9789146224082

Benedicta Söderberg

Tio lektioner i lust Översättning av Margareta Järnebrand

Wahlström & Widstrand

Wahlström & Widstrand www.wwd.se Copyright © Benedicta Söderberg og C & K Forlag Aps 2012 Published by agreement with Hedlund Agency Originalets titel: Ti lektioner i lyst I översättning av Margareta Järnebrand Tryckt hos Leck CPI books GmbH, Tyskland 2013 ISBN 978-91-46-22408-2

»There’s a crack in everything, that’s how the light gets in.« Leonard Cohen

»What is shame? Libido of the brain.« Tanaka Kinichi

Prolog 9 Första lektionen Där du lär känna livets allvar 11 Andra lektionen Där du faller och faller 23 Tredje lektionen Där du samlar allt ditt mod 31 Fjärde lektionen Där du lär dig att vara en dålig flicka 39 Femte lektionen Där ditt sköte gömmer på en trofé 49

Sjätte lektionen Där din utbildning fortsätter och du får höra brottstycken av en historia 55 Sjunde lektionen Där du besöker begärets innersta rum 77 Åttonde lektionen Där du tar emot en gåva i lustens namn 89 Nionde lektionen Där du visar vad du har lärt dig 111 Tionde lektionen Där novisen ska stå på egna ben 121

Prolog

»Benedicta, du är en fin flicka. Kom ihåg det.« Så sa min mamma alltid till mig.

Men jag har varit en dålig flicka. En mycket dålig flicka.

Jag har varit gift med Mark i 13 år. Vi firade kopparbröllop i fjol. Som så många andra i vår fina, städade, borgerliga krets. Vänner från studietiden och nya bekanta som vi har lärt känna här på gatan. Men kanske är det siffran 13. Den senaste tiden har jag inte haft någon ro i kroppen.

Jag lever ett alldeles vanligt liv. Mark och jag har materiellt sett allt vi skulle kunna önska oss. Ett radhus i ett lugnt område, där andra alldeles vanliga familjer lever sina liv lika inrutat och stillsamt som vi. Vi har var sin bil.

Hans är förstås större än min, men det föll sig helt naturligt fastän vi tjänar lika mycket. De obligatoriska storstadssemestrarna i New York och Berlin ett par gånger om året. Vi tycker om rödvin, men inte för mycket. Utan att det har varit meningen har måttfullheten smugit sig 9

på oss. Vi knullar också med måtta. På den fronten tycks måttfullhet betyda en gång i veckan, max, och trots att alla avskyr att vara en kliché är det vad vi är. Det sker till och med i missionärsställningen.

På senare tid har vi börjat prata om barn. På ett rationellt, oundvikligt sätt. Som om en tröghet större än vi själva blint förde oss med sig.

Jag trodde att det var så det var.

Så det skulle vara.

Men jag har varit en dålig flicka. En mycket dålig flicka.

Första lektionen

Där du lär känna livets allvar

Jag står och tittar ut på gatan. Allt har exploderat i ljusgrönt. Jag sträcker på halsen för att se om jag kan skymta grannens förråd genom bladverket, men nej, det är höljt i en sky av gröna nyanser. Det går att ana en antydan till rosa i utkanten av mitt synfält från tulpanträdet längre bort på gatan. Jag följer det varje dag från början av april för att se hur knopparna långsamt växer sig stora som en hand och därefter vecklar ut sina oändligt vackra men också grova kronblad, som har ungefär samma struktur som cikoria. De har redan lagt sig i ett flor på gräsmattan under trädet. Jag kan inte se det härifrån men lade förstås märke till det när jag var på väg till jobbet i går. Våren är för mig en paradoxal tid, en tid som sliter sönder mig. Jag känner att allting vaknar igen. Men jag känner också den slumrande döden. Den späda, gröna färgen som omärkligt mörknar fram på sommaren. Löv blir till kompost, och kroppen vissnar omkring oss medan vi är fullt upptagna med att göra upp andra planer. Var det inte den engelske författaren T. S. Eliot som skrev att april är den 11

grymmaste månaden? I dag förstår jag vad han menade.

Men jag är tapper. Så jag värmer mina händer på tekoppen och stöder höften mot fönsterbrädan. »Är du klar, älskling?« Det är Mark. Jag vänder mig om, håglöst, men utan att han märker någonting. Melankoli får inte stämningen att stiga i radhuset. En gång i tiden trodde jag att jag skulle gifta mig med en känslig konstnärssjäl med blick för den sidan av tillvaron. Jag har alltid själv gått med lätta steg genom livet, men med plötsliga, dramatiska fall ner i verklighetens sprickor. Som nu. När jag en helt vanlig morgon känner döden flåsa mig i nacken medan jag dricker te och tittar ut på den vackra våren. Jag inbillade mig att jag förtjänade en man med insikt i själens labyrinter. Det var naturligtvis en naiv ungflicksdröm som snabbt förflyktigades och slutgiltigt sköts i sank när jag inledde juridikstudierna. Där fanns det inga känsliga själar. Där fanns det bara ambitioner, stora armrörelser och en fast rotad vilja att hitta sin plats i samhället, gärna så snabbt som möjligt. Jag lärde mig att begränsa mina svärmerier till stunderna i soffan, med benen uppdragna och en roman i händerna. Och fann en smula romantisk lycka i det. Har det inte alltid varit kvinnans lott att drömma sig bort i fiktionen medan männen, med sin praktiska läggning, erövrade världen?

Jag trodde att det var så det var.

Så det skulle vara.

Andra terminen träffade jag Mark. Han var inte en av de osårbara mammas pojkar från whiskybältet som det fanns så gott om på fakulteten utan en helt vanlig 12

kille. Han kom från arbetarklassen. Och hade säkerligen just därför en stark vilja att ta sig bort – från sig själv, sin klass och de kålstinkande trappuppgångar på Amager, där han bodde ensam med sin mamma sedan hans pappa stuckit med en annan för så många år sedan att ingen kunde minnas när och ännu mindre hade lust att göra det. Men Mark hade en spricka inom sig, precis som jag, en spricka där hans osäkerhet lyste igenom i glimtar, och det var den känsligheten jag hade letat efter.

Herregud, det säger sig självt att även jag var ambitiös.

Vi hade så småningom blivit betydligt fler tjejer än killar på utbildningen, och vi ville visa vad vi kunde, vi var de nya kvinnorna, den postmoderna brigaden av slagkraftiga, vackra amasoner, och ingen skulle hejda oss.

Men jag hade också min spricka, som sagt. Och Mark väckte någonting till liv inom mig. Jag hade i min strävan mot ett högre mål tappat bort något av mig själv på vägen. Men när jag fick en skymt av den svaghet och rädsla för fiasko som Mark gick omkring med, men inte kunde bli kvitt, förälskade jag mig omedelbart i honom.

Och fann samtidigt mig själv, eller en del av mig själv som jag hade tappat bort.

Min egen kropp hade jag också för länge sedan lämnat bakom mig. Jag växte upp i en välbärgad familj på Strandvejen, med en pappa som är en modern man men inte desto mindre en diskret patriark som jag givetvis avgudade. Jag var hans lilla flicka, och jag formade mig själv till hans avbild snarare än till min mammas, även om hon vann till slut. Och hon var inte precis någon sensuell erotiker. Hon och min pappa var båda födda 13

strax efter andra världskriget och hade varit tonåringar på femtiotalet. Men det var inte mycket rock’n’roll över den ungdomstiden. Min pappa blev advokat och så småningom domare. Min mamma skaffade sig kontorsutbildning, träffade min pappa på Guldbrandsen, Schmidt & Lindemann och var sedan hemma med oss barn.

Hon var kärleksfull till en viss gräns, jovisst, men sextiotalets sexuella och allmänna frigörelse förblev ett lågt mullrande hot vid horisonten, en farsot som raserade de förnuftiga familjemönstren och skapade anarki och osäkerhet. Tryggheten värnade min mamma om på sitt eget sätt. Genom att dra sig undan från livet. In i sedan länge svunna familjevärderingars falska trygghet. Hon hade ett närmast anorektiskt förhållande till sin egen kropp, som inte var hennes tempel utan ett förtretligt hölje som skulle tyglas och hållas i schack. I motsats till detta var min pappa rund, till såväl form som kynne, och han invigde mig i ett maskulint universum av rakvatten, cigarrök och sensualitet. Världen var rymligare, öppnare, i hans närvaro. Och ibland fanns det också antydningar till ett annat liv, även för en flicka, än min mammas livsförnekelse.

En kväll när jag var i tolvårsåldern kom min pappa hem efter en affärsmiddag. Mamma hade gått och lagt sig tidigt, som hon så ofta gjorde när pappa »arbetade över«, som hon kallade det.

När han steg in genom dörren märkte jag att han inte var riktigt som han brukade. Han var stilig och korrekt klädd som alltid, men hans ansikte hade en främmande glöd, en livlighet och en färg som jag inte såg varje dag. »Hej, lilla stumpan«, sa han till mig, och vi gick till14

sammans in i vardagsrummet, där han satte sig i en fåtölj och jag vid hans fötter. Han öppnade munnen, som för att säga något, men ändrade sig. På det sättet satt vi en stund medan han tände en cigarr. Han hade en röd fläck på skjortbröstet. Av en slump hade jag just den dagen rotat bland min mammas smink och lekt vuxen med hennes läppstift, så jag betvivlade inte att det var vad det var. Ett avtryck av ett par läppar. Men inte i någon ljus, diskret nyans som min mammas. Färgen var mörkröd, oroande och närmast oanständig. Det tänkte jag självklart inte den gången. Jag kunde bara inte slita blicken från fläcken, som både stötte bort mig och lockade mig på samma gång. Jag hade en obehaglig känsla av att någonting var på tok, att det var något som var fel och opassande, även om jag inte visste vad.

Jag glömde snabbt bort episoden, som ju också var rätt banal. Först på senare tid har den dykt upp i mitt minne igen. Men själva känslan av det förbjudna, av en värld utanför vår familjs konservativa umgängesformer, där hemliga och förbjudna känslor väcktes till liv, lämnade mig inte.

Jag såg aldrig min pappa sådan igen. Jag såg aldrig mer en antydan till orent trav i mina föräldrars äktenskap.

Och under resten av min barndom och ungdom var det min mammas mantra som rådde: »Benedicta, du är en fin flicka. Kom ihåg det.« Tills jag träffade Mark.

I dag låter det som en anakronism att inte ha haft anal­ sex innan man fyller sexton, men jag tillbringade större 15

delen av min ungdom i ett tillstånd av något som man nog bara kan kalla kroppsskräck, en rädsla för det sexuella som hörde hemma i en annan tid. Vi har antagligen alla ett arv att bära på, och mitt var format i ett ombonat, isolerat hålrum bortom allt slags verklighetsförankring och kontakt med världen.

I gymnasiet var killarna förstås ivriga, som ju killar är. Jag gjorde inte mycket väsen av mig och hade inte anlag för den loja, samtidigt avvisande och inbjudande sexualitet som många av de andra tjejerna visade upp så snart tillfälle bjöds. Jag gjorde mina läxor och gick på skolfesterna en gång i månaden – det var allt. Sent på kvällen blev även jag intressant för de mest desperata killarna, de som inte hade haft turen med sig och som nu likt svansviftande hundvalpar var redo att göra vad som helst för ett köttben, men kombinationen av ohöljd kåthet och oren hy räckte inte för att få mig att släppa loss. En enda gång förirrade jag mig in i en mörk vrå med en kille ur tredje årskursen, och jag minns att jag kände en oro i kroppen, en hormonell determinism som inte ens en dygdig uppväxt på Strandvejen hade kunnat förtränga. Men det hände inte så mycket mer. En lätt fuktighet mellan benen och ett par bröstvårtor som drog ihop sig och längtade efter beröring. Sedan var killen borta igen. Ute för att spy eller bara på jakt efter ett villigare byte. Jag var en riktig pappas flicka, och mitt självförakt var så stort att jag till och med tänkte att killen faktiskt förtjänade någon annan. Någon som inte var lika pryd, någon som skulle låta sig tafsas på utan att ägna det en tanke, någon som var villig att ta hans 16

kuk i munnen utan att tänka sig för en sekund och kanske till och med njuta av det.

Min kropp var en funktionell, asexuell maskin som säkert skulle föra mig dit jag ville. Fast utan att ge mig någon större glädje på vägen, men var det inte så för de flesta?

Så tänkte jag.

Tills jag träffade Mark.

Det var jag som ville ha Mark. Jag tror att han var för upptagen av att fly från sin bakgrund för att på allvar lägga märke till mig. Men när jag väl hade känt igen mig själv i hans ögon ville jag inte släppa honom. Egentligen var han inte svår att övertala heller. Jag tror att han såg något i mig också, en samhörighet trots klasskillnaden.

Den privilegierade flickan från överklassen och den blyge men begåvade pojken från fel sida om järnvägen blev snabbt ett par. Och när vi väl hade fallit för varandra på allvar tror jag inte att det fanns någon väg tillbaka för oss.

Mark var lika kroppsligt alienerad som jag. Inte därför att han hade vuxit upp med kalla avrivningar, utan snarare därför att han intuitivt insåg att han borde gömma sig, inte avslöja sig, för då skulle alla kunna se honom sådan han var: arbetarklasspojken som hade hoppat över staketet och smugit sig in till de fina med konstant risk för att bli utkastad igen. Till och med inför mig var han försiktig, i synnerhet den första tiden. Han höll igen, som om han inte riktigt vågade tro på sin tur och sin lycka.

Själv kände jag mig lika lyckligt lottad, och jag betraktade det som min uppgift, min alldeles personliga mission, 17

att öppna honom, att nå in dit där ingen tidigare hade varit, in till något som bara jag anade.

Jag var nitton, han var tjugotvå, och tro det eller ej, men jag var fortfarande oskuld. Den första tiden gjorde vi ingenting annat än att dricka te i hans trånga hyresrum, dit han hade flyttat, och prata om allt mellan himmel och jord. Men det var fortfarande som om vi var på vår vakt, som om vi inte riktigt vågade ta språnget. Oerfaren som jag var hade jag en del ytterst fasta föreställningar om hur man borde inleda ett sexuellt förhållande.

Jag betvivlade inte att mannen skulle ta initiativet. När tiden och stämningen var mogna skulle det gå alldeles av sig självt. Således också mellan mig och Mark. Det var bara det att ingenting hände. Vi kyss­tes då och då, och jag kände vid flera tillfällen lust till honom, men varje gång vi närmade oss drog han sig undan. Inte oartigt, men jag kände ändå något slags avståndstagande, och som alla nyförälskade hade jag ett behov av att känna den älskades begär.

Till sist blev det jag som tog nästa steg. En dag när vi satt på hans futon och kysstes knäppte jag helt enkelt upp hans byxor och stack in handen. Han var styv, precis som jag hade väntat, och det var konstigt att känna hans varma lem i min hand, hur den svällde och blev större vid min blotta beröring. Jag började föra handen lätt fram och tillbaka, som om varje kvinna har varit programmerad till sådant sedan tidernas begynnelse, och det dröjde inte länge förrän han började stöna. Jag tittade upp och såg att han blundade. Sedan gjorde han något helt oväntat. Han fattade tag om mitt huvud, be18

gravde fingrarna i mitt hår och förde mitt ansikte ner mot sin lem. Det var som om en uppsvälld, röd, värmesökande robot kom emot mig, ungefär så tänkte jag, men jag slöt lydigt och utan större entusiasm läpparna runt kuken och kände för första gången den salta och lätt kryddiga smaken av en mans kön.

Efter den kvällen var det som om vi båda två glömde våra tillkrånglade reservationer. Vi knullade morgon, middag, kväll och överallt. Vi älskade ömt och kärleksfullt. Med respekt. I nuet, men också med en tanke på det liv vi visste att vi skulle leva tillsammans.

Så trodde jag att det skulle vara.

Tills jag träffade dig. »Ja, älskling, jag är klar. Jag ska bara dricka ur den sista skvätten te.« Jag håller tungan i styr. Mark uppfattar inte min frånvaro utan sätter på sig den tunna överrocken, tar sin portfölj och ger mig en allvarlig blick. »Hallå där, skynda dig nu, annars kommer vi för sent.« Som alla morgnar går vi samtidigt ut genom dörren.

Marks arbetstider är mer flexibla än mina, men det är vår lilla kärleksförsäkran: vi gör saker och ting tillsammans, vi är solidariska med varandra, och vår vardag är vårt gemensamma ansvar. Jag blir varm i kroppen vid tanken på Marks kärlek, men känslan ersätts genast av ett hugg i magtrakten, en känsla av svek och av att vi spelar teater. Eller också är det bara jag som inte är nöjd? Som kräver mer? Av mig själv och av honom. Mer 19

än vardag. Mer än rituellt kopulerande varje onsdag och så ett bonusligg då och då på helgerna.

Den klara, friska luften stryker min kind när vi går ut på trädgårdsgången, som inte är mycket mer än fyra stenplattor lagda efter varandra. Mark hukar sig ner och vrider in kroppen i sin bil. Jag kysser honom lätt på munnen med en smak av skuld på läpparna. Varför?

Jag vet inte. Men jag anar att någonting är på gång, något som jag har försökt ignorera men som har tilltagit under de senaste månaderna. Jag behöver rensa tankarna, så det passar mig utmärkt att ta tunnelbanan i dag i stället för att köra i min lilla bil, som är inlämnad på verkstad. Då kan jag få ner pulsen igen under de sex hållplatserna. Försvinna bland alla andra förtvivlade människor som håller masken, för det måste man göra, annars rasar allting.

När jag går förbi tulpanträdet ser jag att de sista blombladen har fallit och att grenarna sträcker sig nästan kala, med bara några småblad, mot den blå, blå himlen. Som om de sträckte händerna mot den kommande vintern.

När jag sjunker ner på sätet i tunnelbanan märker jag att det inte bara är en schablon: min puls är verkligen oroväckande hög. Som den där gången då jag snattade godis på lunchrasten. Eller rörde vid mitt underliv medan jag fantiserade om Jane Austens stolte, manlige hjälte. Eller första gången jag tog Marks kuk i min mun.

Känslan av skuld är också densamma. Den smakar beskt men samtidigt ljuvligt i munnen. Men jag vet att den här gången är det mer som står på spel. Jag vet att 20

jag kan förlora Mark. Att en skådespelare måste spela sin roll eller lämna teatern.

Jag ljuger när jag säger att Mark och jag har sex en gång i veckan och dessutom bonussex. Det är önsketänkande och självbedrägeri. Vad fan, så länge det är en gång i veckan kan det ju inte vara helt på tok. Men det är helt på tok. Mark har nästan slutat se på mig, verkligen se på mig, som en kvinna gärna vill bli sedd på av sin man. Jag förstår inte hur det kan ha gått så långt. Sedan jag bröt omertàn oss emellan den där gången för många år sedan och tillät honom att ge sig hän fanns det under många år ingen återvändo. Han ville ha mig hela tiden.

Han kunde inte få nog av mig. Han tog mig överallt. På köksbordet, i soffan, på golvet, till och med på toaletten en gång vid några vänners bröllop. Det låter kanske mer hämningslöst än vad det var. För där fanns ändå alltid ett slags reservation. Eller kanske är det bara något jag inbillar mig i efterklokhetens sken? Det var som om en liten rädsla alltid gömde sig någonstans inom honom.

Jag har ofta kommit på mig själv med att tänka att väldigt små händelser får oproportionerligt stor betydelse för framtiden. Att det faktum att jag förförde honom när vårt förhållande var så nytt har haft återverkningar ända fram till i dag. Att hans manliga stolthet sårades på något ställe djupt inom honom, ett ställe som inte ens han har kontakt med. Och att inte jag heller någonsin har övervunnit den lilla förskjutningen i maktbalansen. För är det inte så att vi i förälskelsens inledande fas bara ser förmågan till förändring? Och mycket långsamt drar vi oss inåt igen och blir till den vi var. Den vi 21

alltid har varit. En liten ynklig och självgod människa med dåliga och ingrodda vanor som vi kan suga på som en karamell. Vi tror att vi kan förlösa varandra, men är det något annat än önsketänkande? Jag har i alla fall en känsla av att Mark aldrig har blivit någon riktig man tillsammans med mig. Han har åtrått mig till förnuftets yttersta gräns, men innerst inne har han aldrig förlåtit att det var jag som erövrade honom. Han har varit en omtänksam, öm och inlevelsefull älskare under alla år.

Men var finns hans verkliga begär?

Nuförtiden verkar han nästan rädd för mig. Hans lust är höljd i artighetens förklädnad – något av det mest förödande man kan föreställa sig. Som min pappa sa till mig en gång när han var på sitt sardoniska humör: Om din mamma och jag bara har kvar vårt fina sätt gentemot varandra, då är det verkligen illa ställt. Mark törs knappt röra vid mig, och om han gör det stelnar jag nästan omärkligt till när jag anar hans osäkerhet. Vi är fångade i en negativ tranedans som för oss längre och längre bort ifrån varandra. Jag vet att det plågar honom, precis som det plågar mig. Jag vet att jag har ett ansvar. Men jag har inte styrkan. Och kanske inte längre lusten heller.

Den sista tanken sänder på nytt ilningar ner i min mage. Vad är jag om jag inte har Mark? Ingenting. En frigid, snart medelålders kvinna som aldrig på allvar har lärt känna sitt eget begär. Och som kommer att gå i graven med kyskhetsbälte på.

När jag lyfter blicken hugger det på nytt till i magtrakten.

Men nu är det därför att jag ser in i dina ögon.