Issuu on Google+

1

Det blåser i backen upp mot universitetet. I den här staden är det alltid motvind. Någonstans har jag läst att det beror på att den är formad som en skål med en å i mitten, vilket har givit den ett eget klimatsystem. Jag vet inte. Människorna i staden hastar alltid förbi varandra. Idag mer än vanligt. Idag tittar vi ner i marken och möter ingens blick. Idag är sinnesstämningen sorg. Folket har sagt sitt vilket innebär Jimmie Åkesson och mer i plånboken men mindre solidaritet i hjärtat. Till idag ska vi ha läst en artikel som handlar om någon irrelevant metodfråga. Tjugosju sidor känslobefriad fakta. Till det ska man ha förberett frågor så att man kan delta i en diskussion för att få bra betyg till en bra examen, vilket i sin tur leder till ett bra jobb. Halva Carolinabacken kvar nu. Jag funderar på vad jag ska säga, vilka väldigt tillrättalagda åsikter jag ska ha idag. Jag spelar alltid med. Skulle aldrig drömma om att kritisera något en lärare sa. Skulle aldrig drömma om att skita i att läsa artikeln och sitta och improvisera. Alltid noga förberedd på linjerat papper. Alltid noggranna referat i ett dokument, sparade i mappen »skola« på en laptop på avbetalning. Backen tar aldrig slut. När man äntligen når toppen har man blivit lite yr av syrebrist och eftersom man har stirrat ner i marken under hela tiden lyfter man blicken först när backen 9


är slut. Där står Carolina Rediviva och är förkrossande. Syrebristen påverkar synen och hon känns så enorm, som hon ska falla över en. Jag tror att det är ett trick av stads­planerarna. En chockdoktrin för att få studenterna att inse vikten av kunskap. När synen klarnar blir hon en god moder att ty sig till, en källa till kunskap dit man alltid är välkommen. Efter backen går jag genom Engelska parken med sina vildvuxna träd och statyer. Detta är ett av stadens universitetsområden, här är vi humanister och samhällsvetare. Själva huvudbyggnaden består av labyrinter av korridorer, gamla fakultetsbyggnader har byggts ihop med funkisbetong. Det är ett förvirrande system och det är lätt att gå vilse. Jag måste bara in på toaletten innan vi börjar. Snabbt in för att samla mig, innan jag möter mina nya klasskamrater. Jag stirrar in i spegeln och andas. Lugnt och försiktigt. Sätter mig på toastolen och torkar bort svetten från pannan och under armarna. Det är fortfarande sommar, en vecka in på terminen men sommarlovsstämningen går inte över. Solbrända människor i pastellfärgade kläder befolkar korridorer. När jag tänkte mig tillvaron som Uppsalastudent föreställde jag mig en evig höst, röda tegelbyggnader, professorer med skägg, storögda flickor i slips, grå pullovrar och plisserade kjolar. Yllerockar och randiga halsdukar. Allvarliga samtal och latinska citat. Det fick jag inte. Jag fick en modern skolbyggnad som liknar min högstadieskola. Jag fick folk i pastell som fnittrar åt dåliga skämt. Jag sitter kvar en stund. Läser toalettklottret på väggarna. Det står om Lenin och Stalin, reformism och revolution, korta obegripliga fraser. När jag fick syn på klottret första gången tog jag det som ett tecken på universitetets debattklimat. Men inget har tillkommit eller försvunnit på ett halvår. Det kan i praktiken ha stått där hur länge som helst. Sedan -68 kanske. Ingen klottrar på toaletter längre. Allra minst jag. 10


Jag känner inte igen personen framme vid tavlan, en tillfällig doktorand med stress upp över öronen. Å andra sidan känner jag knappt igen någon. Vi är alla främlingar för varandra på denna A-kurs. Efter förra terminens litteratur­vetenskap insåg jag att det var dags att ta itu med något mer karriärsfrämjande, så nu sitter jag här och ska lära mig vad statsvetenskap är. Alla sneglar mot vägguret som går fem minuter fel. Men doktoranden går efter sin egen klocka och jag kan därför skade­glatt notera klassens besvikelse över att föreläsningen inte slutar när visarna står på prick. Denna kollektiva tristess som dessutom är självvald. Jag är här för att få betyg, så att jag får studiemedel och inte behöver vara arbetslös. Den akademiska ledan som skydd mot att inte ha något att göra på dagarna. Jag vet inte om jag har gjort rätt. Mina anteckningar ger mig dock alltid en viss tillfredsställelse. De är strukturerade, knivskarpa rader. Aldrig en millimeter utanför marginalen. Det är korrekt. Det är vackert. Personen som sitter bredvid mig antecknar med en blyerts­ penna. Det är en styggelse. Pennan är avgnagd i toppen och hon skriver dessutom på lösblad. Jag blir faktiskt provocerad av denna brist på stil. Så respektlöst mot oss andra här inne. Att inte kunna hålla sig från att gnaga på pennan som en annan hamster. Fem över. En kvarts villkorlig frigivning. När jag började på universitetet började jag röka på riktigt, för att slippa stå i en kaffekö och konversera. Det är skönt att sätta sig på stentrappan, alldeles ensam. Men till min fasa sitter gnagaren redan där. På samma sätt som hon behandlar sin penna behandlar hon också cigarretten. Den blänker av saliv vid filtret. Jag överväger att gå någon annanstans men sätter mig bara en bit bort. På behörigt avstånd. Jag kan inte slappna av och det irriterar mig. Bara väntar på en idiotisk kommentar 11


om våra gemensamma studier. Någonting om att man inte fattar och att det är så svårt. Jag trodde aldrig att folk som strävade efter att bygga upp sitt intellektuella kapital skulle kokettera med att de är dumma i huvudet. Men exakt alla konversationer går ut på just detta. Att det är så krångligt. Oj, oj, jag fattar ingenting. Gärna sagt med ett leende, ett fniss. Jag hatar folk som fnissar. Det är så ovärdigt. Jag orkar heller inte diskutera valresultatet. Jag skiter väl i det. Vill inte höra sosseidioter och Miljöpartiet-hipsters beklaga sig över att Alliansen var smartare än dem. Men hon säger inget, gnagaren, och det irriterar mig ännu mer. Hon bara tittar på mig med sina stora, blanka ögon. Jag vänder ryggen till och känner ett milt förakt. När jag har rökt färdigt har hon redan gått in.


2

Föreläsningen tar slut, vilket innebär att jag äntligen får gå hem. Hem till Kantorn, ett område med höghus och låghus fyllda av studenter. Hem till mitt lilla studentrum som ligger i en evigt ostädad korridor. Jag kommunicerar inte med mina grannar. Trots att jag har bott här i över ett halvår har jag svårt att minnas deras namn. Ett hej då och då och ibland hittar jag någon arg lapp om toalettpapper eller andra trivialiteter. Jag brygger en kanna kaffe i det lilla köket och sätter på min dator. Går in på dagstidningarnas sidor där mer eller mindre intelligenta analyser presenteras för att förklara borgarnas och rasisternas seger. Jag bestämmer mig för att inte bry mig. Vad är ett valresultat mot tonårsångest, äcklig mat eller en borttappad vante? Ingenting. Det är bara att slicka såren och gå vidare. Dessutom har jag en utbildning att tänka på. Vi har fått i uppgift att producera text, med tolv punkter, en komma fem i radavstånd, stringens och en tydlig röd tråd. Den röda tråden får i mitt fall, som vanligt, bli Karl Marx. Lite frihet får man faktiskt unna sig. Tar mig gärna an socialistisk och marxistisk litteratur, men försöker vara objektiv. Mina egna politiska åsikter får inte skina igenom. Ingen skulle förstå. När jag var yngre gick jag gärna runt och kallade mig för socia­list, marxist, anarkist och feminist utan att jag knappt ens visste 13


vad orden betydde. Nu vet jag bättre, nu sitter jag och skriver uppsats för att jag vägrar ge upp en dröm om att någon gång förändra världen. Det är den mest banala drömmen av dem alla. Att tro att man kan förändra världen är att överskatta sig själv enormt. Jag vill gärna tänka på mig själv som någon som arbetar inkognito, som en sublim radikal som förändrar inifrån. Sanningen är att jag är en tråkig student med hybris. Jag stänger av datorn och går och lägger mig. Det är egentligen för tidigt för att sova. Klockan är bara tio och det är onsdag. Jag vet att hela min klass just nu sitter och dricker öl och har det trevligt med varandra. Det är någon form av lära-känna-varandra-aktivitet som någon socialt kompetent kursare har initierat. Jag fick ett mejl om denna sammankomst, men det kändes på något vis som att det inte var meningen att jag skulle se det. Det hade bara råkat hamna hos mig och för allas trevnad undviker jag uppmaningen om att ses utanför Upplands klockan 19.00. Det skulle bara bli pinsamt om jag kom. Jag får för övrigt inte heller glömma att jag hatar majoriteten av dem.


3

Nu är det fredag. En av de få vännerna jag har i den här staden ska »vara hemma med pojkvännen« och det är den typen av påståenden som gör att jag undrar varför vi överhuvudtaget umgås. Ensam en fredag och jag hör mina korridorgrannars förberedelser. De spelar den sortens housemusik som bara innehåller stackatosyntar. Sminkar sig och dricker cider. Dricka cider kan jag också tänka mig. Eller sprit. Visst, det är klart att det är tragiskt att sitta ensam hemma en fredag i sin ungdoms vår och supa ner sig. Men det finns värre saker. Jag bestämmer mig för att det mest tragiska en människa kan göra är att ha filmkväll med tacos och någon romantisk komedi. Även jag var sådan förut. Jag trodde att jag inte hade något bättre för mig. Det är så lätt. Det är bara att byta nummer och så ringer man någon gång när man är full, man ses, man handlar mat och tittar på teve går på promenad och hem igen och man ligger ofta i början men mindre sedan och man kanske är lite kär tänker man, så går tiden och en dag handlar man ingredienser till lördagsmiddagen och ens käresta väser att kassörskan är en jävla fitta för att hon slog in samma vara två gånger. Då går man därifrån och tänker vad i helvete och han säger kanske förlåt förlåt förlåt och man säger att det 15


nog är bäst att inte ses mer. Jag har sysselsatt mig med sådant men det passade helt enkelt inte mig. Denna parprocedur kan framstå som en rätt enkel och effektiv process, fast det kan ta månader, år och livstider. Men förr eller senare händer det. Då är det lätt att fråga sig vad poängen är. Jag tippar på att de flesta är tvåsamma på grund av självdisciplin. Varje dag lägger folk ner oproportionerligt mycket tid på att göra saker de avskyr. Bantar, jobbar, tvättar, bibehåller en god relation till idioter, diskar, lagar mat och så vidare i all oändlighet. Jag vet inte speciellt mycket om människor, det bör tilläggas, men jag misstänker att de flesta är självplågare. Det är sällan jag känner mig ensam fast idag kommer ensamheten som ett brev på posten. Men eftersom alla männi­ skor är idioter så är ensamhetskänslan bara skenbar. Mycket hellre är jag i mitt eget sällskap än sitter med ett glas rött och fnissar åt sexistiska och rasistiska skämt. Mycket hellre är jag ensam än blir det feministiska och socialistiska alibit i ett kompisgäng som hela tiden ältar att de ju är för jämställdhet, men att de inte hatar män, och att de tycker fattigdom är dåligt men man kan ju inte straffa rika för det. Som tvingar mig att om och om igen förklara mina ståndpunkter medan de misstroget skakar på huvudet. Som seriöst tycker att de har lyckats göra en adekvat politisk analys. Jo tack. Jag vet vilka dessa människor är. Jag var med om den här sortens kvällar oändligt många gånger innan jag upptäckte att jag hellre var utan dem. Att jag mådde bättre av att inte vara en cirkusapa. Hell is other people. En icke originell tanke men som dessvärre alltid är aktuell för någon som jag. Andra människor är dock inte alla människor. Jag tycker till exempel mycket om diverse idoler jag har. Maja Lundgren, till exempel. Jag blandar vodka och hallonsoda och skålar med mig själv. 16


Sätter på lite bra musik. Wendy Rene och flicksoul, det är vad mitt hjärta behöver i dessa dagar. Hämtar mitt anteckningsblock, tillika min dagbok. Kastar ner några skarp­sin­niga formuleringar om sakernas tillstånd. Skålar med mig själv igen. Hanna, det unga intellektuella gardets superstar. Hon leve hurra, hurra, hurra. Jag ler belåtet och sveper glaset. Jag vaknar till en ny och tom dag. Jag är sämst på att göra konstruktiva och bra grejer när jag är bakfull så egentligen borde jag sova bort den här dagen. Men hungrig är jag och äta måste jag. Det finns ungefär tvåhundra kronor på mitt kort. Det är ungefär en vecka kvar tills jag får CSN. Om jag inte envisades med att röka så mycket skulle inte detta vara ett problem. Jag har två cigg kvar och jag röker den ena och funderar över min situation. Detta lilla studentrum som jag egentligen älskar har en tendens att bli klaustrofobiskt. Men jag har ingenstans att gå, ingenstans väntar någon på mig. Inte i den här staden, i alla fall.


4

På med skor och egentligen borde jag duscha eller åtmin­ stone borsta tänderna men jag orkar inte. Att ta sig till rätt tåg är ett projekt på grund av avstängda perronger och blockerade vägar. Förutom att det blåser jämt karaktäriseras denna stad av evinnerliga ombyggnationer och vägarbeten. »Staden växer«, säger ledamöterna i Uppsala kommunfullmäktige och skrockar. Nu ska jag hem till en småstad, ett litet samhälle som krymper. Där saker inte byggs utan rivs ner. Ett regionaltåg kommer in på spår ett och det finns inte tid till att köpa en biljett. Två stationer senare stiger jag av, innan någon kontrollant har hunnit komma. Stiger av och befinner mig i byn, förlåt orten, som jag har spenderat nitton år av mitt liv i. Bara en liten bit att gå, sedan står jag framför det fula gula radhuset som en gång var mitt hem. Jag låser upp dörren och kliver in. Det luktar hemma och det luktar så gott att jag nästan blir tårögd. Min mamma kommer springande nerför trappan så att det mullrar i hela huset. »Hej! Vad gör du här? Varför har du kommit hem?« Hon ser mer chockad än glad ut och jag har inget vettigt svar på hennes frågor så jag tiger. Hon tar ett språng framåt och fångar in mig i sin famn i ett boaormsgrepp. Sedan skjuter hon mig ifrån sig och betraktar mig. »Är du sjuk? Du ser helt förstörd ut.« 18


Min mamma är överväldigande på många vis vilket alltid förvandlar mig till en trulig tonåring och jag avskyr att jag då blir så otrevlig. »Nä. Jag mår bra«, svarar jag bara. Jag står kvar fullt påklädd i hallen bland mammas högklackade skor och ett par bortglömda gummistövlar. »Men kom in. Stå inte där som en fågelholk«, säger mamma och flinar. Jag flinar tillbaka. »Har du nån mat? Jag dör nästan.« Utan att vänta på svar går jag in i köket. Tre urdruckna vinflaskor står på bordet tillsammans med ett antal olika glas och koppar, innehållande slattar av rödvin, öl och en giftigt grön dryck jag inte kan identifiera. Jag går längre in i rummet och snubblar över en tom bag-in-box. »Vad är detta?« Jag har tagit upp bag-in-boxen och skakar den i luften. »Äh. Jag har haft fest«, säger mamma och slår sig ner vid köksbordet. »Vadå fest? Vilka har varit här och varför?« »Men låt inte så där. En fest för livet helt enkelt.« Hon spretar med fingrarna och börjar måla naglarna i en gredelin nyans. »Smakfull färg«, säger jag nedlåtande. Jag börjar samla ihop glasen och kopparna och ställer mig och diskar. Bakom min rygg sitter mamma och nynnar. Hon verkar ovanligt uppåt. Något måste ha hänt. Disken får vänta. Jag torkar av handflatorna mot jeanslåren och vänder mig mot henne. »Berätta vad som har hänt. Jag orkar inte gissa.« »Jag är glad för att du är här och för att världen finns. För att de på jobbet är trevliga och att jag har många vänner.« »Jaja«, suckar jag. »Kul att nån har det bra medan världen brinner och allt går under.« 19


Mamma kommer snabbt på fötter. Hon hytter med den lilla nagellacksborsten. »Nu lägger du av. Du får inte komma hem hit och vara ett deprimerande spöke.« Jag sätter mig på köksgolvet och hon rör sig i köket, pysslar med något. Efter en stund har jag berättat en censurerad version av min tillvaro för henne. Det tar max en halvtimme och då försöker jag brodera ut historierna. Jag nämner absolut inte ordet ensamhet. På denna halvtimme har hon stekt pannkakor, vispat grädde och bryggt kaffe. Vi sätter oss vid bordet. En kort stund hörs inget annat än porslinsskrammel och ivrigt tuggande. »Hur lyckades du med detta? Vilken normal människa har vispgrädde hemma?« frågar jag med munnen full av pannkaka och sylt. Hon sitter mitt emot med en kaffekopp med texten »Blodgivare ger med hjärtat«. »Jag vill ogärna kallas normal, tack så mycket. Förresten visste jag att du skulle komma.« Hon ler hemlighetsfullt. Min mamma har en beklaglig förkärlek till new age-tjafs och sätter en ära i att hennes vänner tror att hon är medial. En gång hittade hon Vivekas borttappade glasögon under Vivekas läsfåtölj. Otippat ställe. Jag koncentrerar mig på att äta och ger upp att använda bestick. »Min lilla minigris.« Mamma reser sig upp och klappar mig på huvudet. Lämnar mig ensam i köket. När jag har ätit färdigt går jag in till henne i vardagsrummet. Mamma har ingen teve men många bokhyllor i furu och en rejäl soffa. Hon ligger under en filt och läser en bok som ser ut att handla om healing. Men mamma är inte bara en hippie, hon är också väldigt politisk. Hon har alltid varit en brinnande feminist och hennes medlemskap i Vänsterpartiet börjar närma sig fyrtioårsjubileum. Det är tack vare henne 20


som jag överhuvudtaget började intressera mig för min omvärld. Det var ju faktiskt hon som lärde mig att läsa. Någon gång ska jag tacka henne för att hon uppfostrade, klädde och tog hand om mig. Någon gång, fast inte just idag. Vi befinner oss i en gemensam, behaglig bakfylledimma. Jag hittar en bok om skotten i Ådalen men byter den strax mot Grottbjörnens folk. För säkerhets skull har jag den andra bokens skyddsomslag runt pärmen. I fall någon skulle titta in genom fönstret eller så.


5

Det ringer på dörren. Eftersom mamma har somnat i soffan går jag för att öppna. Ett upphetsat gäng bestående av hennes närmaste väninnor står utanför. »Men hej lilla raringen.« Viveka med läsglasögonen tränger sig förbi mig. »Var har du din dagdrivande mor?« Med sig har hon Malin och Elisabeth. De jobbar allihopa på samma jobb. De rör sig hemtamt i mitt före detta hem, klapprar in i högklackat på det redan slitna parkettgolvet. »Hon sover«, kraxar jag fram, men mina ord dränks av ett illtjut från vardagsrummet. Någon form av kollektiv extas råder där inne. De hojtar och skriker och jag undrar varför i helvete alla är så glada hela tiden. Jag traskar efter dem, sätter mig på golvet och betraktar skådespelet. Det verkar som att de firar, som att de har lyckats med något stort. Vänin­norna försvinner iväg för att rota fram glas och flasköppnare. »Varför har du inte sagt nåt? Vad är det som har hänt?« frågar jag anklagande. Min mamma tittar på mig, förvånat, som om hon plötsligt påmints om min existens. »Äsch.« Hon tittar ner i golvet. »Det är inget stort, egentligen.« 22


»Nä, nä. Du har bara fest i två dagar på grund av ingenting«, säger jag surt. »Har inte mor din sagt nåt?« Viveka ger mig, oombedd, ett glas rödvin. »Nu ska du få höra. Din mamma är en riktig kämpe.« Mamma ser förlägen ut. »Ska du inte berätta för din dotter ändå?« framhärdar Viveka. »Nej, det var en grej på jobbet bara«, säger mamma och ger ingen vidare förklaring. Min mamma har ett diffust jobb som någon form av handläggare. Jag har aldrig riktigt brytt mig för det har alltid låtit så skriande trist. Viveka inser att hon får förklara och säger: »Jo, du förstår, vi har ju alltid mest vart kvinnor på jobbet och haft det lite sådär med anställningarna. Ja, jag har ju alltid jobbat halvtid, mest för att jag har varit småbarnsmorsa så länge, och så är det väl med de flesta av oss. Morsan din är ju en av de få som har haft en heltid. Så fick nån gubbe i ledningen för sig att det behövdes fler män i organisationen, jämställdhetsprojekt tror jag att det kallades, men jag lovar att de bara ville skaffa flera tuppar till hönsgården.« Viveka har tappat tråden och Malin fortsätter: »Ja, och alla jävla tuppar fick minsann heltid och tillsvidare till död­ dagar. Jämställdhet, så fan heller.« Hon skakar på huvudet och fortsätter. »Men då ryckte Karin in och gick till chefen och hotade med facket, DO och hela konkarongen. Då fick han kalla fötter minsann.« »Jo, så nu har han lovat att ta itu med detta. Tack vare din mamma kommer vi få det mycket bättre framöver«, klargör Elisabeth till sist. De tre väninnorna flinar nöjt. Mamma ler ett blygsamt leende men mig lurar hon inte, jag förstår att hon är stolt över sig själv. Jag känner mig mest förvirrad och lite orolig. 23


Att bråka med chefen låter inte som någon lysande strategi. »Så nu har vi startat ett kvinnoförbund«, säger Viveka. »Va?« Min hittills enda kommentar. »Jamen vi är ju medelålders tanter och då glömmer man ju bort vissa saker. Man nöjer sig och slätar över orättvisorna. Men efter det där på jobbet fattade vi att man måste kavla upp ärmarna. Herregud, vi som stod på barrikaderna jämt i vår ungdom. Vi kan inte lämpa över allt ansvar på våra ungar«, säger Malin. Jo, för vi är ju jävligt mycket på barrikaderna. Mest jag. »Vill du vara med på vårt möte?« frågar mamma. »Vadå, nu?« »Ja. Så här i början håller vi på att uppdatera våra kunskaper igen. Vi har börjat förstå att Greer och Millett är lite ute nu, så därför har vi beställt den här.« Viveka viftar med Tiina Rosenbergs Queerfeministisk agenda. Herregud. Det är lite för mycket och jag ursäktar mig och går ut på gatan med vinet i handen och tänder en cigg. Mamma hatar när jag röker men den här gången får hon ge mig carte blanche. Jag är stolt och våldsamt avundsjuk på samma gång. Det är svårt att ta in att min mamma är mer aktivistisk än jag. Det är lätt att känna skam för att det är så, men det känns i alla fall skönt att ha fått en förklaring. Ett tag trodde jag att hon hade börjat med Tupperwarepartyn. Det hade verkligen varit pinsamt. Jag går in igen. De sitter och har en brinnande diskussion om queerbegreppet och vad det har med dem att göra. Viveka hojtar att man för fan inte kan hålla på att konstruera allt och att vad ska man med kvinnokamp till om man säger att det inte finns några kvinnor. Malin håller med och mamma nickar eftertänksamt. Jag känner att jag trots allt måste bryta in. »Men hörrni. Jag vet att det är lite snårigt, men grejen är ju att det är farligt med kategoriseringar. Det är bättre att 24


bryta upp kategorier än att cementera dem«, säger jag försiktigt. Det är ingen bra förklaring men ändå utbrister min mamma: »Men, vilken intelligent dotter jag har. Dig kan vi behöva i vår grupp!« Jag skruvar lite på mig. »Jag har inte tid. Förresten vet jag ju inte riktigt vad ni håller på med.« »Vi håller på med ett kvinnoförbund! Det är klart du ska vara med. Vi behöver dig.« »Men, Karin«, invänder Elisabeth. »Din dotter har säkert fullt upp. Hon läser ju på universitetet. Hon gör väl sånt här hela dagarna.« Jag känner hur jag rodnar. Sysslolöshet är mer skamligt än ensamhet. De tittar på mig allihopa, och jag kan inte ursäkta mig och gå därifrån. »Inte direkt«, suckar jag efter många långa sekunder.


6

Dagen därpå är vi ensamma igen. Jag vet inte hur länge deras möte höll på. Förmodligen långt efter att jag hade somnat. Jag kokar kaffe till oss, idag är det jag som får blodgivarmuggen. Mitt studiebesök i barndomshemmet blev inte den semester jag hade hoppats på. Trots det är detta radhuskök den plats där jag känner mig mest avslappnad. Jag sitter på stolen som en överjäst bulldeg i mina gamla mjukisbyxor och dricker kaffet långsamt. Solen lyser in mellan mammas Marimekko­ gardiner som jag köpte till henne när hon fyllde femtio. Jag hade sparat min veckopeng i nästan ett år. »Förlåt om vi var högljudda igår«, säger mamma bakom UNT:s kulturdel. »Det är lugnt. Vad gjorde ni för nåt?« Det är en artighetsfråga men mamma blir glad och börjar entusiastiskt mala på om storslagna planer. Kanske medvetet men till största delen oavsiktligt slår jag dövörat till och börjar fundera på lämpliga tågtider och vad jag eventuellt kan knycka med mig tillbaka till Uppsala. Därför är jag helt oförberedd när hon tystnar och stirrar på mig. Jag försöker gissa vad hon har sagt och drar till med ett universalsvar. »Jo. Jo, det låter väl bra.« »Vadå låter bra?« »Va?« 26


Mamma inser att jag inte har lyssnat och upprepar sin fråga. »Jag undrade hur du har det. Vi tyckte att du verkade lite nere igår.« Jag försöker fnysa föraktfullt men börjar nysa istället. »Jag mår jättebra.« »Men varför är du så ledsen då?« »Men vadå ledsen? Jag mår som sagt prima.« Hon ger sig inte utan fortsätter »Vad gör du egentligen där i Uppsala? Vilka umgås du med?« Det tar ungefär två sekunder att komma på en låtsaskompis. »Jag hänger mycket med en brud från skolan. Du skulle gilla henne. Jävligt politisk och så. Och hon är rolig. Och krea­tiv. Håller på och målar och grejer.« Jag undrar om jag har tagit i för mycket men mamma bara nickar. »Men vad bra. Då vet jag att du blir väl omhändertagen. Det var en grej till, innan jag glömmer!« Hon hoppar upp från stolen och tassar iväg i sina tofflor. Kommer tillbaka med en femhundralapp i handen. »Nej, nej, nej. Aldrig i livet.« Instinktivt protesterar jag. Trots att pengen skulle sitta otroligt fint. »Jomen ta den. Det kan du behöva. Det ser inte ut som du äter ordentligt heller.« Nej. Det är väl självklart att jag inte gör. Äta ordentligt är höjden av tristess. »Det är lugnt. Jag kan skaffa egna pengar.« Utan att jag hinner tänka kommer lögn nummer två ur min mun. »Har faktiskt börjat jobba. Inget märkvärdigt, på café, men det är ju skönt att få lön.« »Va, har du?« Mamma ser orolig ut. »Har du gått med i facket? Vad är det för avtal?« Hon pausar innan hon trium­ ferande frågar: »Och hur ser det egentligen ut med jämställdheten?« 27


»Jag vet inte, började i förra veckan. Men jag ska kolla upp det där med avtal, jag lovar.« Jag ljuger med en lätthet som är ovanlig för mig och blir nervös för att hon ska fråga mer. Därför tillägger jag: »Och skulle det vara några problem tillkallar jag amasonerna. Er grupp alltså.« Mamma slår ihop händerna »Amasonerna! Perfekt namn. Amasonerna, kanske till och med Hebys amasoner. Måste ringa runt och kolla vad de andra tycker.« Så tassar hon iväg en andra gång och lämnar mig i fred med mitt kallnande kaffe, och jag känner ett styng av dåligt samvete för jag har ljugit. Men jag slår det ifrån mig. Bättre att hon får leva i tron om att hon har en välanpassad dotter. När jag flyttade till Uppsala för lite mer än ett halvår sedan var hon så glad. Glad för att jag skulle börja på universitetet, utbilda mig, gå i hennes fotspår. Hon betalade all min kurslitteratur trots att den var dyr. Köpte mig anteckningsblock och pennor. Aldrig har en student varit så väl förberedd inför sin första termin som jag var. Hade hon kunnat hade hon slutat jobba och följt med mig på föreläsningar och seminarier. Det minsta jag kan göra för att återgälda allt detta är att låta henne tro att jag mår bra.


9789146223931