9789146235507

KIRK E Madeline Miller

Översättning Niclas Nilsson

wahlström & Widstrand

Wahlström & Widstrand www.wwd.se isbn 978-91-46-23550-7 Copyright © 2018 by Madeline Miller Originalets titel: Circe Översättning: Niclas Nilsson Omslag: Sara R. Acedo Tryck: ScandBook, eu 2019

Till Nathaniel νόστος

k a pitel et t

När jag föddes existerade inte ordet för det jag var. De kallade mig nymf och utgick ifrån att jag skulle bli som min mor och mina mostrar och mina tusen kusiner. Vi var de minst betydande av de mindre betydande gudinnorna och våra krafter så blygsamma att de med nöd och näppe kunde garantera vår odödlighet. Vi talade med fiskar och skötte blommor, lockade droppar ur molnen och salt ur vågorna. Det ordet, nymf, stegade upp längden och bredden på vår framtid. På vårt språk betyder det inte bara gudinna, utan även brud.

Min mor var en av dem, en najad, beskyddare av källor och vattendrag. Hon fångade min fars intresse när han var på besök hos hennes far, Okeanos. Helios och Okeanos satt ofta vid varandras bord på den tiden. De var kusiner och jämnåriga, men såg inte ut att vara det. Min far glödde som nysmidd brons, medan Okeanos var född med rinnande ögon och ett vitt skägg som nådde honom till midjan. Men de var båda titaner och föredrog varandras sällskap framför de nya gnälliga gudarna på Olympen, som inte hade sett världens skapelse.

Okeanos palats var ett storslaget underverk, beläget djupt ned i berggrunden. Salarnas väldiga valv var förgyllda, stengolven slipade av gudafötter genom århundradena. Genom varje rum gick det svaga ljudet av Okeanos flod, källan till världens färskvatten, så mörk att man inte såg var den slutade och klipporna började. Utmed den växte gräs och mjuka grå blommor, och även Okeanos oräkneliga barn, najader och nymfer och flodgudar. Släta som uttrar, skrattande, med ljusa 7

ansikten mot den dunkla himlen, skickade de runt pokaler av guld och brottades, lekte kärlekslekar. Mitt ibland dem satt min mor och överglänste hela denna liljefagra skönhet.

Hennes hår var varmbrunt, varje hårstrå så glänsande att det såg ut att vara upplyst inifrån. Hon kände förstås min fars blick, het som vindpustar från en brasa. Jag ser hur hon ordnar sin klänning så att den precis täcker axlarna. Jag ser hur hon doppar sina glittrande fingrar i vattnet. Jag har sett henne göra tusentals liknande konster tusentals gånger. Min far föll alltid för dem. Han trodde att världens naturliga ordning var att behaga honom. ”Vem är det där?” sade min far till Okeanos.

Okeanos hade redan många gyllenögda barnbarn efter min far och såg gärna fler. ”Min dotter Perseis. Hon är din om du vill ha henne.”

Dagen därpå fann min far henne vid källsprånget i ovanvärlden. Det var en vacker plats, full av narcisser med kraftiga huvuden, under ett valv av flätade ekgrenar. Där fanns ingen dy, inga slemmiga grodor, bara rena, runda stenar kantade av gräs. Till och med min far, som inte var det minsta intresserad av nymfernas subtiliteter, beundrade platsen.

Min mor visste att han skulle komma. Lättsinnig var hon, men listig, med en hjärna som en syltandad ål. Hon såg var vägen till makt låg för någon som hon, och den gick inte genom oäktingar och kullerbyttor på flodstranden. När han stod framför henne i hela sin prakt skrattade hon åt honom.

Ligga hos dig? Varför skulle jag det?

Min far kunde förstås ha tagit vad han ville. Men Helios inbillade sig att alla kvinnor ivrigt följde honom till hans säng, såväl slavinnor som gudinnor. På hans altare stod rykande bevis, offergåvor från stormagade mödrar och lyckliga oäktingar. ”Äktenskap”, sade hon till honom, ”eller inget. Och om det blir äktenskap, glöm inte detta: du får ta vilka flickor du vill 8

på fältet, men du tar inga med dig hem, för endast jag härskar i dina salar.”

Villkor, tvång. Det var nytt för min far, och gudar älskar inget högre än nya ting. ”Då är det avgjort”, sade han och gav henne ett halsband för att besegla det, ett som han själv tillverkat, med pärlor av den mest utsökta bärnsten. Senare, när jag föddes, gav han henne ett andra pärlband, och sedan ytterligare ett för mina tre syskon. Jag vet inte vilket hon höll högst: de självlysande pärlorna eller sina systrars avund när hon bar dem. Jag tror att hon skulle ha fortsatt samla på sig pärlor ända in i evigheten, tills de hängde runt hennes hals som ett ok på en oxe, om inte de högre gudarna hade stoppat henne. Vid det laget hade de insett vad vi fyra var. Du får föda andra barn, sade de till henne, men inte hans. Men andra makar kom inte med bärnstenspärlor. Det var enda gången jag såg henne gråta.

Efter min födelse tvättades och lindades jag av en moster – jag ska bespara er hennes namn, för min berättelse är full av mostrar och fastrar. En annan skötte om min mor, målade hennes läppar röda igen och borstade hennes hår med elfenbenskammar. En tredje gick till dörren för att släppa in min far. ”En flicka”, sade min mor och rynkade på näsan.

Men min far hade inget emot sina döttrar, som var vänliga och lika gyllene som den kallpressade olivoljan. Män och gudar betalade dyrt för möjligheten att fortplanta sig med deras blod, och min fars skattkammare påstods till och med kunna mäta sig med gudakonungens. Han lade handen på mitt huvud och välsignade mig. ”Hon kommer att bli ett gott parti”, sade han. ”Hur gott?” undrade min mor. Det skulle vara en tröst om jag kunde bytas mot något bättre.

Medan min far funderade fingrade han på mina hårtestar och studerade mina ögon och hur mina kinder var skurna. ”En prins, tror jag.”

9

”En prins?” sade min mor. ”Du kan väl inte mena en dödlig?”

Avsmaken syntes tydligt i hennes ansikte. En gång när jag var ung frågade jag hur dödliga såg ut. Min far sade: ”Man kan säga att de är skapta som vi, men bara som larven är skapt som valen.”

Min mor hade uttryckt det enklare: som barbariska säckar med ruttet kött. ”Helt visst kommer hon att gifta sig med en av Zeus söner”, vidhöll min mor. Hon hade redan börjat se framför sig hur hon deltog i gästabud på Olympen, sittande på drottning Heras högra sida. ”Nej. Hennes hår är strimmigt som ett lodjur. Och hennes haka. Den är vass på ett sätt som är allt annat än tilltalande.”

Min mor ifrågasatte honom inte mer. Liksom alla andra hade hon hört berättelserna om Helios humör när han blev arg. Han må glänsa som guld, men glöm inte hans eld.

Hon reste sig. Hennes mage var borta, hennes midja åter hopsnörd, hennes kinder friska och jungfruligt rosiga. Alla av vårt slag återhämtar sig snabbt, men hon var ännu snabbare, en av Okeanos döttrar, som sprutar ur sig barn som fiskrom. ”Kom”, sade hon. ”Låt oss avla ett bättre.”

Jag växte snabbt. Min spädbarnstid var förbi på ett par timmar, mina småbarnsår ytterligare en stund senare. En moster stannade kvar i hopp om att kunna ställa sig in hos min mor, och hon gav mig namnet Hök, Kirke, på grund av mina gula ögon och det märkliga, spröda ljudet av mina skrik. Men när hon insåg att min mor inte lade märke till hennes tjänster mer än marken under sina fötter försvann hon. ”Mor”, sade jag. ”Moster har gett sig av.”

Min mor svarade inte. Min far var redan i sin himlavagn och hon flätade sitt hår med blommor, gjorde sig redo att via vattnets hemliga vägar ge sig av och ansluta till sina systrar 10

på de gräsbevuxna flodbäddarna. Jag kunde ha följt med, men då skulle jag ha tvingats sitta vid kvinnornas fötter medan de skvallrade om saker som jag inte brydde mig om och inte förstod. Så jag stannade.

Min fars salar var mörka och tysta. Hans palats låg granne med Okeanos, begravt i berggrunden, med väggar av polerad obsidian. Varför inte? Det kunde ha varit vad som helst i hela världen, blodröd marmor från Egypten eller balsamin från Arabien, min far behövde bara vilja det. Men han tyckte om hur obsidianen reflekterade hans ljus, hur dess blanka ytor fattade eld när han passerade. Han hade naturligtvis inte tänkt på hur svart den skulle bli när han inte var där. Min far har aldrig kunnat föreställa sig världen utan sig själv i den.

Jag kunde göra vad jag ville på den tiden: tända en fackla och springa iväg för att se de mörka lågorna följa mig. Ligga på det släta jordgolvet och göra små hål i dess yta med fingrarna. Där fanns inga larver eller maskar, men jag visste inte att de fanns och kunde alltså inte sakna dem. Inget levde i salarna förutom vi.

När min far återvände på kvällen dallrade marken som flanken på en häst och hålen jag hade gjort slätades ut. Strax därpå dök min mor upp, doftande av blommor. Hon sprang fram till honom och han lät henne hänga från hans hals, tog emot vin, gick till sin väldiga silvertron. Jag följde honom i hälarna, flämtande. Välkommen hem, far, välkommen hem.

Medan han drack sitt vin spelade han dam. Ingen fick spela med honom. Han flyttade stenbrickorna, svängde runt brädet och flyttade igen. Min mor dränkte rösten i honung. ”Ska du inte komma och lägga dig, min älskade?” Hon vände sig långsamt framför honom för att visa sin yppiga figur, som om hon grillades på ett spett. Oftast brukade han då överge sitt parti, men ibland gjorde han det inte, och det var mina bästa stunder, för då gick min mor sin väg och smällde igen dörren av myrraträ.

Vid min fars fötter var hela världen gjord av guld. Ljuset kom från alla håll samtidigt, hans gula hy, hans tindrande 11

ögon, blixtarna från hans bronsfärgade hår. Hans kropp var het som ett fyrfat och jag tryckte mig så nära intill den som han lät mig, som en ödla på middagsvarma klippor. Min moster hade sagt att en del av de mindre gudarna nästan inte klarade att titta på honom, men jag var hans dotter och hans blod och jag stirrade på hans ansikte så länge att det dröjde sig kvar i mitt synfält när jag tittade bort, glödde från golven, de blanka väggarna och mosaikborden, till och med från min hud. ”Vad skulle hända”, sade jag, ”om en dödlig såg dig i din fullaste prakt?” ”Han skulle förvandlas till aska på en sekund.” ”Och om en dödlig såg mig?”

Min far log. Jag hörde dambrickorna flyttas, det välbekanta raspandet av marmor mot trä. ”Den dödlige skulle skatta sig lycklig.” ”Jag skulle inte bränna honom?” ”Givetvis inte”, sade han. ”Men mina ögon är som dina.” ”Nej”, sade han. ”Titta.” Hans blick föll på ett vedträ bredvid eldstaden. Det glödde till, sedan slog lågorna upp, sedan föll det till golvet som aska. ”Och det är den minsta av mina krafter. Kan du göra detsamma?”

Hela natten stirrade jag på vedträna. Jag kunde inte.

Min syster föddes, och snart efter henne min bror. Jag kan inte säga exakt hur lång tid som gick. Gudarnas dagar faller som vatten från en katarakt och jag hade ännu inte lärt mig de dödligas knep för att räkna dem. Man skulle kunna tro att min far hade lärt oss mer, för han känner trots allt varje soluppgång.

Men även han brukade kalla min bror och syster för tvillingar.

I samma sekund som min bror föddes var de hur som helst sammanslingrade som minkar. Min far välsignade dem båda med samma hand. ”Du”, sade han till min strålande syster Pasifaë. ”Du kommer att gifta dig med en av Zeus odödliga 12

söner.” Han använde sin profetiska röst, den som talade om framtida vissheter. Min mor strålade när hon hörde det, såg framför sig de klänningar hon skulle bära på Zeus gästabud. ”Och du”, sade han till min bror med sin vanliga röst, klangrik, klar som en sommarmorgon. ”Varje son speglar sin mor.”

Detta gjorde min mor nöjd, och hon tog det som tillåtelse att namnge honom. Hon kallade honom Perses, efter sig själv.

Mina båda syskon var klipska och såg snart hur landet låg.

De älskade att hånle åt mig bakom sina hermelintassar. Hennes ögon är gula som piss. Hennes röst är gäll som en ugglas. Hon heter Hök, men hon borde heta Get, så ful är hon.

Så lät deras första försök till pikar, ännu trubbiga, men dag för dag blev de vassare. Jag lärde mig att undvika dem, och de hittade snart bättre tidsfördriv bland de små najaderna och flodherrarna i Okeanos salar. När min mor besökte sina systrar följde de med och tog makten över alla våra fogliga kusiner, som blev hypnotiserade som småfisk inför gäddans käftar. De hittade på hundratals tortyrlekar. Kom, Melia, lockade de. På Olympen är det på modet att klippa av håret i nackhöjd. Hur ska du någonsin få tag på en make om du inte låter oss göra det? När Melia såg sig själv klippt som en igelkott och grät, skrattade de så att det ekade i grottorna.

Jag brydde mig inte om dem. Jag föredrog min fars tysta salar och tillbringade varje stund jag kunde vid min fars fötter.

En dag erbjöd han mig, kanske som belöning, att följa med till sin heliga boskapshjord. Detta var en stor ära, för det innebar att jag skulle få åka i hans gyllene vagn och se djuren som alla gudar avundades honom, femtio snövita kvigor som gladde hans öga på hans dagliga resa över jorden. Jag lutade mig över vagnens juvelprydda sida och såg förundrat jorden passera under mig: de djupgröna skogarna, de spetsiga bergen och havets vidsträckta utslungade blånad. Jag tittade efter dödliga, men vi var alltför högt upp för att kunna se dem.

Hjorden levde på Thrinakia, vaktad av två av mina halvsyst13

rar. När vi kom fram sprang mina båda systrar genast fram till min far och kastade sig skrikande om halsen på honom. Av alla min fars vackra barn var dessa bland de vackraste, med hy och hår som smält guld. Lampetia och Faëthousa hette de.

Lysande och Strålande. ”Och vem är det du har med dig?” ”Hon måste vara ett av Perseis barn, titta på hennes ögon.” ”Javisst!” Lampetia – jag trodde det var Lampetia – strök mig över håret. ”Älskling, dina ögon är inget att oroa sig för. Inte alls. Din mor är mycket vacker, men hon har aldrig varit stark.” ”Mina ögon är som era”, sade jag. ”Så rart! Nej, sötnos, våra ögon är klara som eld och vårt hår är som sol på vattnet.” ”Du gör rätt i att fläta ditt”, sa Faëthousa. ”De bruna slingorna ser inte lika illa ut då. Det är synd att du inte kan dölja din röst på samma sätt.” ”Hon skulle kunna sluta tala för all framtid. Det skulle fungera, eller hur, syster?” ”Det skulle det.” De log. ”Ska vi gå och titta på korna?”

Jag hade aldrig sett en ko tidigare, inte av något slag, men det spelade ingen roll: djuren var så uppenbart vackra att jag inte behövde något att jämföra med. Deras päls var liljevit, deras ögon milda och deras ögonfransar långa. Deras horn var förgyllda – mina systrars verk – och när de böjde sig för att beta gräset sträckte sig deras halsar som dansare. I skymningsljuset skimrade deras ryggar med mjuk glans. ”Åh!” sade jag. ”Får jag röra dem?” ”Nej”, sade min far. ”Vill du veta vad de heter? Det där är Vitansikte och det där är Klaröga och det där är Älskling. Där är Ljuvliga flickan och Vacker och Gyllenhorn och Skimra. Där är Älskling och där är –” ”Du har redan sagt Älskling”, sade jag. ”Du sa att den där heter Älskling.” Jag pekade på den första kon, som fridfullt stod och betade.

14

Mina systrar såg på varandra, sedan på min far, en enda gyllene blick. Men han tittade på sina kor med frånvarande stolthet. ”Du måste ha hört fel”, sade de. ”Det här är som vi just sa Älskling. Och det här är Stjärnklar och det här Gnistra och –” Min far sade: ”Vad är detta? Ett sår på Vacker?”

Omedelbart började mina systrar tala i munnen på varandra. ”Ett sår? Nej, det är omöjligt! Åh, stygga Vacker, du har gjort dig illa. Åh, stygga varelse, som har gjort dig illa!”

Jag lutade mig fram för att titta. Det var ett mycket litet sår, mindre än min minsta nagel, men min far rynkade pannan. ”Ni åtgärdar det till i morgon.”

Mina systrar nickade, självklart, självklart. Vi är hemskt ledsna.

Vi steg upp i vagnen igen och min far tog de silverprydda tömmarna. Mina systrar tryckte ett par sista kyssar på hans händer, sedan tog hästarna ett språng och slungade oss över himlen. De första stjärnbilderna tittade redan fram i det falnande ljuset.

Jag mindes att min far en gång hade berättat att det på jorden fanns män som kallades astronomer vars uppgift det var att följa hans bana upp och ned. De var aktade bland de dödliga, bodde i palats som rådgivare till kungar, men ibland dröjde min far kvar någonstans och omintetgjorde deras beräkningar. Då släpades astronomerna fram inför kungarna de tjänade och dräptes som bluffmakare. Min far log mot mig när han berättade det. De förtjänade det, sade han. Solguden Helios lydde ingen annan vilja än sin egen, och ingen fick säga åt honom vad han skulle göra. ”Far”, sade jag den dagen, ”är vi ute tillräckligt sent för att döda astronomer?” ”Det är vi”, svarade han och skakade de rasslande tömmarna. Hästarna sköt fart, världen blev ett töcken under oss och nattens skuggor ångade vid havets rand. Jag tittade inte. Jag fick en vindlande känsla i bröstet, som om någon vred vattnet 15

ur ett tygstycke. Jag tänkte på astronomerna. Jag föreställde mig dem, lika obetydliga som maskar, slappa och krökta.

Snälla, ropade de, på beniga knän, det var inte vårt fel, själva solen var sen.

Solen är aldrig sen, svarade kungarna från sina troner. Det är blasfemi att säga det, du ska dö! Sedan föll bilorna och klöv de bedjande männen itu. ”Far”, sade jag, ”jag känner mig konstig.” ”Du är hungrig”, sade han. ”Det är hög tid för gästabudet.

Dina systrar borde skämmas som uppehöll oss.”

Jag åt rikligt vid middagen, ändå dröjde sig känslan kvar.

Jag måste ha haft ett underligt ansiktsuttryck, för Perses och Pasifaë började fnissa från sin soffa. ”Har du svalt en groda?” ”Nej”, sade jag.

Det fick dem bara att skratta ännu högre, och de gned sina sammanflätade lemmar mot varandra som ormar som putsar sina fjäll. Min syster sade: ”Och hur var vår fars gyllene kvigor?” ”Vackra.”

Perses skrattade. ”Hon vet inte! Har du någonsin träffat någon dummare?” ”Aldrig”, sade min syster.

Jag borde inte ha frågat, men jag var fortfarande upptagen av tanken på ituhuggna kroppar utfläkta på marmorgolv. ”Vad är det jag inte vet?”

Min systers perfekta minkansikte. ”Att han knullar dem, såklart. Det är så han får nya. Han förvandlar sig till en tjur och blir far till deras kalvar, tillagar sedan dem som har blivit gamla. Det är därför alla tror att de är odödliga.” ”Det gör han inte alls.”

De tjöt av skratt och pekade på mina rodnande kinder. Ljudet lockade ut min mor. Hon älskade mina syskons gycklande. ”Vi berättar för Kirke om korna”, sade min bror. ”Hon visste inte.”

16

Min mors skratt, silverklingande som ett källsprång mot klippor. ”Enfaldiga Kirke.”

Sådana var mina år då för tiden. Jag skulle gärna vilja säga att jag hela tiden väntade på att få bryta mig loss, men sanningen är att jag mycket väl kunde ha flutit vidare, i tron att dessa enformiga kval var allt som fanns, till tidens ände.

k a pitel t vå

Det kom bud om att en av mina farbröder skulle bli bestraffad.

Jag hade aldrig träffat honom, men jag hade gång på gång hört hans namn i min familjs ödesmättade viskningar. Prometheus. För länge sedan, när människosläktet fortfarande skälvde och hukade sig i sina grottor, hade han trotsat Zeus vilja och skänkt dem eldens gåva. Ur dess lågor spirade alla de konstens och civilisationens förtjänster som den avundsjuke Zeus hade hoppats kunna undanhålla dem. För sitt oerhörda uppror hade Prometheus förpassats till underjordens djupaste avgrund tills ett passande lidande hade uppfunnits. Och nu tillkännagav Zeus att tiden var inne.

Mina andra farbröder sprang till min fars palats, med fladdrande skägg och rädslan strömmande ur munnen. De var en brokig skara: flodmän med muskler som trädstammar, saltdränkta havsgudar med krabbor hängande i skägget, seniga gamlingar med sälkött mellan tänderna. De flesta av dem var inte alls farbröder, utan någon sorts kusiner. De var titaner liksom min far och morfar, liksom Prometheus, kvarlevor efter kriget mellan gudarna. De som inte hade tillintetgjorts eller fjättrats, de som hade slutit fred med Zeus åskviggar.

En gång i tiden, i världens gryning, hade det inte funnits något annat än titaner. Sedan hade min morfars bror Kronos hört en profetia enligt vilken hans barn en dag skulle störta honom. När hans hustru Rhea födde sitt första barn slet han det, ännu fuktigt, ur hennes famn och slukade det helt. Ytterligare fyra barn föddes, och han åt alla på samma sätt, tills Rhea i 18

förtvivlan lindade in en sten och lät honom svälja den i stället.

Kronos blev förd bakom ljuset och det undsatta barnet, Zeus, fördes till berget Dikte, där han skulle växa upp i hemlighet.

När han blivit vuxen uppreste han sig, tog åskviggen ur himlen och tvingade ned giftiga örter i halsen på sin far. Hans bröder och systrar, som levde i sin fars mage, kastades upp. De ställde sig vid sin brors sida och kallade sig olympier efter det höga berg på vars krön de placerade sina troner.

De gamla gudarna placerade sig på skilda sidor. Många ställde sina krafter till Kronos förfogande, men min far och morfar anslöt sig till Zeus. En del sade att det berodde på att Helios alltid hade hatat Kronos skrytsamma stolthet, andra viskade att hans profetiska gåva gav honom kännedom om hur kriget skulle sluta. Striderna fick himlarna att rämna: själva luften stod i lågor och gudar rev köttet av varandras kroppar. Marken dränktes av sjudande blodklumpar som var så kraftfulla att sällsynta blommor sköt upp där de hade fallit.

Till slut segrade Zeus styrka. De som hade trotsat honom slog han i bojor, och de återstående titanerna berövade han alla krafter och överlät dem åt sina bröder och systrar och de barn han hade avlat. Min farbror Nereus, en gång havets mäktige härskare, blev nu lakej åt dess nye gud Poseidon. Min farbror Proteus förlorade sitt palats och hans fruar togs som sängslavar. Endast min far och morfar undslapp försvagningen, slapp förlora sina platser.

Titanerna hånlog. Förväntades de vara tacksamma? Helios och Okeanos hade fått kriget att vända, det visste alla. Zeus borde ha gett dem nya krafter, nya uppdrag, men han var rädd, för deras styrka kunde redan mäta sig med hans. De litade till min far, väntade på att han skulle protestera, att hans väldiga eld skulle flamma upp. Men Helios återvände bara till sina salar under jord, långt från Zeus himmelsklara blick.

Sekler hade passerat. Jordens sår hade läkt och freden bestod. Men gudars osämja är lika odödlig som deras kroppar 19

och under gästabudskvällarna skockades mina farbröder tätt intill min far. Jag älskade hur de sänkte blicken när de tilltalade honom, hur de blev tysta och uppmärksamma när han rörde sig på sin stol. Vinbägarna tömdes och facklorna slocknade.

Tiden är inne, viskade mina farbröder. Vi är starka igen. Tänk vad din eld skulle kunna göra om du släppte den fri. Du är den störste av det gamla blodet, till och med större än Okeanos.

Större än Zeus själv, om du bara skulle vilja det.

Min far log. ”Bröder”, sade han, ”vad är detta för tal? Finns det inte rök och doft nog till alla? Denne Zeus klarar sig bra.”

Zeus skulle, om han hade hört det, känt sig nöjd. Men han kunde inte se vad jag såg, klart och tydligt i min fars ansikte.

De outtalade, svävande orden.

Denne Zeus klarar sig bra, än så länge.

Mina farbröder gnuggade händerna och log tillbaka. De gick sin väg, krökta över sina förhoppningar, och tänkte på sådant de törstade efter att göra när titanerna åter regerade.

Det var min första läxa. Under tingens stilla, välbekanta yta finns en annan som väntar på att slita världen itu.

Nu strömmade mina farbröder in i min fars sal med ögonen rullande av skräck. Prometheus plötsliga bestraffning var ett tecken, sade de, på att Zeus och hans likar nu gjorde sin framstöt mot oss. Olympierna skulle aldrig vara riktigt nöjda förrän de hade förgjort oss fullständigt. Vi borde stå upp för Prometheus, eller nej, vi borde tala emot honom, så att Zeus åskvigg inte skulle slå ned på oss själva.

Jag hade intagit min vanliga plats vid min fars fötter. Jag låg tyst för att de inte skulle märka det och skicka iväg mig, men jag kände hur det sjöd i bröstet av denna överväldigande möjlighet: att kriget skulle återupptas. Våra salar härjade av åskviggar. Athena, Zeus krigiska dotter, på jakt efter oss med sitt gråa spjut, med sin blodtörstige bror Ares vid sin sida. Vi skulle slås i bojor och kastas i glödande avgrunder ur vilka det inte var möjligt att fly.

20

Min far talade mitt ibland dem, lugn och gyllene: ”Bröder, om Prometheus ska bli straffad beror det på att han har gjort sig förtjänt av det. Låt oss inte söka efter konspirationer.”

Men mina farbröder ängslades vidare. Bestraffningen ska ske offentligt. Det är en förolämpning, en läxa de ska lära oss. Se vad som händer titaner som inte lyder.

Min fars ljus hade fått en intensiv, vit skärpa. ”Detta är upptuktelsen av en avfälling och inget annat. Prometheus leddes på avvägar av sin dåraktiga kärlek till de dödliga. Det finns ingen läxa att lära här för en titan. Förstår ni?”

Mina farbröder nickade. I deras ansikten syntes besvikelse sammanflätad med lättnad. Inget blod, än så länge.

Att en gud blev bestraffad var en sällsynt och förfärlig sak, och rykten härjade fritt i våra salar. Prometheus kunde inte dödas, men det fanns många helvetiska plågor att ta till i stället för döden. Skulle det bli knivar eller svärd, eller avslitna lemmar?

Rödglödgade spikar eller ett hjul av eld? Najaderna svimmade i varandras knän. Flodherrarna poserade med ansiktena mörka av upphetsning. Det går inte att föreställa sig hur rädda gudar är för smärta. Det finns inget mer främmande för dem, och därför inget de längtar mer efter att få se.

Dagen för straffet kastades dörrarna till min fars mottagningssal upp. Väldiga juvelprydda facklor brann på väggarna och i deras ljus samlades nymfer och gudar av alla slag. De slanka dryaderna strömmade ut ur sina skogar och de steniga oreaderna sprang ned från sina klippor. Min mor var där med sina najadsystrar; flodgudarna trängde sig med sina hästlika skuldror in bredvid de fiskvita havsnymferna och deras herrar av salt. Till och med de stora titanerna kom: min far, förstås, och Okeanos, men även Proteus av de många skepnaderna och Nereus av Havet; min faster Selene, som skyndar över himlen med sina silvervita hästar; min iskalla farbror Boreas, som anför de fyra Vindarna. Tusen lystna blickar. De enda 21

som saknades var Zeus och hans olympier. De föraktade våra underjordiska möten. Enligt ryktet hade de redan haft en egen liten tortyrsammankomst uppe bland molnen.

Ansvaret för att verkställa straffet hade tilldelats en av furierna, en av de infernaliska hämndgudinnorna som levde bland de döda. Min familj intog sin vanliga framskjutna plats, och jag stod längst fram i den väldiga massan med blicken fäst på dörren. Bakom mig knuffades och viskade najaderna och flodgudarna. Jag har hört att de har ormar till hår. Nej, de har skorpionsvansar och ögon som droppar blod.

Dörröppningen var tom. Sedan stod hon plötsligt där.

Hennes ansikte var grått och obarmhärtigt, som hugget ur en levande klippa, och från ryggen höjdes mörka vingar, ledade som en gams. En kluven tunga fladdrade mellan läpparna. På huvudet slingrade ormar, gröna och smala som maskar, och flätade levande band i hennes hår. ”Här kommer fången.”

Hennes röst ekade mot taket, rå och skällande, som en jakthund som ställer sitt byte. Hon skred in i salen. I sin högra hand hade hon en piska, vars spets raspade svagt när den släpade över golvet. I sin andra hand höll hon en sträckt kedja, och i dess ände kom Prometheus.

Han hade försetts med en tjock vit ögonbindel och om midjan hängde återstoden av en tunika. Hans händer var fjättrade, liksom hans fötter, ändå snubblade han inte. Jag hörde en faster bredvid mig viska att bojorna var tillverkade av smideskonstens mäktige gud, Hefaistos själv, och inte ens Zeus kunde spränga dem. Furien steg på sina gamvingar och drev in handbojorna högt upp på väggen. Prometheus dinglade där, med sträckta armar, hans skelett synligt som knutor genom huden. Till och med jag, som visste så lite om lidande, kände smärtan.

Min far skulle säga något, tänkte jag. Eller någon av de andra gudarna. Nog skulle de ge honom något slags erkän22

nande, ett vänligt ord, de var trots allt släkt. Men Prometheus hängde där tyst och ensam.

Furien brydde sig inte om att hålla någon straffpredikan.

Hon var en plågans gudinna och förstod våldets vältalighet.

Smällen från piskan lät som rämnande ekgrenar. Prometheus axlar ryckte och ett jack lika långt som min arm öppnades längs hans sida. Överallt omkring mig fräste inandningar som vatten på glödande stenar. Furien lyfte piskan igen. Klatsch. En blodig slamsa lossnade från hans rygg. Hon började skära på allvar, rappen kom slag i slag och skalade av hans kött i långa streck som korsade huden i alla riktningar. Det enda som hördes var piskans rapp och Prometheus kvävda, explosiva andetag.

Senorna trängde fram på hans hals. Någon knuffade mig i ryggen för att kunna se bättre.

Gudarnas sår läker snabbt, men furien kunde sin sak och var snabbare. Gång på gång slog hon, tills lädret var genomdränkt. Jag visste att gudar kunde blöda, men jag hade aldrig sett det. Han var en av de största av vår sort och dropparna som föll från honom var gyllene och smetade ned hans rygg med fasansfull skönhet.

Furien piskade vidare. Många timmar gick, kanske dagar.

Men inte ens gudar orkar se någon bli piskad för evigt. Blodet och pinan började tråka ut dem. De mindes sina bekväma liv, banketterna som väntade på att de skulle njuta av dem, de mjuka sofforna som draperats i purpur, redo att omsluta deras lemmar. En efter en släntrade de iväg, och efter ett sista rapp gjorde furien detsamma, för hon förtjänade en festmåltid efter sitt slit. Ögonbindeln hade glidit av min farbrors ansikte. Hans ögon var slutna och hakan hade fallit ned mot bröstet. Hans rygg hängde i förgyllda trasor. Jag hade hört mina farbröder säga att Zeus hade gett honom chansen att be på sina bara knän om ett lindrigare straff. Han hade vägrat.

Jag var ensam kvar. Lukten av gudablod dränkte luften, 23

tung som honung. Bäckarna av glödande blod rann fortfarande längs hans ben. Pulsen slog i mina ådror. Visste han att jag var där? Jag tog ett försiktigt steg mot honom. Hans bröst steg och föll med ett tyst raspande. ”Store Prometheus?” Min röst var tunn i det ekande rummet.

Hans huvud höjdes mot mig. Hans öppna ögon var vackra, stora och mörka, med långa fransar. Kinderna var mjuka, utan skägg, men ändå var det något med honom som verkade lika uråldrigt som min morfar. ”Jag kan hämta nektar åt er”, sade jag.

Hans blick vilade på mig. ”Det vore jag tacksam för”, sade han. Hans röst var lika klangfull som åldrat trä. Det var första gången jag hörde den; han hade inte skrikit en enda gång under sitt långa lidande.

Jag vände mig om. Min andhämtning var snabb när jag gick genom hallarna till festsalen, som var full av skrattande gudar.

På andra sidan rummet stod furien och skålade med en enorm pokal prydd av en gorgons hånleende ansikte. Hon hade inte förbjudit någon att tilltala Prometheus, men det betydde ingenting, förtrytelse var hennes livsluft. Jag föreställde mig hur hennes infernaliska röst vrålade mitt namn. Jag föreställde mig handbojor som rasslade kring mina handleder och piskan som slog. Men min hjärna kunde inte föreställa sig mer än så.

Jag hade aldrig känt ett piskrapp. Jag visste inte vad mitt blod hade för färg.

Jag darrade så mycket att jag var tvungen att bära bägaren med två händer. Vad skulle jag säga om någon stoppade mig?

Men korridorerna var tomma när jag gick tillbaka.

I den stora salen hängde Prometheus tyst i sina bojor. Hans ögon var slutna igen och hans sår lyste i facklornas sken. Jag tvekade. ”Jag sover inte”, sade han. ”Kan du lyfta bägaren åt mig?”

Jag rodnade. Givetvis kunde han inte själv hålla den. Jag tog 24

ett steg fram, så nära att jag kände värmen som steg från hans axlar. Golvet var vått av det blod som hade fallit. Jag höjde bägaren till hans läppar och han drack. Jag såg hur struphuvudet sakta rörde sig. Hans hy var vacker, som polerad valnöt.

Den luktade regndränkt grön mossa. ”Du är Helios dotter, inte sant?” sade han när han hade druckit och jag hade tagit ett steg tillbaka. ”Ja.” Frågan sved. Om jag hade varit en riktig dotter skulle han inte ha behövt fråga. Jag skulle ha varit perfekt och skimrande av skönhet som kommit direkt ur min fars källa. ”Tack för din godhet.”

Jag visste inte om jag var god, jag kände att jag inte visste någonting. Han talade försiktigt, nästan trevande, trots att hans förräderi hade varit så oförväget. Jag kämpade med det motsägelsefulla i detta. Modiga handlingar och modigt uppträdande är inte ett och detsamma. ”Är ni hungrig?” frågade jag. ”Jag kan hämta mat.” ”Jag tror inte att jag någonsin kommer att känna hunger igen.”

Det var inte ömkligt, som det kanske skulle ha varit om det kom från en dödlig. Vi gudar äter som vi sover: eftersom det är en av livets stora njutningar, inte för att vi måste. Vi kan en dag besluta att inte lyda våra magar, om vi är starka nog. Jag betvivlade inte att Prometheus var det. Efter alla dessa timmar vid min fars fötter hade jag lärt mig att nosa mig till var makten låg. Vissa av mina farbröder doftade svagare än stolarna de satt på, men min morfar Okeanos luktade starkt som dy från flodens botten och min far som en brinnande flamma från en nymatad eld. Prometheus doft av grön mossa fyllde rummet.

Jag tittade ned på den tomma bägaren och tog mod till mig. ”Ni hjälpte de dödliga”, sade jag. ”Det är därför ni blir straffad.” ”Så är det.” ”Kan ni berätta hur de dödliga är?”

25

Det var en barnslig fråga, men han nickade allvarligt. ”Det finns inget enkelt svar. Alla är olika. Det enda de delar är döden. Har du hört ordet?” ”Jag har hört det”, sade jag. ”Men jag förstår det inte.” ”Det kan ingen gud. Deras kroppar förfaller och blir till jord.

Deras själar förvandlas till kall rök och flyger till underjorden.

Där äter de inget och dricker inget och känner ingen värme.

Allt de sträcker sig efter slinker dem ur händerna.”

En rysning gick över min hud. ”Hur står de ut?” ”Så gott de kan.”

Facklorna höll på att slockna och skuggorna skvalpade mot oss som mörkt vatten. ”Är det sant att ni vägrade be om nåd?

Och att ni inte blev ertappad, utan frivilligt erkände för Zeus vad ni hade gjort?” ”Det är sant.” ”Varför?”

Hans blick var fäst vid min. ”Det kanske du kan säga. Varför skulle en gud göra något sådant?”

Jag hade inget svar. Det kändes som galenskap att be om att bli bestraffad av gudar, men det kunde jag inte säga till honom, inte när jag stod i hans blod. ”Alla gudar måste inte vara lika”, sade han.

Vad jag skulle ha kunnat svara på det vet jag inte. Ett fjärran rop kom svävande från hallen. ”Det är dags att du går nu. Alekto vill inte lämna mig ensam särskilt länge. Hennes grymhet växer som ogräs och måste snart tuktas igen.”

Det var ett besynnerligt sätt att uttrycka det, för det var han som skulle tuktas. Men jag tyckte om det, som om hans ord var en hemlighet. Något som liknade en sten, men inuti stenen fanns ett frö. ”Då ska jag gå”, sade jag. ”Kommer det … att gå väl för er?” ”Tillräckligt väl”, sade han. ”Vad heter du?” ”Kirke.”

26

Log han lite? Kanske smickrade jag bara mig själv. Jag darrade vid tanken på det jag hade gjort, som var mer än jag gjort i hela mitt liv. Jag vände och gick tillbaka genom de obsidian­klädda hallarna. I festsalen låg gudarna i varandras knän, drickande och skrattande. Jag iakttog dem. Jag väntade på att någon skulle säga något om min frånvaro, men ingen gjorde det, för ingen hade märkt att jag var borta. Varför skulle de göra det? Jag var inget, en sten. Ännu ett nymfbarn bland tusen och åter tusen andra.

En märklig känsla steg inom mig. En sorts surrande i bröstet, som bin i vintertö. Jag gick bort till min fars skattkammare och dess glittrande rikedomar: gyllene bägare formade som tjurhuvuden, halsband av lapis och bärnsten, tripoder av silver och skålar av kvarts med handtag i form av svanhalsar. Mitt favoritföremål hade alltid varit en dolk med elfenbensskaft, snidat som ett lejonansikte. En kung hade gett den till min far i hopp om att vinna hans gunst. ”Och gjorde han det?” frågade jag en gång min far. ”Nej”, hade min far sagt.

Jag tog dolken. I mitt rum blänkte bronseggen i vaxljusets sken och lejonet blottade tänderna. Under den låg min handflata, mjuk och slät. Den skulle inte få några ärr eller variga sår.

Den skulle aldrig få minsta tecken på åldrande. Jag upptäckte att jag inte var rädd för smärtan som väntade. Det var en annan skräck som grep mig: att knivbladet inte alls skulle skära. Att det skulle gå rakt genom mig, som om det föll ned i rök.

Det gick inte genom. Min hud sprang isär för bladet och smärtan kom silvervit och het, som ett blixtnedslag. Blodet som vällde upp var rött, för jag hade inte min farbrors krafter.

Såret droppade länge innan det började dra ihop sig. Jag satt där och tittade på det, och medan jag tittade upptäckte jag en ny tanke inom mig. Jag skäms för att berätta vad, så torftigt känns det, som ett litet barns insikt om att hennes hand är hennes egen. Men det är vad jag var då, ett litet barn.

27

Tanken var denna: mitt liv hade varit dunkel och djup, men jag var inte en del av det mĂśrka vattnet. Jag var bara nĂĽgot som rĂśrde sig i det.