1
Förhörsrummet hade inga fönster, bara grĂ„ vĂ€ggar, tre stolar och ett bord i mitten. Luften var kvav. Varm. Alexander Blix hade tillbringat mĂ„nga timmar i olika förhörsrum, men inte hĂ€r pĂ„ Kripos. Och definitivt aldrig pĂ„ den hĂ€r sidan av bordet. Han kĂ€nde pĂ„ pannan. Bandaget. Det vĂ€rkte i stygnen. Tanken pĂ„ Iselin fick en mer skĂ€rande smĂ€rta att fortplanta sig frĂ„n mellangĂ€rdet och upp i bröstet. Hans fina lilla flicka. Den skrĂ€mda blicken, den orörliga kroppen. Allt hade gĂ„tt sĂ„ fort. Han hade inte hunnit tĂ€nka. Dörren framför honom öppnades. âUrsĂ€kta att du fick vĂ€ntaâ, sa mannen som kom in i rummet. âMycket som hĂ€nder just nu.â Bjarne Brogeland var nĂ€stan en och nittio lĂ„ng, fortfarande vĂ€ltrĂ€nad trots att han nĂ€rmade sig de femtio, noga med sin klĂ€dsel och framtoning. Mörkt, kortklippt hĂ„r. Nyrakad, tyckte Blix att det sĂ„g ut som. Rummet fylldes snabbt av en doft av rakvatten som fick det att vĂ€nda sig i magen pĂ„ honom. Brogeland tog nĂ„gra försiktiga steg in genom dörren, som stĂ€ngdes automatiskt bakom honom. Han höll ett glas vatten i ena handen, en bunt papper och en penna i den andra. Han satte sig. Lade ifrĂ„n sig pappren och synade Blix uppifrĂ„n och ner, som om han noterade skadorna han fĂ„tt och samtidigt inte blev riktigt klok pĂ„ dem. Blix hade jobbat pĂ„ samma avdelning som Brogeland i mĂ„nga Ă„r, men sĂ€llan tillsammans med honom, av den enkla anledningen att de aldrig kommit sĂ€rskilt bra överens. Blix 5