9789146225737

det första or d indiern Pugalendhi Kushanu Patel uttalade efter sin ankomst till Frankrike var svenskt. Smått otroligt!

Ikea.

Det var vad han sade med låg röst.

När det var gjort stängde han dörren till den gamla röda Mercedesen, lade händerna på sina silkeslena knän och väntade.

Taxichauffören, som inte var säker på att han hört rätt, vände sig om mot kunden varvid de små träkulorna i sitsen på förarsätet knakade.

I baksätet satt en medelålders mörkhyad man med jättelik mustasch. Han var mager och knotig som ett träd och de ärriga insjunkna kinderna vittnade om att han i sin ungdom lidit av svårartad akne. Han hade flera ringar i både öron och läppar; det såg ut som om han hade stängt till munnen med ett blixtlås. Snyggt ordnat, tänkte Gustave Palourde, som insåg att det vore en fantastisk möjlighet att åtgärda sin hustrus ständiga pladder.

Kundens klädsel – skrynklig gråglansig sidenkostym, vit, likaledes mycket skrynklig skjorta och röd oknuten slips som hölls ihop av en säkerhetsnål – vittnade om många flygtimmar. Men märkligt nog saknade han bagage.

Antingen är han hindu eller så har han fått en sjuhelvetes smäll i skallen, tänkte chauffören när han såg den stora vita 11

turbanen på kundens huvud. Men det mörka ansiktet och den jättelika mustaschen tydde snarare på att han var hindu. ”Ikea?” ”Ikeaaa”, upprepade indiern och drog ut på a:et. ”Vilket? Eh … Vilket Ikea?” stammade Gustave som kände sig ungefär lika bekväm med engelska som en hund i ett (eller två) par skridskor.

Passageraren ryckte på axlarna som för att säga att det gjorde detsamma. Djastikea, upprepade han, dontmattöwisöhwan, söwanzättbättösyutsyojorsöparischön. Det var ungefär vad föraren uppfattade, en radda obegripliga ljud, ren rotvälska. Men rotvälska eller ej, efter trettio år vid Taxis Gitans var det första gången Gustave plockade upp en kund utanför terminal 2C på Charles-de-Gaulle-flygplatsen och blev ombedd att köra raka vägen till ett möbelvaruhus. Och vad han visste hade Ikea inte öppnat någon hotellkedja på senare tid.

Gustave hade fått underliga uppdrag förut, men det här tog priset. Om den där typen verkligen kom från Indien hade han betalat en smärre förmögenhet för flygbiljetten och tillbringat åtta timmar i ett plan enbart för att kunna köpa Billy-bokhyllor eller fåtöljen Poäng. Inte illa! Eller snarare otroligt! Han måste föra in indiern i sin kundbok mellan Demis Roussos och Salman Rushdie som båda gjort honom äran att placera sina majestätiska bakdelar på hans leopardmönstrade säten, och sist men inte minst måste han komma ihåg att berätta om körningen för sin hustru vid middagen. Eftersom han för det mesta inte hade något att säga var det hans snacksaliga hustru, vars mun ännu inte försetts med ett sinnrikt blixtlås, som lade beslag på samtalet vid bordet medan deras dotter skickade felstavade sms till jämngamla ungdomar som inte heller kunde stava. Det här skulle rätta till balansen en aning.

12

”Okej!”

Den romske chauffören som hade ägnat de tre senaste helgerna åt att eskortera de båda damerna genom det blågula svenska varuhuset på jakt efter inredning till familjens husvagn, visste mycket väl att närmaste Ikea låg i Roissy norr om Paris, bara 8,25 euro därifrån. Därför tog han sikte på Ikea i Thiais, som låg åt andra hållet, söder om huvudstaden, tre kvarts bilfärd från flygplatsen. När allt kom omkring ville turisten till ett Ikea-varuhus. Han hade inte angett vilket.

Och med tanke på sidenkostymen och slipsen var han antagligen en förmögen indisk industriman. Han skulle väl knappast bekymra sig om kostnaden?

Nöjd med sig själv räknade Gustave snabbt ut hur mycket färden skulle inbringa och gnuggade händerna. Sedan satte han igång taxametern och gav sig av.

Man kunde inte säga annat än att dagen började bra.

13

puga len dhi k ush a n u (uttalas Byggelände, kursa nu), fakir till yrket, hade beslutat sig för att resa inkognito under sitt första besök i Europa. Han hade bytt ut sin vanliga ”uniform” – ett höftskynke som påminde om en stor blöja – mot en kostym i glansigt siden och en slips som han hyrt för ett stycke bröd av Gurmeet (uttalas Gourmé), en av byns gamlingar som under sin ungdom varit agent för ett berömt schampo och fortfarande kunde stoltsera med vackert grånande lockar.

När fakiren tog på sig förklädnaden som han skulle bära under sin två dagar långa utflykt hade han i hemlighet önskat att man skulle ta honom för en förmögen indisk industriman, så till den grad att han inte bytt om till bekvämare kläder, det vill säga joggingdress och sandaler, inför den tre timmar långa bilresan till flygplatsen och åtta timmar långa flygfärden. Att lura andra, få dem att tro att han var någon helt annan än den han var, hörde när allt kom omkring till hans yrke; han var fakir. Men turbanen hade han av religiösa skäl fortfarande på sig. Under den dolde sig hans oförtröttligt växande hår, som uppnått en längd på fyrtio centimeter och hyste en befolkning på trettio miljoner själar bestående av mikrober och löss.

När Pugalendhi (uttalas Bo-garanti) den dagen steg in i taxin uppfattade han genast att hans utstyrsel gjorde intryck på europén trots den oknutna slipsen. Varken han eller hans kusin hade lyckats knyta den ens efter tydliga men darriga 15

anvisningar från Gurmeet som led av parkinson, och det var skälet till att den hölls ihop av en säkerhetsnål, en detalj som säkert inte märktes med tanke på den övriga elegansen.

En blick i backspegeln var inte nog, chauffören vred till och med på huvudet varvid halskotorna knakade som om han gjort sig redo att utföra ett akrobatiskt konststycke. ”Ikea?” ”Ikeaaa.” ”Vilket? Eh … What Ikea?” stammade chauffören, uppenbarligen lika bekväm med engelskan som en (helig) ko i ett (eller två) par skridskor. ”Just Ikea. Doesn’t matter. The one that better suits you. You’re the Parisian.”

Chauffören gnuggade händerna, log förnöjt och gasade.

Han hugger på betet, tänkte Pugalendhi (uttalas Puckad lantis) förnöjt. Hans nya look tycktes verkligen fylla sin funktion. Om han slapp öppna munnen skulle han med en smula tur till och med bli tagen för en infödd.

16

puga len dhi va r beröm d i hela Rajasthan för sin förmåga att sluka hopfällbara svärd, tugga i sig glasbitar med sötningsmedel och sticka preparerade nålar i armarna. Hemligheterna bakom den uppsjö av trick han utförde var bara kända av honom och hans kusiner och han tillskrev sig själv magiska krafter i syfte att förföra massorna.

Så när vår fakir skulle betala för taxiresan som uppgick till 98,45 euro överräckte han den enda sedel han ägde, en falsk hundralapp med tryck enbart på ena sidan, och gjorde en svepande gest som betydde att chauffören kunde behålla växeln.

Då chauffören stoppade ned sedeln i plånboken blev han distraherad av att passageraren pekade på de jättelika gula bokstäver som stolt bildade namnet IKEA ovanför den blå byggnaden. När chauffören höjde blicken mot skyn drog fakiren snabbt i det osynliga gummiband som förband den gröna sedeln med hans lillfinger. På en tiondels sekund var pengarna åter i händerna på sin ursprunglige ägare. ”Här, varsågod”, sade chauffören i tron att sedeln låg i tryggt förvar i plånboken, ”här är numret till min firma. Du kanske behöver taxi när du ska tillbaka. Vi har skåpbilar också om det skulle behövas. Möbler tar en jäkla plats även innan de är hopskruvade, tro mig.”

Han visste inte om indiern hade förstått något av det han sade. Han grävde i handskfacket och tog ut ett litet blankt visitkort på vilket man kunde se en flamencodansös fläkta 17

sig med en trekantig vit hatt, identisk med den plasthatt som prydde taxibilarnas tak. Han räckte det till sin passagerare. ”Tack”, sade utlänningen på franska.

När den röda Mercedesen från Taxis Gitans försvunnit utan att illusionisten, som kunde få småörade indiska elefanter att gå upp i rök, haft ett finger med i spelet, stoppade han kortet i fickan och betraktade den väldiga magasinsbyggnaden. År 2009 hade Ikea haft planer på att öppna varuhus i Indien, men när det visade sig att de svenska cheferna måste dela ansvaret för ledningen med chefer av indisk härkomst – som dessutom skulle inneha en aktiemajoritet – blev den nordiska jätten så rasande att planerna avskrevs. Man hade inte för avsikt att dela med sig av fyndigheterna i guldgruvan, i synnerhet inte till mustaschprydda ormtjusare med förkärlek för kitschiga musikaler.

Samtidigt hade den världsledande firman i branschen prêtà-meubler inlett partnerskap med Unicef för att bekämpa barnarbete. I projektet ingick bygget av vårdcentraler och skolor i tjugo byar i norra Indien.

Det var i en av de skolorna fakiren hamnade sedan han redan under sin första vecka hos maharadjan Ghalen Panna (uttalas Galenpanna) med buller och bång blivit sparkad från arbetet som gycklarfakir. Han hade dessvärre stulit ett stycke bröd med sesamfrön, en klick kolesterolfritt smör och två ekologiskt odlade druvklasar. Han hade kort sagt dessvärre blivit hungrig.

Maharadjan beordrade tvångsrakning av mustaschen, vilket i sig var ett hårt straff (trots att det hade en föryngrande effekt), och därefter fick han välja mellan att utföra brottsförebyggande arbete i en skola eller att mista höger hand. En fakir fruktar ju varken smärta eller död …

Till allmänhetens stora förvåning avböjde Pugalendhi 18

amputation och valde det första alternativet, trots att han tidigare inför publik rådbråkat sin kropp på allehanda sätt (grillspett i armarna, gafflar i kinderna, svärd i magen). ”Ursäkta, vet du vad klockan är?”

Fakiren ryckte till. En fyrtioåring i joggingdress och sandaler närmade sig, inte utan svårighet eftersom det på kundvagnen han sköt framför sig låg ett tiotal kartonger, så skickligt staplade att han antingen måste vara mästare på Tetris eller psykopat.

I fakirens öron lät frågan ungefär så här: Uschecktavetuvaklåckane?

En kort sagt obegriplig fråga som från hans sida inte kunde besvaras med något annat än: WHAT? Mannen insåg att han hade med en utlänning att göra och pekade på sin vänstra handled. Fakiren som var van vid att avläsa den indiska solen, fattade genast galoppen, höjde blicken mot skyn och missade med tre och en halv timme.

Mannen, som trots att han var dålig på att prata engelska förstod ganska väl, insåg att han var förfärligt sent ute. Han hade lovat att hämta barnen i skolan vid lunch och skyndade så gott det gick i riktning mot sin bil.

När indiern betraktade människorna som gick in och ut ur varuhuset insåg han att mycket få, nej, ingen, var klädd i glansig sidenkostym som han. Än mindre i turban. Det var kört, han skulle inte smälta in. Han hoppades att det inte skulle äventyra uppdraget. Joggingdress och sandaler hade avgjort fungerat bättre. När han kom hem skulle han prata med sin kusin Makhapee (uttalas Mackapär). Det var han som envisats med att fakiren skulle klä sig i kostym.

Fakiren iakttog dörrarna som öppnades och stängdes en stund. Han hade hämtat all erfarenhet av modernitet från de Hollywood- och Bollywoodfilmer han sett på teve hos 19

sin adoptivmamma Babitha (uttalas Pepita). Han blev ganska förvånad över att de finesser han betraktat som den moderna teknikens under sorgligt nog tycktes vara vardagsmat för européerna som inte ens iddes se åt dem. Om det funnits en installation av det slaget i Yogoorpahi (uttalas Yoghurtpaj) skulle han med sinnesrörelse ha betraktat hur glasdörrarna till teknologins tempel öppnades och slöts, om och om igen.

Fransmännen var bortskämda barn.

En dag när fakiren bara var tio år, långt innan byn nåtts av de första tecknen på framsteg, blev han förevisad en tändare av en engelsk geolog som sade: ”Tillräckligt avancerad teknik är omöjlig att skilja från magi.” Pugalendhi förstod inte genast. ”Det betyder helt enkelt”, förklarade engelsmannen, ”att saker som är vardagliga för mig kan förefalla magiska för dig, som bor i ett samhälle där den tekniska utvecklingen inte nått så långt.” Under engelsmannens tumme uppstod gnistor som förvandlades till en vacker blå flamma. Innan engelsmannen åkte därifrån gav han Pugalendhi, i utbyte mot en märklig tjänst vi ska redogöra för senare, det magiska föremålet som fortfarande var okänt i den avsides belägna byn vid randen av Tartaröknen. Med den utarbetade Pugalendhi sina allra första trick och hans önskan att bli fakir växte sig allt starkare.

När han satt på planet från Indien hade han än en gång fått uppleva något magiskt. Tidigare hade han bara lämnat marken under de levitationer han utförde inför publik med hjälp av en skickligt dold mekanism som när den var väloljad lyfte honom två decimeter över marken, och därför blev flygfärden en fantastisk upplevelse. Han hade suttit och tittat ut genom fönstret med gapande mun nästan hela natten.

När han samlat sig tillräckligt bestämde han sig för att träda in genom glasdörrarna. Vilken paradox! tänkte han när 20

han såg barnhörnan innanför entrén, Ikea bygger skolor och barnhem i Indien men har fortfarande inget möbelvaruhus där!

Det påminde honom om att han gjort en över tio timmar lång resa med bil och flyg för att ta sig till varuhuset och att det var bråttom om han skulle hinna utföra sitt uppdrag.

Han skulle flyga tillbaka redan dagen därpå. Han ökade takten och gick uppför de breda linoleumklädda trapporna. Blå naturligtvis.

21

i ögon en på en person från ett land i öster med demokratiska tendenser föreföll det affärskoncept som herr Ikea utvecklat milt sagt märkligt: framtvingad rundvandring i varuhuset.

Kunder som ville till kassorna på bottenvåningen måste ta sig upp till första våningen där de tvingades kryssa mellan tjusigt arrangerade sovrum, vardagsrum och kök i en evighet innan de hamnade utanför en frestande servering där man kunde välja mellan köttbullar och laxwraps. Först när de passerat serveringen kunde de äntligen ta sig nedför trapporna och genomföra sina inköp vilket fick till följd att kunder som kommit för att köpa tre skruvar och två köttbullar kom ut igen efter tre timmar med ett fullt utrustat kök och rejäla matsmältningsbesvär.

Svenskarna som var mycket smarta hade till och med märkt ut den rätta vägen med en gul rand på golvet för att ingen skulle komma på den dåliga idén att lämna den upptrampade stigen. Fakiren höll sig till den gula linjen på första våningen i tron att furumöblernas kungar placerat ut krypskyttar på skåpen för att förhindra flyktförsök och att de kunder som plötsligt greps av frihetslängtan riskerade att genast bli nedskjutna.

När vår man från Rajasthan, som dittills bara hade besökt blygsamma och asketiska indiska hem, betraktade de tjusiga visningsrummen fick han lust att bosätta sig i varuhuset. Han 23

såg för sitt inre hur han slog sig ned vid bordet Ingatorp och blev serverad en utsökt kyckling tandoori av en svenska i gul och blå sari, varefter han gled ned mellan lakanen Smörboll och tog en tupplur i den härliga Sultan Fåväng, alternativt lade sig i ett badkar, vred på varmvattenkranen och kopplade av efter den tröttande resan.

Men det var precis som med hans egna magiska trick, allt var båg. Boken han plockade ut på måfå ur bokhyllan Billy var bara en simpel attrapp i plast med påklistrat omslag, teveapparaten i vardagsrummet innehöll inte fler elektroniska komponenter än ett akvarium, och badkarskranen släppte inte ifrån sig en droppe varmvatten (inte kallvatten heller för den delen).

Trots det grodde tanken på att övernatta i varuhuset i hans huvud. När allt kom omkring hade han inte bokat hotell eftersom han saknade pengar och planet skulle inte avgå förrän klockan 13.00 nästa dag. Hans enda tillgång var den famösa falska sedeln och den behövde han för att kunna betala sängen, dessutom kunde inte tricket med resårbandet fungera i all evighet.

Lättad över att ha funnit en sovplats kunde fakiren nu koncentrera sig på sitt uppdrag.

24

pug a len dh i h a de a l dr ig sett så många stolar, pastatänger och lampor i hela sitt liv. Ett överflöd av allehanda föremål bredde ut sig för hans syn. Att han i de flesta fall var totalt ovetande om vad de skulle användas till bekymrade honom inte. Det var mängden som bekymrade honom. Han hade lika gärna kunnat befinna sig i Ali Babas grotta. Föremål överallt. Om han haft sin kusin med sig hade han kunnat säga: ”Titta där! Och här! Och där!” och skuttat från hylla till hylla som en pojkvasker och petat på allt. Men eftersom han var ensam kunde han inte skutta mellan hyllorna som en pojkvasker och ropa: ”Titta där! Och här! Och där!” och peta på allt utan att bli betraktad som galen. I hans by slog man galningar med käppar. Och han hade ingen lust att ta reda på om de blev bättre behandlade i Frankrike.

Salladsskålarna och lamporna fick honom att inse att han kom från en annan värld. Och om han inte tagit sig till Ikea hade han kanske aldrig fått veta att alla dessa föremål existerade. Han måste beskriva dem för sin kusin. Om han bara varit med! Man njuter inte lika mycket av det man ser när man är ensam, och många gånger kan det mest sagolika landskap framstå som påvert och själlöst därför att man saknar de sina.

Han var fortfarande uppfylld av de tankarna när han hamnade på sängkammaravdelningen. Framför honom stod minst tio sängar med duntäcken och påslakan i starka färger, samt25

liga försedda med otroliga och outtalbara namn; Mysa Strå, Mysa Ljung, Mysa Rosenglim (roade de sig med att skapa ord genom att välja bokstäver i blindo?). På sängarna låg mjuka kuddar som till synes slängts hipp som happ men som i själva verket var medvetet och nogsamt utplacerade för att ge ett inbjudande intryck.

Ett yngre par lade sig sedesamt på en Birkeland och föreställde sig stundande ljuva nätter. Kanske skulle till och med ett barn bli till där. En skylt upplyste på franska och engelska om att ett av tio barn blev till i en Ikea-säng. De måste ha glömt Indien i den statistiken.

Den idylliska scenen fick ett abrupt slut när två barn kastade sig i en Aspelund och inledde ett vildsint kuddkrig. Det unga paret som låg två sängar bort flög bestörta upp, sköt tills vidare upp sina fortplantningsplaner och flydde till badrumsavdelningen.

Fakiren dröjde inte heller kvar i den fientliga miljön utan smög bort mellan nattduksborden. Han ogillade inte barn, tvärtom, men han var egentligen inte intresserad av sängarna som visades. Den modell han sökte tycktes inte finnas bland dem.

Han fick syn på tre anställda bakom en disk. De var, i likhet med den vackra svenskan som i hans fantasier serverat honom köttbullar, iförda varuhusets – det vill säga den svenska flaggans – färger gult och blått, men de var upptagna med andra kunder. Han gick fram och inväntade sin tur.

Säljaren han siktade in sig på var en fetlagd man med små diamanter i örsnibbarna och glasögon med gröna sköldpaddsmönstrade bågar, det slags person man identifierar efter högst tre frågor när man leker ”vem är det?”. Han var strängt upptagen vid sin dator, men höjde emellanåt blicken mot paret han hade framför sig. Efter några minuter överräckte han ett 26

utprintat papper och de unga tu avlägsnade sig förnöjt med raska steg, måna om att så snabbt som möjligt få berätta för sina vänner att Elton John numera arbetade på Ikea och nyss sålt dem en skohylla.

När Pugalendhi försäkrat sig om att försäljaren pratade engelska frågade han efter den senaste modellen av spiksängen Svelvikspik som inte tycktes finnas bland visningsmöblerna.

Medan han pratade tog han upp ett papper ur fickan, vek upp det och räckte det till säljaren.

Det var ett färgfoto av en fakirsäng i svensk furu, tillgänglig i tre färger och med justerbara (rostfria) spikar. Sidan var utriven ur en Ikea-katalog från juni 2012 som spridits världen över i 198 miljoner exemplar, det vill säga i dubbelt så många exemplar som Bibeln.

Det fanns flera modeller: två hundra spikar (mycket dyr och ytterst farlig), fem hundra spikar (överkomlig i pris och bekväm) och femton hundra spikar (billig och paradoxalt nog mycket skön). Ovanför sängen stod det: För kittlande nätter!

Priset på 99,99 euro (modellen med femton hundra spikar) fanns angivet med stora gula bokstäver. ”Vi har inte den modellen i lager”, förklarade furumöblernas Elton John på ytterst korrekt engelska. ”Slutsåld.”

När han såg fakirens bedrövade min skyndade han sig att tillägga: ”Men du kan beställa den.” ”Hur lång tid tar det”, frågade fakiren som blev orolig att han gjort sin resa förgäves. ”Du kan få den i morgon förmiddag.” ”I så fall tar jag den.”

Försäljaren började genast knappa på datorn, förnöjd över att kunna tillgodose kundens önskemål. ”Hur var namnet?”

27

”Mister Patel (uttalas Paddel) Pugalendhi, precis som det låter.” ”Kors i all sin dar!” utbrast försäljaren som inte tyckte att det var självklart.

Han tog den lättaste vägen och skriv ett X i rutan för förnamn medan fakiren som tyckte sig höra sitt mellannamn Kushanu, undrade hur det kom sig att försäljaren kände till det. ”En spiksäng special, Svelvikspik för fakirer i svensk furu och justerbar längd på de (rostfria) spikarna. Vilken färg?” ”Ja, vad finns det att välja på?” ”Pumarött, sköldpaddsblått och delfingrönt.” ”Jag förstår inte riktigt sambandet mellan färgerna och djuren”, bekände fakiren som inte såg något samband mellan färgerna och de nämnda djuren. ”Det gör inte vi heller. Det handlar om marknadsföring.” ”Jaha, då tar jag pumarött.”

Försäljaren knappade frenetiskt på tangentbordet. ”Det går bra att hämta den i morgon efter klockan tio.

Något mer?” ”Eh, ja, bara en fråga, av ren nyfikenhet. Hur kommer det sig att modellen med femton hundra spikar kostar en tredje­ del av den med bara två hundra som dessutom är mycket farligare?”

Försäljaren kikade upp ovanför glasögonen som om han inte förstått frågan. ”Det verkar inte som om du förstår frågan”, sade fakiren. ”Vilken idiot köper en mycket dyrare, obekvämare och farligare säng?” ”När du har ägnat en vecka åt att montera de femton hundra spikarna i de därtill avsedda hålen i sängbottnen, kommer du att ångra att du inte valde modellen med två hundra spikar, trots att den är dyr, obekväm och farlig. Tro mig!”

28

Fakiren nickade och tog upp sin enda sedel ur plånboken, men såg nogsamt till att inte visa den blanka sidan. Han hade tagit bort den osynliga resåren, för den här gången tänkte han inte behålla sedeln. Uppdraget skulle snart vara slutfört. Det var bara en fråga om sekunder. ”Man betalar inte här utan vid kassorna på bottenvåningen.

Och du behöver inte betala förrän i morgon. Det blir 115,98 euro.”

Fakiren skulle ha dråsat omkull om han inte i samma ögonblick sträckt fram handen och fått tag i papperet som den leende försäljaren räckte honom. ”115,98 euro?” upprepade han dystert. ”99,99 euro var ett förmånserbjudande som upphörde förra veckan. Det står här.”

Försäljaren pekade med ett knubbigt finger på en ytterst finstilt text längst ned på sidan. ”Jaha.”

Fakirens värld störtade samman. ”Jaha. Jag hoppas att allt är till belåtenhet. Om det inte är det ber vi dig tala om det. Finns ingen anledning att basunera ut det någon annanstans. Tack.”

Den unge Elton John som redan betraktade samtalet som avslutat vände sitt kala huvud och sina delfingröna glasögon mot en kvinna bakom fakiren. ”Hej, vad kan jag hjälpa till med?”

Fakiren steg åt sidan för att släppa fram kvinnan. Han såg oroligt på sin sedel och undrade hur han skulle få fram de 15,89 euro som saknades till klockan tio dagen därpå.

29