9789146229391

D

et där ljudet. Metallens skarpa läte när brevinkastet pressades upp och därefter en mjuk duns mot golvet.

I åtta månader hade hon vaknat precis före klockan fyra och väntat på att tidningen skulle skjutas in. Det var vack­ ert på ett så oväntat vis, sättet tidningsbudet fick trycka till för att få de tjocka bilagorna att tränga igenom.

Utanför dörren hörde hon nu hans sneakers röra sig över trapphusets golv medan han smällde ner tidning efter tid­ ning. Närmare än så hade hon aldrig kommit, och det var bra. Ljudet räckte, skapade lugn. Omslaget var ännu kallt av morgonluft och hon bar det med sig in i sovrummet.

Där inne stod vädringsfönstret uppfällt och röster hördes nerifrån gatan. Lätta och sorglösa. Hon särade persien­ nerna men han var inte där, säkert redan uppslukad av ännu en trappuppgång. Några tjejer vandrade genom de första tunna solstrålarna. De var unga, kanske hade de just gått ut gymnasiet och deras kroppar var nära varandra. En enda varelse med långt fladdrande hår och berusning i ste­ gen, på väg ut i livet som bredde ut sig framför deras föt­ ter. Osårbara. För ett ögonblick önskade hon att de skulle vinka åt henne att komma ner, låta henne få gå upp i deras ljusa skratt. Men de var redan förbi och på fönsterbrädet såg hon sina vita pelargoner sloka. Den här värmen, trots att hon vattnade senast igår var de ändå helt uttorkade.

7 •

•

Hon gav dem varsin dusch och vände sig sedan bort från fönstret. Kröp upp i den alltför stora sängen och drog tid­ ningen tätt intill.

Solen kom med full styrka ett par timmar senare, för en sekund flöt hon upp i vakenheten och registrerade att tra­ fiken var märkligt tyst. Ännu tidigt nog att tillåta sig att ligga kvar. Hon virade in benen i lakanet och gled tillbaka ner i sömnen. En mjuk behaglig stillhet och sedan kom skriket. Högt och utdraget. Kroppen spändes, hon slängde sig upp. Händerna boxade rakt ut i luften, slog och slog och runt henne ändrade ljudet form. Blev till en kvinnas arga rop som blandades med ett mörkt entonigt läte. Röster som steg och dalade, i ena sekunden rasande och i nästa mjukt ursäktande. Det kom från lägenheten ovanför och hon sjönk tillbaka på sängkanten. Långa andetag. In och ut. Pressa tillbaka paniken som fått varje sinne att slå på högsta beredskap. Ut och in. Fanny, såklart var det bara Fanny. Hon borde ha vant sig vid det här laget.

Klockan var strax efter sex och när adrenalinet sjunkit undan svepte Linn den tjocka morgonrocken om sig och gick ut i badrummet. Händerna darrade fortfarande när hon förde ner dörrhandtaget. Fläktsystemet gjorde läte­ na tydligare här och orden framträdde. Anklagelser som flög fram och tillbaka. Av tonfallet att döma tillhörde den mörka rösten mannen med de ödsliga ögonen, honom som Fanny bara ringde när ingen annan fanns till hands. Linn drog på duschen till max och de hårda strålarna stäng­ de ute rösterna. Vattnet ångades upp och blev till mjuk fuktig dimma när hon vred kranen mot det rödaste och schamponerade det långa bleka håret. Efteråt sköljde hon 8 •

•

ur ­löddret, masserade in balsam och kände hårstråna bli lena och följsamma mellan sina fingrar. För att slippa höra resterna av grälet lät hon duschen stå på och klev ut ur kabinen. En kräm för benen. En annan för ansiktet och för den tunna huden under ögonen. Och så varsin flaska för händer och fötter. Proceduren fick kroppen att lång­ samt väckas från obehaget och när hon till sist drog borsten ­genom håret var händerna stadiga.

Hon var redo.

Asfalten luktade hetta och avgaser och Mariatorget var ovanligt folktomt. Hon passerade Rival, några hotellgäster stod och rökte i entrén och en taxi lämnade av ett engelskt par med neonfärgade resväskor. Medan hon fortsatte upp mot Swedenborgsgatan betraktade hon hur de putsade ­fasaderna strösslade sig upp för backen. Det här var hen­ nes del av stan och hon tyckte om den, inte lika insmick­ rande som Gamla stan men inte heller betongkargt som city. Hon sneddade över gatan och ingen skulle ha anat att hon för bara en dryg timme sedan blivit uppskrämd av något så trivialt som lätt höjda röster. Inte nu när hon klädd i en svart, välsittande kavaj och med det långa håret uppsatt i en stram tofs vant tog sig förbi barnvagnar och några enstaka morgontrötta pendlare.

Tunnelbanestationen låg i skugga, ändå klibbade ­augusti mot henne. Blöt och genomträngande. Pudret ­löstes upp och mascaran kletade. Hon drog upp solglas­ ögonen i pannan och fortsatte in genom dörrarna. En ton­ åring i grön tyllklänning gick framför henne, stora hörlu­ rar över öronen och en ledsen nacke. Flickan hade redan tagit fram passerkortet när en kostymklädd man gensköt 9 •

•

henne, dörrarna öppnades och han trängde sig in bakom henne för att slippa betala. Hon fick en knuff i ryggen och snubblade till, ansiktet vreds uppåt och Linn såg ett par stora ängsliga ögon. Mannen tycktes inte ens notera det, skyndade bara förbi mot rulltrapporna. Linn kände pul­ sen öka, bli till ett svagt dunkande i tinningarna. Snabbt tryckte hon sitt kort mot den optiska läsaren.

En dubbelbarnvagn täckte vägen framåt, hon pressade sig förbi och kastade en blick runt sig. Mannen syntes ingen­stans. Medan hon sneddade genom en grupp ung­ domar med breda tågluffarryggsäckar sökte hon bland de många ansiktena. Tog sig runt en rollator och sedan var han där. Bara några steg bort, med ryggen vänd mot hen­ ne. Tele­fonen var inkilad mellan axeln och örat. Ett samtal på smidig affärsengelska med någon han tydligt ville göra intryck på. Vant kontrollerade hon övervakningskame­ rorna, det fanns en strax ovanför honom, och så lyfte hon handen och lät den falla ner på hans axel. ”Det här är en stickkontroll. Kan du vara så vänlig att visa färdbevis.”

Han vände sig mot henne. Något skamset skymtade i hans blick, men trängdes genast undan. Ena handen åkte ner i kavajfickan, grävde runt som om han letade efter ­något. ”Jag måste ha tappat det”, sa han utan att avsluta tele­ fonsamtalet. ”Är du säker på det?”

Det ryckte i hans högra kind. Helst av allt ville han skäl­ la ut henne, det syntes. ”Ja, eftersom det inte ligger kvar i fickan är jag det.” ”Hur tog du dig i så fall dig igenom spärren?”

10 •

•

”Med kortet såklart. Jag måste ha blivit av med det strax därefter.” ”Du vet att vi har övervakningskameror, alla dina upp­ gifter kommer att kontrolleras. Är du fortfarande helt sä­ ker på att du passerade med hjälp av ditt färdbevis?”

En röst hördes från telefonen, på engelska undrade ­någon vart mannen tagit vägen. Han såg förvirrat från mo­ bilen och upp på henne. Öppnade munnen och stängde den långsamt igen. Hon var nära nu, bara några sekunder till och hon skulle ha honom fast. ”Jag hörde inte ditt svar”, sa hon skarpt.

Han vände bort blicken. Samtidigt berättade en ento­ nigt digital röst att tåget var på väg in mot perrongen. En lätt skälvning genom spåren när vagnarna närmade sig.

Om hon inte klev på skulle hon komma för sent. ”Okej, nu gör vi så här. En av våra utredare är på väg.

Vänta här så att han ser dig.”

Hon pekade upp mot kameran. Ett runt svart öga upp­ satt vid lysrören i taket. Mannen nickade, fingrarna hårt om telefonen och svettig panna.

När hon klev in i vagnen och tåget rullade ut från statio­ nen såg hon honom genom det nerklottrade fönstret. Han stod kvar på samma plats. En liten pojke som ertappats.

Lydigt väntande.

11 •

•

V

ita väggar, blanka golv och hårda detaljer av stål och glas. Så fort hon drog upp dörren gav den unga recep­ tionisten henne ett glättigt leende. ”God morgon.”

Linn besvarade leendet och mötte hennes blick. An­ siktet var egentligen vackert med sin stora mun och spet­ siga haka, men det försvann i viljan att vara till lags. Håret var rufsigare än vanligt noterade hon sedan utan att kunna hindra sig själv. Så som det ser ut efter en natt borta hos någon man inte känner tillräckligt väl för att veta var hår­ borsten finns. ”De väntar på dig”, fortsatte receptionisten och nickade mot konferensrummet.

Och hon såg dem sitta där. Malte i mitten med Emelie S och Antonio på varsin sida. Bakom dem fångade de sto­ ra fönstren på tjugosjätte våningen upp staden långt där­ nere. Ett konstant myller av trafik, hus och männi­skor.

Hon steg in, hälsade kort på var och en och kopplade upp sin laptop mot den stora teven. Bilden gick igång och hon klev åt sidan. Det här behövde hon inte se, kunde redan den inspelade sekvensen utan och innan. Malte betrak­ tade intensivt skärmen med en svag orosrynka mellan ögonen. Antonio såg som vanligt halvt uttråkad ut, vand­ rade med blicken mellan teven och lagparagraferna på 12 •

•

bordet framför sig. Emelie S hade hela tiden ett mjukt leende på sina läppar, och om Linn inte vetat bättre hade hon tänkt att hon såg snäll ut. Några sekunder senare hade deras ansikten ändrat uttryck och hon förstod att de kommit fram till delen då skadeärendet, en kvinna i fyrtioårsåldern, satt på café med en kopp te framför sig.

Runt ryggen bar hon stabilitetsskenor och hon hade svårt att nå mjölksnipan som stod på andra sidan bordet. Varje rörelse tycktes vara en ansträngning, ändå gav hon inte upp.

Linn såg Malte bita tag i underläppen, tänderna som vita streck i de röda läpparna. Man skulle kunna tro att han just sugits in i den mest spännande thriller som gjorts.

Hon lät blicken vandra från hans ansikte och ut mot fönst­ ret. Långt där nere skyndade små prickar fram mellan kaffe­barer, gallerior och Åhléns trubbiga byggnad. Lek­ saksfigurer omgivna av färgglada småbilar och blomman­ de träd. Alla på väg någonstans, utan att ha en aning om att de var iakttagna.

Bakom henne hade filmen nått det ögonblick då skade­ ärendet slängde en snabb blick runt rummet och därefter reste sig och sträckte sig efter mjölken. Emelies nöjda suck kunde inte betyda något annat. Linn tryckte på paus och bilden stelnade. ”Som ni vet har jag under en tid utrett Karin Lund och för ett par dagar sedan kom ett anonymt tips om att hon ­tidigt varje morgon fikar på samma café”, sa hon och blickade ut över de tre. ”Och som ni ser är det uppenbart att hon överdrivit skadorna efter bilolyckan. Jag betviv­ lar starkt att hon kan anses oförmögen till arbete och de ­läkare jag pratat med säger samma sak.”

13 •

•

Hon spolade tillbaka till sekunderna då kvinnan grep efter mjölken och visade det ännu en gång. ”Min rekommendation är att hon inte bör få ut ytterli­ gare försäkringspengar och att vi även reser ett återbetal­ ningskrav. Det rör sig om 107 230 kronor som redan har utbetalats.”

Ett hummande spred sig genom rummet. Med ivriga röster började de samtala med varandra, göra upp planer och utarbeta strategier. Linn kopplade ur laptopen och stoppade tillbaka den i väskans ytterfack. Det var klart, resten var upp till juristerna. ”Kan jag få växla några ord med dig?”

Malte hade också rest sig, handen som ett lätt tryck mot hennes överarm. ”Självklart.”

Hon såg sig om efter en stol, men han skakade på hu­ vudet. ”Nej, inte här. Kom.” Den breda ryggen tog sig förbi och hon följde honom genom receptionen och mot det öppna kontorslandskapet.

Var han missnöjd med något hon gjort? Det kunde han inte vara, allt var genomfört enligt protokoll. Inga glipor för tvivlen att tränga igenom.

Malte öppnade en av glasdörrarna i anslutning till per­ sonalköket och de steg ut på takterassen. Breda plankor och låga glasräcken. Här var inga andra än de två och från den blå himlen strömmade solen, stark och obönhörlig.

Hon kände ögonen tåras och drog ner solglasögonen från pannan. Malte pekade mot ett bländande vitt bord med metallstolar placerade runtomkring. ”Jag tänkte att vi kunde slå oss ner.”

14 •

•

Och hon satte sig närmast ingången. Genom de mör­ ka glasen såg hon hans blick, riktad rakt mot henne. Hon motstod en impuls att gräva fram sin snusdosa. ”Jaha”, sa han dröjande. ”Man måste ju säga att det är tur för oss att du slutade som polis.”

Han log, stort och sötklibbigt och hon slappnade av.

Han ville ha något av henne, mer än så var det inte. ”Dina genomarbetade utredningar är ett nöje att ta del av. Så nu undrar vi hur du ser på framtiden, vad vill du helst göra?”

Det var en enkel fråga. En sådan hon förstod ställdes för att bolaget skulle kunna pressa ut så mycket som möj­ ligt, få henne att prestera ännu lite bättre. Men ändå. Ett pansarfordon som rusade mot henne. Ett högt berg med vindar som slet tag, fick henne att tappa balansen. F ­ alla.

Störta genom eviga nätter utan att någonsin nå mark. ­Malte lutade sig närmare och minnet av workshopen dök upp i hennes huvud, den som anordnats för ett halvår se­ dan, bara någon vecka efter att hon anställts. Syftet var att få alla medarbetare att mötas och upptäcka varandra. De skulle var och en skriva en lapp med tre ord som definie­ rade dem själva. Det fick vara bra som dåliga egenskaper och när orden var nerskrivna skulle pappersbiten vikas och läggas i en burk. Därefter drogs de högtidligt, lästes högt och hela gruppen fick enas om vem orden stämde mest in på. När Linns lapp vecklats upp hade det blivit tyst. Olustigt och nervöst. Det var inte för att förstöra, hon hade bara inte hittat orden som stämde. Eller snarare, om hon hade skrivit sanningen om vem hon just då var skulle det ha blivit långt värre än lite obekvämt. Till slut hade de andra kommit fram till att det tomma pappret måste 15 •

•

tillhöra den osäkra receptionisten. Det var väl enklast så, att ta den längst ner i hackordningen. Och Linn hade ­velat ta hennes hand och säga att det inte var något fel på henne. Det var de andra som var problemet, de som ville leka dessa grymma lekar. Men det gjorde hon inte, i stäl­ let nickade hon när de tilldelade henne en lapp som sa ­Effektiv, kontrollerad och snygg. Det var sådan de ville att hon skulle vara. Och kanske var det sådan hon varit. Förut.

I tiden innan.

Malte hade en mapp med sig, såg hon nu. Mörkblå av tunn plast, till bredden fylld av papper. ”Är det till mig?” sa hon utan att låtsas om hans tidigare fråga. ”Det beror på. Känner du till Sejdarö?”

Han placerade mappen mellan dem på bordet. ”Borde jag det?” ”Förmodligen inte. Om du vill vara frisk.”

Han strök med fingrarna utmed framsidan. Rynkor löp­ te över handryggen och huden hade börjat bli slapp. Det syntes att han närmade sig femtio. Tecknen på ­annalkande livskris hade börjat märkas för flera månader sedan, men än så länge bara som flirtiga blickar och lite för trendiga skor. ”De boende har drabbats av osannolikt många olycks­ fall”, fortsatte han med något överlägset i rösten. ”Fak­ tiskt har i stort sett alla som är skrivna på ön råkar ut för någon form av incident. Den senaste i förrgår, en kvinna som påstår att hon föll från ett hustak. Och samma dag som hon varit hos läkaren fick vi in hennes krav på skade­ ersättning.”

Han suckade och drog undan handen.

16 •

•

”Under det senaste året har det varit allt från hus som har brunnit ner till märkliga cykelolyckor.”

Han petade över mappen till hennes sida och hon slog upp den. Ett tiotal ansökningar låg där. De var uppenbart gjorda av amatörer: bränder, benbrott, ryggskador och di­ verse olyckor till havs. Det hade varit mer trovärdigt att hävda förhöjda halter av radon eller något annat ämne som möjligen skulle kunna få en hel by att insjukna. Försäk­ ringskassan hade också börjat reagera, såg hon på några av de sekretesstämplade bilagorna. Hon bläddrade vidare och hamnade öga mot öga med en man som såg ut att vara i hennes ålder. Drygt trettiofem år med halvlångt ljust hår, fräknar över näsan och skarpa mörka ögon riktade rakt in i kameran. ”Det där är den yngre brodern till vårt senaste olycks­ fall”, sa Malte när han såg fotografiet. ”Paul Karlsson. Han är en av de få vuxna som inte har råkat ut för något. Vilket betyder att det i alla fall finns en ärlig person på ön.” ”Och ni är säkra på att det rör sig om bedrägerier?” ”Ja, något annat är uteslutet. Olyckorna började när fis­ keriet, som var öns huvudnäring, gick i konkurs. Alla de anställda hade tecknat förmånliga olycksfallsförsäkringar genom företaget och nu verkar de räkna med att leva på sjukersättning och våra försäkringspengar.”

Hon nickade och fiskade upp en miniprilla ur snus­ dosan. ”Och där gick din försäkringspremie upp”, sa Malte när hon petade upp den under överläppen. Hon gav honom en syrlig blick. ”Så funkar det inte.” ”Nej. Inte än.”

17 •

•

”Bra. Så var ligger den här ön?” ”I Ålands hav. Det finns ingen färjetrafik längre så man får hyra in sig på någon privatbåt för att ta sig dit från fast­ landet. Vi behöver en utredare där så snart som möjligt.”

Han såg sig om, ett par av kontorets fönster stod öppna i värmen och han sänkte rösten. ”Det här är ett väldigt speciellt fall, vi har gjort flera försök att utreda det på traditionellt sätt, men inte fått några resultat. På ett år har det kostat oss hundratusentals ­kronor.”

Han hejdade sig. Hettan hade fått svetten att tränga fram på hans överläpp. De lätt utstående öronen badade i ljus, om han inte aktade sig skulle han bränna snibbarna.

Nu såg han nöjt på henne. ”Så vi har kommit fram till att det behövs någon på plats som kan ställa lite frågor och rota runt. Det är ju rätt sä­ song, jag tänker att du hyr en stuga en vecka eller två. Tar med badkläder och semestrar i den idylliska skärgården.” ”Åker jag ensam?” ”Ja, jag tror att det passar dig. Även om vi från början tänkte skicka Jakob.”

Och den stumma känslan var tillbaka. Instinktivt förde hon handen mot munnen. Pressade pekfingret mot över­ läppen för att få nikotinet att snabba sig ut i blodet. ”I ett företag som det här är det svårt att ta hänsyn till alla anställdas förflutna”, fortsatte han efter en kort paus. ”Jag ber om ursäkt om det känns obekvämt för dig.” ”Inte alls, men jag trodde att han höll sig på kontoret i Göteborg”, sa hon så lugnt hon kunde. ”Att han inte tog annat än de största uppdragen.” ”Det här är stort. Om de verkligen förklaras arbets­ 18 •

•

oförmögna betalar Försäkringskassan bara sitt basbelopp och vi får stå för hela mellanskillnaden.” ”Det där vet jag.” ”Såklart, och då vet du också att det rör sig om flera mil­ joner i skadeersättning om vi inte kan påvisa några felak­ tigheter. Det innebär att vi blöder pengar.”

Rösten hade fått en skarp ton. Hennes blick fastnade på en stor blomkruka placerad intill räcket. Torra bruna blad spretade upp ur den svarta jorden. Den måste ha stått här sedan början av sommaren och glömts bort under de långa semesterveckorna. Inget skulle kunna få den att komma till liv igen. ”Okej”, sa hon. ”Jag gör det.” ”Toppen. Och det är ju lite känsligt det här, så tills ­vidare rapporterar du enbart till mig.”

Han räckte henne en tunn broschyr med billigt tryck.

Bara solsken på Sejdarö stod det på framsidan och under texten fanns ett foto på en havsvik kantad av en vit sand­ strand. ”En stuga är bokad i ditt namn. Imorgon klockan tio kommer en båt för att ta dig dit.”

Hon märkte att hans blick dröjt sig kvar. Det affärs­ mässiga hade gett vika och ögonen hade blivit mjukare. ”Och jag bjuder gärna på lunch”, sa han prövande. ”Nej.” Hon fiskade snabbt åt sig pärmen. ”Det är bäst att jag åker hem direkt och förbereder mig.”

Och medan hon väntade på hissen trängde minnet gång på gång upp i henne. En kall sjukhussäng och Jakob som varsamt strök henne över håret. Hans andetag mot hen­ nes hals. Den hårda kroppen och de mjuka läpparna. Och ­sedan återbesöken, redogörelserna för vad som händer 19 •

•

med foster vid sena missfall. Fostret. Ett så ovärdigt ord för en liten människa med mjuka kinder och knubbiga tår. Läkare som sakligt berättade att kroppen förvarades i ett kylrum. De kunde välja mellan vanlig begravning e­ ller kremering och det enda hon kunde tänka på var att hon inte ville att hennes barn skulle vara ensamt. Aldrig, ald­ rig ensamt. Och sedan kom den, tystnaden som snabbt bredde ut sig. Åt upp bit för bit tills det inte fanns något kvar av det som varit hon och Jakob.

Framför henne gled nu hissdörrarna upp och när hon klev in bland de många speglarna visste hon vad hon läng­ tade efter att göra i framtiden. Slukas upp av likgiltig­ heten. Inte bry sig om någonting, inte påverkas av någon­ ting. Bara leva ostört i intigheten.

20 •

•

V

åra handlingar växer som frukter ur vårt inre väsen, den meningen hade hon läst någonstans och sedan inte blivit av med. En skugga som envisades med att gång på gång falla just på henne. Nu kom den tillbaka medan hon letade fram solskyddsmedel, lätta klänningar och bad­ kläder. Hon ruskade av sig orden, packade alltihop i en purpur­f ärgad Samsoniteväska och längst ner lade hon det viktigaste. Kamerautrustningen, laptopen, strömsladden och det mobila bredbandet. Efter att noggrant ha studerat den tunna turistbroschyren kom hon fram till att hon från och med imorgon var administratör på ett medelstort be­ manningsföretag. En trettiofemårig storstadskvinna som krävde något mer av livet än att svara i telefon och sor­ tera blanketter. En fåfänglig törst efter poesi, höga tankar och verklig mening. Så hon hade börjat fotografera. Och ­Sejdarö hade lockat med sitt överflöd av fåglar, där fanns över hundra arter, hade hon läst i reklamhäftet. Därför skulle hon nu tillbringa en semestervecka med att smyga runt ön med sin kamera.

Från början, när hon just sagt upp sig från brottsroteln och börjat på försäkringsbolaget, hade hennes arbete varit en enkel skrivbordstjänst där hon kontrollerat de uppgifter som datasystemet reagerade på. Och när hon upptäckt ett misstänkt bedrägeri hade det genast lämnats över till den 21 •

•

operativa enheten. Det hade inte fungerat, gett henne för mycket tid till tankar som slet hjärtat ur kroppen och sakta hade hon sett till att ta en allt aktivare del. Det var inget grupparbete, här genomfördes utredningar självständigt och det fanns utrymme att göra egna bedömningar. Det var en lättnad och hon tyckte om friheten det gav. Att steg för steg förvandla sig till någon annan, någon med väldefi­ nierade konturer och enkla svar. ”Ska du åka iväg?”

Fanny stod i dörren. Osminkad med bruna ben i korta shorts och det mörka håret flätat till en knut mitt på huvu­ det. Linn drog snabbt igen väskan. ”Har du helt slutat ringa på dörrklockan?” ”Jag försökte. Den har lagt av.”

Det betyder inte att det är okej att gå rakt in, tänkte Linn misslynt. Men även om hon sa det högt skulle Fanny inte förstå. Hon hade redan satt sig i en av de vita Myran­ stolarna och förde nu in fötterna under sig och sträckte ut ryggen. ”Bråka inte med mig, jag är vidrigt bakis.” ”Du hade besök i natt, hörde jag.” ”Ja, och nu kommer jag för att gottgöra oväsendet. Här, jag har bakat dem själv. Och du borde förresten också ­prova.”

Ett färgglatt paket Tom och Jerry-kex åkte fram på bor­ det. ”Prova kexen?” ”Sexet.” ”Vilket sex? Jag hörde bara att ni skrek åt varandra.” ”Äh, det var ju inte förrän efteråt”, sa Fanny med ett be­ låtet leende. ”Är förresten tidningsbudet fortfarande det 22 •

•

närmsta du kommit sedan han-som-inte-får-nämnas-vidnamn?” ”Lägg av.”

Linn ångrade att hon sagt något om det där tidnings­ budet. Men hon hade behövt veta om han verkligen ägde magnetisk kraft, eller om det bara var hon som fantiserat ihop honom. Det hade hänt för ett par veckor sedan i Fan­ nys lilla etta. Arton så ostädade kvadratmeter att hon inte kunde låta bli att slappna av. Allt var liksom tillåtet där. Ett rödmålat soffbord med ett ben kortare än de andra, slitna trägolv täckta av spräckliga trasmattor. Efter några glas vin hade hon berättat. Att hon brukade sitta under brevin­kastet och vänta, fantisera om att ta emot tidningen direkt från hans hand. Föreställa sig att deras fingrar skulle mötas. En kort smekning som med tiden skulle bli längre och djärvare.

Hur han skulle markera de artiklar han tyckte om, och hon läsa dem och på så sätt lära känna honom. De skulle aldrig se varandra, men de skulle veta hur den andra mådde, bara genom hur handen kändes just den morgonen. När hon var klar hade Fanny nästan sett imponerad ut. Sagt att Linn var knäppare än hon gav sken av, och sedan var det bra med det.

Hon hade inte nämnt det igen, förrän nu.

Ett par smulor hade hamnat i skarven där bordsskivan mötte benen och Linn petade bort dem. Fanny grävde fram två kex ur förpackningen. Jerry försvann in i hennes mun och hon lät Tom vandra över bordet. ”Hej, vill du smaka på mig?” sa hon med djup basröst.

Linn sträckte ut handen och fångade upp honom. Kexet luktade barndom och picknick i kalla skogar. Fanny bru­ kade timvikariera på olika förskolor, barnen måste älska henne.

23 •

•

”Jag låtsades sätta dit en till på tunnelbanan i morse”, sa hon när hon svalt Toms huvud.

Fanny skrattade till. ”Du är för vidrig.” ”Äh, det är en yrkesskada, och dessutom gör de faktiskt fel. Det kan de gott få lida för.” ”Så vad gör du om det är jag som plankar?” ”Kontaktar vakterna såklart.”

Fanny skrattade igen, så reste hon sig och hällde upp ett stort glas vatten från kranen. Drack det i några få klunkar medan hennes blick gled över Linn. ”Du ska inte på någon vanlig semester, eller hur? Du ska avslöja stackars lidande människor.” ”De flesta är inte lidande. Människor ljuger för att få fördelar.” ”Inte alla.” ”Är du säker? Jag hörde vad du sa till honom i morse.

Men sluta fåna dig, vi har ju inte ens ett förhållande så hur kan du säga att allt bara är på mina villkor?”

Med indignerad röst fortsatte hon att härma Fanny. Be­ dyrade att hon tyckte om att ses och att hon ofta tänkt att hon skulle ringa honom. Så slutade hon tvärt. ”Men gör du verkligen det, tänker du ofta på honom?”

Fanny ställde ner det tomma glaset på diskbänken, ska­ kade obekymrat sitt huvud. ”Det beror väl på vad man jämför med.” ”Exakt”, sa Linn nöjt. ”Jag är borta en vecka, tar du hand om blommorna?” ”Alltid.” Fanny tog ett par steg över fiskbensparketten. ”Jag ska svepa omkring här och låtsas att jag är lika fram­ gångsrik och exklusiv som du.”

24 •

•

”Få bara inte för dig att ta hit dina män.” ”Äh, de skulle inte våga sig in. Kalla kårar redan innan de kommit över tröskeln.” ”Och det vet du för att du har testat?” ”Kanske det. Sätt inte dit för många snällisar nu.”

Så tog Fanny hennes hand. Fingrar som mjukt vidrörde och ögonen med ens allvarliga. Munnen öppnades lång­ samt, den ena framtanden var ett aning kortare än den ­andra och andetagen kom som mjuka pustar. ”Hur kan du vara så bra på att avslöja andra när du inte alls ser dig själv?”

Det var oväntat, hörde inte hemma i deras relation.

Linn visste inte vad hon skulle svara och Fanny verkade inte vänta sig det heller. Förde i stället sina läppar mot hennes handled, där huden var som allra tunnast. En lätt kyss. Sekunden senare var hon borta, allt som fanns kvar var det ringande ljudet av en ytterdörr som just slagit igen.

Och medan Linn packade ner det sista i resväskan tänkte hon på dockor, de där ryska med bulliga kroppar gjorda i trä. Kropp inuti kropp inuti kropp. Så fort man lyckats nå in i en av dem uppenbarade sig en annan. Det var hon.

25 •

•

U

te ljusnade det alltmer, regnet som slagit mot rutorna hade redan dragit vidare och om hon ansträngde sig kunde hon höra en spröd fågelsång blanda sig med mor­ gontrafiken. På kudden låg tidningen hon hämtat i natt när tidningsbudet kom, hon kastade en snabb blick på rubrikerna och lät den sedan ligga kvar. Klockan var fem, alltså en knapp timme tills taxin skulle vara där. Motvilligt tvingade hon upp kroppen ur värmen, böjde ryggen bakåt och hörde det knaka till i en av kotorna.

Kylskåpet var tomt förutom en skvätt ekologisk lätt­ mjölk och några bitar torr parmesan. Tom och Jerry-­ förpackningen stod kvar på bordet. Hon vände den upp och ner och en ensam Jerry utan underkropp studsade mot bordsskivan och försvann ner på golvet. Omöjlig att hitta.

I stället stoppade hon in en snus och gjorde något hon inte väntat sig. Så långt från rutinen att hon inte hann hejda sig förrän hon redan passerat glasväggen som skiljde köket från vardagsrummet och stod framme vid stereon. Hon tryckte på play, de snabba trummorna svepte in i rummet och hon drog upp volymen, slöt ögonen och stod helt stilla.

Musik var inte något hon lyssnade på, det hade hon inte ens gjort som barn. Aldrig på det där hängivna sättet hon sett hos sina kamrater. Deras ansikten som öppnat sig för de mest banala textrader. Det var inte något hon sörjt, 26 •

•