9789146229797

Januaria Januari, kom med ditt skavande lätet av saven skruvar sig sakta och säkert upp genom stammen

det enda trädet på gården barkens allmänord här vareviga dag, här som i härd som i härda ett härad vaga fågelröster bland kvistar kvitter som prickar att höra för första gången på länge

höra en januaridag gråsparv! att skingras vidgas en smula och ljus silar fram genom glipor bland molnen du kan se du kan alltid se ut

vad det än vara månde därute

9

en här av svarta täckjackor framför raden av löpsedlarnas karkasbokstäver rör sig i sidled, det bildas mönster ett galler av e:n och ä:n en lätesbur, förträngning av härdarna, allt det härjade världen är främmande hemma förseglad, ivägdriven att hålla kvar och att hålla emot bilderna av det fördärvade härbärgera, inte förtäras, att inte fatta hur världen går vidare en fars sträva andningsvägar, harklanden hör blydagarna till, ett fjärran missmod längtan till aska den här månaden härdar verkligen vad ska jag älska här, frågan verklig och ovärdig du gnäller, mänska elände tänker du eländes elände

tänk eld istället

10

som den enklaste sak i världen att säga ett ord, slitstarkt, som hon som lärde mig traska, streta vidare leende, strida förtvivlat, vänd på en femöring lättingen min! allt reder sig finns inte längre

då finns segeldagar, en rasande vilja att följa ögonblicken och hela tiden drar språket, drivet av vide, sliter i vävnad som hästar i väderstreck mot fågelsträcket tänk att stiga är helt enkelt att draga vidare ur punkter som får dig att ljuda skönhet, ordlöshet, hopplöshet du ska ändå heta sång du som drar pråmen, lystra språk du har vakt någon måste spänna seglet och famna –

11

– och sedan jag stod på Åsen nära viden såg ut över förortsdalen vid sidan av spåren och ledningarna ovan svängde och skälvde sjöng vackert i luften – det rummet oändligt, begränsat av bågnande strängar, ett rum var det verkligen, och en rymd – har så många ord kommit i beständiga oberäkneliga strömmar och ofta en drift att bara dra loss från det hela, låta det stiga mot skyn eller sjunka! hela sjoket av språk må gå under, det kommer tiden att ordna till slut, säkert och sorgligt, men alltsedan jag stod där vid viden på Åsen såg ut över spåren och kände en rymd med den varma skrovliga handen om min, det var en första känsla av framtid som består av språket som går och inte förstås men ljuder ännu den sjunde januari långt fram i tiden

12

Sångens gångar Sången kommer inte vandrande en hjortrörelse i den trånga gången bålen kränger ett kastregn ut att genomströmmas stillastående att dras samman åter jag är den väg sången tar amorf och strängig

13

Du kan väl ändå komma lång och rund som en gång, den första gång jag såg dig sjung för mig låt det gå runt å kom och bågna Ariels sång, ding dong korallkläppen slå klocka gå mot grunden, rör på orosknotan gengångare sot- och solansikte oemotståndliga – kom dra med mig, lämna mig på vägen

14

Bråtesgång Handen för ner saken – handen upprepar sin gest var dag att föra bort tänker den på floden, tänker handen på händerna som tar emot ostkant kambit solrosfrön kartong krita en stor bit kaka skrott och naglar hand ska ta om hand, den ger ifrån sig mer än vad den ger den sluter säcken, går mot utgången hejdas av en stämma, som ur barndomen

vart ska ni hän

ropet mitt i gesten, skuggan av en röst av någon som blev över tanken på en rest som översvämmar, på ett öde alla delar allt måste ta vägen någonstans

15

Skator hoppade på taket tidigt, en kvinna med en flätad krans över sin hjässa, lik en mörk prinsessa, rotade i sopsäckarna snittade plasten vant med sina fingrar handen en sjöstjärna i luften hon försvann, svepte om hörnet när en dörr slogs upp

en man baxar ut en kyl ur porten medan spagettistrån i diskhon glider ljudlöst ner för rören teblad följer rö för världen handen om ett okänt ting, ett grönt runt föremål av plast bland tepåsarna köttsås öronpinnar citronskal sönderrivna vykort hushållspapper vissen flamingo

vart ska ni hän

allt man bara lämnar, tänker handen mil efter mil efter sig 16

eller skjuter framför som en våg av bråte som flyter iväg, fraktas och samlas far away i andras landskap vilken hemsk alldaglig handling att sänka ner det – allt skräp du alstrar det går inte att fatta, omfatta, det är ofattbara massor en uråldrig mobil fann vägen ner i påsen jag vill inte se ditt sorgsna skal, å du har tjänat, krake bland morotsblast och plast, ostsås och kuvert och möteshandlingarna, elskrot om du skulle följa med oss sköljas genom rören, kastas om i gångar krossas, upplösas, förbrännas föras bort med floder driva till hålor i åkrar

oskyldiga fält därute sjunka in i fåror, tränga ner i grödan bli till kreaturs föda 17

ratas

allt måste tas om hand –

Bröd vräktes ner, hyllvis med Brot inför ögonen på oss vi stod, handfallna, som så ofta sker i tillvaron, förstummade inför det dagliga brödet i svarta säckar nerpressat

ett barn prövade att sätta foten i ett utgånget för gammalt, alltså oätligt

”snart forslas jag bort” det togs om hand en masse för att föras till djuren för att stampas ner malas av de stumma käkar, brödet vårt dagliga ska skäras med vördnad tas om hand och nära till sista stumpen skammens rodnad – orden är utgångna som ”det båtar föga” att gråta över spillet allt måste försvinna gå via undergångar eller högst påtagliga vägar 18

slipas, skavas ner eller stranda på ängar och sakta fördärva – i tanken besatt följa den gröna plastsakens vandring hur den drivs genom rör och forslas på floder sköljs ut i havet för att fastna under en ö mitt i stormen, kan tänkas i strupen på djuret hur den bryts ner så sakta den ska återvända den ska bli något annat förvandlas hur

trollet sitter i änden och kokar vid elden –

Tänker på Ostia, skräpet på stranden där poeten låg blåslagen Grävskopans gråt, vägarnas spår, gult bränt gräs och högar av rykande rester och nu lammet som tronar på sopberget i Acerra! det finns inget omlopp, allt måste stranda nästan allt tas om hand av andra händer förbrännas, förgifta 19

eller lagras på fälten

allt måste handlas med

allt ska ta vägen någonstans vem sitter vid slutdestinationen och kokar ner sopan till havsmat all denna plast du har på ditt samvete ett skepp kommer lastat, snart en armada till Indialand där brunbenta ungar i jakt på metallblänk rusar illersnabbt över branter av trassel, utvinner ur bråten jublar i glädjen över en tråd

tvinnar i återvinning mänskan är listig i slutändan överlistad, brända hennes händer, strukturen är övermäktig hemska ordningen rullar ut sin presenning ett täcke

sin väg över haven av rasande fiskar, stinna av medel, kuster där sjöfåglar hänger 20

i plaststrängar vid branterna å nya landskap av vitvaror, berg av kylar och frysar

o silhuetter glaciärer som verkligen aldrig smälter du nya beständighet ett slags hårdare mer lysande isberg helt osmältbara till Ghana, ur dånet av kylar som gungat över haven och skavt mot varandra

sången av vitvaror ruelse – vart tog ordet vägen, gruset i strupen och ron med roten uppsliten allt måste ta vägen någonstans tas om hand av svarta händer ta vägen över åkrar förvaras av nån annan myrorna kastar sitt avfall och begraver sig själva i rännan bryter ner allt tillsammans, så intelligent 21

låt oss bli myror

eller återkomma som fåglar fara tillbaka återvinning, ordets små vingar sortering, o ordrötter den är återfunnen, vad? stranden där avfallet ligger

vilar i evig deponi tills vågen trollet har rört ner såsen till kokar du ska vakna en dag i ett landskap som svämmar du ska stå i floden du ska knappt hinna tänka du ska se på din hand du ska säga hand

allt måste ta vägen någonstans och allt måste åter du ska inte sjunka 22

inte gå under du ska vada fram i bråten stå höra ljudet som skrapar, dryper, fräser det brinner inte ner, det glöder för evigt

23