9789146229636

OCH DOM BENGT JANGFELDT OM RYSSLAND SOM IDÉ

WAH LST RÖM & W IDST RAN D

Att mångfaldiga innehållet i denna bok, helt eller delvis, utan medgivande av Wahlström & Widstrand, är förbjudet enligt lagen om upprovsrätt (1960:729). Förbudet gäller varje form av mångfaldigande såsom exempelvis tryckning, kopiering, bandinspelning eller elektronisk återgivning.

Wahlström & Widstrand www.wwd.se Copyright © Bengt Jangfeldt 2017 Omslag & formgivning Elsa Wohlfahrt Larsson Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2017 isbn 978-91-46-22963-6

A

llt ifrån Peter den store till Vladimir Putin har frågan om Rysslands förhållande till Europa och europeiska värderingar upptagit och splittrat landets härskare, filosofer och folk. Motsättningen mellan dem som ser Rysslands enda framkomliga väg i ett närmande till Väst och dem som före­ språkar »den ryska vägen« är ett konstant fenomen i landets historia.

Samma dualism präglar ett annat särdrag i rysk historia, nämligen relationen mellan härskare och folk. Ryssland känner historiskt bara en sorts förhållande mellan styrande och styrda: den vertikala. På tsartiden utövades den politiska makten av en enväldig tsar, en autokrat, på sovjettiden av ett enväldigt kommunistparti med en generalsekreterare i spetsen, under den postsovjetiska epoken av en maktfullkomlig och hänsynslös politisk och ekonomisk elit. Förhållandet mellan makten och intelligentsian, sedan början av 1800-talet kondenserat till formeln »poeten och tsaren«, är en underkategori av denna relation. Anledningen är att det till skillnad från i de västerländska demokratierna i Ryssland med undantag för korta mellanspel aldrig har funnits balanserande faktorer i form av fria medier, fria val, en oberoende rättsordning med mera.

5

I denna essä behandlar jag den ryska kulturen (i ordets vidare mening) som en i huvudsak dualistisk företeelse. Medveten om faran med dylika generaliseringar är jag samtidigt djupt övertygad om det motiverade i denna förklaringsmodell.

I stället för en historisk utveckling, där ett stadium övergår i ett annat på ett mer eller mindre organiskt sätt, karaktäriseras den ryska historien av en ständig vågrörelse av uppbrott och stagnation, förtryck och töväder, censur och öppenhet, reformer och kontrareformer. En följd av detta cykliska schema är att idéer som formulerades för generationer sedan aldrig har försvunnit från dagordningen utan med jämna mellanrum dyker upp igen och pockar på uppmärksamhet.

En sådan idé är att Ryssland utgör en egen, särartad civilisation som inte bara skiljer sig från den västerländska utan är moraliskt överlägsen denna. Den föddes för snart 200 år sedan, på Nikolaj I:s tid. Efter Sovjetunionens sönderfall, och framför allt under Putineran, har den upplevt en sådan renässans att den under smeknamnet patriotism har kommit att ersätta kommunismen som statsbärande ideologi. »Den ryska idén« kallades den av Dostojevskij. Det är om denna som den här essän handlar.

Det ryska folket är ett i högsta grad polariserat folk, en förening av motsatser.

Man kan tjusas av det eller bli besviken på det, man kan alltid förvänta sig något oväntat av det, det är kapabelt att väcka såväl stark kärlek som starkt hat. Det är ett folk som framkallar oro hos folken i Väst. […] Det motsägelsefulla och sammansatta i den ryska själen kan bero på att i Ryssland kolliderar och växelverkar två av världshistoriens flöden – Öst och Väst. Det ryska folket är varken ett rent europeiskt eller ett rent asiatiskt folk. Ryssland uppfyller en stor del av jorden, det är ett enormt Öst-Väst, det förenar två världar. Därför har i den ryska själen alltid två principer kämpat med varandra, den östliga och den västliga.

Nikolaj Berdjajev, Den ryska idén

Ryssland har i dag en unik chans att ändra sin sociala, ekonomiska, ja hela sin historiska orientering och bli en republik av »västerländsk« typ.

Jegor Gajdar, liberal ekonom (1994)

Dra inga falska slutsatser. Vi är inte alls sådana som ni. Vi bara liknar er. Men vi är helt annorlunda. Det är bara till det yttre som ryssar inte skiljer sig från amerikaner. Men inuti är vi helt annorlunda. Vi har helt andra värderingar.

Vladimir Putin till USA:s vicepresident Joe Biden (2011)

J

ag vet inte, käre vän, om den husrannsakan som jag har bevärdigats redan är Er bekant. Alla mina papper togs i beslag. Nu har jag bara mina tankar kvar: de stackars tankar som föranlett detta

underbara ingripande. I övrigt kan jag bara bifalla den lovvärda nyfikenhet som fått myndigheterna att vilja bekanta sig med mina skriverier: jag önskar av hela mitt hjärta att de får nytta av dem.

Citatet är hämtat ur ett brev som kunde ha skrivits av Alexej Navalnyj 2017, av Alexander Solzjenitsyn på 1970-talet, av Andrej Sinjavskij eller Iosif Brodskij på 1960-talet, av Osip Mandelstam (eller nästan vilken annan sovjetisk författare som helst) på 1930-talet. Men det skrevs 1836 av en person som brukar betecknas som den förste ryske filosofen: Pjotr Tjaadajev (1794–1856; uttalas Tjaadájev).

Husrannsakan som den 29 oktober 1836 genomfördes i Tjaa­ dajevs hem i Sankt Petersburg föranleddes av publiceringen av det första av hans åtta »Filosofiska brev« i tidskriften Teleskop. Åtgärden kan förefalla väl drastisk med tanke på att texten pub­ licerades på franska och tidskriften som mest hade 800 prenumeranter. Vad var det för tankar som framtvingade ett så prompt och kompromisslöst ingripande från den ryska överhetens sida?

9

Pjotr Tjaadajevs författarskap genomsyras av två huvud­ teman: religionsfilosofi och Rysslands historiska väg. Brevet som publicerades i Teleskop handlade om Ryssland. Helst hade författaren velat publicera något av de mindre kontroversiella breven, men tidskriftens utgivare och redaktör Nikolaj Nadezjdin insisterade på att trycka det första, trots att han var medveten om innehållets sprängstoff.

Sprängstoffet bestod i att Tjaadajev betraktade Ryssland som ett land som stod utanför den universella historiska gemenskapen. Till skillnad från folk som genomlevt tider av »stora lidelser, stora känslor, stora handlingar« lever Ryssland i »ett trångt nu utan förflutet och utan framtid, i ett tillstånd av stiltje«, skriver Tjaadajev. »Vi har aldrig hört till någon av mänsklighetens stora familjer, varken till Väst eller till Öst, vi saknar traditioner från båda. Det är som om vi existerade utanför tiden, som om vi inte berörts av människosläktets universella fostran.« Ett resultat av detta historiska utanförskap har blivit att »det som hos andra folk är en vana, en instinkt, tvingas vi hamra in i våra huvuden med våld«. Eftersom Ryssland är en kultur som bygger på lån och imitation »finns det hos oss ingen inre utveckling, inget naturligt framåtskridande; nya idéer sopar undan de gamla eftersom de inte följer på dessa utan hämtas ovisst varifrån«. »Folk är moraliska väsen, precis som enskilda människor«, fortsätter Tjaadajev. »De fostras av seklen som människor fostras av åren. Om oss skulle man kunna säga att vi är ett undantag bland folken. Vi tillhör de folk som inte tycks utgöra en 10

integrerad del av mänskligheten utan bara finns till för att tjäna som en viktig lärdom för andra folk.« Av det som andra folk har tänkt ut har, menar Tjaadajev, Ryssland bara lånat »den bedrägliga ytan och den tomma lyxen«.

Under dessa omständigheter kan ingen god samhällsordning inrättas. En sådan kunde enligt Tjaadajev bara uppnås i det katolska Västerlandet, vars tradition av teologiska diskussioner under renässansen spillde över på andra lärdomsområden. Universitet grundades, antiken återupptäcktes och därmed den romerska rätten, filosofin utvecklades, tankar byttes och bröts, argumenten vässades. »Man sökte sanningen och fann [frihet och] välstånd«,1 fastslog Tjaadajev, som sympatiserade med katolicismen även om han aldrig konverterade.

Annat var det med den ryska ortodoxa kyrkan, som enligt Tjaadajev bar den största skulden till att Ryssland lämnats utanför historiens huvudfåra. Bakgrunden var denna: När Kievryssland 988 antog kristendomen var det i dess östromerska (bysantinska) variant. År 1054 skedde en brytning mellan den östromerska och den västromerska kyrkan. Schismen var ett resultat av skiljaktiga uppfattningar om såväl liturgi som doktrin. Bysantierna ville till exempel att nattvardsbrödet skulle vara syrat medan västkyrkan ville ha det osyrat. Av större betydelse var ett tillägg – filioque – som västkyrkan gjort i den nicenska trosbekännelsen från 325. Enligt detta utgår den helige Ande från både Fadern och Sonen och inte bara från Fadern; filioque betyder »och Sonen« på latin. Tillägget hade tillkom1. Orden inom hakparenteser var strukna av censuren när texten trycktes i Teleskop.

11

mit redan på 500-talet som ett försök att förstärka Kristi gudomliga natur.

Den östromerska kyrkans motstånd mot tillägget berodde delvis på att det hade gjorts ensidigt, utan konsultation, men var också ett uttryck för dess generellt mer konservativa inställning till de kristna doktrinerna. Vid sidan av dogmatiska meningsskiljaktigheter blottade konflikten också en skillnad i mentalitet. Medan det västerländska intellektet sökte svar på doktrinens hållbarhet – varifrån kom i själva verket den helige Ande? – menade östkyrkan att detta var en fråga som det inte var människans sak att försöka besvara.

Filioque var ett teologiskt stridsäpple men kom genom kyrkans dominerande ställning i Ryssland att få en vidare kulturell betydelse. »Vad som därmed inympades i den ryska kulturen var«, med Per-Arne Bodins ord, »de grundläggande skillnaderna mellan öst och väst, som filioque bara var ett av många symptom på.« Övertygelsen att västkyrkan representerade en irrlära och den västerländska civilisationen i stort var på fel väg skulle med tiden växa sig stark i Ryssland.

Sedan Bysans år 1453 fallit åt turkarna blev Moskvariket den ortodoxa kyrkans centrum. »Två Rom har fallit, men det tredje står och något fjärde skall aldrig finnas«, med den ryske munken Philotheos’ ord från 1500-talets första år. I den öst­orienterade ryska kyrkan hölls gudstjänsterna på den folkspråket närstående kyrkslaviskan, inte på latin som i Väst. De språkliga kanaler som förband Västeuropa med antiken – grekiskan och latinet – var i Ryssland således stängda för såväl prästerskap som menighet.

12

Teologiska diskussioner förekom också i den ortodoxa kyrkan, men de handlade huvudsakligen om frågor som formulerats av de tidiga kyrkofäderna och var inte intellektuella meningsutbyten som i Väst. »Ett ont öde fick oss att söka oss till det fördärvliga Bysans, djupt föraktat av andra folk, för att finna en moralkod som skulle kunna fostra oss«, konstaterade Tjaadajev. Till skillnad från västkyrkan predikade den grekisk-ortodoxa underdånighet, fromhet, asketism och världsfrånvändhet, egenskaper som inte uppmuntrar till självständigt tänkande. Där katolicismen var progressiv var den ortodoxa kyrkan regressiv. Ett exempel på detta var enligt Tjaa­ dajev livegenskapen, denna »kräftsvulst« som var på väg att förgöra Ryssland och som sanktionerades av kyrkan.

Pjotr Tjaadajev, den förste ryske filosofen.

13

Straffet för publiceringen av Tjaadajevs filosofiska brev blev hårt. »Innehållet är en röra av huvudlöst strunt, värdigt en galning«, förklarade kejsar Nikolaj I – det var första (men långtifrån sista) gången i Ryssland som en författare förklarats sinnessjuk av politiska skäl. Tjaadajev sattes under »medicinsk bevakning«, läkare och poliser författade i flera år rapporter om hans mentala hälsa och han fick aldrig mera publicera någonting. Också utgivaren råkade illa ut: Teleskop förbjöds och Nadezjdin förvisades från Petersburg.

Anledningen till myndigheternas bestämda agerande var att Tjaadajevs idéer gick stick i stäv mot den förhärskande ideologin i 1830-talets Ryssland. Reaktionen lät heller inte vänta på sig. I en direkt replik på Tjaadajevs konstaterande att Ryssland levde i »ett trångt nu utan förflutet och utan framtid« hävdade chefen för den ryska säkerhetspolisen Alexander Benckendorff att »Rysslands förflutna var underbart, hennes nutid är mer än storartad, och vad beträffar hennes framtid så är den mer högtstående än den vildaste fantasi kan föreställa sig«.

Om Tjaadajevs brev ljöd som en varningsklocka för myndigheterna var det en väckarklocka för den framväxande ryska intelligentsian. Att man som Tjaadajev kunde ägna sig åt fria och kontroversiella historiska reflektioner var något nytt i Ryssland, som var en ung kultur och saknade filosofiska traditioner. För Tjaadajevs samtida, filosofen och författaren Alexander Herzen, genljöd brevet som »ett skott i mörka natten« som fick hans generation att vakna till insikt om de verkliga förhållandena i Ryssland. Och för 1900-talspoeten Osip Mandelstam var spåret som Tjaadajev avsatte i det ryska medvetan14

det så djupt och outplånligt som vore det ristat av en diamant på glas.

Den stat som Tjaadajev utmanade med sitt brev var ett enväldigt kejsar­döme, i dess moderna form skapat av Peter den store (1672–1725) drygt hundra år tidigare. Peter har en särställning både i den ryska historien och i det ryska historiemedvetandet. Han är en vattendelare som alla senare innehavare av den ryska tronen varit tvungna att förhålla sig till. Synen på Peter den store och hans gärning var också en avgörande tvistefråga i de diskussioner om Rysslands nationella identitet som följde på publiceringen av Tjaadajevs brev. Filosofen Nikolaj Berdjajev formulerade frågeställningen sålunda: Är Rysslands väg densamma som Västeuropas, det vill säga det universella framåtskridandets och den universella civilisationens, och Rysslands enda särdrag dess efterblivenhet, eller har Ryssland en egen väg och tillhör en annan civilisationstyp?