Page 1

MALIN

IN L L WO

EN MAMMA B LI R TI LL

FÖR ALLA SOM LÄNGTAR, VÄNTAR OCH SKA FÖDA EN BEBIS.

Wahlström & Widstrand


Wahlström & Widstrand www.wwd.se Omslag: Sofia Scheutz Design Foto: © Lina Alriksson, Elin Wollin (bebis) Copyright © Malin Wollin 2014 Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014 ISBN 978-91-46-22530-0


innehåll f öror d  

7

FÖRE

jag v i l l h a e n be bi s ! 

13 jag   16

11

m i n l ä ng ta n   han och

18

h jä l p, v i m å s t e s ät ta b o !  nä r de t ta r t i d  

21

nä r de t i n t e f u nge r a r   äg gl o s s n i ng  

29

25

UNDER

GRAVID!  33 45 de n f ör s ta t i de n   47 k roppe n   63 gr av i d ga r de robe n   74 du o c h jag   79

jag ä r

i m i n fa n ta si  

de n s e na r e de l e n av gr av i di t e t e n  

85

de t dä r m a n köpe r

i n na n be bi s e n kom m e r : 

u lt r a l j u d  

108

va r r ä dd om m age n   s y s kon  

112

va d s k a v i få ? 

110

114

e ge n h ä r d ä r k ä r l e k vä r d  

118 gå r !  121

101

116

bb - vä s k a n   vat t n e t

k a n jag s ät ta igå ng

f ör l o s s n i nge n på e ge n h a n d ? 

125

h u r s k a jag k u n na

  v e ta nä r de t ä r dag s ?  127 HERREGUD, n u ä r de t dag s .

på r i k t ig t ! 

128


f öda f ör t i dig t . f ör s ta f ör l o s s n i nge n  

130 137

f öda på b orta pl a n . a n dr a f ör l o s s n i nge n  

145

f öda s na bb t . t r e d j e f ör l o s s n i nge n   de t ta ä r m i n s t u n d  

148

DET SVARTA KAPITLET

mör k r e t  

161

de t f ör s ta m i s s fa l l e t  

163 2011  170 s e n t m i s s fa l l   175 ok t obe r 2011  193 nov e m be r 2011  197

161

m i s s e d a b ort ion   maj

at t ä n n u e n gå ng vä n ta sig d öde n  

200

nä r de t i n t e bl i r s om m a n tä n k t sig .

fjä r de f ör l o s s n i nge n  

EFTER

jag ä r e n m a m m a ! 

203

211

de t l ig ge r e t t vä l dig t l i t e t

b a r n öv e r a l l a m i na brö s t  

221

de t k a n va r a fa r l ig t at t f öda b a r n   k roppe n e f t e r åt  

232

jag v i l l h a de n dä r t i de n t i l l b a k a  

228 236

s ö ta s a k e r n y f ödda be bi s a r g ör

s om g ör l i v e t h ä r l iga r e at t l e va  

238


”The most radical thing to do is to love someone who loves you.” Ola Salo In Lust We Trust

f öror d Jag är ingen expert. Jag är inte bäst på graviditet och förlossning och bebis. Jag är inte landets mest lärda. Jag är inte bäst i stan. Jag är förmodligen inte ens bäst på min gata. Möjligen är jag bäst i mitt hus på att föda barn, men så fort jag kliver ut i världen är jag omringad av folk som har gjort det jag har gjort. Jag är ingen allsmäktig allvetare bara för att jag har gjort något som miljarder kvinnor har gjort före mig. När jag tänker efter är det förvånansvärt lite jag vet med tanke på hur många barn jag har fött. Jag har glömt hälften och resten har jag förträngt. Men jag har ändå fyra barn och något har jag väl plockat upp på vägen. Jag har grävt djupt inom mig själv, jag har gått ner i hjärtats minnesarkiv och kommit upp med en bunt papper och pärmar. Jag har blåst bort damm och öppnat. Jag har sorterat och ordnat, gråtit och mints. (Googlat böja + minnas har jag också gjort.) För din skull har jag gjort detta. Sedan har jag förpackat alltsammans i dessa kärleksfulla sidor som jag hoppas ska ge dig det du behöver under denna den mest fantastiska tiden i ditt liv. Men mer än detta, jag vill att min bok ska vara din bästa vän. 7


Blygsamt så det förslår. Mycket i den här boken osar av sensmoralen: Också detta skall passera min pattsvettiga medsyster. Och det ska det. Det ska sannerligen passera, både det som är fantastiskt och det som är svårt. Och inte bara passera, det lär passera fort. Och sedan står du där som ett stackars borttappat barn i ett dammoln vid vägkanten och undrar vart alla tog vägen och vad som hände med tiden. Om jag finge bjuda dig ett enda ledord i graviditeten och i livet så är det detta: Var snäll mot dig själv. Var snäll mot dig själv. Lyssna på allt som alla har att säga men lyssna mest på dig själv. Var inte rädd men var rädd om dig. Ta hand om dig. Stå på dig. Den här boken handlar väldigt lite om det där älskade lilla skruttet i magen och väldigt mycket om henne som bär på det. Mamman. Det här är min bok. Mammas bok. Vidare så är detta inte en handbok, det finns inga sanningar och kanske känner du inte alls igen dig i mina beskrivningar. Det beror på att det likt snöflingorna på vinterhimlen inte finns två likadana graviditeter, två likadana förlossningar. Mycket med graviditet och förlossning kan vara jobbigt och smärtsamt och oroligt. Men mycket kan vara så fantastiskt, så roligt, så otroligt. Som det största äventyr du någonsin kunnat ge dig ut på. Jag vill ge dig allt detta. Både det som är hårt och svårt och det som är underbart. Så gå ut och var stolt. Malla dig med magen. Njut när du vill njuta och tjut när du vill tjuta. För en sak vet jag alldeles säkert: Det är modigt att våga bli mamma.


FÖRE


jag v i l l h a e n be bi s ! Så här är det med bebistanken: När den väl är född är den omöjlig att få bort. Som en blåbärsfläck som har torkat in i hundra år. Likt en treåring som har fått glass på hjärnan så är bebistanken sedan barnfröet slagit rot i hjärna och hjärta ett evigt mantra. Om du till exempel väldigt gärna vill ha en röd sportbil och sedan inser att det är alldeles för dyrt och att du inte har ett garage och inte hinner ta körkort, då kan du gå vidare och tänka att du kan köpa en sportbil i ett annat liv. Eller att du kan fylla din tid med något annat än att fara runt med håret på ända i en klarröd Mazda Miata. Så fungerar det ingalunda med bebistanken. Bebistanken är strängt omöjlig att radera. Jag vill ha bebis, jag vill ha bebis, jag vill ha bebis, jag vill ha bebis. Och jag vill ha den NU. För en del låter mantrat lite gnälligt och envist från någonstans i bakgrunden, lite halvkvävt som från under en kudde. För andra är det en överdimensionerad afrikansk bongotrumma som någon slår på dygnet runt och som skingrar alla andra tankar. Som rent av kan göra att livet och allt det andra som pågår känns lite meningslöst. Vissa kallar det en biologisk klocka men jag vet inte jag. Jag tror på ett bebissug som inte är kopplat till någon tid, ålder eller plats i livet. 11


Jag tror på KÄRLEK PANG OCH BOM. JAG VILL HA EN BEBIS MED DIG. Jag tror på runda magar som smittar. Jag tror på mammaskapets heliga lockelse. Jag tror på yttre tryck och förväntningar. Jag tror att det kan räcka med en lånad bebis som vilar i famnen i fem minuter. Jag tror att det räcker med en bild i en tidning. Det krävs så lite för att ställa till det så mycket. Genom åren har jag fått hundratals mejl från tjejer som vill starta familj men inte vet om de är redo. De är oftast unga, mellan arton och tjugofem. De pluggar. De har ingen fast inkomst. De har en liten lägenhet där de äter makaroner direkt ur grytan och kryddar med Trocomare. De har en kille som tycker att de ska vänta. Men de längtar ihjäl sig. Nu vill de veta hur jag gjorde. Vad har jag för råd att ge? Hur ska de göra? Jag har svarat dem samma sak allihop: Du blir aldrig redo. Se bara till att ni är två om det. En man vill bli lurad in i föräldraskapet lika lite som en kvinna vill det. Med det sagt så är allt övrigt tillåtet i krig och kärlek och bebis. Du kan ha ett stort nyrenoverat hus med vit tvättstuga och maskiner från Miele och en sån där plastmatta från Pappelina som är beige med vita blommor. Du kan ha bästa utbildningen och tryggaste jobbet. Du kan ha sparkonto, pensionsförsäkring och ett buffertkonto för oförutsedda utgifter. Du kan ha läst alla böcker i ämnet. Du kan känna tusen bebisar och ha tvättat deras bruna baksidor och hört dem skrika aldrig så högt. Och ändå kommer du aldrig förstå hur denna person kan vända på hela ditt liv. Varför två öppna ögon som klipper i nattmörkret 12


på en våt fläck av gud vet vad kan styra hela din tillvaro. Du kan aldrig i förväg veta vad detta trekilospaket kan ställa till med. Ingen har någonsin varit redo. Märk väl att en del är lite mindre redo på den glidande skala som sträcker sig mellan Oj, ska vi ha barn? till HJÄLP VI SKA FÅ EN BEBIS, JAG FLYR TILL KONGO. Jag har rått de allra flesta att bara köra, bara göra. Det brukar lösa sig och gör det inte det så löser det sig ändå. Har du hittat en underbar person som vill ha barn med dig är du redan halvvägs in i lyckan. Många av mejlen till mig har handlat om unga tjejer som är mitt uppe i en utbildning och hur ska det gå med allt? Ja, hur ska det egentligen gå med allt? Visst kan man vara tillsammans många år och det är säkert det kloka och vuxna att göra. Men vet man så vet man. Så låt inte saker som tid och rum och fast jobb stå i vägen för dig och din bebisdröm. Bara gör. En bebis. Ingen kommer någonsin tacka dig för att du väntade med barn tills du hade hus med källare, en vettig bil och ett ordnat arbete. Ingen. Inte staten, inte din mamma, ingen.

m i n l ä ngta n Hela mitt liv samma sak: Jag vill ha något och jag vill ha det nu. Helst vill jag ha det igår men om inte det går så vill jag alltså ha det nu. 13


När jag var tio år: Jag vill ha en hamster! Men herregud, så tråkigt att ha en hamster. Det var ju bara en liten hårboll med två små ögon som man knappt såg under luggen. Den bara gömde sig inne i sitt hus och sprätte demonstrativt ut spån på golvet när den blev tilltalad. Den enda gången det brände till var när jag klämde den stackaren medan jag rengjorde buren. Han fastnade med huvudet mellan burens botten och gallret i ett desperat flyktförsök. Han var lika nöjd med att vara hamster som jag var med att ha en. När jag var tretton år: Jag vill ha en hund! Vi fick adoptera en vuxen välartad hund från en familj som inte hade tid med honom. Men herregud, så tråkigt att ha en hund. Det var ju bara kul den där första promenaden med koppel när jag och min syster låtsades att vi bodde i stan och hade en hund. För så fort vi kom tillbaka från den där promenaden upptäckte vi att vi fortfarande bodde på landet, med den enda skillnaden att vi nu hade en hund och bodde på landet. Tiggde och dreglade och juckade gjorde han också. Och ibland, jag var aldrig beredd, satt han bara där som om det regnade med sin rosa lilla glansiga penis utanför kroppen. Jag tyckte att han kunde fälla in den och lämna mig ifred. Jag kanske inte borde ha djur vid närmare eftertanke. Men barn. Å, dessa barn. Mina föräldrar envisades med att vara en tvåbarnsfamilj, vilket innebar att det bara var jag och min brådmogna syster som är blott tre och ett halvt år yngre. Aldrig kunde jag bära henne som min egen bebis, hon var alltid för stor (och stark i vilja och armar). Bestämma över henne fick jag inte heller göra. Men som jag försökte. Jag längtade efter fler småsyskon men det var stopp. Jag 14


minns att mitt sista desperata försök bestod i ett förslag som gick ut på att mamma och pappa skulle åka och hämta ett kloak­ barn i Rumänien när jag var sexton år. En liten bebis att älska och vårda. Eller en rumänsk storebror som kunde hjälpa pappa att ta upp näten eftersom vi andra tyckte att det var så dödens tråkigt. En storebror att stå upp för mig, att överbeskydda mig. Eller varför inte både en bebis och en storebror. ”Det blir mysigt!” sa jag. ”Jag ska fundera på det”, lovade mamma. Jag kan inte vara säker men jag tror att hon ljög. Så jag längtade och längtade och höll mig nära mina småkusiner som jag barnvaktade så ofta jag fick. Tjugo kronor i timmen fick jag men jag hade gjort det gratis. Jag bar runt dem på höften och lekte vuxen, badade dem i badkaret och fredagsmös med ostbågar och popcorn. Jag avundades min klasskamrat som hade fyra syskon. Två som var små och två som var så stora att de hade egna bebisar. Hon hade syskonbebisar! I min väns hus fanns det alltid barn i alla hörn, man hittade dem överallt. Hemma hos mig var det bara vi och en hund med rosa penis. Ibland var det kalas och då kom det tanter och farbröder. Jag ville att det skulle vara liv! Jag ville att det skulle springas omkring! Jag ville att det skulle sitta många barn runt bordet och peta bland sina morotsstavar. Kaos i hallen med många vantar och fodrade gummistövlar. Jag tänkte att jag ville bli en mamma som ”körde tvättar hela tiden”. Nu är jag en sådan mamma. En mamma som sliter ut tvättmaskiner. Det lilla barnet som var jag gick sommarens grusgång fram mot ladugårdsplanen och kastade småstenar upp mot himlen som landade på handryggen. 15


Hur många barn får jag när jag blir stor? Blev det mindre än fem så diskvalificerades den omgången och så höll jag på tills många barnstenar låg kvar.

h a n o c h jag Jag träffade Joachim i en rökig etta den 26 februari 2001. Jag rökte under fläkten, drack vin och dansade ohämmat trots att det var ont om kvadratmeter. Jag ställde mig framför tre främmande killar i soffan och dansade till Titiyos Come along och kände mig som Beyoncé men dansen påminde förmodligen lite mer om någon som stod på ett strömförande golv. En av killarna i soffan hette Joachim. Han var ju intressant, tänkte jag pillemariskt för mig själv. Veckan därpå åkte Joachim på träningsläger till Spanien och jag spanade lite försiktigt efter honom på stadens mesta innenattklubb. (Trots att jag ju visste att han befann sig i södra delen av Europa. Trängtande trög var jag.) Den 10 mars var han tillbaka i stan och då hånglade jag upp honom medelst en FULL FRONTAL ATTACK NO MERCY bland krossade ölglas på dansgolvet. Jag bara tog honom. Och så var han min. Män är så lätta. Det var något med honom som inte lät sig formuleras. Det var något … bra. Jag antar att jag bara visste. Fast det visste jag ju inte då. Att jag visste alltså. Det är först nu, med facit i hand, som jag vet att jag visste. Jag plockade honom när han var i sin ungdoms vackraste vår. Joachim var ett blomstrande japanskt körsbärsträd och jag var, om jag blundar hårt och önsketänker lite, en ung vacker japansk kvinna som dansade runt bland de virvlande blombladen och var fantastisk. Sanningen är väl den att jag var en skövlande bulldozer som körde över det där vackra 16


trädet tills det bara fanns en sorglig rotvälta kvar. Det enda som var japanskt med mig var Onakan jag åt till frukost. Men det gjorde inget! Joachim var nämligen min första riktiga äkta pojkvän, jag visste inte bättre. Och han älskade mig ändå. Trots att jag var jobbig och oprövad. Han älskade mig som bara en rotvälta kan älska sin japanska blomsterflicka. Jag var tjugotvå år men hade väntat i hundra år på den rätta killen, han som hade allt. Som var snygg och snäll och sexig och smart och rolig och trevlig och gjorde som jag sa (nåja). Från väntande trängtande längtande singel, övertygad om att jag skulle döden dö ensam i en välvårdad lägenhet saknad av ingen samt uppäten av katter, till trånande flickvän genom ett magiskt trollslag. Nu har jag väntat länge nog! bestämde jag mig för och deklarerade att jag ville ha barn. Efter en vecka. Det är så märkligt att Joachim inte tog sitt ena väldigt långa ben väldigt långt före det andra och försvann väldigt långt därifrån utan att se tillbaka. Men han försvann inte. Han kanske inte gjorde ett kärleksbarn med mig där och då på golvet, men ett år senare blev jag gravid. Så vi kan väl kalla det en slags kompromiss (med inslag av ultimatum, gråt, tandagnisslan, tjat och allmänt desperat beteende). Jag var nu tjugotre år men fortfarande så otroligt naiv. Jag var så rysligt kär och ville bara ha en liten fet bebis så att lyckan kunde bli komplett. Joachim var, ska vi säga, oerhört tveksam (för att uttrycka saken oerhört milt). Han tyckte att vi skulle vänta och vänta och vänta. Men likt den vilda bebin i Eva Erikssons älskade bok från 1980 så kände jag så här: 17


”Att vänta är det värsta bebin vet, han tycker fem minuter är en evighet.” Sedan säger vilda bebin så här: ”Jag vill ha en hund och jag vill ha den nu och får jag ingen hund så vill jag ha en häst.” Det där sista stämmer inte. Jag ville inte ha en hund och jag ville inte ha en häst och jag ville absolut inte ha ännu en självmordsbenägen hamster. Så vi gjorde ett litet barn. Och aldrig att jag har ångrat mig. Stenarna på handen ligger kvar.

h jä l p, v i m å st e sät ta b o ! Den som spred ut att ett barn kostar en miljon kronor fram tills dess att barnet fyller arton borde ställas inför krigstribunalen i Haag för brott mot mänskligheten. För är det några som suger i sig information bildligt, bokstavligt och utan vidare granskning så är det gravida och vem har en miljon kronor? En man som hör att ett barn kostar en miljon kronor kan drabbas av akut penisdöd, den kan vissna och ramla av. Självklart måste det inte kosta en miljon kronor att föda upp ett människobarn. Många kvinnor tänker så här när de blivit gravida: Vi ska få en bebis! Å, vad den kommer vara gullig! Jag ska köpa små bodys! Å! Många män tänker så här när de ska bli pappor: VAR SKA VI BO? samt: VI MÅSTE BYTA BIL. Man måste inte byta bil, man måste inte ens ha en bil, men det är bäst att låta honom hålla på, män och deras billetande är medfött i dna-molekylen. Detta enligt en färsk undersökning 18


som jag just hittade på för att på så sätt få rätt fort. Och bostaden sedan. Man kan bo i princip var som helst det första året. Kanske inte under en bro, men bebisar vet ingenting om utrymme, läge och annan lyx. Skulle jag ge ett enda tips, så är det väl att bo kvar billigt det första året och spara pengar (till den där miljonen). Hösten 2003 såg vår husekvation ut så här: Trettio visningar + Tio budgivningar = Noll hus. Tillsammans med vår ettåring bodde vi i vår första gemensamma lägenhet som var en skrytvåning om åttiofyra kvadratmeter. Eller skryt och skryt, vi hade inte ens en sån där ismaskin i kylskåpsdörren, men den var skrytsam på det sättet att den var vansinnigt snygg med evighetsdjupa fönsternischer (där man kunde sitta uppkrupen med en bok vilket vi givetvis aldrig gjorde) och samtidigt så ohyggligt opraktisk. Planlösningen var öppen; hallen var liten, sovrum ett och två låg långt ifrån varandra och badrummet låg en mil från det stora sovrummet, vilket gjorde att jag varje morgon sprang naken med brösten i mina kupade händer genom hela lägenheten. Som en dränkt afghanhund rantade jag sedan tillbaka medan grannarna mittemot genom ett smutsigt fönster fick sin dagliga dos av bar samt rysligt rask röv. Så här kan vi inte bo! tänkte vi. Vi måste ha ett hus! tänkte vi. Detta var naturligtvis fel på båda punkter. Men paniken tilltog och husletandet intensifierades. Hus nummer fjorton i ordningen var ett lagom hus i ett lagom område med lagom mycket utspekad kattsand och smutsiga kalsonger på badrumsgolvet. Mitt i den hetsiga processen åkte Joachim på träningsläger i Spanien och jag var den som skulle sköta budgivningen i den händelse det blev en sådan. 19


Det blev det. Och de andra svinen bara bjöd och bjöd. Vi hade tydligen hamnat i ett fastighetsdrama med människor som hade bottenlösa pengafickor och trots att de verkade vara mångmiljonärer så ville de absolut ha ett hus med kattsand och använda underkläder. Jag ringde rakt in i Joachim sydliga bortovaro och vädjade, kunde vi inte lägga bara liiite till? Joachim sa nej. Sabla manssvin. Alla omkring mig var svin och jag borde ha fejkat: ”Vad sa du, Joachim, jag hör inte, du försvinner, sa du bjud MER?” Istället lät jag Joachims förstånd råda och någon annan fick kattsandshuset. Jag grät och tröståt sura nappar och drömmen om ett vackert hem i villa dunstade i horisonten och trillade ner där solen försvinner. Jag längtade så intensivt efter tvättstuga och trädgård. (Det har tagit mig nio år att hata tvättstuga och trädgård. Jag trodde att tvättstuga och trädgård skulle göra mig oberoende, men jag är lika fri som en burhöna med gallermönster i röven.) Så en gulröd oktoberdag lyckades vi vinna budgivningen på ett fult tråkigt hus med ”potential”. Potential är för övrigt ett ord som nästan uteslutande används i hussammanhang, och då i synnerhet när man köper ett hus som är fult helt enkelt därför att man inte har råd med ett som är snyggt. För vilket hus har inte potential? En koja byggd av pinnar i skogen har ju också potential. Med bygglov, fantasi och tre miljoner kan den ju bli hur fin som helst. Så vi köpte oss ett hus. Vi gav 1 425 000 kronor för en solblekt skolåda från 1966 och villkoret för att lägga den summan var att vi skulle vänta med allt: inget nytt kök, inget nytt badrum. Allt skulle få vänta och pengar skulle sparas på ett ansvarsfullt sätt. En kvart efter 20


inflyttning började vi dock renovera så att spetorna for och grälen haglade. Valborgsmässohelgen 2004 fick vi äntligen nycklarna i handen och helvetet kunde börja. Sa jag helvetet? Jag menade naturligtvis äventyret. Det äventyrliga hushelvetet. Vid det här laget var jag höggravid med andra barnet och det första barnet badade balja i vårsolen på altanen som var belamrad med flyttkartonger och skräp. Så började det. 125 + 125 kvadratmeter yta att leva på, bråka om, städa upp. Egen bakteriehärd är guld värd, tänkte jag för mig själv och gick upp ett kilo till av ren förskräckelse.

nä r de t ta r t i d Om den vilda bebin tyckte att fem minuter är en evighet så hoppas jag att han inte växte upp till en vuxen barnlängtande individ som måste vänta omänskligt länge på en egen bebis. För i de ofrivilligt barnlösas land kan man nämligen få vänta i fem miljoner minuter. Att längta efter en bebis är att vänta på julafton i hundra år och det är djupt opraktiskt i de fall där bebisen tar god tid, i vissa fall evigheten, på sig att komma. När jag väl lagt en beskyddande hand över magen där mitt fantasifoster, i dubbel bemärkelse, väntar på att få födas fram och läggas på mitt bröst så är det spritt språngande ogörligt att gå tillbaka. Jag har hamnat i en återvändsgränd och i den gränden står en nyinköpt vagn bäddad med små rena vita lakan. Kanske är du den som står bredvid. Kanske är du den som ser ett par i din omgivning flytta ihop, gifta sig, boa sig och lägga 21


år till år. De är över 30, de har ordnad ekonomi. Varför händer ingenting? Vill de inte ha barn? Så kan det ju givetvis vara. Eller så vill de som de allra flesta väldigt gärna bli föräldrar. Så försök inte vara politisk korrekt och utgå ifrån att de vill göra karriär först eller att de inte vill ha barn. För det är så väldigt politiskt korrekt att säga så: ”Alla vill faktiskt inte ha barn”, och så ska man vara en så väldigt god människa som förstår. Men de allra allra flesta vill ha barn. Så utgå för säkerhets skull ifrån att de väldigt gärna vill bilda familj men att det inte fungerar, och ta sedan hänsyn till det. Men fråga dem inte. Fråga dem aldrig. För tänk så ont det måste göra. Varje gång någon frågar. Som en långtidsarbetslös som varje dag, på torget, på Ica, på bussen, på stan, på kalaset måste uthärda frågan: ”Har du fått något jobb än?” ”Nej, det har jag inte och nu ska jag gå till arbetsförmedlingen och sitta vid den där maskinen med fingret på den där bollen som är en muspekare och sedan ska jag gå hem och titta på dagteve och vänta på att få komma på en intervju som jag aldrig blir kallad till men TACKAR som frågar.” Så säger man säkert inte. Och så säger säkert ingen barnlös heller. Istället uppfinner man den ena anledningen efter den andra. Och varje ny fråga ett nederlag, ett jätteslag, i magen. Varje ”vänlig undran” en påminnelse om vad man inte har. Och så måste de ljuga. För om någon på stan frågar så svarar man inte: ”Jo, vi har försökt i fyra år men det enda jag har fått är mens. Fyrtioåtta mensar har jag fått, herregud, så mycket mens det finns när man tänker efter, tänk om man hällde all mens i en tunna.” 22


Så säger man ju inte. Det blir så mensigt och genant. Fråga aldrig aldrig. Ingen barnlös saknar någonsin frågan om de är gravida. Och visst kan det vara så att det står en stor ickegravid elefant i rummet, men så låt den stå där. Prata inte om elefanten för den blir så ledsen. Så här tänker jag att det rasar inom en barnlös: HÄNDER DET NÅGOT SÅ SÄGER JAG NOG FAN TILL, ERA JÄVLAR. SLUTA FRÅGA MIG, OCH DU DIN NYFIKNE JÄVEL, DU SKA BLI DEN FÖRSTA ATT VETA. JAG SKA RINGA DIG INNAN JAG RINGER MIN JÄVLA MAMMA. FÖR DET VERKAR JU VARA SÅ FÖRBANNAT VIKTIGT FÖR DIG DETTA. Å andra sidan: Om du står bredvid, väldigt nära, om det är din syster, din allra bästa vän. Då ska du fråga. På det där försiktiga sättet. På det ömtåliga sättet. Treva, treva, treva och backa vid eventuellt frätande svar som betyder försvinn. Vi gör ju så när vi älskar och bryr oss om, vi ställer obekväma frågor. Det är vår ynnest men också vår skyldighet. Det kan ju faktiskt vara så att de har tänkt vänta med barn. Men var ändå beredd på tårar. Var beredd på att det är precis så som du tror. Och kanske finns det då ett uppdämt behov av att prata och ösa ur sig. Det finns inte alltid så mycket att säga. Men man kommer väldigt långt med att bara lyssna. Så gör det. Nyheter som de här bjuder kvällstidningarna på ibland: ”SÅ BLIR DU GRAVID!” ”Vill du ha en bebis? VI HAR TIPSEN SOM FUNGERAR!” ”20 bästa gravidknepen!” ”DÅ har du störst chans att bli GRAVID!” ”Maxa dina chanser att bli GRAVID redan I MORGON!” Om man har kämpat väldigt hårt och väldigt länge kan det 23


vara lätt att hålla sig för skratt när man ser kvällspressens rubriker. De flesta av oss vet ju vid det här laget att det allra bästa tipset är att ligga med varandra. Vi vet rätt hål, rätt håll, rätt hålltid och rätt hållning. Vi vet alla svaret på gåtan om hur man gör för att få en bebis. SÅ BLIR DU GRAVID! Genom att mamman och pappan ligger jättenära varandra och tycker om varandra jättemycket, så mycket att pappan stoppar in sin snopp i mammans snippa. Då har du störst chans att bli gravid! När mamman har ägglossning. Detta sker en gång varje månad någonstans mellan mens och mens. Vi vet allt vi behöver veta. Utöver allt vi behöver veta så vet vi lite till. Vi vet exempelvis att man inte ska röka, inte dricka, inte stressa, inte vara farligt fet, inte vara farligt smal, inte ha oregelbunden mens, inte vara jättegammal, inte äta onyttigt och männen ska helst inte basta. Om man har försökt bli gravid i över ett år och ingenting har hänt är rådet ”låt bli att stressa” ett exempel på ”onödig information”. Som att gå fram till någon på gatan som har snubblat och spillt ut all sin mjölk och säga: ”Du måste se dig för när du går.” Stressen över att inte bli gravid tar över livet, men för att bli gravid måste du sluta stressa. Moment 22 i bebisfabriken. Om man har försökt bli gravid i över ett år ska man be om hjälp. Detta kan vara ett naturligt steg för en del, ett oladdat besök hos någon som kan erbjuda hjälp. För andra blir det oöverstigligt berg. Tänk om de säger att jag inte kan få barn? Tänk om de säger att det är fel på mig? På honom? Tänk om de säger att hans spermier är värdelösa? Tänk om min livmoder är rutten? Tänk om jag inte HAR en livmoder? Tänk om jag är TVÅKÖNAD? En del ser det som ett nederlag. Det kan vara svårt att erkänna 24


ens för sig själv att man har ett problem, att man är en av dem. Nästa månad blir jag säkert med barn. Nästa månad. Nästa månad. Nästa månad. Min vän var så inne i att tänka på nästa månad att hon inte insåg att alla de där månaderna hade blivit år. ”Herregud, vi har försökt i tre år”, utbrast hon plötsligt. Jag tycker man kan se det som att resan börjar där. Med det samtalet, det besöket. Jag skriver ner alla mina tankar. Även om resan många gånger varit väldigt kort så vill jag minnas känslan, för den lär blekna. Jag skriver så att pennan glöder och handen värker. För när allt detta är över kan det vara skönt att gå tillbaka och se hur mycket det kostade att få den där bebisen. Och för det efterlängtade barnet kan det vara fint att få läsa om hur det var när hon kom, men kanske då i en något reviderad upplaga.

nä r de t i n t e f u nge r a r De flesta har tänkt tanken någon gång: Tänk om jag är en av dem? Tänk om jag är en sådan kvinna. En sådan som inte kan bli med barn. Det kanske är jag som är kvinnan i statistiken? Tänk om jag har en man som inte har några spermier, som de i dokumentären på teve. Man läser att vart tionde par är ofrivilligt barnlösa och undrar: Är det vi? Någon måste det ju vara och alla vi känner har barn. 25

9789146225300  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you