9789146223450

Jan Mårtenson

Den grekiska ­hjälmen En Homandeckare

Wahlström & Widstrand

Varje eventuell likhet med nu levande eller döda personer (utom Johan Kristian och Cléo) liksom med inträffade händelser är oavsiktliga tillfälligheter.

© Jan Mårtenson 2013 Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013 Isbn 978-91-46-22345-0 www.wwd.se

Kapitel I

Egentligen hade hela den här egendomliga historien börjat i Stratford-upon-Avon, Shakespeares födelsestad några timmars tågresa norr om London, även om den tog en omväg via ­M iami Beach i Florida: elefantkyrkogården dit äldre välbärgade amerikaner drog sig tillbaka för några solnedgångsår i det milda klimatet. Ett lapptäcke av ”gated communities” har dragits över delstaten; inhägnade områden med vakter vid grindarna där man kan leva tryggt och lugnt vid sin golfbana utan några störande yttre element. Och fenomenet är inte nytt. Redan de gamla romarna talade om ”otium cum dignitate”, att dra sig tillbaka till lantlig ro efter avslutat livsverk.

Och det hade börjat med ett bröllop. En av mina äldsta vänner i England, Jeremy Wells, skulle gifta sig. Jeremy är en kollega, har en stor antikhandel i Mayfair, en exklusiv del av London och med en lika exklusiv kundkrets. Lite som Eric Gustafson, min vän, kollega, granne och antagonist tvärs över Köpmangatan i Gamla stan. Jag måste motvilligt erkänna att hans sortiment ofta är några snäpp bättre än mitt och han kallar sina kunder för ”klienter”. Det verkar väl lite elegantare och han underhåller sin ”krets” med hembakade scones och Earl Grey i rummet innanför affärslokalerna. Men han är trevlig, fast han försummar aldrig en liten gliring. Jag ger igen så gott jag kan. Och han är välformulerad, välklädd, lite i överkant för min smak, och 5

vet allt om alla. Jag kallar honom Köpmangatans svar på Oscar Wilde och det har han ingenting emot, tvärtom.

Det var genom Eric jag träffat Jeremy. Han gjorde då och då ”räder”, som han kallade det, till Stockholm. Han var särskilt intresserad av Karl Johanmöbler i ljus björk, senempire, liksom engelska möbler i mahogny, massiv mahogny alltså, inte fanerade. De hade ju varit populära i Sverige mot senare delen av 1700-talet, och också tillverkats här, men mycket hade importerats från England. Han återförde de ”landsflyktiga” som han kallade dem. Spelbord, sidebord, chippendalestolar och mycket annat. Kinesiskt porslin också.

Genom Ostindiska kompaniet, ett av Sveriges framgångs­ rikaste företag genom tiderna, hade man under ett knappt århundrade med början på 1730-talet importerat omkring femtio miljoner porslinsföremål från Kanton i Kina förutom kryddor, siden och annat. Det gör att vi i Sverige har en rik marknad när det gäller antikt kinesiskt porslin och attraherar inte minst kinesiska köpare.

Det var under ett av sina stockholmsbesök som Jeremy Wells kommit in i min affär. Lång och gänglig. Mager, verkade lite knotig, i fyrtioårsåldern kanske. Intensivt blå ögon, hög ansiktsfärg och ett varmt leende. En mörkblå blazer i Harris Tweed med skinnförstärkta armbågar. Skrynkliga flanellbyxor och mockaskor. Engelsman, tänkte jag när jag såg honom.

Och jag hade rätt. Mer engelsk kunde han inte bli. Och hans engelska var ”the Queen’s English”.

Han presenterade sig och sa att han kommit på inrådan av Eric Gustafson. Att Eric sagt att jag hade en del objekt som kunde intressera honom, särskilt äldre kinesisk keramik. Det är ju inte huvudfåran i min affär, men då och då kommer det in någonting intressant. Jag önskar att jag kunde mer om området, men jag har vissa hållpunkter på de viktigare dynastierna. Han 6

är omkring Kristi födelse, Tang vikingatid, Ming den heliga Birgitta till drottning Kristina och Qianlong under 1700-­talet, Ostindiska kompaniets blomstringstid. Grovt räknat alltså, men det är i alla fall en viss vägledning. Men jag måste läsa på bättre, särskilt som kineserna dammsög Europa på jakt efter sina exporterade kulturskatter.

Jag visste vad Eric hade syftat på. Ett par mycket dekorativa hästar från Tang-dynastin, den dynasti som härskade under en del av vår vikingatid, från sexhundratalet och trehundra år framåt. Den förste kejsaren var en av Kinas mest lysande härskare, lagstiftare och administratörer. Många religioner levde sida vid sida och influenserna från omvärlden var stora, inte minst tack vare Sidenvägens kommersiella betydelse. Kulturen blomstrade, konst och poesi. Keramik, manifesterad i utsökta gravfigurer för efterlivet, som hos de gamla egyptierna, särskilt hästar och ryttare. Hästen intog ju en central plats i det dåtida livet och var en symbol för status och makt. Avstånden var långa i det väldiga riket, det krävde kraftiga och uthålliga hästar och hårda straff väntade den som behandlade hästar illa.

I mitt stora vitrinskåp hade jag några gravfigurer från olika dynastier, men det var särskilt mina två hästar som intresserade Jeremy Wells. De var ungefär trettio centimeter höga och lika långa och hade kvar spår av den ursprungliga bemålningen.

På den ena satt en ryttare, en bågskytt där pilbågen försvunnit och på den andra, en magnifik hästskulptur fångad i ett djärvt språng, fanns en kvinnlig polospelare. Hästen var monterad på ett stativ som bar upp kroppen, fick den att verka som om den svävade fritt.

Jeremy höll upp först den ena, sedan den andra, vände och vred.

– Visste du att man under Tang-dynastin hade en mycket liberal syn på kvinnor, sa han. Dom sågs som jämlika med män7

nen och kunde vara med på jakter och ritter. Det ser du ju på den här polospelaren. Modet blev också lättare. Istället för dom åtsittande kläderna blev dom ledigare och behagligare.

– Dom var före sin tid.

– Jag ser dom små hålen. Det gläder mig.

– Det är klart att dom är restaurerade. Figurerna är trots allt omkring femtonhundra år gamla.

– Jag vet, men det var inte det jag menade. Jag ser hålen efter laboratoriet i Oxford. Du har väl certifikaten?

Jag nickade, jag hade intygen från Oxford Authentification som bevisade äktheten. Marknaden översvämmades ju av skickligt utförda kopior, men genom att ta prover med små borrar i olika delar av ett föremål kunde man via radioaktiv lagring i materialet på ett ungefär fastställa åldern. Mina hästar var äkta, det hade jag papper på! Och jag förstod att han kunde sina saker.

Inte många kunder letade borrhål i mina hästar.

Det blev affär. Den kraftfulla hästen med den graciösa ryttarinnan blev Jeremys för fyrtiofem tusen. Mitt utgångspris var femtio, men jag prutade. Det var inte varje dag ett objekt i den här prisklassen gick, så nu blev det fest i Kapernaum. Ja, inte riktigt, men jag skulle bli kvitt en av mina gamla surdegar som flöt omkring bland obetalda fakturor och gav mig dåligt samvete.

Och Jeremy var nöjd. Jag var övertygad om att han redan visste vem bland hans konstsamlande kunder som skulle erbjudas min häst. Londons konstmarknad var köpstarkare än Stockholms.

Hade han varit för nöjd? Skulle jag ha begärt mer? Men man måste vara realistisk i min bransch. Tang-hästarna hade samlat damm i flera år och var kanske lite för sofistikerade för mina vanliga kontakter. Risken var stor att de skulle sluta sina dagar uppe i min våning vid Köpmantorget 10 liksom så många andra godbitar som var mitt pensionssparande. Jag litar inte riktigt på alla orangefärgade kuvert. Det skadade inte att 8

ha lite i bakfickan när den dagen kom och pensionen stod för dörren.

Tang-hästen var alltså inledningen till vår bekantskap, en bekantskap som skulle utvecklas till vänskap genom åren. Varje gång Jeremy kom till Stockholm hälsade han på i min affär, vi brukade äta middag tillsammans och när det trasslade med hotellrum hade han bott hos mig. Och när jag reste till London någon gång på ”fyndjakt” stod Jeremy alltid på programmet.

Francine hade han också charmat med sin stillsamma engelska humor.

Så fick jag mejl en vacker dag. Jeremy skulle gifta sig och Francine och jag var inbjudna på bröllop. I Stratford-upon-Avon av alla platser! Jag hade en vag idé om var det låg, visste egentligen bara att Shakespeare fötts, gift sig och dött där. Men Francine visste mer, var påläst. Hon älskade Shakespeare, såg hans dramer på teatern när de gick och läste sonetterna på original­ språket.

Själv stod jag honom inte lika nära. Det var mest när jag lyssnade på min vän Calle Asplunds utläggningar som jag kom Shakespeare närmare inpå livet. Chefen för Riksmordkommissionen var besatt av Shakespeare och hans stora intresse var att försöka bevisa att någon annan skrivit Shakespeares verk, Earl de Vere, sir Francis Bacon, Marlow och andra.

Jag var inte lika involverad. Konstaterade bara kallt att det inte spelade så stor roll vem författaren var. Verken talade för sig själva. Hade fascinerat mänskligheten genom århundradena.

Men inför resan till England skulle jag läsa på. Fick inte verka alldeles blåst om jag hamnade mellan två kunniga Shakespeare­ fans på bröllopsmiddagen. Och det hörde ju faktiskt till allmänbildningen. Visserligen kunde jag den berömda monologen ur Hamlet: ”Att vara eller inte vara” etc., och ”Macbeth” hade jag 9

sett på film och en del av dramerna hade Francine bildat mig med på Dramaten, men det var ju inte mycket att komma med.

Nu var Shakespeare ännu mer aktuell inför det stora 400-års­ jubileet av hans död som skulle firas över hela världen. Google fick väl hjälpa mig att täppa till de värsta luckorna.

Och Shakespeares verk var fortfarande levande, lästes i skolor, citerades i engelska parlamentsdebatter och spelades på världens scener.

Så var den stora dagen inne. Tyvärr kunde Francine inte följa med. Hon var i Bryssel för ett stort seminarium om terrorist­ bekämpning och skulle bidra med svenska erfarenheter i sin egenskap av chef för Säpos personskyddsavdelning. Dessutom hade hon kanske inte varit speciellt intresserad. Hon hade inte haft mycket kontakt med Jeremy och hade varit i Stratfordupon-Avon flera gånger tidigare. Vid sidan av juridikstudierna i Uppsala hade Francine också läst litteraturvetenskap, så hon kunde vad hon behövde om Shakespeare, som hon uttryckte det.

Jag bodde på East India Club, den anrika klubben vid St. ­Ja­mes Square, som jag brukade vid mina Londonbesök. En god vän hade rekommenderat mig som medlem. Klubben låg i ett stort, centralt beläget hus med nära till skjortaffärerna på Jermyn Street och till Piccadilly Cirkus. Den hade grundats för mer än 150 år sedan och bildats för medlemmar i East India Company och andra som arbetade och verkade i Indien men som var hemma på tillfälliga besök.

Ostindiekompaniet hade varit ett särpräglat inslag i engelsk historia. I början av 1600-talet hade en grupp affärsmän fått kungligt privilegium på att driva handel med Indien. En handfull hårdföra män hade satt igång och snart hade man expanderat, skaffat en egen armé, spelat ut maharadjorna mot varandra 10

och med list och hänsynslöshet lagt under sig landet innan engelska staten tog över.

Det var en epok då imperiet utvidgades. Råbarkade sjökap­ tener förde sina skepp till okända delar av världen. Man gick i land, planterade en engelsk flagga i sanden och förklarade att territoriet nu låg under drottning Victoria. Så avrättade man några ur lokalbefolkningen för att statuera exempel, sjöng God Save the Queen, hissade segel och gav sig iväg till nästa erövring. Med någon överdrift alltså, men det var väl så det i stort sett hade gått till.

Jag hade bott på klubben tillsammans med Francine också, i St. Jamessviten för att imponera på henne. Två stora rum med utsökta engelska antikviteter, ett fullskaleporträtt av hertigen av Denver och en säng stor som en mindre villapool. Den här gången fick det räcka med ett mindre anspråksfullt logi, typ svenskt stadshotell, fast bättre.

På matsalens väggar liksom i andra utrymmen trängdes por­ trätt av ordensstyngda, bistra generaler i imperiets tjänst. Några hade varit aktiva under fälttågen i Afghanistan, men de hade lika litet lyckats som senare tiders Sovjetunion och USA. Churchill saknades givetvis inte i samlingen och här och där fanns uppstoppade jakttroféer. I min korridor hälsades jag av ett jättelikt flodhästhuvud med kolossala betar, en gåva från någon jägare bland medlemmarna och jag tänkte på att flodhästen var Afrikas farligaste djur i umgänget med människor, fast de såg jovialiskt trevliga ut.

Dagen för bröllopet syndade jag, kunde inte motstå frestelsen.

Istället för min vanliga frukost på en halv grapefrukt, rågbröd utan smör men med knallröda tomatskivor och kaffe, beställde jag en ”English breakfast” i matsalen. Francine håller annars efter mig. Brukar nypa i mina ”love handles” och påminna om 11

att jag inte längre är tjugofem och att hon vill ha mig i tjugofem år till, men nu var hon på säkert avstånd. I Bryssel. Min dåliga karaktär hade fritt fram.

Francine vill också att jag ska träna, gå på gym, vilket ger mig dåligt samvete. Men jag rör faktiskt på mig: jag går ibland i trapporna – och jag bor högst upp. Sen har jag just läst att det senaste i träningsväg är att det räcker med tre minuter i veckan.

Eftersom det har stått i tidningarna måste det ju vara sant. Jag har berättat det för Francine, men hon tror mig inte.

Efter generösa portioner äggröra, bacon, korvar, grillade tomater och svart kaffe, embarkerade jag tåget på Paddington Station och efter knappt två timmar steg jag av på den lilla stationen i Stratford-upon-Avon. En taxi tog mig till hotellet, som passande nog hette Shakespeare Inn. Och det var typiskt för den lilla staden. Den verkade vara helt uppbyggd kring Shakespeare. Där fanns hans födelsehus, hans teater och där var han begravd. Souvenirbutikerna låg tätt med skyltfönster fyllda av hälsningar från skalden. T-shirts, muggar med hans porträtt, tallrikar och böcker.

De idylliska husen stod kvar sedan århundraden, låga och inte sällan i korsvirke. Tyskarna hade tydligen inte tyckt att staden varit intressant nog och istället koncentrerat sina bombningar under andra världskriget på andra mål.

Jeremy hade en filial till sin Londonaffär här, fast med ett enklare sortiment, hade han berättat. Det var anpassat till turister och lokalbefolkning. Det dyrare segmentet fanns i London med dess köpstarkare kundkrets.

Bröllopsceremonin i den gamla katedralen med anor från tidigt 1200-tal var vacker och stämningsfull. Orgelmusiken brusade upp mot höga valv och solen glittrade genom de stora glasfönst12

rens mångfärgade facetter. Ett av de stora fönstren var en gåva från amerikanska folket till ”Shakespeares kyrka”.

Jeremy var blek men samlad, hans blivande hustru smal och späd. Hennes hår framträdde ännu mörkare mot den vita brudklänningen och ögonen strålade. Jag förstod Jeremy. Anastasia var vacker. Mycket vacker. Hon kom från Ukraina, hade Jeremy berättat. Hennes föräldrar hade lämnat korruption och maktfullkomlighet och flyttat till London.

Under ceremonin hade de stått framme vid altaret, där också Shakespeares grav fanns under en stor stenhäll. Bredvid vilade hans pappa, hans fru och hans båda döttrar. Och bröllopsmiddagen skulle hållas på ett hotell, i en byggnad som ägts av Shakespeares far. Bättre kunde det alltså inte bli i skaldens egen stad. Och jag var glad att jag fick vara med. Fast då anade jag inte att Jeremys och Anastasias bröllop skulle bli början till ett drama nästan värdigt Shakespeares penna.

13