9789146236290

När planet kränger till tänker jag på hur rädd min nioåring hade blivit om han varit här. Jag svarar på hans fråga om vad som händer fast han är i ett annat land, nere på jorden, i skolan.

Jag är ensam här. Som för att understryka detta faktum är jag placerad långt bak i planet utan någon bredvid mig. Ingen att irritera sig på. Ingen konversation att förhålla sig passiv till.

Det var en luftgrop, svarar jag min nioåring. Det är inget farligt. Kände du den i magen?

När menyn kommer tittar jag på den med min sextonåriga dotters blick. Finns det något som är vegetariskt? Jag far över alternativen. Mackan med halloumi har grillad paprika. Ligger grönsaken överst kommer den att ha spridit sin halvvattniga existens ner över osten. Som en gammgubbe oppapå med slak, unken lukt. Må hon bli kär i någon jämnårig, tänker jag. Någon som gör henne gott. Mina ögon letar vidare. Kanske bara pommes med ketchup på sidan av?

Men hon ska inte ha någon mat. Hon har sin första skoldag efter en ovanligt seg halsfluss. Hon är mil härifrån. Kanske äter hon just nu en vegansk lunch med någon av sina killkompisar som inte kan bestämma sig för om han är bög eller inte. Jag var kär i en människa i flera år. Det är hemskt att vara kär i någon som inte vill ligga med en. Hemskt. Att det tog så lång 5

tid för mig att förstå. Han ville inte ligga med mig och inte med någon annan tjej heller. Till slut berättade han. Det här är längesedan. När det var stort och svårt för alla. Jag kände mig både förstående och lurad. Spänningen fanns där. Men det skulle inte spela någon roll hur många gånger jag sov över. Vilken sorg att ge upp. Vilken befrielse att slippa tältsängens värklängtan.

Den obefintliga sömnen medan jag lyssnade på hans andetag i riktiga sängen bredvid och väntade som en golden retriever på minsta tecken på att få fjädergnissla mig över i en enda rörelse till hans rygg, hans tysta axlar och orakade nacke.

Må hon få träffa någon som vill ha henne. Hela.

Jag tittar ner på menyn.

Vad vill jag ha?

Jag vet inte.

Ingen macka.

Jag är utsvulten.

Can you please speak up, I can’t hear you?

Det är en manlig steward med vansinnesvita tänder som står i den trånga gången med rullvagnen framför sig.

Jag far med blicken över inplastade smörgåsar, M-kulor, skumgummimjuka muffins, spritflaskor, tetrapacken med den fräna äppeljuicen de alltid har på flyg.

Do you have any hot food?

Sorry?

Do you have any hot food? upprepar jag fast det tar emot, det är som att föda en stubbe.

Tjugo minuter senare ger tandmannen mig ett betalt leende och en miniplastbytta med något som är kyckling, potatis, gröna bönor och morötter. Jag bränner mig på tungan men slukar hela.

Jag är svulten. Det här är min sörja. Jag äter den som en hund äter sin egen spya. Snabbt, slickigt. I rask skam.

6

I Neapel ska jag ta en taxi. Den ska ta mig till färjan. Jag ska bara säga Molo Beverello, per favore. Så ska det ordna sig. Jag skulle vilja vara lätt och sval. Mina resväskor är tunga och under klänningen rinner farvägar likt Norrbottens älvar snett över magen på mig. Jag som aldrig svettades förut. Jag har gått upp sju kilo på fem månader. Hjulet bak på storväskan är trasigt. Jag är smidig som ett kylskåp utan sladden i. Den släpar efter.

Ditt skärp, pekar någon. Tack, mumlar jag medan jag halar in tygslamsan från det sjabbiga flygplatsgolvet: Jag vet. Jag är tjockare än någonsin och ändå porös som pimpsten. En present till omvärlden inslagen i porig hy. Glanslös, men talgrik.

Varsågod.

Jag rycker i taxibaksätets bälte och ger upp. Det är bara prydnad. Hej. Jag vill helst köra själv. Alltid. Jag utgår ifrån att det annars sitter en dåre vid ratten. Någon som är sämre än jag.

Det är djupt osympatiskt att vara sådan, man ska inte vara sådan och jag har ägnat år av mitt liv åt att försöka dölja denna sida. Med värdelöst resultat. Jag är storhemorrojden i varje bilförares bak. Du trodde du skulle sitta skönt och äga. Men här sitter jag och ömmar och stör tills du lättar och hoppar ut.

Men den här mannen kan inte svenska. Han vet inte hur lycklig han är. Dessutom visar han sig kunna sin Fiat. Tigande får jag snabbt erkänna att han verkar veta exakt var den börjar och slutar. Hur lillkarossen kan smita förbi och hela tiden komma vidare i det italienska köklistret. Fönsterrutorna är nere, vinden friskar i. Jag fryser inte. Jag är till min stora förvåning okej.

Do you mind if I smoke? frågar han på italiensk engelska.

No, not at all. Min röst är visst svag. Tunn. Jag förstärker med att slå ut med armarna. Det måste se bra konstigt ut.

7

Do you want one? frågar han och när han vänder sig om ser jag att han är en äldre man med blick.

När jag tänder cigaretten sprider sig en snabb blodvarm lycka i kroppen. Jag askar genom det öppna fönstret. Håller kvar cigaretten tills det sista stickbränner läpparna. En pinne av kärlek. Pappa. Han rökte alltid i bilen när jag var liten. Det är min barndom. Tobak är trygghet. Hastlycka. Den bästa.

Jag fick lova pappa att aldrig börja röka. Han hade själv börjat i timmerskogen när han var femton. Det var det dummaste han gjort. Jag var pappas flicka. Jag höll löftet. Förmodligen för att jag förstod att han inte hade klarat av att se dottern sin med dödsbringande cigg i näven. Han hostade nattlunga och slutade med tobaken efter trettiofem år. Ersatte livets dyrbaraste syssla med att tugga tändstickor. Små högar av finmalda träflisor på köksbordet skvallrade om vidden av hans abstinens. Hans saknad var mörk inför läkarens korthuggna allvar. Han kunde inte se sitt enda barn gå samma onödiga väg.

I övrigt fick jag göra vad jag ville. Bara jag inte slog mig in på restaurangbranschen. Andra hade blivit olyckliga av det.

Vem ville bli olycklig? Jag gjorde som han sa.

I en lillfiat i Neapel tänker jag för första gången rakt ut att nu har jag levat i snart femtio år. Inte går det att förstå. Jag är ju inte bra på livet. Men jag gör i alla fall en sak min pappa aldrig klarade av. Jag tar en cigarett. Inte mer. Jag vill inte ha fler. Han hade aldrig behövt vara orolig. Är det så här vi håller på? Oroar oss för något lagom farligt.

När annat blir för stort. Taxifärden verkar inte vara bra för mina tankar. Jag låter som en parodi på Tankar för dagen: Vi oroar oss kanske för något lagom farligt. När annat blir för stort.

8

Nå. Jag kunde aldrig dela en cigarett med min pappa. Det är en situation som var otänkbar: Att vi två skulle aska ihop. Att han skulle sitta fram och köra. Dra på Bésame Mucho på cd:n, nynna med och i smyg fånga mig i backspegeln medan Vesuvius och Neapels tvättstreck fladdrade förbi utanför. En sådan fåfäng, ja rentav dum tanke: Neapel, cigarett, pappa. Rökte inte han mest pipa? Jo. Och till Italien kom han aldrig. Ändå är han här. Nog är det han som skjutsar mig. Jag vilar en sista gång i hans kaross. Jag tiger bra fint i stunden. Jag tittar ut, känner hans blick men möter den inte. Jag har nikotinvarm mun. Jag är nära. Hej pappa. Jag lever fast du är död. Det här är min sörja. Titta pappa. Titta! Kan jag själv?

Molto simpatico, säger chauffören när han släpper av mig vid båtarna. Utanför bilen, med min resväska i handen, ser han klen och sliten ut. Det är som att jag vill kramas. Istället säger han ett pris. Jag har läst på innan jag åkte, jag vet vad den här resan ska kosta. Jag kan vara en jävel på att förhandla. Men min röst är en förlägen femårings när jag räcker över den alldeles för stora lappen och säger tack.

På båten över till Capri kommer åskan. Solen var så klart bara hittepå, den varma vänligheten i oktoberluften likaså. Vi hinner bara ut på öppet vatten, så står det klart. Havet slår som om vågorna har en enda tung önskan. Att nita skrovet till botten.

Omsluta. Sluka.

Flera blir snabbt sjösjuka. Jag stirrar mot horisonten. Linjen försvinner när vattnet sköljer in. Men dyker upp igen när båten lågmält stävar på. Rör sig framåt. Håller sig ovanpå massorna av kall oro. Är det så jag ska göra.

9

Det här är min sörja. Har jag kommit dit att jag kan skriva ner den? Pappa sa: Du kanske sku leva lite först? Så du har något att berätta. Jag vet inte, pappa. Kanske hade allt redan hänt när jag var nio. Och så hände lite till. Eller så hade du rätt. Och då har åren nu faktiskt gått. Ja, jag var pappas flicka. Gjorde som han sa, jag levde lite först. Fyrtioåtta år. Nu är jag ensam här.

Nu gör jag ingen illa.

Skammen borde sjunka undan, men stiger nog igen till natten.

Jag ska få sova i skamvattnet. Tvätta mig i rädsla. Havet är en mage. En vattenfylld buk. Vattnet, vad är vattnet mer? När det rör sig, när det strömmar, virvlar, suger, drar, är det tid.

Det gör ont i kroppen när jag skriver det här. Det är kallt i väggarna. Rå fukt. Första natten på Capri. Ingen vet längre var värmen är. Jag har legat sedan ett i natt och gruvat mig. Sovit så rysligt ryckigt. Varför är det så hårt åtskruvat i mig? Nu när jag sitter här i gryningen vill kroppen domna bort. Sova. Den skyddar sig genom att försöka fly in i sömnen. Men jag tvingar min rygg att sitta upprätt. Mina armar och händer. Att göra det de ska. Berätta. Det är som om orden måste ta sig hela vägen upp från mina tånaglar, genom hälarna mina, vaderna, knäna, låren, härja i magen, korta andningen, sticka en gräsbrand i huvudet mitt. Innan de kommer ut. Landar här på pappret vårt.

Det är ord som rest. Det är ord som våndas över att komma hem. Och samtidigt längtar efter att äntligen komma fram i rätt ordning för berättelsen.

***

Kort är tungan på en människa. Har ni sett hur den åker ut en liten bit hos oss alla för att fånga födan? Girigt. Som om allt ska tas ifrån oss.

Mamsingen har ett sätt att äta. Ett lass på gaffeln. På tok för tungt för att inmundigas graciöst. Nå. Det åker in. Så börjar tuggandet. Det är ont om livsluft. Ont om tid. Det är något hon vill hinna säga. Därför kommer orden hennes genom köttsaften.

Smackandet är som ett samlag med tuggan.

In. Och så ut.

Jag hoppas att det känns bra, det här stället, säger jag lågt.

Den här restaurangen. Jag visste inte vad du var sugen på. Vad du ville ha. Och jag går ju själv inte ut så ofta. Men ändå.

Alltså den här mirakelbyxan, svarar Mamsingen. Så praktisk.

Känn.

Hon smeker med handen. Far över låret ovanpå tyget.

Det är stretch. Himla skönt. Och smal blir man. Det är väl det som är själva miraklet.

Min mamma har nya mirakelbyxor.

Jag har en man jag älskat så länge att jag inte kan sluta, fast kärleken är slut.

Kärlek är så mycket. Och så lite. Ett förvirrande ord. Kan vi ta bort det?

13

Tack.

Jag har två barn jag vill göra gott. Men deras barndom är inte min. Inte en enda Frankrikeresa med dem ändrar något i min egen uppväxt. En insikt som kostat.

Pengar.

Jag har framförallt ett tärande samtal med mig själv som pågår dag och natt. Skammen stiger till natten. Det är hemligt, tyst och förbjudet och handlar om det som är hemligt, tyst och förbjudet. Jag skäms. Men det handlar om honom. Jag pratar med honom. Som inte är min man.

Han vet inte om att jag gör det. Han är inte med. Så det är oklart om det kan kallas samtal. När jag är arg skäller jag ut honom på engelska. Pratar ibland bättre med honom på engelska. Han vet inte om det heller. He simply doesn’t know.

Så jag behöver Mamsingen framför mig, malandes om HSB :s fest på Finlandsfärjan, för att våga tänka mina egna tankar. De stekta potatisskivorna som gör kullerbyttor i munnen hennes.

Nedmalningen inför öppen ridå till en allt vattnigare puré.

Han var imponerad. Tänd. Utmanad. Kär. Nej. Inte kär. Men vad var det annars? Värmen i händerna. Uppriktigheten. Han äter så tyst. Han tar en sådan liten brödbit. Han har en sådan underbar handled, att få stryka med läpparna längs de få hårstråna. They are like orphans, you know. Let me take them in.

I will shelter them. From the storm. I will let them be blessed by my lips. No. Nej. Nå! Han var inte kär och är inte kär. Du skall nu och på direkten glömma. Släpp. Du skall se din mamma Mamsingen i ögonen, du skall förlåta henne för hennes sätt att äta. Du är en varm och storsint människa här på jorden.

Jo, tar Mamsingen sats. Det var en sak jag ville berätta. Det är väl därför vi är här ikväll.

Händerna hennes vilar på bordet. Munnen är avtorkad. En 14

sådan lättnad. Farväl lilla överläppsmos. Hennes replik i sådana här lägen kommer alltid snabbt, otuggat och hårt: Jag funderar på att flytta.

Hon biter ihop runt ordet flytta. Så öppnar sig munnen hennes på nytt och hon kastar upp en ny portion ord: Jag vill, när det kommer till kritan, inte sluta mina dagar i den här storstaden.

Restaurangens stolar. De har röda armstöd.

Jag tar tag runt dem.

Håller mig fast.

Mamsingen har sinne för dramatik. Jag borde inte låta mig dras med. Ändå blir jag stum.

Jag gör vad jag måste göra när jag blir överrumplad. Jag repeterar Livets Grundfakta. Jag vet inte när jag började med det. Jag vet inte. Det har bara blivit mitt sätt att försöka stanna tiden när tillvaron bjuder på så kallade överraskningar.

Livets Grundfakta. Eller. Detta har hänt. Eller. Vad händer nu?

Svårt att överblicka. Jag får hålla mig till det jag vet.

Vi ska strax äta röding med ris. På en restaurang på Kruk­ makargatan i Stockholm.

Vilka är vi?

Vi är Mamsingen och jag.

Jaha?

En gång när jag var sex slog hon mig över kinden bang hårt.

Men det var jag som provocerade henne, jag ville se hur långt jag kunde gå. Först vid smällen drog jag mig tillbaka.

Hör det till Livets Grundfakta?

Ja. Mamsingen är bra på att sätta gränser. Den egenskapen tar en människa upp och framåt här i livet. Den tar en ut, vidare, bort. Jag var nio när hon stack. Nu har vi ätit förrätten. Italienska varma och kalla charkuterier med råstekt potatis till. En ovanlig kombination. Inte alls tokig.

15

Så det var gott?

Det var gott.

Har någon dött?

Ingen har dött.

Har detta hänt?

Detta har hänt. Slut på Livets Grundfakta.

Inget mer?

Nej. Inget mer.

Det rusar i kroppen min.

Vad är det Mamsingen sitter på andra sidan bordet och säger?

Ska hon sticka? Nu igen?

Jag borde svara.

Jag säger tyst: Det visste jag inte. Hade ingen aning.

Så kommer fisken. Röding med ris. Servitrisens läppstift sitter snyggt. Ovanligt snyggt. Jag kan om jag vill. Jag kan finnas till i bara det, ja det kan jag, medan hon böjer sig fram och ger plats åt våra nya tallrikar ger jag ögonen lov att följa läpparnas konturer runt runt på denna främling. Jag bor i en perfekt målad båge. Hennes läppstift säger: Lagom fest. Rött. Men det är ni som har roligast. Jag serverar er hederlig matlycka.

Mamma. Jag går under om du inte finns kvar.

16