9789146225225

Denna Bok tillhör Mary Jones.

Gåva från Dolores Silver, Herrens år 17–

Blå huset, Bonneau, Hispaniola, 13:e januari i Herrens år 17–

Silver är död.

Han dog i morse, strax före gryningen. Moman gri, som Do­ lores brukar kalla den. Gri, det är ett grymt ord, som om det beskrev en smärta och inte en färg. Och nu Silvers död, i just den stunden som jag redan fruktade. Varför? Kanske för att den är den värsta, var man än befinner sej på jorden.

Jag lämnade dom ensamma när jag förstod att det var dags. Vi vakade hela natten, jag & Dolores. Och så Flint på sänggaveln, med blicken helt orörlig, som alltid, men hon satt med fjäder­ dräkten uppburrad och vred på huvudet och såg på honom, som om hon liksom vi lyssnade efter minsta ljud, minsta flämtning.

Och varför skulle hon inte?

Nej, jag vet inte hur jag ska skriva om det.

Jag reste mej och gick, blev stående här framför fönstret. Såg hur solen pressade sej upp ur havet, upp ur dimmorna, och jag såg hela den där förfärliga övergången mellan grått & ljust, mellan smutsig himmel och skinande varm brandgul och sen blå. Hur solen tvekar varje morgon, som om den övervägde att låta bli.

7

Och på samma sätt då: en mänskas andetag som tvekar och hejdas och saktar in och till slut alldeles upphör.

Och sen dess har jag inte vetat vad jag ska ta mej till med denna dag, så jag letade fram den här boken och satte mej här vid bor­ det och så skrev jag fast jag knappt kan, och fast jag skriver som en kratta säjer Dolores, men det verkade vara det enda att göra.

Nu har jag skrivit ner det.

8

15:e januari i Herrens år 17–

Han ska begravas i morgon. Hon har bestämt hur det ska ske, eller dom tillsammans kanske, och jag gör det hon ber mej om.

Kroppen skötte hon själv. Jag vet inte om jag kunnat göra nåt för att hjälpa henne. Är det det mest privata, eller Att jag nu skriver om honom som »kroppen«, fast han alldeles nyss varit Silver, varit vid liv. Nu är han inte vid liv och så snart som anden lämnat kroppen är den bara kött, bara hö, vad som nu var kvar av den.

Dolores tror inte på det där. Hennes tro är en annan, hon har sina Lwa och dom tycks vara överallt & liksom alltid, fast det låter konstigt när jag skriver det så här, också därför förvånade det mej att han ska begravas så ordentligt. Men inte hade jag tyckt om ifall vi grävt ner honom vart som helst, eller inte alls, eller stjälpt honom i havet, även om jag hört att det är precis vad man gör med sjömän & sjöfarare och på så vis skulle det kanske ha varit det rätta. Jag vet inte vad Silver själv skulle ha tyckt om att ligga på en riktig kyrkogård, men kanske pratade dom om det där. Han visste ju att han skulle dö, kanske hade dom tid.

9

16:e januari i Herrens år 17–

Vad ska jag skriva?

Det är redan kväll, bara min lampa brinner ännu. Huset är tyst. Just så tyst som det blivit nu på sistone.

Som jag grät idag trodde jag väl aldrig att jag skulle kunna gråta över nån. Men åh, över Silver grät jag som ett barn. Fak­ tiskt kände jag mej nog sån också, som den där gången när jag var ny hos dom och inte stort mer än en barnunge som Silver spände ögona i och sa »Nå, vad heter du då?«.

På nåt vis kom det över mej alltihop, så tydligt som om det hänt i förra veckan och inte för alla dessa år sen, och på en plats som nu är så avlägsen att det knappt går att begripa.

Jag grät ögona ur mej och kunde inte titta på Dolores och när jag till slut lyfte på huvudet och såg på henne stod hon där med ansiktet blankt & stelt, med tårarna forsande och munnen liksom förvriden. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Hemskt var det, och jag kunde inte se på henne mera.

10

20:e februari i Herrens år 17–

Jag vet inte vad jag ska ha dom här anteckningarna till. Inte kan jag läsa det jag skrivit hittills heller, jag bara lipar och det trycker över bröstet som om jag sprungit uppför alla backarna från stan.

Stilla går vi genom dagarna jag & Dolores. Sköter djuren, gör det som ska göras. Huset är tystare nu, rummen tycks större.

När vi passerar varandra hon och jag, när vi talar med varandra, när vi möter varandras blickar, så måste vi tänka på han som är borta.

Flint sitter mest på sin pinne i stora rummet, också hon mycket tystare än förr. Jag sätter in henne i buren på kvällarna, hänger över tyget. Byter hennes vatten, ger henne majs och frön. Och hon ser på mej med sina runda blanka ögon, vrider på huvudet för att fixera mej och jag stryker försiktigt med fingrarna över hennes huvud. »Ajan? Ajan?« säjer hon som en fråga och jag har inget svar.

Allt som nu ska påminna om honom!

11

Dolores rör sej på ett annat sätt, som om stegen var tyngre. Jag tänkte häromdan att sorgen är som nåt hon svalt, en tyngd hon bär omkring på.

Jag lagar mat till oss, det ger mej ro att stå i köket, att göra nåt jag kan, som hon lärt mej. Majsbröd gör jag & stekt fisk, starka såser som hon tycker om, kraftiga soppor med buljong av oxkött.

Men hon flyttar bara runt köttbitarna på tallriken, skär dom i mindre och än mindre bitar, får knappt i sej nåt.

Igår sa jag till henne: »Du måste äta!« Hon såg på mej och liksom ruskade av sej det där tysta, från­ varande. »Det smakar inte.« »Du måste.« Aningen om ett leende i hennes ansikte. Som om det roade henne att höra mej låta skarp och befallande. »Måste jag?« Jag nickade.

Och då åt hon verkligen, tugga efter tugga av det jag lagt på hennes tallrik. Jag såg att hon tuggade varje munfull länge, som om det växte i munnen på henne. Men hon fick i sej det till slut, drack vatten i djupa klunkar.

Hon har ställt hans krycka bredvid sitt altare där inne. Lutat den mot väggen, nu har den blivit ett med det där, hennes saker, hennes allra heligaste Det är underligt att se den stå där, den var så helt och hållet en del av honom, av den han var. Som en kroppsdel snarare än ett 12

hjälpmedel. Blanksliten av hans hand. Stoppningen och lädret upptill nött och format efter hans armhåla. Och nu står den där och har blivit ett ting bara. Ett föremål han efterlämnat, liksom dom andra sakerna: kläderna, hatten, bältet med pistolerna och hans stora kista.

13

23:e februari

Apelsinträdet utanför har bruna löv, hopkrullade och gulnade av torkan. Jorden dammar och smulas sönder och blåser in i huset, lägger sej över alla ting som en tunn gulaktig hinna. Det är ingen idé att damma eller torka.

Dolores kom ut i köket förut, stod och såg på mej med den där blicken som är likadan fortfarande. Som om ingen tid gått sen den där första dagen på Kikaren. Rätt in & rätt igenom, så känns det. »Skriver du?« Jag nickade men sa inget. »Vad?« »Inget.« »Äh! Man kan inte skriva och inte skriva nåt! Vad är det du skriver? Inte är det brev, det skulle jag väl veta. Inte har du nån att skriva brev till.« Hon såg på mej, skarpt och samtidigt lite roat, och jag rod­ nade men skakade på huvudet. »Berätta!« 14

Jag slog ut med armen. »Bara lite om Silver.« »Har du skrivit om Silver? Vad?« »Jag skrev om när han dog. Och begravningen. Jag var bedrö­ vad och det kändes lite bättre att skriva det.« »Om hans död?« Jag nickade. »Skriver du om vårt liv?« Jag ryckte på axlarna. »Det är inte … Jag har inte planerat nåt.« »Vad menar du med planerat?« »Jag har bara skrivit lite grann, när jag inte kunnat låta bli.

För att jag tänkte … och för att du gav mej den där boken. Men jag vet inte vad det är.« »Det är allt«, sa hon med ett tonfall jag inte begrep. »Allt, Mari.« Så såg hon på mej med den där skarpa blicken som jag fort­ farande kan frukta. »Du ska skriva alltihop«, sa hon. »Tout.« »Allt?« »Hela vårt liv. Berätta om det.« »Men jag vet inte allt!« »Nej. Men skriv det du vet. Det du sett & det som vi berättat.« Och jag ska min själ försöka göra det, nu försöker jag. Jag sätter ord efter ord i en lång rad, fast jag inte begriper hur det ska gå till. För det var nåt i hennes röst, nåt i blicken också som satte sej i mej. Det var allvar, på ett sätt som kanske ingenting varit 15

förut. Jo, livet & döden. Det var den sortens allvar, fast det kanske låter vansinnigt att uttrycka det så. Skulle det här som jag skriver kunna vara allvarligt?

Men jag ska försöka. Jag ska göra det.

Så här: Inte mer än tolv på det trettonde var jag när jag stod på deras tröskel i Bristol, utan stort hopp om annat svar än det jag redan fått en massa gånger. Jag hade vandrat in till stan för att min syster Anne sa »Gå!« och nu var jag där. Stan var stor, smutsig och bullrig. Den tycktes mej fylld av karlar & vagnar, höga ljud och starka kväljande lukter.

Jag gick från ställe till ställe i det kalla regnet, frågade om plats och blev synad och avfärdad av den ene efter den andre. Men till slut var det nån som sa, jag antar att det var av medlidande med den där sorgliga uppenbarelsen som var jag: »Men gå bortåt hamnen, tös, där behövs alltid folk.« Och det gjorde jag, och så knackade jag alltså på ännu en port.

Kikaren hette krogen, skylten var en stor mässingskikare som hängde i kedjor och gungade sakta.

Skulle jag ha gjort det ifall jag vetat vems port det var?

Liksom varenda unge kring Bristol visste jag förstås vem han var, eller åtminstone visste jag lika mycket eller snarare lika lite som alla andra. Rykten, skvaller, skrämselhistorier, öknamn. Han var nån man fruktade på ett obestämt sätt, eftersom ingen av alla dom där historierna och ryktena avslöjade vad det egentligen var som var så hemskt med honom. Bara nåt vagt hotfullt och främmande. Att han hade en negerhustru, att han varit sjöman 16

och kallades för Grillmästarn för att han varit med kannibalerna i Västindien och stekt mänskor över eld, att han var enbent och hade en tam fågel som kunde både tala och läsa innantill ur Bibeln som om den vore mänsklig. Såna saker.

Men det var inte Silver som öppnade, det var Dolores. Och inför hennes skarpa blick och mörka hud blev jag stående och stirrade som en stum. Säkert trodde hon att det var en idiot hon öppnat för. »Frun? Är ni föreståndare här?« fick jag ur mej till slut. »Vem skulle jag annars vara!« Det var tydligt att engelska inte var hennes modersmål, fast alla ord var rätt och ordningen riktig. Det fanns en mjuk ton i hennes språk av det där andra. Hennes röst var överraskande sträv, för det var nåt känsligt över hennes ansikte. Den under­ ligaste näsa jag sett, med vackra välvda näsvingar, en bred mun.

Hennes vita tänder som var alldeles hela & friska, hon var en av dom första vuxna jag sett som kunde le brett med alla tänderna i behåll.

Hon hade grå klänning med en sjal över axlarna och ett ran­ digt förkläde, det minns jag. Också det stirrade jag på, som om hon borde ha varit klädd på nåt annat sätt. »Förlåt frun!« sa jag. »Det är inte precis första gången som en mager flickstackare står på min tröskel och ber om en plats«, sa hon och synade mej. »Och du är verkligen en av dom magrare och sorgligare! Bon, är det plats du är ute efter?« Jag nickade och neg. »Vad heter du?« 17

»Mary, frun.« »Mari«, sa hon, med ett lika mjukt r i mitten som det skulle vara, bara annorlunda. Rullande långt bak i munnen. »Mari vadå?« »Mary Jones, frun.« »Bondye, Mari Jones! Du är ju lortig som en liten gris, och mager som jag vet inte vad.« Och jag stod framför henne den första av oräkneligt många gånger och lät henne syna mej utan att protestera, utan att våga annat än andas och svälja och snegla på henne.

Hon såg på mina kläder, som väl måste ha varit den minst slitna av dom två klänningar jag ägde. Hon synade mej, mager & bleknost & ljusögd, håret, mörkt rödbrunt i en fläta som bara nätt och jämnt stått emot snålblåsten och det sidledes regnet på den där vandringen mellan krogar och skänkställen. Allt jag hade och ägde och kunde räkna som mitt bar jag med mej i ett knyte, ett hopknutet förkläde i ena handen. Det var inte mycket, men det var nåt. Och jag mötte hennes blick och försökte att inte darra, varken av köld eller rädsla.

Inte vet jag vad det var hon såg i mej då som gjorde att hon tog sej an mej. Men om det alls gick att se nåt i min uppenbarelse som inte bara var sorgligt och ömkansvärt, så var det väl Dolores som skulle se det, förstås.

För jag fick ju komma in, jag fick en plats där på krogen hos dom. Och jag fick den där skrubben under trappan.

Det var inte förrän nästa dag som jag mötte Silver för första gången. Och då begrep jag ju var jag hamnat. Jag minns det 18

precis. Jag och Dolores stod i köket, hon pekade ut var allting fanns och vad hon ville att jag skulle göra. »Diskvattnet i den grytan«, sa hon, »och inget slabb och spill!

Ved hämtar du i korgen där, elda inte för hett, och kom ihåg att …« Och så kom Silver in i köket. Han knuffade upp dörren och tog ett hastigt kliv med kryckan först och jag stod där och stir­ rade och allt tycktes stillna för ett ögonblick, mina andetag blev liksom lätta och grunda i bröstet.

Han var verkligen lång, över sex fot, med ljust hår och ljusa, skarpa ögon. Kraftig näsa & stor mun. Som om allt på honom var rejält tilltaget. Och så benet, vänsterbenet som var av strax under höften. Bara av, borta, en stump där som jag inte kunde låta bli att stirra på. Byxbenet var avklippt och hopsytt, en påse bara, kring den där stumpen. En lång grov krycka under armen, vänster hand i ett fast grepp omkring den.

Och han hade en stor klargrön fågel på axeln!

Jag stirrade på fågeln som jag stirrade på allt annat, väntade mej liksom att den skulle börja predika, och den burrade upp sej & tycktes se mycket noga på mej och så sa den: »Anchanté! Anchanté!« Och jag stirrade än värre förstås.

Silver skrattade lågt och strök den över huvudet med fing­ rarna. »Flint heter hon«, sa han. »Kapten Flint. Och hon tycker tyd­ ligen det är trevligt att träffas.« Det var det första han sa till mej.

Jag såg på fågeln och smakade på det där namnet. Jag hade 19

ju sett flinta, blanka svarta stenar som det gick lätt att slå vassa flisor ur. »Och jag heter John Silver«, fortsatte han, »men det vet du väl redan, skulle jag tro, med tanke på din uppsyn!« Jag lyckades nätt och jämnt nicka, och lite sent kom jag till & med ihåg att niga. »Och vad heter du då, flickunge?« sa han. »Mary Jones, sir.« »Mary, jaha, och det är du som ska arbeta här nu, förstod jag på Dolores.« Jag nickade. »Nå, hon brukar ju veta vad hon gör«, sa han och vände sej till Dolores, som stod strax intill mej. Och dom utväxlade blickar som jag inte begrep, kanske sa dom nåt också, jag minns inte.

Bara hans uppenbarelse som jag fick tvinga mej att inte stirra på, det där sättet han hade att fylla rummet.

Jag minns hans röst & hans ansikte.

Den blå blicken, det ljusa håret, pipan mellan tänderna. Hans röst när han röt. Dom stora händerna, ljudet av kryckan mot golvet: vassa dunsar.

Jag minns honom på Kikaren och jag minns honom här i huset. Som om han fortfarande var här, som om han satt i stolen i rummet där nere, med blicken mot fönstret, som om han när som helst skulle ropa på mej, eller vissla efter Flint.

Men jag ska väl inte sitta här och lipa över boken 20

25:e februari

Natt utanför, jag sitter här med boken vid lampan och jag hör henne där nere. Är det sång eller gråt eller båda? Långa, tunga ljud, dämpade av huset, men ändå. Jag vill gråta själv när jag hör det, vad det än är hon gör.

Det var Dolores som lärde mej allt.

Allt jag behövde veta om att arbeta på Kikaren, och sånt hon tyckte att jag borde veta om Bristol. Och jag klarade mej rätt hygg­ ligt, för jag var bra på att hålla käften och vara uppmärksam. Jag lyssnade & lyssnade & la ihop ett och ett så att jag var helt snurrig i skallen på kvällarna. Och så nästa dag samma sak igen. Tills jag började begripa det allra mest grundläggande om att bo i stan.

Sa man att nån höll till på Little King Street så var det troligtvis en hora man pratade om, om det inte var en torsk. Och hamnen kunde betyda både kajerna längs Avon eller utloppet i Bristol­ kanalen där skeppen lämnade floden och seglade ut i Atlanten.

På Kikaren var det ett ständigt sorl av röster, karlar mest förstås, som pratade och grinade och hojtade och sjöng. Ibland blev det våldsamt.

21

En kväll när Dolores skickat ut mej för att plocka undan stop och tallrikar från borden var det ett par karlar som grälade och det gick till handgemäng och en av dom drog en kniv som han började vifta med. Nån skrek och jag drog mej snabbt bakåt mot köksdörren.

Silver svängde runt blixtsnabbt och slog ut med ovanänden av kryckan, rätt i bakhuvudet på han med kniven. Ett stumt ljud var det, och den där karlen stöp i golvet så lång han var, mitt emellan borden. Silver hade kryckan under armen igen och var framme hos honom och fick tag i kniven innan nån hann rea­ gera. Den andre stod kvar och liksom bara gapade, med nävarna i luften fortfarande, som om nävar skulle varit till nån vidare hjälp mot en kniv. Eller en krycka. Han glodde på Silver som stirrade på honom. »Ut!« röt han, »och ta den här jäveln med dej när du går!« Mannen skälvde & hukade inför Silvers blick. Det var knäpp­ tyst där inne nu, man kunde ha hört katten komma in. »Ut, sa jag!« röt Silver på nytt och mannen grep den liggande slagskämpen under armarna och släpade honom så fort han kunde mot dörren. Silver stod kvar med kniven i handen, så la han den på bordet där dom båda männen suttit och såg sej om i rummet. »Så!« Han klappade i händerna. »Så där«, sa han med hög röst, »roligare än så blir det inte!

Sluta glo och drick ur. Snart är det natt även här på Kikaren, sanna mina ord.« Jag snubblade bakåt in i köket med brickan jag höll i hän­ 22

derna. Inuti skallen såg jag fortfarande Silver snurra runt och träffa den där karlen med ett perfekt slag.

Det är det här med att skriva, det sätter igång tankarna. Var kom det där minnet ifrån? Långt, långt bortifrån, nu såg jag det för mej som om det var igår.

Och jag minns den där känslan jag hade: att jag vetat det hela tiden, vad han var och vad han var förmögen att göra. Snabb­ heten i hans rörelser, hans röst när han skrek åt dom, hans lugn efteråt, oberördheten. Ja, kanske var det det.

Visst var jag rädd för honom då, för då var jag fortfarande en liten ängslig flicka från heden som trodde att Bristol var Gehenna och ännu hade Annes ord ringande i huvudet, hen­ nes förmaningar och febrila ansträngningar att uppfostra oss allihop till rejäla gudfruktiga mänskor. Men på Kikaren var det inte gudsfruktan jag kände, det var en alldeles världslig rädsla för Silver och för Dolores, och för att bli utslängd igen.

Och ju mer jag såg, desto mer begrep jag hur kort avståndet kunde varit för mej, från Kikarens kök till husen på Little King Street.

Så småningom blev jag varm i kläderna och slutade ängslas in­ för karlarna som åt och drack där i skänkrummet. Jag lärde mej att slinka undan deras händer, att vända bort blicken när dom glodde eller försökte vara lustiga. Och Dolores såg vad jag dög till och lät mej mer & mer ta beställningar och servera och ta emot betalning.

Det hände att Silver pratade med mej nån gång, som om han 23

plötsligt lagt märke till mej och kom ihåg att jag var där. För det mesta försökte jag bara hålla mej ur vägen. I början blev jag alldeles förskräckt så fort han tilltalade mej, och kunde inte se på honom ens. »Men lugna dej, unge«, sa han skarpt nån gång. »Jag tänker inte äta upp dej! Eller har du hört nåt om att jag äter småungar kanske?« »Nej, sir.« »Nej, men upp med hakan då. Har du ingen mor som lärt dej att titta på den som pratar med dej?« »Nej, sir.« »Jaså. Nähä. Nå, men nu får du titta upp i alla fall.« Och jag lyfte blicken och mötte hans och han nickade kort, som för att försäkra mej om att han inte tänkte äta upp mej. »Är du från stan?« frågade han.

Jag skakade på huvudet. »Från Little Stoke, sir.« Han drog på munnen. »Gott nog, gott nog.« Det kommer ramlande över mej utan hejd. Saker jag minns som jag inte hade en aning om att jag faktiskt mindes.

Och här är jag nu. Jag kan se på Dolores och hon är inte densamma som då. Jag är inte densamma. Den jag är idag, den jag har blivit, är jag på grund av dom.

24