Issuu on Google+

Istanbul O’nun eli

Hon drog handen genom det tjocka alltför röda håret Glesa hjässor dansade under oss i trängseln till musik som var gammal redan på 80-talet. Natten var sen länge morgon Jag tänkte på deras kroppar, svettiga och muskulösa under glansiga kostymer Hennes hand la sig lätt på mitt lår »She’s got a wonderful voice« »Yeah, she’s great that girl«, men din hand som aldrig skall finna bröstet innanför min skjorta, lårets långa hårda muskel under tyget, och som brinner av denna förlust, de aldrig levda liv vi ständigt förlorar, är mitt hem i världen, i språket Istanbul, den trötta tonen i sången. Ansiktena i trängseln, människor lika centrala i sina komplicerade liv som jag i mitt, men utan namn. Tjänarblicken brinner av hat och skräck för slaveriet. Vem skulle vilja vara en härskardruva i din näve? Du får mig att tappa andan, långa rad Den heliga visdomens tystnad. Mitt vinglande minne kastar sig plötsligt mot muren i en gränd där märket av en hand ännu lyser svart Minnet av en dikt, en Dīwān, eller vägen hit då jag som i rus bara tänkte på att röra vid dina höfter

11


Vad är lycka Inte lycka, men platsen i närheten av allt du aldrig blev? Så går skämtet här: Jägaren kommer hem till sin kurdiska by från safarin i Afrika, säger: »Jag har skjutit en giraff« »Vad är en giraff?« »Föreställ dig en åsna, men med tre meters hals« »Vad mer?« »En zebra« »Vad är en zebra?« »Föreställ dig en åsna, en randig åsna« »Vad mer?« »En pyton« »Vad är en pyton?« »Har du sett åsnans grej?« »Det har jag.« »Föreställ dig den, fast åtta meter lång, och utan åsna« Vi vill alla vara försvunna, eller hur? De som dansar sig våta av svett där nedanför. Alla ansiktena, alla ödena och alla dem de inte blev. Ja, jag har också velat byta med min skugga Men när jag böjer mig för att knyta skon och med handen vidrör din vad, dess löfte om flykt, vill jag bara vara denna dödliga kropp, denna hand som darrar i ångest Beyoglu februari 2010

12


Att tro på kroppen Att leva den tron när alla griper efter själ, identitet och framtid Inför döden bebor alla människor en stad utan murar, säger Epikuros. Jag är varken bög, hetero eller bi. Jag tror på en kropp hitom kroppen, en sorts sömnig eller våldsam sensualism, en sanning där tunga möter öga, där tunga möter kön, slemhinnornas och hudens sanning Man måste inte leva med behov, säger Epikuros Jag tror på behövandet. På kroppens ofullkomlighet Vad är njutning? Njutning är inte att slippa, inte att kunna, inte att överlämna sig Njutning är att utstå njutning Och alltid i en stad utan murar

13


Hieronymus och Augustinus

Om lögnen tänker jag som Hieronymus att den är en gräns. Och en gräns är också en plats. Men i varje sådan plats kan man dra ett streck, som man alltid står på en eller annan sida om, eller båda Nej! säger Augustinus, lögnen är detta streck! Jag tror på de osannfärdiga, på de regellösa Bara på det tal som inuti sig drar lögnens linje tror jag, slingrande mellan läten, gester och asterisker Jag tror på översättningarna, kohandeln, kommentarerna De tillfälliga sanningarna. Handslag, inte signaturer! I förödelsens stund kan du bara lita på dem du ljugit för och de som ljugit för dig I förödelsens natt är Augustinus lampa släckt Och när du vänder upp ditt ansikte för att låta dig kyssas av hans sanning är masken tom och tungan spelar i intet

14


πότνια Αὔως

Vem av er i denna overkliga hetta? Vilken rödsprängd djinn högg sina tänder i min midja och ruskade mig karibiskt sanslös? – Te echo de menos – Jag är ju här. Jag är ju här, men din kropp som så underligt dansar inuti hennes kropp Lilla slickande toaorm, vaggande skugga Inte är det otrohet att lägga handen på en sådan höft. Inte svekfullt att låta handflatan, lik en fågel skrämd ur sitt rede, flyga utmed klänningstyget. Nej! Käraste, din mun inne i hennes mun, din tunga invid hennes; sig kring varandra slingrande raserier. Ditt kön intill hennes kön, entre los piernas. Fyra par blygdläppar, två glatta pärlor av lust, två slags fukt, lukter och öppningar

15


Och när jag sedan vaknade på golvet som en mager halvtam hund i ett solljus som inte var mitt slog en våg av ökenhetta mot trumhinnorna Jag slickar min hand, kysser, biter handflatan som jag förut, när allt var över, brukade kyssa din min allra kärastes hals

16


ἐρέω τε δηὖτε κοὐκ ἐρέω καὶ μαίυομαι κοὐ μαίνομαι

Vad skulle jag, en kropp som redan väcker skuggors åtrå, ha att vinna hos dig, där du vidjestark står vid branten och klipper med manliga ögonlock mot solen? Om jag la handen runt din stjärt och lät fingret nudda könet under tyget? Mitt liv är en trasa. Jag bryr mig inte längre om det. Jag som alltid bakom synfältet gått bredvid mig själv klädd i Hektors blänkande rustning bär nu min enda skugga ständigt synlig. Den hånar mig, och jag som bara drömmer om dina läppar. Jag borde väl drömma om döden. Ålderdomen brådskar inte, dess hud är tecknad på min Framgången bär jag som en dolk i ryggen. Förlusterna glöder. Jag har förtjänat allt förtjänat allt Men när jag äntligen lossnar ur min självförtrollning och skuggan med ett skratt låter blicken fara ser jag ju ja, hur din hand går över hans nästan nakna rygg, smeker stjärten över skåran som du väl lärt av mig, eller hur? Hur han vänder upp sitt ansikte och låter sig kyssas


Din blick är stadig. Ögonvitorna som hårdkokt ägg. Jag ser mig om, snyter mig ljudligt i trasan, skrattar till svar Hej skugga! Det är lätt att åldras, lätt att dö, ska du veta, när ens kvinna ännu strör åtråns sand och särar åtråns läppar, lägger sina unga vackra älskare, den ena efter andra, på lit de parade

18


9789146224099