Page 1

Kapitel I

Jag stod så nära den stora älgtjuren att jag kunde röra vid den. Artontaggaren såg på mig med sina bruna ögon. Bredvid fanns en mager och tanig älgkalv på smala ben, bakom dem av­vaktade två vargar med raggiga pälsar och på en klippavsats ovanför väntade en brun björn med stora vita tänder. Skulle han få sin del av bytet när vargarna anföll? Fullt så dramatiskt var det inte. Björnen hade fällts i Tivedens mörka skogar för långt över hundra år sedan och hade i uppstoppat skick framlevt livet efter döden tillsammans med andra sevärdheter på museet, som också inhyste flockar av dammiga fåglar med samma öde. Att med ögon av porslin se på skolelever och andra, ett välmenat sätt att med dåtida pedagogik förmedla naturupplevelser och kunskap, men jag gissade att publiktillströmningen var minimal. Det är ett förnämligt museum med bland annat närmare tusen uppstoppade fåglar i samlingen där ägg och fjädrar från 1800-talet har använts i dagens forskning för att påvisa miljögifternas inverkan. Men rariteterna i samlingarna, tre utdöda vandringsduvor, har stulits. Museet finns alltså på det som förr hette Karolinska Högre Allmänna Läroverket för Gossar i Örebro, ”Karro” i dagligt tal. Men nu hade utvecklingen hunnit ikapp också skolan med anor från 1300-talet med Olaus Petri, den store reformatorn 5


från 1500-talet, som främsta elev. Även flickor hade fått tillträde i dag. Mitt möte med de dammiga och åldriga inventarierna berodde inte på något nyväckt naturintresse. Jag hade mött dem tidigare i livet. Jag stod inne på museet av ett annat skäl. Min studentklass hade jubileum, tjugo år efter den vackra majdagen när vi sprang ut med våra vita mössor genom den höga porten till skolan vid Svartån och slottet. Egentligen hade jag inte tänkt åka, minnet av vår tragiska tioårssamling som slutat i mord stod i vägen, men ”Fläskfia” hade övertalat mig.* Han heter alltså Göte Krona. I skolan hade han varit rejält överviktig och kallades just för ”Fläskfia”, men han hade aldrig tagit illa upp, bara skrattat. Nu var bilringarna borta och han verkade vara i god form. Göte hade blivit officer, var överste nu om jag mindes rätt, och i det militära tolererade man väl inte för stor volym. När han kom in i min affär på Köpmangatan i Gamla stan kände jag igen honom fast det gått många år sedan vi sist sågs. Ett kraftfullt, tungt ansikte men håret var reducerat, nerklippt i biljardbollsfrisyr. Var amerikanska marinkåren hans förebild? Eller hade naturen tagit ut sin rätt så att han dolde sitt håravfall med en trendig frisyr? – Tjänare Johan, long time no see, men du kränger fort­ farande begagnade prylar, ser jag. Han skrattade och gav mig en björnkram. Jag bor ju i Linköping men är uppe i business och när jag gick förbi och såg din skylt kunde jag inte låta bli att titta in. Och jag tänkte att det måste vara du. Så många djävla Homan som har antikaffär finns väl inte i Stockholm? Hur har du det i livet? – Jag hänger med, och jag drog mig ur hans fasta grepp. Kände inte för att kramas med män. Särskilt inte med någon som jag nästan inte sett sen studenten. * (Mårtenson: Spionen)

6


– Du har mycket snyggt här. Han såg sig uppskattande omkring. När jag kommer nästa gång tar jag med mig Berit. Hon gillar antikviteter, men jag törs fan inte köpa nånting som hon inte har godkänt. Han skrattade och slog sig objuden ner i min långa, gustavianska soffa mitt i affären. – Du kommer väl med till Örebro om några veckor? Jag har redan anmält mig. – Jag vet inte, drog jag på det. Förra gången vi sågs var ju ­ingen höjdare. En tragedi minst sagt. Gamla brott som kom upp tıll ytan. Och en av oss mördades i Oxenstiernska malmgården, av alla platser. – Jag vet och det var för djävligt. Jag håller med. Men det var ju tio år sen och vi måste lägga det bakom oss. I alla fall har tio redan anmält sig. Jag talade med Jojje, Georg Palmgren alltså, som håller i arrangemangen. – Hur många finns kvar? – Finns kvar? Han såg frågande på mig. – Det var ju tjugo år sen vi tog studenten så några har väl dött? – Jojje nämnde det faktiskt. Fem har försvunnit, så det är väl en hygglig statistik. – Jag får se om jag får tid. Det är ju en del att göra så här års i min bransch. Dom stora kvalitetsauktionerna till exempel. Buckan, Auktionsverket och Uppsala. – Men jag tror att det kan bli intressant för dig. Många har det ju gått bra för och Fisken kommer. – Fisken? – Det kommer du väl ihåg? Fisken? Leif Carlson, klassens buse, skolans buse. Carlson med ett s. Det var noga med det. Han skrattade. Och det var väl rena turen att han inte fick sluta så mycket skit som han var inblandad i. 7


– Leif ja, jag kommer ihåg honom. Vi kallade ju honom ­Fisken för han ramlade i Svartån när han var liten och skulle meta, höll på att drunkna. Kaxig, stökig. Jag gillade honom aldrig. Och han dominerade klassen. Fast han var ju jätteintelligent. Tog visst en jur. kand. – Men han har kommit upp sig. Big business i Ryssland av alla ställen. Det är väl där man ska vara om man vill tjäna pengar, inte i Linköping eller Örebro. – Vad sysslar han med? – Olja. Olja och naturgas. Insyltad i Gazprom och andra före­ tag. Du vet ju att det skapades stora konglomerat i huggsexan efter kommunismens fall och när Jeltsin och hans polare d ­ elade upp kvarlåtenskapen. Så de talanger för jävelskap som han visade i skolan har han säkert haft nytta av. I vilket fall lär han vara värd åtskilliga miljoner. Han kanske kan ge oss tips om hur man lyckas i affärer. – Det kan behövas. Vad gör du själv, förresten? – Jag hoppade av det militära. Försvaret är ju i stort sett nerlagt så där finns ingen framtid. Nu jobbar jag med fastigheter. Köper och säljer. Bygger en del. Kontorslokaler men mest bostäder. Folk måste ha nånstans att bo och räntan är låg så det går hyggligt. ”Olika faller ödets lotter”, tänkte jag och såg på honom. Här sitter han, pösig och kaxig och tjänar säkert stora pengar på sina fastigheter, och Fisken är mångmiljonär. Ingen av dem hade varit några ljus i klassen, tvärtom, men deras talanger hade fört dem mot toppen, åtminstone ekonomiskt. Själv satt jag med en liten antikhandel och drog in vad jag behövde. Det gick runt men inte så mycket mer. Borde jag syssla med olja i stället, eller bygga hus? Men jag skulle inte klaga. Jag fick hålla på med det som var mitt största intresse i livet, konst och antikviteter, det var en livsstil, ett sätt att leva mer än ett yrke. – Vet du vilka andra som kommer? 8


– Ja, några. Mikael Bergström, fastighetsmäklaren. Och professorn förstås, Jojje Palmgren, mikrobiologen. Han är ju sammankallande och håller i arrangemangen. Sen vår egen national­ekonom, Hans Hedberg från Uppsala. Och Prosten förstås. Lasse Karlström. Han var ju den enda i klassen med några religiösa intressen. Han är visst docent i teologi i Lund och snäppet från att bli biskop säger dom. Du får ta med honom i din aftonbön. Din pappa var ju prost. – Jag säger som Voltaire. Gud och jag känner varandra, men vi umgås inte. Men jag ska lägga ett gott ord för Prosten. Så fortsatte vi. Talade skola, lärare. Storken, Grisen, Tomten, Krossen, Fimpen och allt vad de hette. Fanns det lika många udda original i dagens skola? Många hade varit framstående både som akademiker och pedagoger, andra såg en tjänst vid Karro som en födkrok efter en utebliven akademisk karriär där eleverna i flera fall verkade vara ett nödvändigt ont. Den tibetanska kamelklockan över dörren till min affär avbröt. Göte reste sig för att gå. – Jag har tagit alldeles för mycket av din tid, sa han. Men jag hoppas att vi ses i Örebro. – Kanske, sa jag. Kanske. Jag har inte bestämt mig än. En ung tjej hade kommit in i affären när Göte gått. Jeans med söndriga knän, ett tunt linne i turkos och långt, solblekt hår. I handen höll hon en vit papperskasse från Ica. – Hej, sa hon och log. Jag ska åka till Grekland. Sol och vin. Vitt vin. Hon log igen. Och jag behöver pengar. – Det skadar inte när man ska ut och resa. – Precis. Och jag tog med mig den här. Hon öppnade kassen, tog fram ett föremål i rosa silkespapper som hon drog bort. Ställde en liten gräddkanna i silver på disken med ordnar och medaljer under glasskivan. 9


Jag höll den i handen, kände på vikten. Så tog jag fram min lupp och den lilla boken med silverstämplar, examinerade noga kannans stämplar. Kontrollerade mot min ”silverbibel”. – Sjuttonhundratal, sa jag. Och den är gjord av Erik Hedenberg i Östhammar, en duktig silversmed i Uppland. Söt och behändig. Typisk rokoko. Hur mycket hade du tänkt dig? – Ingen aning. Jag har fått den av mormor. – Blir hon inte ledsen då om du säljer den? – Hon är död och hon hade en fin regel: ”Lev mens du kan.” Leendet var tillbaka. – Carpe diem, höll jag med. Jag kan ge dig åtta tusen om det är okej? – Så mycket? sa hon häpet. Det hade jag aldrig trott. – Du kanske kan få mer om du säljer på auktion eller hos nån av mina kolleger. Men jag måste tänka på hyra och annat och din gräddkanna kan gå i morgon, men den kan också bli stående. – Jag förstår. Det är ju din business. Men det är okej för mig. – Jag vill bara ha ditt personnummer. Har du körkort? – Du tror att jag har knyckt den? Hon skrattade. – Inte alls, men vi har vissa regler. Av princip är jag försiktig när jag köper över disk. Mycket stöldgods flyter omkring och inbrott utreds sällan. En del bättre föremål ligger ju ute på nätet efter större inbrott, efterlysta, men det är mer undantag än regel. Så jag kräver alltid legitimation och litar på min magkänsla. Och i det här fallet sa både körkort och mage ”ja”. Då kom Cléo ut från mitt lilla kontorsrum, såg nyfiket på flickan, gick fram till henne och strök sig mot hennes ben. – Oj en så söt katt, hon lyfte upp Cléo. Jag som älskar katter. Vad heter hon? – Det är min siamesiska sambo, Cléo de Merode. Hon är 10


klok, kan tala med mig, öppna kakburkar och dörrar och vaktar affären när jag är ute. – Tjuvarna drar direkt. Hon skrattade. Jag hade betalat och hon gick, vinkade till mig i dörren. Den som var tjugo år igen, tänkte jag, och på väg till solen och Grekland, till de små öarna med de vita husen. Det turkosblå vattnet, den varma sanden. Men så var det ju inte. Mitt närmaste resmål var väl Örebro på Närkeslätten och där fanns definitivt inga sandstränder, inget blått, genomskinligt havsvatten heller. Kanske skulle jag ha följt med henne? Så gick jag in på mitt kontor med Cléo svansande efter, högljutt jamande, och jag visste vad det betydde. Jag öppnade en burk kattmat ur kylskåpet, satte mig i min nersuttna fåtölj, för länge sedan shabby chic, vid mitt belamrade skrivbord. Auktionskataloger, fakturor. Gamla tidningar jag inte hunnit läsa. Termoskannan med kaffe stod kvar på bordet och jag slog upp det som fanns i min blåblommiga mugg. Ljummet och lite beskt, men det fick duga. På måfå bläddrade jag igenom den översta tidningen i högen. Ingenting nytt, samma tragiska visa om död, våld och olyckor. Självmordsbombningar, attentat, krig och elände. Tog det aldrig slut? Det var deprimerande läsning. Men det fanns en ljusglimt. En uppgift om att det blev onödigt svinn vid kremeringar. ”Slöseri med resurserna”, tyckte en begravningschef. Titan, kobolt och rostfritt stål blev kvar i askan efter alla höftleds- och andra operationer. Över 22 ton per år som måste grävas ner i stället för att återanvändas. Visserligen hade jag hört talas om att man på vissa ställen använde överskottsvärmen från krematorierna till att värma upp kyrkorna, så även om bidragsgivarna inte varit särskilt kyrksamma fick de ändå dra sitt strå till stacken efter sin död. Vara 11


närvarande i det kyrkorum de försummat. Men återvinning av reservdelar var nytt för mig. Det fanns en annan notis också. I Holland samlade ett företag upp metallerna från olika krematorier i Europa. De smältes ner och användes bland annat vid flygplanstillverkning. Det innebar väl att även om man inte varit särskilt kyrkligt aktiv så kunde man åtminstone i förädlad form komma över en mil närmare himlen efter sin död. Jag drack av det ljumma kaffet, slog bort mina blasfemiska tankar och tänkte på vad Göte Krona nyss sagt. Om att jag borde vara med på jubileet. Och han hade väl rätt. De tragiska händelserna från förr fick inte stå i vägen för våra liv i dag. Och jag kände ett visst ansvar för familjetraditionen. När jag tog studenten var min pappa med utanför skolan och firade fyrtio­årsjubileum som student. Min morfar var också med, som sextio­årsjubilar. Hans morfar fanns visserligen inte där, men det hade varit hundra år sedan han blev skolans inspektor medan hans bror var rektor. Så varför inte. Och det kunde vara roligt att se mina gamla klasskamrater igen. Och skolan. Nostalgi. Hade inte Linné skrivit det någonstans bland sina dokument? ”Nostalgia Stenbrohult.” Längtan till barndomens idylliska Stenbrohult och prästbostället nere i Småland där ängarnas sommarprakt väckt hans sinne. Det var väl med människor som med ålar och laxar, tänkte jag prosaiskt. Vi vänder tillbaka till lekplatserna. Till de miljöer som format oss som barn. Och med Linné som inspiratör tog jag fram brevet med inbjudan till jubileet och knappade in telefonnumret till organisatören på mobilen. Till Jojje Palmgren. Fast i efterhand fick jag ju anledning att fråga mig om det varit så välbetänkt att följa i Linnés fotspår.

12


Kapitel II

Efter mitt möte med den malätne älgtjuren hade vi haft en intressant dag med rundvandring i de gamla skollokalerna. Mycket hade ändrats, biblioteket var tillbyggt, en ny gymnastiksal hade tillkommit och mycket annat. Vi fick också en genomgång av aktiviteterna på skolan av en ung, sympatisk lärare som underströk betydelsen av att eleverna lärde sig överblicka och förstå sammanhangen och att ställa de rätta frågor som de sen fick besvara själva med hjälp av Google och andra finesser. Det gamla pluggtänkandet med årtal och andra fakta var förvisat till avbytarbänken. Liksom den gamla skolans statsdirigerade religionsundervisning med Gud, Himlen och Helvetet. Nu var Jesus en av många kolleger i branschen som fick sin andel av den pedagogiska aktiviteten. Han fick samsas med Buddha, Konfucius, Muhammed och andra storheter. Mycket hade förändrats, men var det alltid till det bättre? Internationella undersökningar tydde inte på det. Sverige halkade efter betänkligt. Böjningar av tyska verb och vilka prepositioner som styrde dativ eller ackusativ satt i alla fall fortfarande i min förlängda märg, och kungarnas regentlängder var fasta milstolpar som vägledde genom historien. Men det var väl utvecklingen. Ny pedagogik, nya grepp. Fast den stackars skolan verkade ju hela tiden utsatt för välmenande nytänkande och omorganisationer som inte gjorde livet lättare för eleverna och alla lärare 13


som dignade under administrativt pappersarbete. Lönerna hade heller inte hängt med, fick vi lära oss. Och samman­taget hade det ju inte gjort läraryrket mer lockande i det skolsystem som pessimisterna menade producerade funktionella analfa­beter. Nödigt läs-och skrivkunniga men inte sällan utan förmåga att kunna ta till sig sammanhängande texter. Det skapade problem för dem att följa med i kurserna på universiteten. Varför fick skolan aldrig vara ifred? Det var huvudtemat i mitt samtal med två av mina klasskamrater där vi satt bänkade vid långbordet på Hushållsskolan ­Margaretha, platsen för vår jubileumsmiddag. En helt annan miljö än förra gången när vi jubilerade på Sällskapet, den tvåhundraåriga herrklubben i Stockholm. En engelsk klubbinredning i de stora salarna med högt i tak, skinnfåtöljer, väggarnas tunga porträtt av gamla ordföranden. Bibliotek med vackra bokband, den stora matsalen med musikläktare, kristallkronor och ostindiskt porslin på väggarna. Nu satt vi i en trivsam, småborgerlig miljö med stoppade soffor, tavlor i guldramar och orientaliska mattor. Verkade mera hem än restaurang. Men det var inte jag som valt samtalsämne. Båda de kamrater jag satt emellan var lärare och de öste sin galla över okunniga och opportunistiska skolpolitiker med karriärambitioner och kostnadsjagande, kommunala tjänstemän som förmörkade deras himlar. Om hur deras auktoritet undergrävts, om svaga, konflikträdda rektorer, om ohyfsade elever som skolkade, satt med mössa på och sms:ade under lektionerna och tog man i för att få ordning i klassen riskerade man polisanmälan och eleverna kunde begära skadestånd. Och titta bara på Pisa, hur vi halkat efter. Jag hade haft tur i mitt yrkesval, tänkte jag där jag satt. Jag fick arbeta med konst och kultur. Vackra föremål, ofta med 14


­ istorisk anknytning. En värld av sinnlig närvaro med levande h föremål. Ingen som styrde och ställde över mitt huvud och kontinuerligt ändrade spelreglerna. Momsredovisningar och skatter var de enda bördor byråkraterna drabbade mig med och jag var herre i mitt eget hus, även om det var litet. Efter middagen på laxförrätt, fiskgratäng och en god fruktdessert med glass hamnade jag i en bred soffa tillsammans med Göte Krona, före detta Fläskfia, och Leif Carlson, Fisken. Jag satte mig där med avsikt, för jag var intresserad av Leifs äventyr bland de ryska oljeoligarkerna. Jag såg på honom. Lång och smal. Markerade drag och tjockt svart hår. Blek, med mörka intensiva ögon. Han påminde om Jeremy Irons, skådespelaren. Mitt emot oss satt Hans Hedberg, nationalekonomen, lika korrekt som förr i mörk kostym, vit skjorta och slips. Men han hade lagt på sig, kavajen var uppknäppt över magen. Jag brukade skämta med honom, säga att hans vetenskap förhöll sig till verkligheten som astrologi till astronomi och att nationalekonomins bidrag till mänskligheten var att tala om varför det gått snett i ekonomin, efteråt alltså, när det hänt, aldrig innan. Och jag c­ iterade Galbraith för honom, han som konstaterat att anledningen till Österrikes ekonomiska uppsving efter andra världskriget var att deras nationalekonomer flyttat till USA. Men vårt samtal kom inte att handla om vare sig USA eller Österrike, inte heller om lärare och skola, utan om Ryssland. Och det var Göte, den avhoppade översten, som tagit upp tråden. – Enligt ÖB kan vi inte längre försvara oss själva mer än en vecka och bara i begränsade områden. Då måste vi ta hjälp utifrån och dom enda med resurser är Nato. Och dom har förklarat att dom bara ställer upp när det gäller deras egna medlemmar. Står man utanför får man skylla sig själv. Alltså, fortsatte 15


han och spände ögonen i oss. Alltså är den enda logiska slutsatsen att vi måste gå med. Vi är ju redan inlemmade i deras system och har slagits på deras sida i Libyen och Afghanistan, jag var själv där och vet vad jag talar om. – Men vem skulle anfalla oss? frågade Hans Hedberg. Den enda tänkbara fienden i så fall är väl Ryssland och varför skulle dom det? Krig lönar sig inte. Det har vi sett avskräckande exempel på i två stora världskrig. Miljontals döda, dom flesta på rysk sida, och katastrofal förödelse. Dessutom är vi ju redan med i Natosystemet. Gemensamma övningar och insatser och mycket annat. För nån tid sen var det ju också en samövning med Nato där dom luftlandsatte tyska fallskärmsjägare på Gotland. Det var en ganska bisarr syn på tv när dom kom neddinglande från luften. Och det tar inte lång tid att komma över Östersjön från öster heller när det gäller. – Fia vädrar den gamla rysskräcken igen, sa Leif Carlson. Men som gammal officer måste du väl ha en fiende, annars behövs du inte. Han skrattade. – Du skrattar, men se dig omkring i världen. Ryssland rustar upp för hundratals miljarder om året, med större andel av den totala ekonomin än USA, har megastora militärövningar och för inte så länge sen övade dom anfall mot Sverige. – Jag kommer ihåg det. Och jag minns att dina kolleger i flygvapnet låg och sov. – Tyvärr, men våra anslag räcker inte till för heltäckande beredskap. – Nej, ni skickar pengarna till Afghanistan och Mali i stället, sköt Hans Hedberg in. – Men kom ihåg att ryssarna rustar från en väldigt låg nivå, sa Leif Carlson. Pengar saknas så det tar många år innan dom är på topp igen. – När dom gick in i Georgien saknades inte förmåga och 16


r­ esurser, konstaterade Göte Krona torrt. Inte i Ukraina ­heller. Och enligt Putin måste Ryssland förstärka sin kärnvapen­ avskräckning. Och vad händer om dom kommer tillbaka i Baltikum? Enligt deras doktrin är ”det nära utlandet” en strategiskt viktig buffertzon. Där har vi lovat att bistå om det skulle smälla, bistå med vad? frågade han retoriskt. Och det där ryska flyg­ anfallet mot Sverige var i själva verket en övning i hur dom skulle möta Natoflyg på väg över vårt territorium för att undsätta dom baltiska staterna. Dom har en armé på tjugo miljoner man. Vi har tjugo tusen plus hemvärnet. Men då räknar jag inte med beridna högvakten eller Frälsningsarmén. Och glöm inte att den ryska planläggningen räknar med fyra scenarion: storskaligt krig med USA, regionala krig som med Nato, sen lokala krig typ Georgien. Till det kommer väpnade konflikter. Och Putin verkar ju fast besluten att återupprätta Ryssland som en stormakt. Sovjetunionens fall har han beskrivit som en geo­politisk katastrof. – Fan vad ni verkar dystra. Jojje, mikrobiologen från Göteborg, kom fram till oss. Sitter ni och saknar skolan? Han skrattade och slog sig ner i en av de djupa fåtöljerna. Först hade jag inte känt igen honom med skägget han odlat sen sist. – Generalen är rädd för att Putin ska anfalla med atombomber, Leif Carlson log. – Det verkar lite spekulativt, sa Jojje. Jag tror knappast att han vill starta ett nytt världskrig. Nej. Det finns andra faror än krigiska ryska generaler. – Som till exempel? Hans Hedberg såg på honom genom de guldbågade glasögonen. – Miljön förstås. Närmiljön, inte minst om vi tittar på Ryssland. Vet ni att Kaliningrad släpper ut hela sitt avlopp, orenat, i Östersjön? All skit dom har! Sverige har bidragit med många miljoner till ett reningsverk. Men ingenting händer. Östersjön är faktiskt ett av våra största miljöproblem i närområdet. 17


– Kina är väl ännu värre? sköt Prosten, Lasse Karlström, in och satte sig vid vårt bord. Han sken av glad välvilja och hade börjat få en biskoplig rondör. Men bakom den fryntliga fram­ toningen dolde sig ett skarpt intellekt. – Ja, men på avstånd från våra badvatten och fiskbestånd. Vi släcker ner lampor och cyklar, källsorterar, medan Kina öppnar två nya kolkraftverk i veckan och i Peking kan man knappast andas in luften. 1,3 miljarder kineser producerar 8 ton koldioxid per person och år. Om vi inte tar ett grepp på den internatio­ nella situationen, glöm inte Indien och Afrika, så kan vi släcka ner hela Sverige och stänga av alla värmeledningar, dricka ­vatten och gå barfota utan bilar och det skulle ändå knappast märkas i den globala miljön. Jag såg på Jojje. Han var sig lik. Alltid engagerad, påläst. ­Redan i skolan brann han för olika ”stora” frågor. Mänskliga rättigheter, nedrustning och som nu, miljön. Det var roligt med eldsjälar, tänkte jag. Inte minst i vårt slätstrukna, oengagerade mellanmjölksamhälle där pengar och karriär skymde andra värden. – Här sitter vi och talar om Rysslands kärnvapen, Östersjöns nedskitning och den globala miljöförstöringen, sa Prosten. Jag har fan i mig kommit för att träffa gamla kompisar och prata skit om lärarna. Han skrattade. Skål grabbar. Vem börjar? – Vi måste tanka först, Leif Carlson reste sig. Jag känner för en konjak. Det lär vara bra för matsmältningen. Det finns ett drinkbord borta vid dörren. – Jag följer med, sa Hans Hedberg. Du har säkert rätt. – Det låter som en utmärkt idé, men jag är törstig. Tar en gin och tonic i stället. Jojje Palmgren och Lasse Karlström följde efter dem. Göte Krona och jag blev kvar. – Leif är en ful fisk, sa han och såg efter dem där de stod 18


framme vid dörren. Men det var han ju redan i skolan. Blev alltid inblandad i all möjlig jävelskap. – Du menar att Fisken är en ännu fulare fisk i dag? Jag log mot honom. – Det kanske man kan säga. Han simmar i alla fall i djupare vatten. Och farligare. – Hurdå menar du? – Jag var ju chef för Must i flera år och där får man ju inblick i både det ena och det andra. – Den militära underrättelsetjänsten? – Precis. – Skulle Leif vara nån sorts spion? Göte skrattade. – Knappast, riktigt så illa är det inte, men han har andra strängar på sin lyra. – Som till exempel? – Sekretess, sekretess. Jag kan bara säga att han har blivit rik och det har inte berott på att han har satt in lönen på banken. Nej, han var med och tog för sig på Jeltsins och andras stora kalas. Ryska posten kom med påsar till honom också. Och han var ju inte ensam. En av hans affärskompajoner i oljebranschen kommer från Ukraina och bor i London. I hans påse finns säkert över hundra miljarder. Det är Rysslands naturtillgångar som fyllt på. – Det var ju roligt att det gått bra för en del av oss, konstaterade jag. Lärarna kanske hade behandlat Leif med större respekt om dom visste hur det skulle gå för honom. – Precis. Fisken kan köpa hela skolan och avskeda alla lärare om han får lust. Men han gör det inte och av ett gott skäl. – Sentimentalitet? Göte skrattade igen. – Inte alls. Men det finns inga pengar i en sån affär. Nej, om 19


du ursäktar så följer jag killarnas exempel. Gratängen var salt och jag känner också för en G&T. Han reste sig och gick. Jag satt kvar och tänkte på vad han berättat om Leif Carlson. Att Fisken blivit en ännu fulare fisk. Men det kanske låg avundsjuka i botten, den kungliga svenska avundsjukan. Att inte bara lyckas i livet utan också bli mångmiljonär medförde väl inte alltid att man blev populär bland mindre framgångsrika gamla vänner. Då kom Leif tillbaka med en stor konjakskupa i handen. Och den var rejält fylld. Inte något bottenskvalp. Han sjönk ner i ­fåtöljen bredvid mig. – Det var nån som sa att du var en sorts privatdetektiv. Han skrattade. Kan det vara möjligt? – Inte alls. Jag har bara varit inblandad i nåt mordfall och det hade dom väl läst om. Nej, jag är en enkel antikhandlare i ­Gamla stan. Det får räcka för mina ambitioner. Han såg allvarligt på mig, smuttade på sin konjak. – Jag har problem, sa han sedan. Och du kanske kan hjälpa mig. – Det tror jag knappast. Jag rör mig inte i dina finansiella ­sfärer. – Jag vill inte gå in på det här, han såg mot de andra som kom tillbaka med sina glas. Var kan jag få tag på dig? – Jag vet inte vad det skulle tjäna till, men du är alltid välkommen till min affär på Köpmangatan. Jag tog fram min plånbok, drog ut ett kort och gav honom. – Där finns adress, mejl och telefonnummer. Allt du behöver. Jag log mot honom. Men han log inte tillbaka. Så kom de andra från baren med sina glas. Skratt och gamla skolminnen. Kvällen blev lång men jag var en av de första att gå. Dagen hade varit fullmatad och jag var trött.

20


Efteråt tänkte jag på att det var två händelser som ingen tagit upp, inte pratat om. Var det en tyst, undermedveten överenskommelse? Flickan som våldtogs och mördades natten efter vår studentexamen och mordet tio år senare på vår klasskamrat. Men jag blev handgripligen påmind om det när jag gick till mitt hotell efter middagen. På Drottninggatan stötte jag ihop med en man jag vagt kände igen. – Johan Homan, eller hur? Det var länge sen. Han log ett snabbt leende. Lång och smal, mörkt hår och intensiva ögon. – Jag har varit på studentjubileum, sa jag. – Jag vet, har hört talas om det. Och det var ju min bror också den gången, förra jubileet, när han mördades. Olle Granlund. Jag är hans bror, Nils. Jag gick ju några klasser under er. – Jag kommer ihåg dig. Ja, det var verkligen tragiskt. Olle hade ju varit misstänkt för att vara KGB-agent också. Men det var han inte. – Jag vet, men dom trodde det. Och jag vet också vem som mördade Carin. Det var inte som jag sa den gången när jag ­talade med dig, men nu vet jag. Mycket mer än jag berättade för dig då, och nån ska få betala. Hej, och han försvann lika fort som han dykt upp. Jag såg efter honom när han med snabba steg försvann i folkmängden, gick bort mot Nikolaikyrkan. Jag fick en känsla av att han väntat på mig, känt ett behov att berätta för någon som varit med. Hade han hört talas om vårt jubileum? Örebro är ju en liten stad där alla väl känner alla.

21


9789146225355  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you