9789146223528

ETT Lokalen på Kocksgatan har stora fönster som vetter åt två håll. Sara har ställt ut där förut och hon gillar den.

Vera, som håller i utställningen, brukar vara bra på att dra folk. Olika sorters människor som gör att det blir en dynamisk blandning; unga hipsters som bara är ute efter en kul kväll; businesstyper som vill investera i ny konst; folk från mode- och mediebranschen; unga konstnärer som är nyfikna på vad andra gör, fotografer och filmare.

I ett hörn säljer Vera folköl för femtio kronor och gatan är fylld av människor som röker i den kalla marskvällen.

Sara känner sig omsvärmad och älskad. Av sina vänner och av folk som hon känner och inte känner. Det är hon som är i centrum. Hon och hennes tavlor. Den här utställningen har hon arbetat med länge. Det som först var en lös idé blev ett projekt som tog över två år att förverkliga.

Hon tittar på tavlorna. Det känns inte jobbigt att en av dem föreställer Lars. Hon är förvånad själv, hon trodde att hon skulle tvingas plocka bort den fast det kanske är den hon gillar bäst. Hans bleka hud mot den blänkande diskbänken. Gummihandskarna över händerna, hans nakna kropp i morgonljuset och överarmarnas spända muskler som arbetar i diskhon. Könet som hänger o ­ generat och 7

bekvämt mellan benen. Som om han vore omedveten om betraktarens öga i ett okonstlat ögonblick. Han hade varit avslappnad, men högst medveten, eftersom det var Sara som hade bett honom ställa sig naken och diska, nåt som han i och för sig ibland gjorde. Om han nu gjorde det fortfarande, det var så länge sen. Lars-tavlan var den sista målningen i serien med nakna människor i olika vardagsposer. Vissa kände hon, andra var främlingar som hon fått kontakt med och som velat vara med. De flesta var exhibitionister som älskade att visa upp sig. Inte för att de var perfekta utan för att de trivdes i sina kroppar och med sin nakenhet. Som den sjuttiofyraåriga pensionären Evy som helt ogenerat satt i en stol och stickade med sin skrynkliga hud exponerad.

Vera klirrar med två ölflaskor och kallar upp Sara på det lilla podiet vid ena väggen och greppar micken. A ­ llas blickar mot Sara. Kända och okända ansikten tittar på henne. Mamma och pappa står tryckta längst borta i lokalen med stora leenden på läpparna. De passar verkligen inte in här, den fårade och trötta sjuksköterskan och den gråhårige pensionerade läraren, så långt borta från unga hipsters och businessfräsare man kan komma. Ändå känns det helt naturligt att de är med. De strålar mot sin enda dotter som har det där märkliga yrket som de tycker känns så otryggt. Mammas snälla ögon och pappas ögonbryn som alltid ser rynkade ut utan att det betyder nånting särskilt. »Jag skulle vilja utbringa en skål för den fantastiskt begåvade Sara Grensjö som jag har haft den stora äran att arbeta med under nästan sju år och med tre ut­ställningar.

För varje ny utställning med dig, Sara, lyckas du fånga 8

nånting nytt, provocera och väcka känslor med dina målningar. Det har som alltid varit en spännande resa, och jag hoppas på många fler utställningar tillsammans.

Skål, Sara! Och ja, förresten, för er som vill köpa nån av Saras tavlor så kommer ni och pratar med mig, okej?

Bra! Skål!« Hela lokalen hurrar och applåderar. Sara tar emot ett stort fång pioner från Vera och bockar och bugar i sin finkostym som hon bär vid varje vernissage. Tre utställningar. Hon ser bort mot målningen på honom igen.

Ett sting av sorg mitt i glädjen. Ett vemod över att det var precis när hon hade träffat Lars som hon hade sin första utställning just här på Kocksgatan. I samma kläder som i kväll. Västen, den vita skjortan, de pösiga byxorna.

Kängorna. Kläder som då var nyköpta. Lars hade varit glad som ett barn. Hoppat upp och ner över det fantastiska i att Sara, tjejen han var så jävla kär i, skulle ställa ut sina målningar. Stolt som en tupp spatserade han runt i lokalen och berättade för alla som ville höra om hans begåvade flickvän. Hon hade nästan känt sig förlägen över hans hyllningar, men samtidigt glad och stolt. Över att det hon gjorde betydde nåt för honom. Tacksam över att han inte var avundsjuk eller missunnsam trots att det inte gick lika bra för honom och hans tecknarkarriär. När Sara slog igenom som illustratör och konstnär stod han och stampade utan att varken sälja eller få nåt erkännande, men det fanns aldrig nån bitterhet hos honom.

Hon skakar av sig gamla minnen och stiger ner från podiet. Det här är hennes kväll. Hon vill inte tänka på Lars eller på det faktum att hon är nydumpad av Robert och att det gör ont. Hon är sin egen. Hon klarar sig själv.

9

Precis som hon alltid har gjort. Hon är sin egen lyckas smed som varken låter sig knäckas av gamla eller nya ex.

Sara Grensjö står stark. I kväll ska hon njuta.

Hon dricker folköl och sen champagne som Tove kommer förbi med. Mamma och pappa är kvar ett par timmar och pratar med Vera. Nån viskar i hennes öra att alla tavlor redan är sålda. Armar och munnar och prat och skratt. Sara känner sig berusad. På alla sätt. »Det är nån jag vill att du ska träffa.« Vera kommer fram med en man i mörk kostym som presenterar sig som John. »Fina målningar, verkligen fantastiska.« »Tack.« Sara strålar tillbaka mot denne främmande man som enligt Vera precis köpt en av dem. »Vilken var det du fastnade för?« »Allihop egentligen, jag brukar inte köpa sånt här, jag är dålig på konst, men jag blev extra förtjust i den där borta.« John pekar mot ena kortsidan. Den mittersta av tre tavlor är den där Saras bästa kompis Tove sitter i ett fönster och borstar håret. Ansiktet i profil och hon blickar bort mot en gråsvart himmel. Det ser ut som om det ska börja regna vilken sekund som helst, ett oväder är på väg in. Det är nåt drömskt över målningen. Sara minns hur hon arbetade fram grunden och gjorde den första skissen. Det var faktiskt en slump. Hon var ute och letade miljöer med sin kamera och hade spontant poppat förbi Lorensbergsgatan där Tove bodde för en fika. Tove hade precis varit och tränat och åskan hördes på långt håll och det var tryckande augustiväder. Tove tog en snabbdusch 10

och när hon kom ut i morgonrocken och ställde sig vid fönstret för att borsta håret såg Sara bilden framför sig.

Tove var van vid Saras udda önskemål. Hon lät morgon­rocken falla när Sara fotograferade och stod sen naken kvar medan Sara snabbt ritade av henne.

Sara jobbade ofta så. Först ett foto som hon använde sig av för att hennes modeller inte skulle behöva stå i timmar, men också en skiss i ögonblicket för att fånga känslan.

Tove var inte obekväm trots att hon var naken. Det var det som var så skönt med henne. Hon hade inga såna gränser. »Vad kul att du gillar den. En av mina favoriter också.« Sara ler. John i kostymen kliar sig i nacken och ser ut som om han inte riktigt vet hur han ska formulera nästa mening. »Jag känner Vera sen gammalt, det var hon som bjöd in mig«, säger han, som om han inte hade rätt att vara där utan måste förklara sig. »Det här låter kanske konstigt, men den målningen beskriver precis hur det känns inuti mig. Lugn och storm på samma gång. Harmoni fast helvetet finns där och kan braka loss när som helst. Som när man väntar på nåt otäckt och ändå är fridfull och inte rädd.

Otroligt starkt, du berörde mig verkligen.« Han tittar intensivt på henne med mörkblå ögon. Hon känner hur hon sugs in i hans blick. Det är exakt så hon känner inför tavlan med Tove, fast hon har inte kunnat formulera det för sig själv. Men det kan alltså den här businesskillen i kostym som hon aldrig har träffat förut.

11

TVÅ Hon går hem med en främling. Det är inte direkt första gången det händer och hon vet hur det funkar. En natt och sen ingenting mer. Men det är det hon behöver nu för att sudda ut känslan av att vara nydumpad av ytter­ligare en kille. Ta bort hans röst som sa till henne att det var slut.

Att hon inte dög.

Den här mannen ska hjälpa henne med det. Döva.

Egentligen är det kanske inte så mycket Robert som känslan av att ha blivit lämnad hon vill komma över. Känslan av att tappa hoppet om att nånsin hitta rätt.

Hon brukar inte tända på män som John. Karriärister i kostym. Men han känns annorlunda, trots sin advokat­ uniform. Det finns ett allvar hos honom som hon attraheras av. Nåt magnetiskt i blicken, nåt som längtar och som drar in henne. Hon kan inte sätta fingret på vad det är. Han är smal och tunn i kroppen men känns ändå manlig. En frisyr som med tanke på hans yrke förmodligen borde ha tagits om hand för ett tag sen; den är menad att vara kort men har vuxit sig för lång.

En dags skäggstubb. »Min fru är död.« Han säger det precis när de nått krönet av Rörstrands12

gatan och står utanför nummer fyrtiosex. Hon vet inte vad hon ska säga eller göra med den informationen. »Oj. Vad tråkigt«, är allt hon kan få ur sig. Samtidigt sneglar hon på hans vänstra ringfinger. En vigselring i vitguld glänser där. Hon tänker att det måste ha hänt nyligen. Att han inte känt sig redo att ta av sig den ännu. »Vill du följa med upp?« Sara dröjer lite med svaret. »Om det känns okej.« »Det känns mer än okej. Jag ville bara att du skulle veta. Att min fru är död alltså.« De står väldigt tätt intill varandra i den minimala hissen.

Hon är berusad av kvällen och ölen och uppmärksamheten och champagnen och nu av John. Allt känns som insvept i en mjuk och skön dimma. John alldeles nära på ett väldigt intimt sätt. Han doftar gott, nåt slags after­ shave som är ny för henne.

Det står Berg på namnskylten och han sätter nyckeln i den grå ekdörren och öppnar, sparkar bort posten som ligger innanför. En blandning av räkningar, reklam­ erbjudanden och Dagens Nyheter. »Jag måste säga upp prenumerationen, jag hinner aldrig läsa längre.« Sara kliver nyfiket in i lägenheten. Det luktar hem­ trevligt och inbott, en svag kryddig blomdoft. I inner­ hallen finns en öppen spis och det står en korg bredvid den. »Har du hund?« »Ja, Pärson, han är hos mina föräldrar ibland när jag inte hinner med själv. Som i dag.« 13

»Vad är det för ras?« »En border collie, han är rätt gammal, vi har haft ­honom i snart tio år. »Vill du ha nåt att dricka?« »Visst, gärna.« John försvinner iväg in i köket och Sara stiger in i ett stort rum.

Han bor på fjärde våningen i en hörnlägenhet med en fantastisk utsikt över Karlbergskanalen. Vardagsrummet har fönster i tre väderstreck. På ena sidan ligger Karlbergs slott och längre bort anar man Hornsberg. Åt andra hållet ser man S:t Eriksbron och tågspåren. Rummet känns luftigt men ändå mysigt och varmt. Djupa sammets­fåtöljer med plädar. Insuttna soffor och träbord med vacker l­yster. Antika möbler och tavlor. Inte en Ikeamöbel i sikte. Det här hemmet känns så mycket mer vuxet än hennes eget. Som om nån har bott här länge och omsorgsfullt inrett det bit för bit. »Jag tänkte ha din målning där.« John kommer in med två glas vin och nickar mot en vägg på ena sidan. »Vad tror du?« Sara försöker visualisera målningen av Tove i Johns vardagsrum. De dova färgerna och det blåsvarta ovädret.

Tapeten är mörkgrön och inramad i lister av mörkt trä. »Det blir fint tror jag, effektfullt mot det gröna.« John nickar. Hon känner sig plötsligt osäker. Hade allting varit som vanligt hade hon varit säker på vart det här skulle leda. Men John känns plötsligt frånvarande.

Nästan ointresserad av henne.

Hon tänker att det här kanske var en dålig idé. Att hon är nybliven singel och att hon borde vara ensam, inte försöka trösta sig med en ny man.

14

»Sara.« »Ja?« John kommer emot henne, står alldeles framför henne.

Nästan lika nära som i hissen upp. Lite närmare än vad som känns bekvämt. »Jag är så glad att du är här.« Sen kysser han henne.

Hon känner sig överrumplad och det tar några sekunder innan hon kommer in i kyssen, trots att hon nästan väntade på den. John doftar gott och hans mun och tunga är mjuka. Ändå är det som om de har svårt att hitta en rytm. Hon vet inte riktigt vad det är men deras tänder slår i varandra, de hittar inte rätt, kommer ur takt. »Förlåt, jag är ovan, jag verkar ha glömt bort hur man gör, det var så länge sen.« John backar bort från henne. »Det är okej, jag fattar vad du menar, känner mig också ovan fast jag nyss blev dumpad.« John tittar på henne lite frågande. »Oj, hur lät det där egentligen?« och så skrattar hon ofrivilligt. Hon tänker att hon inte borde vara här. Med en man som förlorat sin fru och förmodligen inte är ett jävla dugg redo att hångla med en ny kvinna. En stiff advokatsnubbe i kostym vars liv inte påminner om hennes för fem öre. Eller borde hon det? Är det kanske bra att träffa en annan typ för en gångs skull? »Det lät bra«, säger John och ler. »Skönt att det kan kännas ovant fast man är nykysst och nydumpad. Ska vi göra ett försök till? Han närmar sig henne igen. Den här gången är hon inne i kyssen från första början. John är skön och varm och hans händer känns vana. Som om de gjort det här tusen gånger förr. Orädda.

15

TRE Sara vaknar i gryningen. Det är fortfarande mörkt ute och det tar ett par sekunder innan hon kommer ihåg var hon befinner sig. John ligger på rygg och sover med stängd mun. Han är otroligt stilla. För ett ögonblick undrar hon om han verkligen lever. Hon lutar sig mot honom och hör honom andas.

Hon tänker att det alltid är speciellt att vakna hos nån man inte känner. Intimiteten från natten är overklig. Att de varit fysiskt så nära varandra som det går att komma utan att veta nånting om varandra. Hon vet bara att hans fru är död. Att han är advokat och att han har en hund som heter Pärson. Att han har en magnetisk blick som får henne ur balans och som drar henne till honom. Att han har en skön och varm kropp som liksom passar perfekt med hennes. Men hon vet ingenting om vem han egentligen är. Av lägenheten att döma finns det inget som tyder på att han har barn.

Hon fortsätter att betrakta honom. Han har fina och ganska rena drag. En rak näsa, smala läppar och bred käke. Nåt insjunket och bekymrat över ansiktet, trots att han sover så stilla. Hans muskulösa armar och stora, vackra händer ligger vikta över bröstet. De otroligt blå ögonen är slutna.

16

Sara reser sig tyst upp ur sängen, hon är naken men hittar sin t-shirt på golvet. Går ut ur rummet och börjar leta efter badrummet. Urinblåsan trycker på och hon känner ett panikartat behov av att kissa. Hon minns inte var toan ligger, kan inte orientera sig. Trots att lägen­ heten bara är en trea så känns den stor och svår att hitta i. Hall, serverings­gång och prång. Genomgångsrum och små skrubbar. Eller är hon bara förvirrad? Bakfull av vinet i går och anspänningen inför utställningen?

Känslo­urladdningen i att vara med en ny man när hon är dumpad och skör. En ny era som singel tar vid. Ett nytt pärlband av engångsligg. Hon är så trött på sig själv. Trött på att vara ledsen. Kanske mer ledsen över att det inte blev nåt den här gången heller än över att förlora Robert.

Det gör ont. En gråt som lurar i halsen och vill fram.

Kanske är det fortfarande Lars hon sörjer, trots att det har gått mer än sju år? Eller snarare det hon hade med Lars och som ingen har kunnat ersätta sen den där ­dagen. Den åttonde mars för sju år sen. Hon ville känna sig stark för att fira kvinnodagen men hon hade aldrig känt sig så svag som då. När Lars berättade att han hade träffat en annan. Hon hade varit helt oförberedd. Den rent fysiska smärtan. Behovet att kräkas. Hon förlorade kontrollen och det kändes som om allt gick sönder.

Lars.

Det var ju Sara och Lars. De hade pratat om barn. Om att gifta sig. Skrattat åt att det skulle vara komiskt oväntat om just de av alla i par i deras bekantskapskrets gifte sig, de som ingen trodde skulle ställa sig inför en präst och lova evig trohet.

17

Han försökte trösta henne, men det blev nästan värre då. När han tyckte synd om henne. »Det är inte ditt fel. Det är mitt fel. Allt är mitt fel.« Hon önskade att han inte hade sagt så. Det fick det att kännas så onödigt. Som om han kastade bort henne och det som de hade fast det inte alls hade behövts. Som att han klantat till det lite bara med hela hennes liv som insats. Förlåt, älskling. Förlåt. Som om han hade råkat krympa en tröja i tvätten eller glömt köpa mjölk.

Fina Lars.

Som gick vidare tillsammans med Sanna. Gjorde allt det där med Sanna som det var tänkt att han skulle göra med Sara. Köpte lägenhet med Sanna, skaffade barn med Sanna, gifte sig med Sanna. Sov tillsammans med Sanna.

Det var det Sara saknade mest. Att somna utan Lars som höll om henne. Det som var jobbigast att tänka på; att det i stället var Sannas midja han höll om och Sannas nacke och doft som han andades in varje kväll. Och att det var det han hade valt. Det han hellre ville.

Kvar stod Sara i lägenheten på Orvar Odds väg 15 i Fredhäll. Hon hade tänkt byta den, men det blev aldrig av. Nu hade hon vant sig, fast det fortfarande satt delar av deras gemensamma liv kvar i väggarna. Små skärvor som ibland gjorde sig påminda. Som att hon plötsligt utan anledning kunde få en minnesbild av Lars som stod och diskade med musik i hörlurarna med huvudet nickande i takt. De smala axlarna och de vackra, muskulösa armarna som hon aldrig tröttnade på att smeka. Eller som på Närlivs när hon väntade på att betala och kunde komma på att han alltid brukade plocka med sig Lakrisal vid kassan.

18

Sara har också gått vidare. Hon har träffat nya kärlekar, men aldrig en Lars.

Hon känner paniken. Den där känslan som hon inte riktigt vill erkänna för sig själv. Den är så patetisk, tycker hon. Som en biologisk jävla robot. En kropp som börjar skrika efter barn och svenssonliv. Efter Lars hade hon sagt till sig själv att det var okej att inte skaffa familj. Det var ingen brådska. Hon kanske inte ens ville ha barn, när hon tänkte efter.

Hon fokuserade på jobbet som illustratör i stället, hade utställningar med sina målningar, åkte till Australien under en period och bodde där ett halvår. Träffade olika killar men var inte intresserad av nåt allvarligt. Ja, till och med en tjej testade hon, även om det inte var hennes grej.

Men allt var bra på sitt sätt. För stunden.

Hon kunde inte sätta fingret på när det började i henne. Den där känslan av att tiden höll på att rinna ifrån henne. Hon ville vara en Svensson. Vore det så farligt?

Lars hade ju gjort det, trots att han varit likadan som hon. Emot allt det där. Tills han träffade Sanna, förstås.

Sara hade stött ihop med dem på stan en gång. Han hade sett annorlunda ut. Lycklig. Han hade tittat på henne granskande. »Du har inte förändrats alls, Sara. Du ser exakt ut som du brukar, som om tiden stått stilla.« Hon blev irriterad, tyckte inte att det stämde, att det var en konstig grej att säga. Men när Lars gick vidare med den dubbelsitsiga barnvagnen full med ungar och Sanna vid sin sida förstod hon vad han menade. Det var ju precis så det var. Att tid hade passerat. Tid som stod skrivet i Lars gråa hår och de tre barnen, den äldste sonen Roy 19

som snart skulle börja skolan. Allt det hade hänt Lars och det syntes på honom. Men Sara var oförändrad. Samma jeans, samma kängor, samma långa mörka hår.

Hon känner sig plötsligt illamående och att hon bara vill härifrån nu. Ut ur Johns advokatlägenhet och hem.

Hon går genom vardagsrummet där det står en vinflaska på soffbordet. Efter den första kyssen hade det känts som ett enda långt hångelmaraton som övergick i intensivt sex. I köket, på diskbänken, i hallen, mot en vägg, framför en stor spegel, i sovrummet, i badrummet, mot matbordet. Det var länge sen hon hade sex på det glupska och råa sättet. Som om de båda var desperata och utsvultna. På nåt bisarrt vis kändes det både som om hon markerade revir och som om John ville att hon skulle göra det. Markera att en tid var över och en ny tog vid.

Till slut hittar hon toan till vänster om sovrummet. Hon trevar efter lyset och skjuter försiktigt igen dörren och sjunker ner på toalettstolen med en suck. Att kissa är en underskattad njutning.

Badrummet är inbott och ombonat precis som resten av lägenheten. Doftljus och duschdraperi med ett mönster av antika badkar. Tvålar i lila, grönt och rosa verkar ligga framme mest som dekoration. Gästhandduk i ett lite dyrare material. Bredvid badkaret hänger två morgon­ rockar på varsin hängare. Sara torkar sig och reser sig upp. Den större morgonrocken är vinröd och i frotté. Den mindre är gammalrosa och i sammetstyg. U ­ nder dem står ett par tofflor, de ser ut att vara i nån storlek större än hennes egen. Badrumsskåpet är fullt med olika burkar 20

och krämer. Två eltandborstar står bredvid varandra.

Hans och hennes. Sara drar med fingrarna över rader av burkar, parfymflaskor, deodorant. Kvinnliga burkar och kvinnliga saker. Nagellack och foundation. Tandtråd och nattkräm. Som om hon fortfarande bodde här. Johns fru. Sara är fascinerad. Själv använder hon bara några få basprodukter från apoteket och nästan inget smink alls.

Men här finns saker som hon inte ens har en aning om vad de är eller vad de används till. Små tuber med nåt slags serum för puffiga ögon, står det på förpackningen.

Inpackningar för håret och tops i pastellfärger.

Hon stänger hastigt skåpet. Känner en våg av dåligt samvete skölja över sig. Som om hon har gjort nåt fult.

Snokat i nån annans badrumsskåp.

Plötsligt hör hon nåt och rycker till.

Hon smyger ut ur badrummet och lyssnar in mot sovrummet, kikar in genom dörren och ser konturerna av John i sängen. Hon tassar ut i lägenheten och försöker lokalisera sina kläder. Jeansen ligger slängda på golvet i vardagsrummet och i köket hittar hon trosorna. Strumporna är spårlöst försvunna och hon bestämmer sig för att skita i dem och drar på sig kängorna barfota.

Hon ser sig omkring en sista gång innan hon sätter på sig den svarta rocken och drar ner sin gubbkeps över huvudet. Hon skäms över att hon bara går, men hon orkar inte möta Johns blick och inleda nåt slags trevande hejdåkonversation.

Det var vad det var.

21

FYRA John Berg hör när ytterdörren slår igen. Han är lättad över att hon gick och över att han slapp krystat kallprat i det skarpa morgonljuset. Inte för att han inte gillade den här tjejen. Det handlar inte om henne utan om honom själv. Han skäms. Det känns som om han har varit otrogen, fast ingen skulle tycka att han hade nåt att skämmas för. Jennie är ju trots allt död och det har snart gått ett år.

Det är inte bara det att han legat med en kvinna för första gången efter Jennie, det är också sättet han gjort det på. Det känns som om han har besudlat deras kärlek genom att knulla Sara mot soffan som han och Jennie valt ut tillsammans, soffan och alla andra platser i hemmet. Han känner det som om han har våldtagit deras gemensamma hem och allt vad det stod för.

Han blundar och sväljer. Känner smärtan på insidan av ögongloberna.

Jennies kropp i sjuksängen. Ansiktet som inte längre var hennes utan hade blivit invaderat och förvandlat till oigenkännlighet av cancern. Uppsvullet av alla jävla mediciner. Hennes tjocka hår var borta för länge sen.

De blåa ögonen som älskade honom, och munnen som var formad i en liten båge. Det som var Jennie när de 22

träffades. Då var de båda nyutexaminerade jurister och hade hamnat på samma firma. Att de blev ihop var en självklarhet. Inga spel eller positioneringar. En enorm känsla av samhörighet och en brinnande passion som svetsade dem samman.

Nu var det bara han kvar.

Han blundar hårdare. Kniper ihop munnen. Som om han tror att det ska stoppa ljudet som är på väg ut. Den jävla gråten som får honom att låta som ett skadat djur.

En kvidande varelse som inte har nåt språk. Bultandet bakom ögongloberna. Smärtan som blir värre när han inte släpper fram den.

Hur kan det kännas så här fortfarande? Hur länge till ska det göra så här ont?

Så öppnar han munnen. Låter vrålet komma. Han bryr sig inte om att det är gryning. Att grannarna kanske hör.

Det är såna saker som han slutat bry sig om för länge sen.

Precis som allt annat oviktigt som han en gång tyckte var viktigt. Innan hon blev sjuk.

Gråtvrålet som pågår och pågår och pågår. Han vet aldrig hur länge. Bara att till slut blir det svagare tills det helt tystnar. Då är det över för den här gången.

John kliver upp ur sängen och går ut i badrummet. I badrumsskåpet står fortfarande den antidepressiva medicinen som skrevs ut till honom samma vecka som ­Jennie dog. Eller om det var veckan efter. Han minns inte. Han hade aldrig tagit en enda tablett. Då är det här ändå bättre. Att känna nåt, även om det gör ont. Han får syn på en socka på golvet. En liten svart socka med små vita prickar på. Den är inte Jennies. Det måste vara Saras. Återigen 23

känslan av att ha varit otrogen. Att han har smutsat ner sitt och Jennies hem.

Saras kropp. Den hade känts annorlunda och bekant på samma gång. Nästan lika lång som Jennie. Nästan samma former. Men ändå en helt annan kvinna. Uppflugen på handfatet med hennes ben slingrade om hans höft. Och i köket. Och i vardagsrummet. Till och med i hallen bredvid Pärsons hundkorg. Fy fan. Det känns som om han vill spy. Ännu mer vill han spy över att han blir hård igen när han tänker på Saras kropp. Han hade nästan känt sig rasande under sexet. Att få återta sig själv som sexuell varelse. Då hade det känts rätt och som det enda han ville göra. Som att han sket i allt. Sket i sin döda hustru. Sket i vad som var rätt och fel. Det enda som räknades var hans kåthet och att den behövde en annan kropp. Nästan vilken som helst.

Han vill inte vara hård igen. Han vill inte tänka på den där tjejen han träffade i går på utställningen. Han försöker tänka på nåt avtändande. Jennies sjuka ansikte.

Plågade ögon, bedjande om att få dö.

Det fungerar. Han blir slak direkt och får ännu mer dåligt samvete. Inte nog med att han smutsat ner deras lägenhet, nu använder han sig också av sin döda hustrus minne för att inte bli kåt.

John sparkar undan den prickiga strumpan på golvet och går ut ur badrummet. Han tittar på klockan. Halv sex. Han borde egentligen gå och lägga sig igen, men det är ingen idé. Han kommer aldrig att kunna somna om igen. Inte med alla de här jävla tankarna i huvudet.

Dessutom måste han hämta upp Pärson hos sina föräldrar i Aspudden.

24