9789146236542

JAG BORDE SAGT DET FÖRST

WA H L S T RÖM & WI D S T R AND

Wall_Jag_borde_TITELS.indd 1 Wall_Jag borde ha sagt_SENASTE.indd 3

2020-06-15 2020-06-15 14:21 18:34

Wahlström & Widstrand www.wwd.se Copyright © Annika Wall, 2020 Omslag: Sara R. Acedo Tryck: ScandBook EU, 2020 ISBN 978-91-46-23654-2

Wall_Jag borde ha sagt_SENASTE.indd 4

2020-06-15 18:34

1 När jag kom hem från affären satt Kristian på en stol i köket och ville skiljas.

Det enda jag kunde tänka på var att jag borde sagt det först.

Jag borde sagt det först.

Men nu blev det han som sade det.

Jag kan ha skrattat.

Förlåt. En skilsmässa är en allvarlig sak för alla inblandade.

Det är en sådan där händelse som får psykologer att kryssa i saker i formulär. Men jag trodde nog att vi skulle stå ut med varandra lite till eftersom vi stått ut med varandra så här länge.

Jag stod kvar i dörröppningen med kassarna i händerna en liten stund. Sedan ställde jag ner dem på köksgolvet. En gul paprika ramlade ur ena kassen och rullade sakta över golvet, följde skarven mellan två plankor bort mot Kristian där han satt på stolen.

Jag tittade på honom, han tittade på mig, sedan på paprikan som rullat ända fram till hans fötter och nu lagt sig tillrätta där vid den högra stortån.

Så såg jag den där svaga ryckningen i vänstra ögonvrån som han fick när han var trött.

5

Wall_Jag borde ha sagt_SENASTE.indd 5

2020-06-15 18:34

Han var trött, jag var trött, vi var så väldigt trötta på varandra.

Så otroligt trötta på allt.

Jag tittade på mina händer. Handflatorna hade fått röda märken efter handtagen. Sedan sade Kristian: – Jag ser att du packade kassarna överfulla som vanligt.

– Ja, du känner ju mig, sade jag.

– Fast nu ramlade en paprika ur, så det blev tydligen för mycket i alla fall.

– Jag hade inte planerat att ställa ner dem på golvet, utan direkt på bänken. Men nu blev jag lite överrumplad. Paprikan hade inte ramlat ur om jag fått ställa kassarna direkt på bänken, sade jag.

– Nej, kanske inte det. Men det får vi aldrig veta nu. Och varför har du köpt paprika? Jag gillar ju inte paprika.

– Nej, men jag gillar paprika. Det är en utmärkt C-vitaminkälla för den som inte gillar apelsiner till exempel, sade jag.

– Jaha. Men då kanske du kan ta kort på den och lägga ut den på Instagram och tipsa alla dina följare om det.

Jag kan ha skrattat då också.

Kristians vänstra ögonvrå fortsatte rycka svagt. Jag ville gå fram och stryka honom över håret, men jag visste att det inte skulle göra någon skillnad. Jag ville också rätta honom och säga att det inte heter kort, det heter bild eller foto, för kort är sådana man skriver på och skickar på posten med frimärke, men det skulle inte heller blivit bra, utan bara gett honom ännu ett tillfälle att få kalla mig besserwisser. Nej, jag bara stod där och tittade på honom och tänkte att jag borde fått

6

Wall_Jag borde ha sagt_SENASTE.indd 6

2020-06-15 18:34

säga det först ditt as, inte ens det fick jag göra. Men jag sade istället: – Tack, det var en fin födelsedagspresent att du vill skiljas.

Har du tänkt på den länge? Du kanske borde ha väntat tills imorgon bitti, som en fin överraskning till melodin av Ja, må hon leva?

Kristian tittade på paprikan vid fötterna.

– Jag ber verkligen om ursäkt, men jag tänkte inte på det.

Jag satt här och väntade på att du skulle komma hem och så fick jag en ingivelse.

– En ingivelse?

– Ja. Att det fick räcka nu.

Så det var vad Kristian tyckte? Att det fick räcka nu.

Jag tänkte på hur Tolstoj formulerat det om lyckliga och olyckliga familjer och begrundade det oemotsägliga faktum att alla lyckliga äktenskap verkade liknade varandra, men att varje olyckligt äktenskap var olyckligt på sitt eget vis.

Varför kunde det inte få vara så?

Den ena matkassen slokade lite nu när paprikan ramlat ur. Ur den andra kassen stack en purjolök upp. Jag hade tänkt göra soppa på den till lunch imorgon, innan alla skulle komma.

Potatis- och purjolökssoppa var gott, bara man gjorde det på rätt sätt, inte för lite purjolök och gärna lite gul lök också, och med rätt sorts potatis. Inte någon av de fasta sorterna, utan någon av de mjöliga, Bintje eller King Edward. Absolut inte Asterix. Det röda skalet var fint att se på och den var säkert lätt att odla om man tyckte sånt var roligt, men den potatisen smakade faktiskt gegga, skit och dy.

7

Wall_Jag borde ha sagt_SENASTE.indd 7

2020-06-15 18:34

Jag tog upp kassarna och gick fram till kylen, öppnade dörren och började ställa in maten.

Purjolöken.

Gula löken.

Potatisen.

Lättyoghurt naturell.

Jag gick fram till Kristian och plockade upp paprikan från golvet, lade den i grönsakslådan tillsammans med zucchinin.

Tomaterna i korgen på bänken.

Svenska äpplen och päron i skålen på bordet.

Frukostbrödet i brödburken.

Jag hörde pojkarna fnissa i tv-rummet. De satt med sina huvuden tätt ihop över iPaden och tittade på ett klipp på YouTube.

Kristian satt kvar på stolen och sade hörde du inte vad jag sa att jag inte orkar med det här längre och jag tänkte jo, men är det någon som inte orkar så är det jag och jag sade ja, jag hörde vad du sa, men kan du hjälpa mig att packa upp för maten behöver komma in i skåpen, det är inte så mycket kvar, lite kan du väl ändå hjälpa till?

Men Kristian reste sig inte. Så jag tog upp paketen med småkakor ur kassen, gick fram mot skafferiet, men stannade halvvägs för där stod äppelträdet utanför köksfönstret. Det hade blivit så stort och fint och så här års hade det vitrosa knoppar strösslade överallt i den blekt gröna kronan. Förra året hade trädet gett en hel kasse med äpplen och i år verkade det bli ännu mer. Lite längre bort mot muren vajade ormbunkarna i vinden. De var så gröna och jag tänkte på hur de tidigt på våren först var små och argt ihoprullade och hur de därefter sträckte ut sig med visshet och kraft och så de där små

8

Wall_Jag borde ha sagt_SENASTE.indd 8

2020-06-15 18:34

rostbruna prickarna med frömjöl på undersidan av bladen, eller om det hette sporer. Vad nu skillnaden var.

Det var alltså på grund av Kristians ingivelse som vi skulle skiljas.

Jag ville inte ge upp. Inte än. För huset var nästan färdigrenoverat och äppelträdet brukade ge så många äpplen och Bea och Martina bodde så nära och jag tog bussen in till Kajsa på byrån och jag fick vara ifred med mina saker när Kristian satt i studion och pojkarna hade blivit så stora och vi kunde väl stå ut med varandra lite till.

Jag vände mig om och tittade på Kristian. Han såg så oengagerad ut, som om han sagt något i stil med ska vi ta en promenad eller vill du hellre kolla på tv mig spelar det ingen roll vi gör som du vill fast jag vill nog helst ta en promenad. Men vi hade aldrig tagit en enda promenad tillsammans runt sjön sedan vi flyttade hit. Vi tittade inte ens på tv ihop längre.

Om jag inte låtsades om att han hade sagt det, så kanske det skulle bli som det alltid blev när Kristian sade att han ville göra något med någon i familjen: Ingenting. Om jag bara lät det bero, så blev det nog inget av det. Skulle det ändå bli av, så skulle det i så fall vara första gången som Kristian tog initiativ till något med någon i familjen som faktiskt blev av.

För Kristian satt nere i källaren och plinkade på sin gitarr och skrev låtar och möjligtvis fick han kanske en idé, men det var alltid, alltid jag som genomförde den. Det skulle vara härligt att bo i hus, det skulle vara mysigt att åka och bada idag med en sådan där matsäck, det skulle vara fint med ett äppelträd så vi kunde göra äppelmos för det gör alltid min mamma och borde vi inte vandra i fjällen.

9

Wall_Jag borde ha sagt_SENASTE.indd 9

2020-06-15 18:34

Och om jag hade tyckt att det hade varit en bra idé hade jag sagt visst. Som att bo i hus, åka och bada, göra matsäck, plantera träd, men någon semester i fjällen blev det aldrig.

Jag öppnade dörren till skafferiet och lade in småkakorna. Till sist lade jag tårtljusen på bänken. Treor och nior. Kristian hade fortfarande inte rest sig från stolen. Men nu hade han sjunkit ihop lite.

– Vet du. Jag har tänkt på det här rätt länge, sade han.

– Jaså, sade jag.

Jag vek ihop tygkassarna och lade dem i lådan och frågade Kristian om barnen hade fått mellanmål. Men Kristian svarade att han hade väntat på att jag skulle komma hem från affären med yoghurten, för vi hade ingen yoghurt.

– Men pojkarna måste väl inte ha yoghurt till mellanmål?

Nu är klockan redan halv fem och får de mellanmål nu så kommer de inte vara hungriga till middagen.

– Jaha.

– Men har du förberett middagen då?

– Skulle jag göra det?

– Jag åkte och handlade. Därför skulle du ge barnen mellanmål och förbereda middagen, det var uppdelningen, sade jag.

– Alltså, jag har suttit nere i studion med ett intro till en låt så jag har inte riktigt, jag fick inte riktigt till groovet i gitarren och … Kan vi inte bara köpa lite pizza, det kommer barnen tycka är toppen och det är faktiskt lördag.

– Men det var inte det vi bestämde, sade jag.

Nu reste sig Kristian från stolen och kom emot mig med stora kliv. Han ställde sig väldigt nära, såg mig i ögonen och jag

10

Wall_Jag borde ha sagt_SENASTE.indd 10

2020-06-15 18:34

fick sträcka på nacken för att kunna möta hans blick. Ibland glömde jag bort att han var så lång.

Han såg ledsen ut.

– Det är precis det här jag menar. Måste allt vara grönsaker jämt? Jag vill det inte längre, sade han.

– Men då äter vi pizza. Vill du ha Calzone? Och Hawaii till pojkarna?

– Gör som du vill, jag går ner i studion så länge.

– Eller så beställer du pizzan för att det var du som ville ha pizza, kanske?

– Okej.

– Så kan jag hämta tårtorna som är kvar i bilen.

– Visst.

Jag borde sagt det först. Men jag fick en fin födelsedagspresent i alla fall. Tack, tack. Tacka som en duktig flicka medan barnen inte får sitt mellanmål och så äter vi pizza istället för grönsaker.

När Kristian kom tillbaka med pizzorna hade jag dukat med de fina stora tallrikarna från Boda Nova där en pizza faktiskt kunde få plats utan att kanterna hängde alltför mycket utanför.

Jag hade ställt fram en öl till Kristian, läsk till pojkarna och gjort kolsyrat vatten till mig. Pojkarna åt sin pizza och jag och Kristian sade vanliga saker till varandra som kan du skicka pizzasalladen och kan du ge mig kniven och där kan du väl inte ställa kartongerna de ska ju till kartongåtervinningen och kan du ställa ner besticken i diskmaskinen tack och lägg inte knivarna där de får ju inte plats ja men försök stänga luckan då ja jag sa ju att det inte skulle gå.

Inte ett ord om att jag hade dukat fint eller ett tack så mycket för ölen.

11

Wall_Jag borde ha sagt_SENASTE.indd 11

2020-06-15 18:34

Bara att sätta sig ner och ta för sig.

Jag borde verkligen sagt det först.

Efteråt fick pojkarna sitt lördagsgodis trots att de numera var för gamla för sådant och brukade köpa sitt eget på väg hem från skolan fast de inte fick och jag brukade hitta gömt godispapper under deras sängar och i skrivbordslådor. Kris­tian gick ner i studion igen och jag tog först en promenad runt sjön och gick därefter omkring lite i kvarteret för att se vad som hade kommit upp i rabatterna. Senare på kvällen, medan jag tittade på filmen på fyran, lade jag ett väldigt högt bud på en mossgrön vas med reliefdekor som Mari Simmulson gjort för Upsala-Ekeby och långt efter att filmen på fyran var slut kom Kristian upp från studion och frågade om barnen hade borstat tänderna. Jaså, hade de redan lagt sig, hade det blivit så sent?

Ja, det hade det ju.

Jag frågade hur vi skulle göra med kalaset imorgon om han nu ville skiljas, men Kristian bara ryckte på axlarna och sade att vi gör som du vill.

– Jag tänker inte ställa in mitt eget födelsedagskalas några timmar innan, allt är ju fixat, sade jag.

– Då har vi kalaset. Och jag väcker pojkarna imorgon och sjunger för dig som vanligt, sade Kristian.

Jag sade tack, det var snällt, och menade det.

Sedan borstade vi tänderna och gick och lade oss. Kristian lade sig som vanligt på sidan med ryggen åt mitt håll och gömde sig under täcket – en barrikad mot mig av bomull och dun. Jag låg bredvid honom och hörde hur hans andetag blev

12

Wall_Jag borde ha sagt_SENASTE.indd 12

2020-06-15 18:34

allt tyngre där inne i gömslet medan jag stirrade upp i taket.

Det fanns en spricka i taket som började precis ovanför sängen. Jag hade varken hunnit eller orkat spackla igen den.

Jag följde sprickan med blicken ända fram till fönstret och sedan tillbaka, tillbaka till fönstret och sedan tillbaka ovanför sängen. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Jag borde verkligen ha spacklat igen den sprickan för länge sedan.

Wall_Jag borde ha sagt_SENASTE.indd 13

2020-06-15 18:34

2 Med stigande ålder kommer ökad självinsikt. Eller om det är ökat självbedrägeri? Självklart visste jag att man brukade säga att det alltid var två personer i en relation och att det aldrig bara var den ena personens fel om en relation inte fungerade.

Men om det faktiskt var så att det bara var den ena personen som betedde sig konstigt, vad sade man då? Om någon lovat något och sedan inte höll det, vad kallades det?

Inte ens med hjälp av äktenskapsbalken kunde jag ställa Kristian till svars. Att visa hänsyn och verka för familjens bästa var en moralisk vädjan snarare än en praktisk tillämpning och på det viset blev den bara tomma ord, ingen att luta sig mot, vädja mig hit och dit.

Jag stod i köket och torkade rent efter frukosten: Smulor efter croissanter och kladdiga marmeladfläckar på bänken. Solen sken utanför köksfönstret och verkade aldrig vilja sluta.

Sol, sol på altantaket och ner på tulpanerna och påskliljorna och smultronen som blommade under vinbärsbuskarna.

Det var ovanligt varmt för att vara maj. Enligt prognosen skulle solen skina hela dagen och det skulle bli varmare än vanligt och om det stämde skulle vi kunna sitta ute i trädgården alli-

14

Wall_Jag borde ha sagt_SENASTE.indd 14

2020-06-15 18:34

hopa och det skulle bli fantastiskt för syrenen hade precis slagit ut och då skulle kalaset bli perfekt. Allting hängde på att det inte skulle börja regna.

Min födelsedag skulle firas som den alltid hade firats de senaste åren: Med mina föräldrar, Kristians föräldrar och Kristians båda brorsor med sina familjer. Det skulle bli barnbord och lekar och tårta, trots att de flesta av barnen numera var för stora för både barnbord och lekar.

Det var sällan jag tänkte på att jag aldrig fått några syskon, men just på min födelsedag tänkte jag på det, när det var dags för kalas och Kristians familj kom och tog upp all plats med sina storfamnande föräldrar och med den där hemliga pakten som de tre bröderna verkade ha. Ibland tänkte jag att bröderna nog hellre skulle vilja bo tillsammans med varandra i en gigantisk man cave än tillsammans med fruar och barn, sitta där och spela dataspel, dricka Småland på burk, dra fräckisar och fisa.

På morgonen hade Kristian lyckats smyga upp ur sängen utan att väcka mig, jagat upp pojkarna ur sina sängar och tillsammans med dem värmt croissanter i ugnen, bryggt kaffe, slagit in två paket och gjort i ordning en bricka. På brickan hade Kristian ställt den lilla svenska flaggan som vi knyckt med från förlossningen när Vidar föddes. Ett litet privat skämt.

Jag blev glad för det, kanske hade han ångrat sig ändå. Men när jag öppnade paketen var det ena ett presentkort från en klädaffär jag hade slutat handla i för länge sedan, och det andra en chokladkaka.

Och Malte sade: Men mamma äter ju inte choklad längre.

Och Kristian sade: Gör hon inte?

Och jag sade: Nämen, det blir gott med choklad, tack snälla.

15

Wall_Jag borde ha sagt_SENASTE.indd 15

2020-06-15 18:34

Också i år skulle jag låsa de stora vitrinskåpen och därmed hindra nyfikna händer från att tappa mina saker i golvet. Kris­ tian tyckte jag överdrev, men för tre år sedan hade jag sett avtryck från barnhänder på glasrutan till det högra skåpet och dessutom hade tre av Lisa Larson-figurerna på nedersta hyllan stått i fel ordning och lite snett. Jag hade sagt det till Kristian, men han hade ryckt på axlarna och sagt något i stil med att det är ju djur och kanske trodde någon av brorsornas barn att det var något man skulle leka med och de var i alla fall tillbaka i skåpet efteråt. Men inte på rätt plats, hade jag sagt. Och då hade Kristian småskrattat lite grann.

Ja, allt hängde på att det inte skulle börja regna. Då skulle vi få sitta inne och det skulle bli outhärdligt.

När det ringde på dörren stod jag fortfarande i köket med en diskhandduk över axeln och skulle just torka soppkastrullen från lunchen. Jag ropade åt Kristian att han kunde öppna dörren om han ville, men han svarade att det var mina föräldrar så det var bättre att jag gjorde det. Så jag hängde tillbaka diskhandduken på sin krok.

– Här var det städat och fint som vanligt, sade mamma så fort hon klivit in i hallen.

Jag hade alltid lika svårt att tyda om hon tyckte det var något bra eller något dåligt.

Pappa ett steg bakom. Han kikade in mot köket medan han tog av sig skorna.

– Jag ser att du fått upp fodret kring skafferidörren, det var bra. Ja, det är alltid den sista listen. Det är den som tar längst tid. Ibland kommer den aldrig upp.

16

Wall_Jag borde ha sagt_SENASTE.indd 16

2020-06-15 18:34

För ett år sedan hade köket blivit klart. Förutom det där fodret.

Det hade tagit ytterligare några månader innan det kommit på plats. Nu var i stort sett hela huset färdigrenoverat, bara panelen i hallen var kvar att måla. Kristian hade hjälpt till emellanåt, men han hade ofta varit iväg på någon turné, eller i replokalen, eller på senare år nere i studion för att någon låtidé skulle spelas in eller någon annan låt skulle mixas eller mastras. Det gick inte att störa den kreativa processen genom att be om hjälp att välja kulör eller hålla lite grann i en skruvmejsel, nej nej. Istället hade pappa och jag blivit ett arbetslag.

Vi hade börjat med badrummen. Det var svårt att bo med två små barn i ett hus där varken badrum eller tvättstuga fungerade. Vi hade valt vitt standardkakel. Det var lättare att byta ut färgen på handdukarna, eller någon enstaka badrumsmöbel, än att kakla om. Jag hade tagit dit en byggfirma för att göra våtrumsarbetena, men sedan hade pappa och jag borrat och monterat blandare, duschstång, tvättställ och installerat tvättmaskin och torktumlare. Efter badrummet hade vi tagit oss an husets fasad och skrapat och målat. Vi hade planterat äppelträdet och några smultronschersminer i trädgården och jag hade planterat perennrabatter som skulle blomma hela säsongen. Vi hade tapetserat och målat väggar och lister. Vi hade sett till att husgrunden blev dränerad och passat på att byta avloppsrör och sedan hade Kristians brorsor kommit och bytt ut gamla elledningar och jordat uttag.

Nu kikade också mamma in mot köket, tittade på skafferidörren, nickade lite. Sedan vände hon sig mot mig och såg sig omkring i hallen.

– Men du har panelen kvar att måla, sade hon.

– Jo, den är kvar, sade jag, det får väl bli i sommar på semestern.

17

Wall_Jag borde ha sagt_SENASTE.indd 17

2020-06-15 18:34

– Linoljefärg? frågade pappa.

– Ja, såklart, svarade jag.

Jag tänkte på sprickan i taket medan mamma fortsatte att inspektera den omålade panelen. Pappa räckte fram ett lång­ smalt paket.

– Öppna det när alla gått hem, sade han och blinkade finurligt mot mig.

Sedan gick han och mamma runt på nedervåningen och såg sig omkring.

– Det blev faktiskt fint med den ljusgrå tapeten i vardagsrummet, sade pappa. Jag trodde inte det, men det gör sig fint mot dina vitrinskåp.

– Ja, svarade jag, det blev en lugn och neutral bakgrund till möblerna och alla saker.

Pappa gick fram till det högra av vitrinskåpen där Lisa Larson-figurerna stod och försökte öppna det.

– Jaså, sade han bara. Ja, det är väl säkrast.

Han vände sig mot mig och log.

Det dröjde inte länge tills Kristians hela familj också dök upp. De hade förmodligen kört i följe till oss. Jag kunde se dem framför mig: Tre Volvobilar på rad, tio kilometer över hastighetsgränsen, högerfötterna på bromsarna vid fartkamerorna. Kristian kom upp från källaren och Vidar och Malte hörde tumultet och sprang ner från sina rum för att möta farmor och farfar och alla kusinerna. Här är det inte stort, men finns det hjärterum så finns det vadå? hojtade Kristians pappa. Stjärtrum! skrek kusinerna. Ja, precis minsann! Kristians pappa kluckade så att magen hoppade: Hö-hö-hö.

– Gå gärna ut i trädgården, sade jag. Jag har torkat av träd-

18

Wall_Jag borde ha sagt_SENASTE.indd 18

2020-06-15 18:34

gårdsmöblerna, så det är bara att sätta sig så kommer jag med tårtorna strax.

Jag vände mig mot Kristians pappa.

– Gick det bra att köra?

– Alltid, svarade han. En Volvo kan man lita på. Hö-hö.

Jag gick ut i köket. På köksbänken stod de tre tårtorna på varsitt tårtfat av pressglas. Bredvid dem stod ett stort fat med kardemummabullar och ett mindre fat med småkakor. Det var köpebröd alltsammans, något både min mamma och Kristian påpekat när de gått in i köket, lite nonchalant så där i förbifarten. Nä, hon bakar inte sitt bröd själv hon, sade mamma och Kristian hade ryckt på axlarna och svarat: Nä, det är bara jobb, jobb, jobb med den där nuförtiden.

Mackans och Mattes fruar stod redan i trädgården och drack av välkomstdrinken och genom det öppna köksfönstret kunde jag höra hur Jeanette klagade på simklubbens träningstider och hur svårt det var att hinna skjutsa det ena barnet till träningen och samtidigt ha middagen klar klockan sex till det andra barnet, som om Mackan inte hade något alls med saken att göra.

Jag lutade mig fram över köksbänken för att höra lite bättre och det påminde mig om en annan födelsedag. Det var något med Kristians svar den gången. Jag kanske borde anat redan då.

Den gången hade barnen suttit uppe på övervåningen och tittat på en film medan jag stått i köket och dekorerat tårtorna med ljus. Jag hade lutat mig över köksbänken, dragit upp kjolen lite så att stringtrosorna syntes, och så hade jag ropat på Kristian som satt nere i källaren. Han hade stannat i dörröppningen i köket. Vad sägs om en liten snabbis, hade jag sagt.

19

Wall_Jag borde ha sagt_SENASTE.indd 19

2020-06-15 18:34

Då hade han sett på mig med en trött blick som jag inte hade känt igen. Nämen, det känns liksom som att jag våldtar dig då, hade han svarat. Jag hade tittat förvånat på honom. En liten snabbis i köket medan barnen är helt upptagna av Kung Fu Panda tycker du är det samma som våldtäkt?

– Jag tänder inte på dig på det sättet längre, bara.

– Vilket sätt då? Snabbissättet? Våldtäktssättet?

– Vad du tjatar. Jag har väl annat för mig just nu än att knulla på min fru i köket.

Jag hade dragit ner kjolen igen och låtsats fortsätta med tårtdekorationerna. Kristian hade suckat.

– Är du klar eller var det nåt mer?

– Nä.

– Då går jag ner i studion igen.

– Gör det du. Så fortsätter jag med tårtan.

– Ja, det är väl en bra idé.

Kristian hade gått ner och jag hade lagt tårtdekorationerna åt sidan och istället tittat ut genom fönstret på äppelträdet.

Sedan hade jag putat med rumpan igen, vickat den lite.

Sedan hade Vidar stått i köksdörren.

– Mamma vad gör du? Dansar du?

– Ja, jag dansar lite.

– Det ser fint ut.

– Tack det var snällt. Vill du hjälpa mamma och bära ut kakfatet till matbordet är du snäll?

Vidar hade tagit fatet och balanserat det försiktigt mellan sina händer. Men sedan hade han snubblat på sina strumpor som hasat ner över tårna och fatet hade glidit honom ur händerna med ett litet häpet gnäll. Den gången hade jag legat på knä och torkat upp glasbitar och kaksmulor med blött hushållspapper när mina föräldrar hade ringt på dörren.

20

Wall_Jag borde ha sagt_SENASTE.indd 20

2020-06-15 18:34