Kapitel 1
Hon påminde mig om Norges nationalsång, strofen ”furet, vær bitt over vannet”. Hennes ansikte var verkligen kargt och väder bitet. Strängt och bestämt. Solbränt, med djupa rynkor trots att lyften kunde spåras runt de mörka, intensiva ögonen och munnen. Sjuttio plus, kanske. Som modet föreskrev hade Vivianne Sandberg långt, mörkt hår som hängde ner över axlarna. Snyggt kanske på unga tjejer men passade inte henne, tyckte jag i alla fall. Fast det angick ju inte mig, jag hade inte någon anledning att bedöma andra människors utseende. Fräsch vit sommarjacka, sneakers och jeans, när hon kom in i min antikaffär på Köpmangatan i Gamla stan. Vi satte oss i den långa gustavianska soffan, inte särskilt bekväm och lika osåld som vanligt, och jag är inte längre optimist. Marknaden för stora, skrymmande antikviteter har gått ner, små våningar och nya trender bidrar, art déco och 1950–1960-tal. Men det är ju praktiskt att ha någonstans att sitta när det kommer ”bättre” kunder för att diskutera seriösa objekt. Mitt traditionella välkomnande, kaffe med pepparkakor, hade hon avböjt. Högsommarvärmen stod loj därute över gatan, men i det gamla huset från sextonhundratalet var det behagligt svalt. – Eric Gustafson föreslog att jag skulle tala med dig. Rösten 7