Hårddisken (Åtta år tidigare)
Tystnaden som uppstod när Cecilia stängde av motorn kändes en kort stund som ett slags lugn. Sedan suckade hon högt. Hon hade aldrig varit så långt ifrån lugn som nu. Bilen stod parkerad på grusplanen utanför Lillans dagis. I vanliga fall skulle hon ha rafsat åt sig sin väska, som brukade ligga i mittkonsolens förvaringsutrymme, och skyndat iväg för att hämta sin d otter. Alltid på språng, alltid med huvudet fyllt av nästa punkt på schemat. Men under de senaste veckorna hade det blivit olidligt. Livspusslet var inget pussel längre, det var en jordbävning som hotade att vräka ner henne och familjen i kaos och förnedring. I dag borde hon verkligen kasta sig ur bilen för att hämta sina barn, de var i fara. I stället lutade hon sig bakåt och satt kvar. Tystnaden var skön, och på det här stället skulle ingen som hon kände passera och undra varför hon tog en tupplur i bilen klockan fyra på eftermiddagen. Men hon kunde inte blunda. Hon var rädd för vad hon skulle se på insidan av ögonlocken. För ungefär en timme sedan hade något hänt som förändrade allt. Igen. Hon hade promenerat från Kungsholmen mot T-Centralen för att ta tunnelbanan till jobbet. Hon hade sagt till sin chef att hon skulle på ett läkarbesök på grund av ryggont. Det regnade lätt och vattendropparna stack henne i ansiktet som små nålar. Pölarna på gatan såg ut som mörka blanka fläckar. Hon passerade Stadshuset och räknade till sju turistbussar som stod parkerade utanför. En grupp kvinnor, som alla var klädda i täckjackor så tjocka att de såg ut som en grupp polarforskare, hade samlats runt en guide. 5