Issuu on Google+

Kerstin Thorvall Book Club ELLER

Det mest fรถrbjudna 2.0 redak tรถrer

ES TRID BENG T SD OT TER O C H KRISTINA THULIN

W&W


WAHLSTRÖM & WIDSTRAND www.wwd.se Copyright © respektive författare, huvudredaktörerna och Wahlström & Widstrand 2014 Form: Sara Acedo Foto: Anna-Lena Ahlström (där inget annat anges) Tryck ScandBook AB, Falun 2014 isbn 978-91-46-22572-0


INNEHÅLL

Förord 7  Vi borde få en present

11

Kerstin Thorvall

19

Hej då, fertila åren, ni sög hästballe i alla fall

21

Bara en tid i livet

39

Jag vill prata om mina ägglossningar

61

Från mens till inkontinens

73 

Tänk om det är klimakteriet?

93 

Försök att fatta – vi är på toppen av tiden

99

Jag är så trött på gubbar

125

Det mest förbjudna: två medelålders lekande kvinnor?

139

Att inte vara en perfekt dotter

159

Passionens pris eller Konsten att sätta punkt

173

Det blev inte riktigt som man tänkt sig. Men bra ändå

207

Insekter och insikter

225

FÖ R S P E L .

I M K E JA N O S C H E K :

KRISTINA THULIN: A N N I K A L A N T Z:

H A N N E K J Ö L L E R:

MELL ANSPEL .

E S T R I D B E N G T S D OT T E R:

L E N A S TJ E R N S T R Ö M :

M A R T I N A B I G E R T & M A R I A T H U L I N :

MELL ANSPEL .

C H R I S T I N A H Ö G LU N D :

C EC I L I A B LO M B E R G :

H E L E N A VO N Z WE I G B E R G K :

J E N N Y S T R Ö M S T E DT:

Passage

245

EF TERSPEL .

Att åldras är ingenting man gör på egen hand

263


FÖ R O R D MA J 2010. Vi sitter på restaurangen där vi brukar träffas en

kväll i månaden. En samling kvinnor vars vägar på olika sätt korsats och som nu ingår i ett löst sammanhållet nätverk. Vi pratar om Kerstin Thorvall, författaren som precis avlidit. Eller Kerstin, som vi kallar henne. Vi skojar om hennes vilda aptit på män och livet och hyllar hennes öppenhet. Inget ämne var för pinsamt för henne, allt skulle upp i ljuset, hon var rapp i käften och hade en känsla för vad som låg i tiden. Några av oss har träffat henne, intervjuat henne i våra roller som journalister. Någon minns croissanter som ­köptes i ett försök att ställa sig in men som blev liggande orörda på Kerstins diskbänk. En annan minns evighetslånga ­researchsamtal där Kerstin berättade de mest intima detaljer ur sitt privatliv och ibland ställde egna frågor: »Brukar din mamma också ta en valium innan hon ringer dig?« Vi funderar över hennes eftermäle. Kommer hon att bli ihågkommen som en av 1900-talets stora författare? Framhållen som en okuvlig röst som oförblommerat vågade berätta om sådant som ingen ville prata om? Vem för hennes arv vidare? Vi bestämmer oss för att starta en bokklubb till hennes minne: Kerstin Thorvall Book Club. Vi ska läsa hennes böcker och diskutera dem. Inte för att hon var vår förebild, eller idol. Utan för att det hon skrivit på olika sätt berört oss. 7


förord

Den första bok vi läser är »Det mest förbjudna«. Den gavs ut 1976 och skapade en högljudd debatt. En medelålders kvinna som gör revolt som vore hon en tonåring, som är otrogen, en dålig mamma och en ilsken dotter. Får en kvinna bete sig så? Våra diskussioner blir livliga. Var hon en modig förebild? Eller kanske lite lätt galen? Var det rent av synd om henne? Eller om hennes barn? Diskussionerna fortsätter, övergår till att handla om oss själva, om våra liv som kvinnor, mammor, döttrar, medelålders, skilda, gifta … Det stormiga mötet sätter agendan. I Kerstin Thorvall Book Club ska allt kunna ventileras. Ingenting ska vara förbjudet. Efter ett tag lämnar vi Kerstins böcker och börjar läsa andra författare. Den som håller i mötet får välja bok. Vi tar oss igenom Karl Ove Knausgårds självuppfyllda kamp, berörs av Joan Didions sorgsna återblickar i »Ett år av magiskt tänkande«, skrattar åt Kerstins Ekmans roliga uppgörelse med författarskapet i »Grand final i skojarbranschen«. Samtalen om böckerna blandas med diskussioner om livet och tiden vi lever i. Inte sällan landar vi i vår egen ålder. Försöker förstå vilka vi blivit. Nyss var vi unga och lovande, nu är vi snart »tanter« i medelåldern. Övergången. Klimakteriet. Åldrandet. Vi vet inte ens vad vi ska kalla den där perioden som vi nu närmar oss. Någon tycker att vi ska se oss som mogna blommor där bladen är som allra färgstarkast innan de ska vissna. Vem vill vara en oansenlig knopp när man kan vara en blomma med utslagna, om än lite slokande blad?

8


förord

Borde vi inte skriva om det här? Tanken föds en kväll efter ännu ett yvigt bokmöte hemma hos Estrid där Kristina dröjt sig kvar. Det känns som en självklar idé. Tonårstiden, att bli kvinna, att få barn, moderskapet – här finns mycket skrivet och ventilerat. Även flera av oss i bokklubben har skrivit om dessa skeenden i livet. Men medelåldern. Vem sätter ord på den? Var är berättelserna? Är det bara Kerstin som vågat berätta om hur det känns att bli gammal? På nästa träff pratar vi om idén med bokklubbens medlemmar. Vi sitter i ett kök i en villaförort söder om Stockholm och som vanligt blir det en hetsig diskussion. Jamen, är det verkligen tabu att åldras? Jag gillar ju att bli äldre! Men får man inte tycka att det är sorgligt också, att barnen är stora och att den där tiden är slut? Nej, jag tycker bara att det är skönt! Men nu måste man istället ta hand om sina föräldrar, vill man det? Och varför vill ingen anställa mig när jag är bättre än någonsin? Varför blir jag fortfarande förminskad av män trots att jag fyllt 50? Hur ska jag komma över min galna passion som drabbade mig mitt i livet? Är det skönt eller sorgligt att fertiliteten tar slut? Hur står man ut med att kroppen åldras? Och förlåt att jag säger det, men jag avskyr tanken på att behöva bli en svettig klimakterietant med stora sjalar som dansar utlevande! Alla vill skriva. Var och en får välja vad den vill berätta. Ibland ses vi och dryftar våra idéer. Vi läser varandras texter och diskuterar dem. Vi skrattar mycket. Gråter också. Tycker olika. Och av diskussionerna gör vi kommentarer till boken. En bokklubb skriver en bok. Med Kerstins franka öppenhet som riktmärke. Hon var en människa som ville säga som det var och hon lärde sig aldrig att inte alla ville veta det. 9


förord

Det var de orden som Kerstin ville skulle stå på hennes gravsten. Nu är vi gamla nog att säga som det är. Kerstin skulle förhoppningsvis ha gillat det. Kristina och Estrid oktober 2013

10


FÖ R S P E L

Vi borde få en ­p resent Det är så konstigt, för trots att alla kvinnor ska gå igenom klimakteriet så känner jag nästan ingen som säger sig vara i det. Och då har jag ändå ganska många vänner som är just i den ålder då det borde börja. Jag tycker att det är lite märkligt att det fortfarande verkar vara så onämnbart. Så negativt laddat. Mens ältas ju i tid och otid, och ingen verkar ha problem med det. Det finns till och med de som ger sin dotter en gåva när hon får mens. »Nu har du blivit kvinna. Grattis!« Men vore det inte ännu mer välbehövligt med en gåva till kvinnan när mensen upphör? En övergångsgåva, för att göra det mer positivt? Frågan är bara vem som ska ge den? Barnen lär inte vara intresserade. Kanske ska den ges under romantiska former, lite som en morgongåva. Men vilka män nappar på det? Det bästa är nog en mer formell present från staten eller arbetsgivaren, som forna tiders guldklockor. »Grattis, du är fortfarande kvinna, men du är fri.«

KRISTINA:

HANNE:

Men vadå »fri«? Är man ofri för att man har mens?

11


förspel

KRISTINA:

ANNIK A:

Borde man i alla fall inte vara friare utan?

Förslag på statlig klimakteriegåva:

* Miljöbil * Cykel * Kiropraktik * Page * Introduktionskurs i hur du slänger sjal nonchalant runt halsen * De 50 viktigaste filmerna som du missade under småbarnsåren * Terapi * Valfri vidareutbildning/omskolning * Färdigtränad knipmuskel i fint paket * Fotbollskort (om man tycker att det är kul med fotbollskort, annars kan man fylla i eget förslag här). Jag tar cykeln. Sjalen kan jag knyta, knipmuskeln är intakt. Page, nja? Hellre löshår och ett briljanthalsband.

KRISTINA:

Jag tar omskolningen! Jag tänker finsnickare, arborist … nåt sånt, där man kan få gå i härliga kläder och lyssna på P1 hela dagarna. Plus en ny cykel. Snabb och snygg, så att jag kan cykla om alla memilmännen, och visa att snygga arbetskläder är lämpligare plagg i stadstrafik än lycra.

ESTRID:

Är du säker? Fotbollskorten föreställer alltså damlandslaget!

ANNIK A:

12


Vi borde få en p ­ resent ESTRID:

Fotbollskläder är inte riktigt min grej.

Bra förslag! För lång och trogen tjänst. Och med page tänkte jag en uppassare, eller var det frisyren? Det är sant att man inte talar om att vara i klimakteriet, men varför ska alltid kvinnors biologi vridas och vändas på i offentligheten överhuvudtaget? Vara allas sak. Jag tycker det är bra att man kan vara öppen, att man inte ska skämmas, att skammen alltid vilat tung över kvinnor för deras mens, åldrande, flytningar, klimakterium, allt. Men precis som det ständigt refereras till utseende, refereras det också till kvinnors biologi. Jag får lust att säga SKIT I DET DU.

HELENA:

Aha, page som i uppassare! Det är ju klockrent. En egen butler som alltid är lojal och hjälpsam.

KRISTINA:

Jag tycker dessutom någon sorts rabattkort, femtio procent i sminkshopparna. För att man gott kan klatscha på lite extra. För att de unga släta ska straffas på något sätt.

HELENA:

Sminkrabatt är bra men jag vill ha kontinuerlig grundrundsmörjning först. Jag menar, man kommer ju en bit med smink men det är så förbaskat mycket underarbete nuförtiden innan det är dags för de dyra produkterna. När man var 20 räckte det med lite maskara eller ett par streck med kajalpennan på undre ögonlocket för att man skulle både känna sig och vara oemotståndlig. Nu tar det timmar. Vaxa bort benpäls, fila fötter, rycka hårstrån från hakan, köra med tandtråd, putsa ögonbryn. Har inte

LENA:

13


förspel

behövt börja klippa utstickande näshåren ännu, men det är bara en tidsfråga. Och naglarna, vem hade kunnat ana att de behöver smörjas med myrtenolja varje kväll? Så butlern måste vara beredd att hugga i och alltid vara på pass. Mycket bra idé! Det är så dyrt med kvalitetssmink så man borde faktiskt premieras på något sätt. Men är det inte oss med hyfsat god ekonomi och hög märkesmedvetenhet som de lever på?

C EC I L I A :

Jag skulle önska att jag tänkte tvärtom rörande sminket. Att det nu är dags att äntligen skrota alla tidskrävande, förkvävande och stereotypa mallar över hur man ska se ut som kvinna. Och i stället använda den tid som tidigare gått till att föna hår, dutta på foundation, plocka bryn och raka ben till att läsa, ta promenader och träffa vänner. Fast där är jag inte. Än.

HANNE:

Till Annikas lista vill jag också gärna lägga möjligheten att få en sportpremie. Typ klippkort för att rida islandshäst i vacker omgivning. Eller testa sportdykning. Eller kitesurfing. Jag tycker Leni Riefenstahl var en mycket obehaglig och komplicerad person men jag är fascinerad över att hon just skaffade dykcertifikat långt upp i åldern.

C EC I L I A :

Jag kan ge dig en gratis provmånad på militär­ träningen, Cecilia.

ESTRID:

14


Vi borde få en p ­ resent

Naturligtvis får du som mogen människa själv bestämma hur du tolkar ordet page. Själv väljer jag frisyren. Jag älskar page. Det är min ansiktsform som hatar den. Observera att PAGE också är en förkortning för hur man kan separera molekyler genom att iaktta hur de rör sig med olika hastigheter i en gel, under inverkan av ett elektriskt fält. Elektriskt fält. Låter lite som en beskrivning av klimakteriet bara det. Och jag ser det framför mig – hur gott-humör-molekylerna liksom snabbt rör sig bort från den gel som är din medelålderskropp, medan svett- och vallnings­molekylerna provocerande långsamt njuter av att på rygg glida fram i den slabbiga miljön. Men otroligt roligt, Cecilia, att det är just dykcert du tänker på när du tänker på Leni Riefenstahl! Klimakteriehumor.

ANNIK A:

Går det att få RU T för klimakteriebutlern? Jag tycker idén om den uppassande mannen låter väldigt lockande. Annars är min drömövergångsgåva en annan: ett växthus!

KRISTINA:

Bespara mig butlern – jag vill vara ifred. Ifred behöver inga speglar, ingen underlagskräm, inget dykcertifikat.

ANNIK A:

Växthus, butler och sminkrabatt – sen skulle jag aldrig klaga.

HELENA:

Ja hurra, en gåva vill jag ha, just för att våra underliv alltid ska ventileras, men efter klimakteriet kanske det är slut med det? Sexualitet och barnalstring är ju något väldigt basalt för jordens alla kvinnor. Sminkrabatt och juveler, allt tas gladeligen emot och gärna ett kort på ett

MARIA:

15


förspel

spa där någon snällt pysslar om den åldrande kroppen. Det är dessvärre dyrt att åldras med behag. Eftersom jag aldrig varit ihop med män som har strösslat gåvor omkring sig, framförallt inte kring barna­ födslar, så tänker jag att den där klimakteriegåvan verkligen vore rättvis. Jag vill ha ett gigantiskt växthus, varmt och fuktigt att klä av mig i bara linnet i. Där ska jag gå runt och röka cigariller, sippa omväxlande te och rödtjut och krafsa i krukorna. Barn och barnbarn ska komma in och sätta sig i rottingfåtöljen och berätta om sina problem och glädjeämnen, eftersom jag har fyllt växthuset med godsaker att bjuda på, och jag ska vara lika generös med salamikorvar som med goda råd, som de alla kommer att strunta i. Eventuellt är det i växthuset de kommer att hitta mig. Död i en tomatplanta.

J E N N Y:

Jag vill inte ha butler, sminktillägg eller växthus. Butler verkar irriterande, dyrt smink vet jag inte riktigt hur man gör med och växthus har jag redan provat. Skulle kunna tänka mig något i guld. En trofé, kanske. Eller något att bära runt handleden? Kanske en liten Oscarstatyett för sveda, värk och för lite lön? En gyllene menskopp att ställa på spiselkransen?

IMKE:

Ett förgyllt ryskt Fabergéägg vid varje ägglossning som man sen kan lösa in vid klimakteriets inträde (eftersom de ändå är så fula). De som har haft svåra menstruationer får något större och dyrbarare ägg än de som undkommit med några snålt tilltagna bloddroppar. Fabergé gjorde det första ägget 1885 på beställning av

MARTINA:

16


Vi borde få en p ­ resent

tsar Alexander III av Ryssland som en påskpresent åt hans inte helt unga danska fru Maria Fjodorovna. På utsidan var det ett enkelt emaljerat vitt ägg, men när man öppnade det avslöjades en förgylld gula. Inuti gulan huserade en förgylld höna och inuti den fanns en pytteliten krona. Vem vet? Kanske hade Fjodorovna så rikliga menstruationer att hennes snälla man försökte muntra upp hennes elände genom att låta tillverka dessa kitchiga ägg. Älskar vårt nya ord. Övergångsgåvan! Själv önskar jag mig en egen surfbräda i drömklimakteriegåva. Alternativt rabatt på Tennishallen.

CHRISTINA:

17


FOTO © J O H A N M Å N S S O N


KERSTIN THORVALL 1925–2010, debuterade med tonårsboken »Boken till dig« 1959 och skrev därefter både barn-, ungdoms- och vuxenböcker. Hon var utbildad modetecknare och genom hela sitt författarskap var hon även verksam som illustratör av barnböcker och i veckopress. Hennes vuxenböcker präglades av frispråkiga skildringar av kvinnlig sexualitet och på 1970-talet väckte hon moralpanik med den självbiografiska »Det mest förbjudna«, som också var en offentlig uppgörelse med modern. Den blev starten på den så kallade bekännelselitteraturen här i Sverige. Kerstin Thorvall blev en av landets mest utskällda författare, och samtidigt en av de mest lästa. Hon hann publicera närmare 70-talet böcker och fick många litterära priser. Några av hennes mest kända verk förutom de redan nämnda är »Oskuldens död«, »Ensam dam reser ensam«, »Tänk om det är klimakteriet«, »Svart resa«, »Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig« samt »När man skjuter arbetare«, första delen av en trilogi som 1994 gav henne bland annat Moa Martinson-priset. Många av hennes böcker hittar idag nya läsare. 19


9789146225720