9789146233671

GU LDร LDERN CARL-JOHAN MALMBERG

Wahlstrรถm & Widstrand

7 oktober 2016

I drömmen hör jag en röst säga: Varje människas liv är en guldålder. Jag gör orden till mitt mantra för dagen, min sextiosexårsdag.

5

8 oktober 2016

Den här boken springer ur en nödsituation, till kropp och till själ och rätt plötsligt uppkommen. Fast ord­ språket säger Nöden är uppfinningarnas moder. Om det tänker jag två saker. Den ena är: uppfinningarna är viktigare än nöden. Den andra är: nöden visar ett annat och motsatt ansikte när den betraktas ur upp­ finningarnas synvinkel. Nöden blir – nyttig. Fast aldrig har någon bok jag velat skriva verkat omöjligare än denna. Läser du mig nu har jag lyckats.

6

10 oktober 2016

Jag daterar mina anteckningar. Men fördenskull är det här ingen dagbok. Datum: en dramaturgi av tidpunk­ ter och som all dramaturgi ett sätt att ordna kaos till kausalitet. En viss dag händer något visst, dagen blir – orsaken. Hur ser då dagen som orsak ut i min bok? Jo, att en tanke, ett minne, en berättelse, eller ibland bara några ord infinner sig hos mig en viss dag. Datumet är födelsedagen för stycket ifråga. Då och då flyter dagshändelser in i min text.

7

11 oktober 2016

Vad som står på spel i mitt skrivande, står på spel för mig, är själva anledningen att leva vidare. Sedan en tid tillbaka är den inte självklar. Varje morgon är en kamp för att stiga ur sängen, duscha, äta frukost, sätta mig vid datorn för att göra de sista rättelserna och tilläggen i det jag skriver på just nu: en bok om den irländske poeten William Butler Yeats. Ett gynnsamt författar­ liv kan det tyckas: en stor bok nästan färdig – mitt största arbete hittills – och dessutom roliga uppdrag för en dagstidning som visar mig sin uppskattning.

Dessutom då och då uppmuntrande läsarreaktioner när jag publicerat något. Men en stor, stor trötthet har gripit tag i mig, livskraften ebbar alltmer ut ur mig.

Modlösheten tar överhanden. Därtill kommer pro­ blem med mina båda knän. Artros – en vanlig åkomma i olika delar av kroppen för många, i mitt fall är det utslitna knäleder. Att gå blir plågsamt. Åldrandet tar ut sin rätt. Sextiosex – ingen ålder, säger mina vänner som flera av dem är betydligt äldre än så, Carl-Göran E är nittiotre, Per I G är åttioåtta, Pontus G nittiofyra, alla tre rörliga och mycket levande. Men faktum är: jag 8

kan inte längre gå som tidigare. Från Sibyllegatan där jag bor till Stureplan och Sturehof där jag brukat äta lunch är det snudd på omöjligt. Den känslan ger mig panik. Då försöker jag tänka runt paniken. Kan jag inte gå med fötterna kan jag i varje fall gå i tankarna och i skrivandet. Och än kan jag gå kortare sträckor, fast det gör ont.

9

12 oktober 2016

Och cykla kan jag, praktiskt taget hur långt som helst.

Dagligen tar jag min tur – ett fint ord i en nödsitua­ tion – ut till Blockhusudden och tillbaka. Ibland hälsar jag på hos vänner som bor på Djurgården, någon gång kommer jag oannonserad, på ett sätt som inte är bruk­ ligt i Stockholm numera. Fast idag inget spontan­besök, ut och sedan hem igen, i höstlig snålblåst. Dagens upplevelse: några kraftiga partier, guldbrunt lysande fjällig tofsskivling längs Djurgårdsbrunnskanalens norra sida. Ska jag plocka dem och laga till dem? Det är en god svamp. Jag låter dem stå kvar. Till lyst.

10

13 oktober 2016

Jag försöker minnas mina Londonvanor under åren då jag brukade bo hos min vän Staffan C i det stora huset han förfogade över. Hur det kändes att vandra nerför Portland Place och längs den raka delen av Regent Street, över Oxford Street och in i Soho för att äta lunch på The Academy, den bohemiska och nergångna eating and drinking club på Lexington Street där jag var – och fortfarande är – medlem. Från klubbens fönster såg man kvarteret där William Blake föddes, fast just hans hus är rivet. The Academy: mitt London­ nav under så många år. Hur kändes promenaden dit i kroppen? Jag föreställer mig att jag då gick sträckan utan att tänka på varje steg. Fast kanske är det ett minnestrick, redan då gjorde smärtan sig påmind. Och kanske kunde jag göra promenaden också idag, trots den? Jag har ju inte försökt. Ezra Pound i sin Canto 81: Here error is all in the not done, all in the diffidence that faltered

11

14 oktober 2016

Läsa kan jag lyckligtvis fortfarande. Att förflytta sig genom böcker blir allt viktigare. Böcker är rum, landskap, resor. Just nu Eyvind Johnsons Romantisk berättelse, en självbiografisk roman, orättvist bortglömd.

Jag hittar följande parti: Månen lyfte sig över alptaggigheten i öster. Silvret rann ut över snön och isen högst upp, och det blev kopparfärg, ja ärgfärg med, längre ner. Sjön låg i månsken, enklare kan det inte sägas. Det breda månbandet, som alltid pekar på dig och visar en väg till dig eller bort från dig, en längtans-realistisk, en overklig-flyktens väg, lades ut att vandra på, att låta drömmar, låta din drömskhet vandra på.

Minnen med, våra tilltagsna minnen.

En landskapsmålning och en kärleksförklaring.

Författaren Yngve Garans – ett av EJ:s alter egon i boken, han delar sig på många – blickar ut från sitt sydschweiziska hem och tänker på sin hustru som han delar så många minnen med.

12

Vem t채nker d책 jag p책? Vems minnen delar d책 jag? Och vem delar mina?

13

15 oktober 2016

Ibland leker jag med apokalyptiska scenarier. I ett slags vällust men också som tankeexperiment förintar jag världar. Ett sådant scenario ser ut så här. Inom en mer eller mindre avlägsen framtid kommer alla filmer att vara utplånade och det finns bara en enda film kvar. Den är Luis Buñuels och Salvador Dalís L’age d’or, Guldåldern, en tidig ljudfilm från 1930. Men det räcker – för av den skulle man förstå precis allt som var poängen med filmen, som teknik, som medium, som konstart. Det går inte att dölja det aggressiva i en sådan fantasi kring en konstart som jag älskat, ägnat åratal av mina krafter åt att undervisa om och skriva om, som har givit mig så mycket glädje, erfarenheter och kunskaper – men som också gjort mig irriterad, frustrerad och besviken, ja, full av tvivel på själva existensberättigandet hos den, genom det förfall som drabbat den under de senaste decennierna. Filmer görs utan kärlek, tycks det mig. Utan eftertanke. Alla liknar de varandra, inga original längre, bara kopior. Jag har blivit en främling i nuets filmvärld. Men min apo­ kalyptiska fantasi handlar inte om förfallet utan om 14

storheten hos filmen och mer exakt storheten sådan den kommer till uttryck i vad jag menar är den bästa film som gjorts, en där ingenting, absolut ingenting saknas av de knep, finter och fynd som filmen som be­ rättelse, poesi, drama, komedi, fotografi, politik, musik förmår uppvisa. Guldåldern förtjänar sitt namn: den är sin konstarts fulländning, märkligt eftersom den kom till så tidigt.

Och Guldåldern är mäktig kulturkritik. Den gör rent hus med praktiskt taget samtliga av de positiva föreställningar som gällt i vår civilisation. Ingenting bejakas utan allt negeras i en väldig ikonoklasm av vedertagna idéer och föreställningar, bilder och myter.

Det enda som bejakas är fantasin, själva det konstnär­ liga skapandet.

Handlingen kretsar kring det omaka kärleksparet utan namn spelade av Lya Lys och Gaston Modot, hon en flicka av fin familj och han en man som gjort en häpnadsväckande offentlig karriär med tanke på vilken grym person han är. Men här finns också andra berättelser, filmen är ett helt kalejdoskop av berättelser.

Den är kombinationen av dokumentärfilm om skorpi­ onernas liv, satir över revolutionsromantik, vanvördig 15

salongskomedi, erotisk filmpoesi, skruvad melodram om det omöjliga i den romantiska kärleken (under stora delar av filmen hör vi Wagners Tristan och Isolde), avslöjande av myten om det lyckobringande i den fria sexualiteten, iskall uppgörelse med den borgerliga familjen, hädisk kristendomskritik, hyllning till Markis de Sade – kort sagt, Guldåldern är den totala filmen.

Den är som Hamlet för teatern, Don Giovanni för operan, Goldbergvariationerna för klavermusiken, Hovdamerna för måleriet, Odysséen för epiken, Väst-östlig divan för lyriken, Desolation Row för rocksången – alla är de sina konstarters och genrers höjdpunkter. Jag vet: superlativer och lösa jämförelser av den här arten bevisar ingenting. Ändå tänker jag mig att man med mer tålamod än jag har här och nu kunde göra mina påståenden ovedersägliga.

16

16 oktober 2016

Guldåldern är också en av filmhistoriens roligaste fil­ mer, det är värt att framhålla det: här blandas komedi med fars (om vi nu måste genrebestämma filmen).

Och här finns den stora komedins tydlighet, scener jag gång på gång har kunnat återvända till i minnet, som en ständig källa till glädje. Som när Gaston Modot ger societetsvärdinnan en örfil för att hon råkat spilla lite sherry på hans smoking. Eller dirigenten som får en plötslig huvudvärk mitt under höjdpunkten av förspe­ let till Tristan och Isolde – av känslostyrkan i musiken eller av själva tyngden hos kulturarvet? Eller Lya Lys som vällustigt suger på tån av en marmorskulptur föreställande en ung man i stället för att kyssa sin älskade Modot. Särskilt som sabotage mot alla gängse föreställningar om kroppslig och själslig kärlek i vår kultur är Guldåldern enastående. Uppfinningsrikedo­ men hos filmen är på alla punkter förbluffande, här finns i stort sett alla de motiv och teman som Buñuel skulle bygga sina kommande filmer på i sin halvsekel­ långa utforskning av det mänskliga: en väldig reservoar av idéer komprimerade till en timmes längd.

17

17 oktober 2016

Under lång tid efter den skandalartade premiären i Paris var Guldåldern omöjlig att få se. Vid tiden för min första Parisvistelse våren 1970 fanns det, sas det, bara en enda kopia: den som tillhörde franska cinema­ teket i Palais de Chaillot. Dit gick jag en kväll i maj och såg den. Den bidrog till att jag förstod att film­ konsten kunde likställas med poesi och måleri – under mina konservativa tonår hade jag uppfattat filmen som en underlägsen konstart – och att jag ett par år senare började studera filmvetenskap och blev lärare och fors­ kare i ämnet. Men Guldåldern medverkade också till att jag tog farväl av filmkonsten kring millennieskiftet.

Då såg jag filmen på nytt på dvd. Jag tyckte mig se filmkonstens slutpunkt.

18