Kapitel I
Jag stod sĂ„ nĂ€ra den stora Ă€lgtjuren att jag kunde röra vid den. Artontaggaren sĂ„g pĂ„ mig med sina bruna ögon. Bredvid fanns en mager och tanig Ă€lgkalv pĂ„ smala ben, bakom dem avÂvaktade tvĂ„ vargar med raggiga pĂ€lsar och pĂ„ en klippavsats ovanför vĂ€ntade en brun björn med stora vita tĂ€nder. Skulle han fĂ„ sin del av bytet nĂ€r vargarna anföll? Fullt sĂ„ dramatiskt var det inte. Björnen hade fĂ€llts i Tivedens mörka skogar för lĂ„ngt över hundra Ă„r sedan och hade i uppstoppat skick framlevt livet efter döden tillsammans med andra sevĂ€rdheter pĂ„ museet, som ocksĂ„ inhyste flockar av dammiga fĂ„glar med samma öde. Att med ögon av porslin se pĂ„ skolelever och andra, ett vĂ€lmenat sĂ€tt att med dĂ„tida pedagogik förmedla naturupplevelser och kunskap, men jag gissade att publiktillströmningen var minimal. Det Ă€r ett förnĂ€mligt museum med bland annat nĂ€rmare tusen uppstoppade fĂ„glar i samlingen dĂ€r Ă€gg och fjĂ€drar frĂ„n 1800-talet har anvĂ€nts i dagens forskning för att pĂ„visa miljögifternas inverkan. Men rariteterna i samlingarna, tre utdöda vandringsduvor, har stulits. Museet finns alltsĂ„ pĂ„ det som förr hette Karolinska Högre AllmĂ€nna LĂ€roverket för Gossar i Ărebro, âKarroâ i dagligt tal. Men nu hade utvecklingen hunnit ikapp ocksĂ„ skolan med anor frĂ„n 1300-talet med Olaus Petri, den store reformatorn 5