9789146229353

Wahlström & Widstrand www.wwd.se Författarna ansvarar själva för innehållet i respektive bidrag Copyright © respektive författare, huvudredaktörerna och Wahlström & Widstrand 2016 Tryck ScandBook AB, Falun 2016 ISBN 978-91-46-22935-3

INNEHÅLL Vi är så mycket mer Lejla Hastor och Nivin Yosef 9 ”Var kommer du ifrån egentligen?”

Monia Benbouzid 19 Åtta sorters kakor Elnaz Baghlanian 25 Tacksamhetsamortering Èvin Khaffaf 31 ”Vad betyder N-ordet, mamma?”

Maureen Hoppers 41 En helt vanlig svensk Lejla Hastor 53 Vem kuvar mig bäst?

Anonym I 61 Inte utan min mamma Nivin Yosef 73 Kärlek i exil Joanna Castro Echeverri 81

Färgpalettens tyranni Nadja Hatem 91 Att jaga ett hem Anonym II 99 Min svenska farfar Bahar Kiasat 107 Min pappa, Maksim Gorkij och jag Nisha Besara 113 ”Do you know Saddam Hussein?”

Maya Abdullah 121 Tack Sverige! Tack, tack, tack!

Berivan Öngörur 139 Alla är vi feminister, eller?

Hala Mohammed 147 Vem? Vad? Allt.

Silvana Imam 153

My presence speaks volumes before I say a word.

Mos Def

Vi är så mycket mer Vi är: Kvinnor. Välutbildade. Invandrare. Svenskar.

Integrerade. Flerspråkiga. Multikulturella. Anpassade.

Osynliga. För synliga?

Vi är statsvetare, jurister, journalister, företagare, politiker, artister, humanister. Vi har dubbla kompetenser och referensramar inom en rad områden. Och vi tillhör numera en medelklass som har tillgång till både språk, ekonomi och ett visst inflytande.

Vi är döttrar till akademikern från metropolen Teheran i Iran, jordägaren från en av världens äldsta städer i Syrien, bankassistenten från en småstad i Bosnien och den fackliga aktivisten från en liten stad i Colombia.

Tillsammans med våra föräldrar har vi flugit, åkt bil eller smugglats till Sverige och bosatt oss i förorter eller medel­stora städer, plötsligt med lägst status i samhället.

Vår bakgrund, den nya bostadsorten och mötet med det nya landet ger oss nya lager av identiteter.

Vi är första generationens svenska kvinnor och Sverige är vårt hem. Men vi präglas också av en historia och 9

ett förhållande till vårt första hem. Vi har flera identiteter och flera hemländer men emellanåt känner vi oss paradoxalt nog identitets- och hemlösa. Inte sällan blir våra föräldrars kamp, i bägge hemländerna, också vår.

Vilka vi är, är en komplex fråga även för oss själva. Vad vi behöver och hur vi blir bemötta varierar.

Den här antologin har skrivits mot bakgrund av att man aldrig frågar vilka vi är eller vart vi är på väg, men alltid frågar var vi kommer ifrån. Oavsett anledning kom vi hit för att få ett bättre liv.

Var kommer du ifrån? Egentligen.

Ibland är det en nyfiken och ärlig fråga. Ibland ett misstänkliggörande. Ibland en påminnelse om att vi inte är härifrån. Nästan alltid är frågan obekväm för den som får den. För frågan förutsätter enkla svar och bekräftar bara vilka vi förväntas vara, inte vilka vi är.

Den generella uppfattningen om vad det innebär att vara kvinna med invandrarbakgrund i dagens Sverige är både vag och missvisande. I samhällsdebatten blir vi ofta reducerade till några få stereotyper. Och alldeles för ofta har andra fått utrymme att definiera vår verklighet och föreställningen om ”hur vi är”. Många gånger betraktas vår hemkultur som något problematiskt. Den gängse uppfattningen är att vi kämpar mot gamla strukturer och mönster från hemlandet som håller oss tillbaka i det nya landet. Och det kan stämma, till viss del. För en del av oss finns det absolut hinder när det gäller våra ursprungskulturer. Men för många av oss är det också den svenska normen som har varit, och fortfarande är, en stor utmaning. Svårast är det förstås för kvinnan som 10

hamnar i kläm mellan de olika kulturerna, som inte passar in eller accepteras någonstans. Och så finns hon som inte vill passa in, som väljer att vara överallt och ingenstans. Hon som inte naturligt hör till.

De senaste 20–30 åren har många av oss som är förs­ ta generationens svenska kvinnor gjort en klassresa; en akademisk resa och en karriärresa. Från flykt till flera examina och framgång. Men hur har vägen dit sett ut?

Vilka är våra historier? Vilket är vårt Sverige? Och kan hon, som en gång behövde din hjälp, som var i underläge, idag bli din chef?

Efter att ha pratat med varandra så många gånger om vår bild av Sverige, och hur Sverige ser på oss, blev vi nyfikna på att ta reda på mer. Hur upplevde andra som oss Sverige? Vi som är inne i kulturen, i landet, i livet här. Hur ser vi på det nya landet som i alla bemärkelser är vårt men som inte alltid speglar oss? Vi ville visa upp olika historier: positiva, negativa, tankeväckande. Och vi ville fylla en lucka i den svenska historieskrivningen för att försöka nyansera bilden av ”invandrarkvinnan”.

Vi såg framför oss ett brett spektrum av historier om Sverige. Men det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss.

Många av bidragen handlar om en längtan efter att passa in, om smärtan i att sticka ut, om viljan att förändra och ilskan över att inte räcka till. Många av oss som är utbildade i Sverige, gör karriär i Sverige och älskar i Sverige känner oss tidvis som främlingar i vårt eget land. Så det blev en annan typ av bok än vad vi hade föreställt oss från början. En tyngre och mer sorgsen bok, men kanske blev det en ärligare skildring av vårt land.

11

Ingen är så bra som vi Svenskar är som bekant några av världens mest beresta människor och tar gärna in influenser från omvärlden – nyfikna på andra kulturer, innovativa när det gäller musik, mode, industri. Men samtidigt finns det en viss arrogans i Sverige, en självgodhet och en ibland snedvriden självbild. Inga skolor är så bra som de svenska.

Inga ungdomar är så fria som våra. Ingen demokrati är så utvecklad och ingen är så jämställd som vi. I Sverige har vi inga problem. Inga egentliga problem som där ute i världen. Vi är helt enkelt bättre än alla andra.

Vi tror att den orealistiska svenska självbilden bidrar till hur vi, vi – som kommer från alla de där andra ställena som Sverige är så mycket bättre än – upplever Sverige och hur vi, ”de andra”, blir bemötta.

Vad är det som har cementerat bilden av ”den andre”? Är det möjligen Jantes spöke som fortfarande anser att det är osvenskt att sticka ut – i så fall är vi verkligen utdömda till ständigt utanförskap. Vi som är svarta, bruna, med svart hår, stort hår, stora näsor och stora röster.

Vi har ingenstans att gömma oss, vi kommer aldrig att passa in. Om det är vårt utseende och våra kroppar det är fel på så blir det svårt att förändra. Hur bra svenska vi än talar, hur mycket vi än anpassar oss, hur perfekt vi än behärskar de svenska koderna. Handlar verkligen inkluderandet om att vi alla måste se likadana ut och uppföra oss likadant? Är det 200 års fred som till sin senare del också byggde på en viss isolering? Är det fred och isolering som gjort 12

människor ängsliga för det som är annorlunda och främmande?

Kan det vara den fina politiska idén om folkhemmet som kanske förutsatte att vi alla har exakt samma behov och är en person, vilket kanske i större utsträckning har påverkat våra föreställningar om medborgaren/ svensken? Eller är det 70-talets föreställning om arbetskraftsinvandraren som jobbar här men snart åker hem? Är det 80- och 90-talets ”flyktingströmmar” från Afrika, Balkan och Mellanöstern? 2000-talets globalisering och kriget mot terrorism som förväxlats med en skräck för invandraren, för muslimen? Eller är mångfald och kosmopolitism helt enkelt en utopi?

För vår skull hoppas vi inte det.

I dagens Sverige ser vi olika ut, vi beter oss olika, vi tänker olika och vi kommer från olika bakgrunder och förutsättningar. Vissa av oss har upplevt krig, förtryck, tortyr, rädsla, utanförskap, marginalisering, andra kulturer, andra språk, andra tankar och andra ängar och det har krupit under skinnet på oss och färgat oss. Vissa av oss lever med det än idag. Vi har andra referensramar men vi är fortfarande en del av Sverige. Det nya Sverige är ett land där inte alla drömmer om livet i Bullerbyn och känner till fred som naturligt tillstånd.

Men att vara utanför gör ont. Så självklart anpassar vi människor oss till våra nya miljöer. Och vi tar seden dit vi kommer. För många seder skiljer sig i ärlighetens namn inte så mycket från varandra: arbeta och studera hårt, följ lagen, gör din familj stolt, sköt dig och ställ inte till det för dig själv eller någon annan. Men i ett 13

nytt land räcker det inte att bara sköta sig. Nya svenskar måste göra dubbelt så bra ifrån sig för att inte befästa fördomarna, för att inte vara som ”de där andra”. Men samtidigt får vi inte sträva för högt. Och vi har inte råd att göra misstag, för så fort en av oss gör fel, gör vi alla fel. Vi är alla gruppen. Om vi förstås inte tar avstånd och visar hur olika vi är. Hur duktiga och skötsamma vi är jämfört med de ”otacksamma” invandrarna. Och varför är de otacksamma egentligen?

Tacksamhet är någonting som påverkar oss alla. Så låt oss vara tydliga med att säga att vi är tacksamma för allt Sverige har gjort för oss. När andra länder stängde sina gränser öppnade Sverige sina. Vi har fått tillgång till ett hem, utbildning, trygghet och möjligheter att förverkliga oss själva. Det är helt fantastiskt. Så vad spelar det för roll om det har varit lite hinder på vägen? Idag har många av oss både språket och rösten.

Tacksamhetsfrågan är komplicerad och vi anser att det saknas nyanser – antingen är du tacksam eller otacksam.

Men mot vem ska vi vara tacksamma? Och hur ska det yttras? Vissa av oss är ständigt och genuint tacksamma och överpresterande, kalla det ett arv hemifrån. Men hur länge ska vi behöva vara tacksamma för att vi fick komma till Sverige? Är skulden betald efter tjugo års skatte­betalande? Eller är det en livslång skuld? Och tillför vi verkligen ingenting som Sverige kan vara ”tacksam” tillbaka för?

Vi som är kvinnor förhåller oss samtidigt till flera kulturer, och ofta motstridiga föreställningar om hur en 14

kvinna är och bör vara. Dessa föreställningsvärldar ställs ofta emot varandra, det ena hemmet mot det andra: Hemma 1. Var respektabel, ligg inte.

Hemma 2. Du bestämmer själv över din kropp, ligg i frihetens namn!

Hemma 1. Frigjordhet är lika med utsmyckning.

Hemma 2. Utsmyckning symboliserar förtryck.

Hemma 1. Dölj din kropp – allt annat är att tillfredsställa mannen.

Hemma 2. Frigör din kropp – allt annat är kvinnoförtryck.

Hemma 1. Du måste göra dubbelt så bra ifrån dig för att duga.

Hemma 2. Du måste göra dubbelt så bra ifrån dig, men aldrig visa eller säga det.

Dessa nyanser kan vara lika svåra att balansera mellan som mellan de tydligaste motsatserna.

Vi måste sluta romantisera eller relativisera kring vad som är frigjort eller modernt. Vi bär alla olika kultur­ typiska bojor. Många av oss har både den ena kulturen och den andra i oss. Vi är både härifrån och därifrån. Är både hemma och borta.

Det finns lika många historier som det finns kvinnor med invandrarbakgrund. Några kommer att känna igen sig i dessa historier, andra kommer inte att göra det. Och det är också poängen. Alla har sin historia och sin upplevelse av Sverige och vi är inte på något sätt representanter för alla. Vi hoppas dock att boken blir en ögonöppnare.

15

I slutändan handlar det om drömmen om ett bättre samhälle, ett samhälle där alla får känna sig inkluderade och hemma. Att känna varandras historier är att känna varandra. Och vi vill att ni ska lära känna oss. Vilka vi egentligen är.

Lejla Hastor och Nivin Yosef Under tiden som boken skrevs har klimatet i Sverige hårdnat betydligt och några av skribenterna har velat förbli anonyma; av rädsla för att deras texter skulle kunna påverka karriär, kärleksliv eller familjerelationer.

16