VÀrmdö
Tony CatalhöyuÌk Ă€lskade inte sitt jobb, men det var okej. Han drömde egentligen om att bli polis. TvĂ„ gĂ„nger hade han miss lyckats med att komma in pĂ„ utbildningen. Fast det var fel. Han hade perfekt syn och hörsel och klarade enkelt de fysiska testerna. Att dra en docka pĂ„ Ă„ttio kilo över antagningsenhetens linoleum golv hade bara varit kul. Han hade inte heller nĂ„gra otillĂ„tna sjuk domar, hade tillrĂ€ckligt bra betyg och hade aldrig varit dömd för nĂ„got brott. Han hade inte ens provat droger, trots att mĂ„nga av hans kompisar pĂ„ högstadiet och i gymnasiet hade tyckt att det var till och med intressantare att puffa Ă€n att fixa kizzar. Det var pĂ„ psykologtesterna det hade skitit sig. De sa att det fanns en risk att han inte i tillrĂ€cklig grad skulle bidra till sin egen och andras utveckling, att han inte sĂ„g sig som en del av helheten. De pĂ„stod att han kunde uppfattas som en singelspelare. NĂ€r han ringde rekryteringsmyndigheten fick han snacka med nĂ„gon som papegojiserade hela skiten: hon upprepade samma ord som i beslutet om och om igen. Tony tjatade, pressade. Han sa: »Om du inte ger mig ett ordentligt skĂ€l kommer jag fan explodera pĂ„ er.« Till slut sa registreringskvinnan: »Utöver det som jag redan sagt kan jag tillĂ€gga att du verkar ha allvarliga samarbetsproblem.« Det var ren och silad bullshit. Tony hade trĂ€nat lagsporter halva sitt liv, innan han började med submission wrestling. Han kunde visst vara en del i ett team, fungera i grupp. Men de dĂ€r jĂ€vla psykologkĂ€rringarna som skötte testerna och intervjuerna ville av nĂ„gon anledning inte att han skulle fĂ„ börja pĂ„ polishögskolan. De ville inte se honom hjĂ€lpa till. Han kunde bara spekulera i varför. 5