9789146224891

1 Om en snรถleopard

Den här mycket speciella närapå fysiska känslan som uppstår när jag skriver mig fram till en nollpunkt mellan oss en svärtad punkt som växer med ljusets hastighet med handens absoluta precision när den går från att röra vid din nacke din rygg och till att handen som nu i ett växande tomrum som detta används bara för att skriva om det som redan har skett, om det som skedde nyss, alla osynliga gränser som synliggörs, som linjer i ett ansikte som rader hastigt nedtecknade i ett kollegieblock Vi är hela tiden i ett ögonblick precis innan upptäckten sker Den sker nu, den har redan skett Du är borta, flå kroppen in till märgen, gör oss mänskliga Andas emot mitt ansikte Vänd dig mot oss

11

* Jag tänker den här morgonen just bara på det enkla som sker inom mig när jag får lov att finnas till och det vackra som rör sig genom tid och rum, en hand som öppnas för att igen slutas, den mänskliga kroppens rättighet att bara få lov att vara kropp en dag som den här, kärleken är ett inkarnerat ord En kropp, muskler, ingenting är enkelt, bara helt självklart Nu är det snart lördag och allt är just så omöjligt som det måste få lov att vara, krossa inte benen i min kropp, låt oss gå nu

12

* Du är befriad från skuggor och minnen Du är inte längre bunden av skoldagar, arbetsdagar, du är inte bunden av avtal, regler, förväntningar, du är redan borta, här finns du inte längre kvar, inte här, du skall inte röra dig över ett öppet tomt fält, inte kommer du gå över en inhägnad gård där ljuset är artificiellt, elektriskt, du är inte bunden av rum på sjukhus, avgiftningskliniker, celler, behandlingshem Du rör dig nu genom inre salar av kyla * Du skall skriva, du skall mäta ut avståndet mellan det som sker när ljuset slår på det som sker när ljuset slår av det som sker i området mellan av och på

13

* Det är en sen kväll, måndag, idag är det måndag Det är en svag vind från Öresund, vinden kommer öka i styrka Du är bara nu och det finns ingenting längre som hinner ikapp dig, hemma, ja, nu är vi hemma, flå inte köttet från min kropp, krossa inte benen, låt oss gå utan att bli lämnade, res dig upp nu, rör vid min kropp, avståndet kommer växa mellan oss, det skall ske som anrop, nattliga signaler som korsar varandra, det kommer ske likt elektromagnetiska impulser i hjärnan Lämna mig inte nu, inte här Jag tänker inte längre på snöleoparder, jag tänker inte på skadade byten som söker sig till varandra, jag ser kroppar som bildar skydd, intill varandra, tätt tätt Det finns inga inhägnader, inga gränser, det finns ingenting annat just nu än detta rum och när jag vaknar och står precis så här i rummets mitt och ser ut genom ett smutsigt fönster ut mot Köpenhamnsvägen så känner jag en speciell sorts nåd bli tung i min kropp, annekterande, från insidan * Ja, jag älskar hur du rör dig genom rummet, när du talar fram ett rum för oss i framtiden, jag vet en plats nere i Kungsparken, alldeles intill kanalen, jag vet att precis där finns det ett fält av vita blommor som lyser för alla som passerar om natten, det är ett speciellt slags sken som blixtrar till för oss som har förlorat sig själva förlorat någon man håller av, du är den jag håller av, du är den som jag har förlorat, du ser mig inte nu längre, krossa inte benen i min kropp 14

* Och nu, när jag vaknar här i mitt rum i Malmö och ser de vita gardinerna röra sig långsamt i vinden så tänker jag på din nacke, linjen från örat som sträcker sig ner till halsen Och så kommer ljuden, anropen som löper genom staden, fåglarna, signalerna, knoppar, vita blommor intill vatten, lövkronor som rör sig i vinden, det intensiva bruset av allt det levande som påminner oss om att vi är på olika platser, ja, det är augusti och vi är redo, vidöppna, du skall lämna mig här, du skall göra det nu, gå * Det är ett främmande djur som rör sig genom det höga gräset, ett rovdjur som står utanför dörren, andas och andas tungt i väntan på sin egen attack och vi älskar hårt, intensivt, som kunde vi nå ner till ett bottenskikt som det gick att dela Det är ett främmande djur som rör sig genom det höga gräset och när vi vilar intill varandra, kroppens ryck och fall ner i sömn, så blir det tydligt att vi delar just varandra, ingenting i hennes kropp skall krossas, ingenting i min kropp skall skändas, slå nu på ljuset, bara låt det ske Det enda vi kan önska oss den här morgonen är att vi inte bara hade passerat förbi varandra, jag vet att det hade funnits en plats intill mig, en plats intill dig, nu känner jag avståndet växa mellan oss, det kommer 15

som en särskild sorts tystnad Jag skulle vilja smuggla in dig här till just den här morgonen så du hade kunnat andas ut mellan diktens rader Det kunde ha funnits ett rum där allt bara är enkelt och självklart just för att ingenting är enkelt och självklart Kärleken uppfinner sin egen nåd, sin egen lag som friar och fäller i samma dom Jag ser den här morgonen avtrycken från all den likgiltighet som förnedrar oss Du är inte här nu och allt det som utgör ett rum, en värld och ett språk blir nu viktlöst, svävande, som fint fint benmjöl kastat mot vinden, bara ett ingenting

16

”Enligt tillsynsrapporterna har tillbuden ökat på alla områden. Självmordsförsök, bråk mellan asylsökande, skadegörelse, hot mot personal, rymningar och rymningsförsök har alla ökat markant. I rapporterna kan man läsa om asylsökande som skär sig, stoppar rakblad i munnen, försöker överdosera tabletter eller hugger sig med sax i halsen.”

Ekot, Sveriges Radio, 4 februari 2013

17

* Jag kan inte gömma undan dig som ett minne från en park där blommorna växer sig vita om natten, jag vill inte låta dig bli till en del av det som skett utan låta dig vara just vad du måste vara det enda som du skall bli Och den här morgonen står allt vidöppet, självklart Ingenting annat finns i det här rummet än en säng där vi nyss älskat och en lampa som lyser ut i det redan ljusa rummet och nu släcker vi den lampan och allt blir bara i denna tyngd av att finnas till och här skall vi sova, vila intill varandra, låt det nu ske * Och idag, en tung fuktig morgon i augusti, är vi varken levande eller döda, jag ser ditt ansikte när du vänder dig om mot mig och det går inte att avsluta det som aldrig fick påbörjas, vi har förlorat det som gör oss mänskliga Det är en dörr och den är stängd och vi reser oss upp och går nu Vi är både levande och döda Jag tänker på den här morgonen när jag vaknar i ett rum i Malmö En människa kan bära en oändlig frånvaro inom sig, en oändlig tomhet som bara växer sig större och större för varje dag Också när det mest omänskliga sker påminner vi om människor 18

* Det är först när jag rör mig genom det här speciella ljuset, när den här närapå omänskliga känslan av förlust kommer glidande in genom mig, ljus som möter mitt ansikte efter en sömnlös natt, vardagens ting och beslut, enkelheten i en hand där mikroskopiska muskler binds samman Och jag förstår det enklaste av allt ”en kropp skall inte skändas” * Och det är först när jag rör mig genom den tidiga morgonen nu när ingenting sker och döden blir en egen lampa, som jag reser mig upp lindar av lindorna, en efter en, remsa för remsa Vi ser på avstånd en nära vän förlora sig i allt det som inte är kärlek som bara är att låta rovdjuren ta plats, en snöleopard som rör sig emot oss, genom det höga omgivande gräset, det är en brist på nåd där vi överskrider varandras gränser utan att inse det förrän det redan har skett, när vi redan har passerat förbi varandra Du finns inom mig, du rör dig utom mig Och när jag vänder mig om så blir det för att se du finns inte här, du är inte kvar 19

* Det är en damm som slammar igen, en oas av namnlösa blommor, vi har bara den här dikten nu där du är borta och jag är borta, igen

20

”Hundratals asylsökande barn på Öland får ingen skolmat av kommunen.

Utbildningschefen i Borgholm tycker att familjerna redan får bidrag för maten och att barnen kan äta hemma.

– De får ersättning för mat av staten och då kan jag känna att man måste titta över bidraget för mat så att man inte får bidrag för dubbla luncher, säger Lars Bylund.”

Dagens Nyheter, 2 november 2012

21

* Jag tänker att dikten gör det möjligt för oss att se det egna ansiktet vändas fram, som en fråga i sig själv, naket Det finns en skugga som anger gränserna omkring den du kommer bli Du kommer att bli lämnad Och, just den här tidiga morgonen står du bara helt stilla, genomkorsad av det som skall ske, allt det som redan har skett Och nu är du bara en del av en avlägsen brusande trafik på Linnégatan ett regn över en trädgård som står kvardröjande i en mindre svensk stad, kanske står du ensam på en balkong i Malmö, det finns en samtidighet som koncentrerar allt det meningslösa jag ser avbildas mellan oss, det blir en inre och en yttre position: namnge oss nu Och vi vaknar igen med en speciell sorts oro arbetandes genom kroppen, enklast hade jag kunnat beskriva det här tillståndet som en omänsklighet vi möter med en väldig hastighet, en förlust vi inte ens anar vidden av Du är en människa och i oss rymmer nu mörkret ut rum efter rum, kroppens minsta muskler, väven av celler, handen när den rör vid min kropp, det är inte vår sak jag lägger fram Du skall inte lämnas kvar, inte lämnas kvar

22

* Och du är intill gränsen nu Ingenting är du här nu, ingenting kan jag längre få minnas av dig, det finns en gräns mellan världen och handen mellan det som handen kan vidröra det som handen skall förneka du är förbi gränsen nu, du ser ett öppet fält med vita vita blommor, mörker som växer in bortom ljus det är minnet som dag för dag raderar sig själv tills vi en dag aldrig ens mötts utan bara passerat förbi varandra * Och du har passerat förbi gräns efter gräns för att kunna nå fram, ingenting är du här, ingenting kan jag få minnas av dig, ingenting finns att förvalta, det finns en gräns mellan handen, världen det som handen skall vidröra det som skall förnekas du är borta nu Det är ett öppet fält av vita blommor, det vita ökar i styrka tills allt som är mörker växer in i det, minnet som dag för dag raderar sig själv tills vi en dag aldrig ens mötts utan bara passerat förbi varandra, som elektriska impulser i ett nätverk ett anrop från radioskugga till radioskugga

23

Kastrup, Malmö, Åstorp, en icke namngiven plats på den thailändska landsbygden, Drottninggatan, Stockholm; Personer, platser och lägen.

Den dikt jag nu skriver rymmer också ett antal meningar jag raderade, ord jag valde bort för att låta andra sammanhang göra sig tydliga, på samma sätt som när man väljer bort en tågavgång ställer in ett möte låser om sig och bara stannar inomhus. det omvända sker dagligen, inlåsta raderade människor konstanta avgångar, anonyma transporter som löper ut genom landskapen, på vägarna, genom rullande tung fuktig dimma, ”Det går inte att tänka att det är människor, då skulle man gå under.”

24

* Det är en färgblind snöleopard Den jagar bland tamboskapen Den tar sig in bakom inhägnaderna river i såren, för ingenting är längre en kropp, ingenting blir en hand som skulle ha rört vid dig, ingenting som nu skulle greppat ett glas vatten, en hand runt en penna, fingrar, dina smala ljusa fingrar, en tunga som hade krävt att få kyssa en naken nacke, ditt hår som du samlar upp, binder samman, nyanserna jag ser avteckna sig små små närapå osynliga muskler som tätnar intill varandra

25