D
et där ljudet. Metallens skarpa läte när brevinkastet pressades upp och därefter en mjuk duns mot golvet. I åtta månader hade hon vaknat precis före klockan fyra och väntat på att tidningen skulle skjutas in. Det var vack ert på ett så oväntat vis, sättet tidningsbudet fick trycka till för att få de tjocka bilagorna att tränga igenom. Utanför dörren hörde hon nu hans sneakers röra sig över trapphusets golv medan han smällde ner tidning efter tid ning. Närmare än så hade hon aldrig kommit, och det var bra. Ljudet räckte, skapade lugn. Omslaget var ännu kallt av morgonluft och hon bar det med sig in i sovrummet. Där inne stod vädringsfönstret uppfällt och röster hördes nerifrån gatan. Lätta och sorglösa. Hon särade persien nerna men han var inte där, säkert redan uppslukad av ännu en trappuppgång. Några tjejer vandrade genom de första tunna solstrålarna. De var unga, kanske hade de just gått ut gymnasiet och deras kroppar var nära varandra. En enda varelse med långt fladdrande hår och berusning i ste gen, på väg ut i livet som bredde ut sig framför deras föt ter. Osårbara. För ett ögonblick önskade hon att de skulle vinka åt henne att komma ner, låta henne få gå upp i deras ljusa skratt. Men de var redan förbi och på fönsterbrädet såg hon sina vita pelargoner sloka. Den här värmen, trots att hon vattnade senast igår var de ändå helt uttorkade. 7 •
•