sånär stötte ginglaset ur hennes hand.

Och hans reaktion gjorde Phyllis snopen, även om hon dolde sin missräkning med suverän behärskning; ingen kunde ana 21

I_Hadley_Fri kärlek.indd 21

2021-11-15 14:44

att hon var det minsta sårad när hon leende satte sig ner och plockade upp kniven igen för att servera paté. Likväl var hon het av förödmjukelse. Nicky hade skyggat för hennes beröring och hon tänkte att han knappt stod ut med att se på henne – han rynkade pannan och pickade med gaffeln på bordsduken. ”Nå, vad säger du, Nicholas”, frågade Roger med tillkämpad hjärtlighet. ”Hur trivs du i London? Börjar du finna dig tillrätta?”

Nicky log vagt och blinkade – det verkade ta flera sekunder för frågan att landa. ”Finna mig tillrätta”, upprepade han, som om orden yttrades på ett sällsamt språk. ”Ja, det antar jag att jag gör.” ”Och vad ska du göra nu? Vad är planen?” ”Problemet är”, förklarade han tankfullt, ”att jag helt enkelt inte ser på framtiden på det viset. Alltså som en serie steg, en framåtrörelse med sikte på ett slutligt mål. För det slutliga målet är ju när allt kommer omkring döden, inte sant? Det var därför jag ville resa – öppna mig själv för andra sätt att se på världen. Och nu när jag har rest klart vill jag inte bara ’skaffa ett jobb’ och stänga av alltihop igen.” ”Vilket trams”, sa Colette, men inte högt; hon tänkte att hennes far måste finna Nicholas Knight löjlig. Roger verkade dock fast besluten att inte ge upp hoppet om honom. ”Din mor sa att du skriver.”

Nicky ryckte till. ”Gjorde hon? Jaja, ni vet hur mammor är.

Hon har säkert sparat någon fantastisk uppsats jag skrev på lågstadiet och byggt sina förhoppningar på den. Men det stämmer faktiskt att jag skrivit en roman, förra året när jag bodde i Teheran med mina föräldrar. Men sen eldade jag upp den.”

Han avskydde uppenbarligen patén, med tanke på hur han petade runt den på tallriken med gaffeln. ”Eldade upp alltihop på riktigt?” Colette var skeptisk. ”Jag kan ge mig på att du har sparat den på en hylla, att tas fram någon gång när du blivit berömd.”

22

I_Hadley_Fri kärlek.indd 22

2021-11-15 14:44