Page 1

John Irv ing I en människa Till svenska av Rose-Marie Nielsen

WAHLSTRÖM & W IDSTR AND


Wahlström & Widstrand www.wwd.se Copyright © 2012 by Garp Enterprises, Ltd. Originalets titel: In One Person I översättning av Rose-Marie Nielsen Samtliga Shakespearecitat i översättning av C. A. Hagberg. Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 isbn 978-91-46-22303-0


Till Sheila Heffernon och David Rowland och till minne av Tony Richardson


Thus play I in one person many people And none contented. Så spelar jag allena många roller, men ingen nöjd. William Shakespeare, Richard II


INNEHÅLL 1. EN MISSLYCKAD ROLLFÖRDELNING  11 2. ATT TÄNDA PÅ FEL PERSONER  36 3. MASKERAD  66 4. ELAINES BEHÅ  93 5. ATT LÄMNA ESMERALDA  122 6. BILDERNA JAG BEHÅLLIT AV ELAINE  161 7. MINA SKRÄCKINJAGANDE ÄNGLAR  191 8. BIG AL  215 9. DUBBEL OLYCKA  241 10. ETT GREPP  282 11. ESPAÑA  316 12. EN VÄRLD AV EPILOGER  352 13. INGA NATURLIGA ORSAKER  396 14. LÄRARE  451 Om John Irving  484 Tack 485


1 EN MISSLYCK AD ROLLFÖRDELNING Jag ska börja med att berätta om miss Frost. Även om jag säger till alla att jag blev författare för att jag läste en viss roman av Charles Dickens vid den danande åldern av femton år, är det egentligen så att jag var yngre när jag för första gången träffade miss Frost och föreställde mig att jag hade sex med henne, och detta ögonblick av sexuellt uppvaknande innebar också att min fantasi satte fart. Vi formas av det vi åtrår. På mindre än en minut tändes en hemlighetsfull längtan hos mig och jag bestämde mig för att bli författare och att ha sex med miss Frost – fast inte nödvändigtvis i den ordningen. Jag träffade miss Frost på ett bibliotek. Jag gillar bibliotek – även om jag har svårt att uttala det ordet. Det verkar som om jag har avsevärda svårigheter att uttala vissa ord, för det mesta substantiv – människor, platser och saker som gjort mig onaturligt upphetsad och som skapat olösbara konflikter eller total panik. Ja, det anser i alla fall olika röstlärare och talpedagoger och psykiatrer som behandlat mig – tyvärr dock utan framgång. På lågstadiet fick jag gå om en klass på grund av ”allvarliga talproblem” – en överdrift. Jag är nu långt över sextio, nästan sjuttio, och jag är inte längre intresserad av skälet till dessa talproblem. (Utan att dra för stora växlar på det, åt helvete med etiologin.) Jag försöker inte ens säga ordet etiologi, men jag klarar att få fram ett begripligt fast vanställt uttal av ordet bibliotek – även om det låter som om jag hade en het potatis i munnen. Detta är än mer ironiskt, eftersom mitt första bibliotek inte var särskilt märkligt. Det var biblioteket i den lilla staden First Sister i Vermont – en kompakt röd tegelbyggnad på samma gata som mina 11


morföräldrar bodde. Jag bodde hemma hos dem på River Street – tills jag fyllt femton och mamma gifte om sig. Mamma träffade min styvfar i en pjäs. Stadens amatörteatersällskap hette First Sister Players, och så långt tillbaka jag kan minnas såg jag alla pjäser på stans lilla teater. Mamma var sufflös – om man glömde sina repliker talade hon om vad man skulle säga. (Eftersom det var en amatörteater, blev det många bortglömda repliker.) I många år trodde jag att sufflösen var en av skådespelarna – någon som på ett mystiskt sätt befann sig utanför scenen och hade vanliga kläder men som var nödvändig för dialogen. Min styvfar var ny skådespelare på First Sister Players när mamma träffade honom. Han hade kommit till stan för att undervisa på Favorite River Academy – den nästan prestigefyllda privatskola som då var enbart pojkskola. Under större delen av min barndom (och absolut när jag var tio eller elva) måste jag ha vetat att jag så småningom, när jag var ”gammal nog”, skulle gå i den skolan. Det fanns ett modernare och bättre upplyst bibliotek på internatskolan, men det allmänna biblioteket i First Sister var mitt första bibliotek, och bibliotekarien där var min första bibliotekarie. (Förresten har jag aldrig haft några problem med att säga ordet bibliotekarie.) Det behöver inte påpekas att miss Frost var en mer minnesvärd upplevelse än biblioteket. Oförlåtligt nog var det långt efter det att jag träffade henne som jag fick veta vad hon hette i förnamn. Alla kallade henne miss Frost, och hon verkade vara i mammas ålder – ­eller lite yngre – när jag omsider fick mitt första lånekort och träffade henne. Min moster, en mycket högdragen person, hade berättat att miss Frost ”tidigare sett väldigt bra ut”, men jag kunde inte fatta att miss Frost någonsin sett bättre ut än när jag träffade henne – trots att jag redan som barn alltid inbillade mig saker och ting. Min moster påstod att alla lediga män i stan alltid föll pladask för miss Frost när de träffade henne. När någon av dem vågade presentera sig för henne tittade den då så vackra bibliotekarien kyligt på honom och sa: ”Jag heter miss Frost. Aldrig varit gift, tänker aldrig gifta mig.” Med den inställningen var miss Frost fortfarande ogift när jag träffade henne. Ofattbart nog för mig hade alla lediga män i staden 12


First Sister för länge sen slutat presentera sig för henne. Den avgörande romanen av Dickens var Lysande utsikter – det var i alla fall den som fick mig att vilja eller påstå mig vilja bli författare. Jag är säker på att jag var femton, både när jag läste den och när jag för första gången läste om den. Jag vet att det var innan jag började i privatskolan, för jag lånade boken på stadsbiblioteket i First Sister – två gånger. Jag glömmer inte den dag då jag kom in på biblioteket för att låna om boken; jag hade aldrig tidigare velat läsa en hel bok. Miss Frost gav mig en genomträngande blick. Vid den tidpunkten nådde jag henne säkert bara till axeln. ”Miss Frost var en gång verkligen ’ståtlig som en staty’”, hade min moster sagt, som om till och med miss Frosts längd och form bara existerade i svunnen tid. (Hon var för alltid ståtlig som en staty i mina ögon.) Miss Frost var en kvinna med reslig hållning och breda axlar, även om det huvudsakligen var hennes små men vackra bröst som fångade min uppmärksamhet. I skenbar kontrast till hennes manliga storlek och uppenbart fysiska styrka, såg hennes bröst ut att ha utvecklats alldeles nyss – som en knoppande ung flickas. Jag kunde inte förstå hur det var möjligt för en äldre kvinna att ha uppnått det utseendet, men säkert hade hennes bröst tänt fantasin hos varenda tonårspojke som såg henne, det trodde i alla fall jag när jag för första gången träffade henne – när var det? – 1955. Dessutom måste ni förstå att miss Frost aldrig klädde sig uppseendeväckande, åtminstone inte i den påtvingade tystnaden på det övergivna First Sister Library. Dag eller natt, oavsett tidpunkten, var det alltid lika tomt där. Jag hade hört min högdragna moster säga (till mamma): ”Miss Frost har passerat den ålder då det räcker med träningsbehå.” Vid tretton års ålder hade jag trott att detta enligt min fördömande mosters åsikt innebar att miss Frosts behåar var totalt fel för hennes bröst, eller vice versa. Det tyckte inte jag! Och under hela den tid då jag inom mig våndades över min och min mosters skilda åsikter om miss Frosts bröst, fortsatte den skrämmande bibliotekarien att ge mig den tidigare nämnda genomträngande blicken. Jag var tretton när jag för första gången träffade henne och femton vid den tidpunkt jag nu talar om, men med tanke på att miss Frost inte 13


släppte mig med sin intensiva, dröjande blick kändes det som om hon betraktat mig på det viset i minst två år. Som svar på min begäran att få läsa om Lysande utsikter sa hon till slut: ”Du har redan läst den boken, William.” ”Ja, jag bara älskade den”, sa jag – och det var istället för att som jag nästan gjorde utropa att jag älskade henne. Hon var strängt formell – den första som alltid tilltalade mig med William. Jag kallades alltid Bill, eller Billy, av familj och vänner. Jag ville gärna se miss Frost iförd enbart den behå som (enligt min snokande moster) inte gav tillräckligt stöd. Men istället för att vräka ur mig något så föga diskret sa jag: ”Jag vill läsa om Lysande utsikter.” (Inte ett ord om att miss Frost måste ha gjort ett intryck på mig som inte skulle bli mindre förödande än det som Estella gör på den stackars Pip.) ”Så snart?” frågade miss Frost. ”Du läste ju Lysande utsikter för bara en månad sen.” ”Jag bara måste läsa om den”, sa jag. ”Det finns många böcker av Charles Dickens”, sa miss Frost. ”Du borde pröva en annan, William.” ”Visst, det ska jag göra”, försäkrade jag, ”men först måste jag läsa om den här.” När miss Frost för andra gången kallade mig William, fick jag omedelbart erektion – även om jag vid femton års ålder hade en så liten penis att det var skrattretande pinsamt när den blev hård. (Risken var förstås obefintlig att miss Frost ens skulle märka att jag hade erektion.) Min allvetande moster hade sagt till mamma att jag var underutvecklad för min ålder. Naturligtvis hade min moster menat ”underutvecklad” på andra (eller alla) sätt; vad jag visste hade hon inte sett min penis sen jag var spädbarn – om ens då. Jag kommer säkert att ha mer att säga om ordet penis. Just nu behöver ni bara veta att jag har ytterst svårt att uttala ordet penis, som i min plågade version blir ”penith” – när jag nu överhuvudtaget klarar att få fram det. (Och jag undviker i det längsta att säga ordet i plural.) I vilket fall som helst visste miss Frost ingenting om min sexuella vånda då jag försökte låna Lysande utsikter för andra gången. I själva 14


verket gav miss Frost intrycket att det var ett omoraliskt slöseri med tiden att läsa om böcker när det nu fanns så många på biblioteket. ”Vad är det som är så speciellt med Lysande utsikter?” frågade hon. Hon var den första som fick veta att jag ville bli författare ”på grund av” Lysande utsikter, men egentligen var det på grund av henne själv. ”Vill du bli författare!” utbrast miss Frost; hon lät inte överförtjust. (Många år senare undrade jag om miss Frost skulle ha uttryckt indignation över ordet sodomit, om jag nu hade föreslagit det som yrke.) ”Ja, författare – jag tror det”, sa jag. ”Du kan absolut inte veta att du ska bli författare!” sa miss Frost. ”Det är inte något yrke man väljer.” Det hade hon verkligen rätt i, men det visste jag inte den gången. Och jag stod inte där och tjatade bara för att hon skulle låta mig få läsa om Lysande utsikter; min ihärdighet berodde delvis på att ju mer uppgiven miss Frost blev, desto mer uppskattade jag hennes sätt att andas – för att inte tala om hur hennes förvånansvärt flickaktiga bröst hävdes och sänktes. Vid femton var jag lika betagen och drabbad av henne som jag varit två år tidigare. Nej, det måste jag ta om: Jag var mer fängslad av henne vid femton än jag varit vid tretton, då jag bara fantiserade om att ha sex med henne och att bli författare – medan jag vid femton hade en mer utvecklad syn på sex (med fler konkreta detaljer) och dessutom redan hade skrivit några meningar som jag var nöjd med. Både sexfantasierna med miss Frost och det där med att faktiskt bli författare var förstås osannolikt – men fanns där någon avlägsen möjlighet? Konstigt nog hade jag tillräckligt mycket hybris för att tro det. Och skulle man gissa var en sådan överdriven stolthet eller oförtjänt självkänsla kom ifrån – ja, jag kunde bara ana att gener hade något med saken att göra. Jag menar då inte generna på mammas sida; jag såg ingen hybris i hennes roll som sufflös bakom kulisserna. Jag tillbringade ju faktiskt de flesta kvällar med mamma i den där trygga hamnen för de på olika sätt talangfulla (och talanglösa) medlemmarna i stans amatörteatersällskap. Den där lilla teatern var inte något ställe där stolthet och självkänsla frodades – därav sufflösen. 15


Om min hybris var genetisk, kom den säkerligen från min biologiska pappa. Det hade man berättat för mig; jag hade aldrig träffat honom. Jag kände honom bara till ryktet, vilket inte var särskilt strålande. Morfar kallade honom ”kodgossen” – eller mindre ofta, ”sergeanten”. Mamma hade slutat college på grund av sergeanten, sa mormor. (Hon använde inte ordet kodgossen utan sa hellre i nedlåtande ton ”sergeanten”.) Om William Francis Dean verkligen var orsaken till att mamma slutade på college visste jag egentligen inte; hon hade börjat på sekreterarskola istället, men inte förrän han hade gjort henne gravid med mig. Följaktligen skulle mamma sluta också på sekreterarskolan. Mamma berättade att hon hade gift sig med pappa i Atlantic City, New Jersey, i april 1943 – lite sent för ett nödbröllop, eftersom jag föddes i First Sister, Vermont, i mars -42. Jag var redan ett år gammal när de gifte sig, och ”bröllopet” (det var en stadstjänsteman eller fredsdomare som vigde) hade huvudsakligen varit mormors idé – det sa i alla fall moster Muriel. Det antyddes att William Francis Dean inte särskilt villigt hade ingått i det äkta ståndet. ”Vi skildes innan du fyllde två”, berättade mamma. Jag hade sett vigselattesten, och det var därför jag mindes den till synes exotiska och långt från Vermont belägna platsen Atlantic City, New Jersey; pappa fick sin grundutbildning där. Ingen hade visat mig skilsmässohandlingarna. ”Sergeanten var inte intresserad av äktenskap eller barn”, berättade mormor på ett minst sagt överlägset sätt; redan som barn insåg jag att mosters högdragenhet kommit från mormor. Men genom det som hände i Atlantic City, New Jersey – oavsett på vems enträgna begäran – blev jag, om än i senaste laget, legitim genom den där vigselattesten. Jag fick namnet William Francis Dean, Jr – jag hade samma namn som han, även om han inte fanns med i mitt liv. Och jag måste ha fått en del av hans kodgossegener – enligt mammas uppfattning sergeantens ”jäklaranamma”. ”Hurdan var han?” frågade jag mamma, kanske hundra gånger. Hon sa alltid snälla saker. 16


”Åh, han var väldigt snygg – precis som du kommer att bli”, svarade hon och log. ”Och jäklar anamma vad han var tuff.” Mamma var mycket kärleksfull mot mig, innan jag började bli vuxen. Jag vet inte om alla småpojkar eller pojkar i de tidiga tonåren har lika dålig uppfattning om tidens gång som jag hade, men det föll mig aldrig in att fundera över när olika saker inträffade. Pappa måste ha gjort mamma på smällen i slutet av maj eller i början av juni 1941 – när han just skulle avsluta sitt första år på Harvard. Ändå var det ingen som sa Harvardgossen om honom – inte ens som en sarkastisk kommentar från moster Muriel. Han kallades alltid kodgossen (eller sergeanten), även om mamma absolut var stolt över hans koppling till Harvard. ”Tänk dig att börja på Harvard när man bara är femton!” hörde jag henne mer än en gång säga. Men om min tuffa pappa hade varit femton när han började på Harvard (i september 1940), måste han vara yngre än mamma, som fyllde år i april. Hon var redan tjugo i april -40 och tjugotvå sånär som på en månad då jag föddes i mars -42. Var det för att pappa ännu inte fyllt arton som de inte gifte sig då hon fick veta att hon var gravid? Han hade just fyllt arton i oktober 1942. Som mamma sa: ”Tillmötesgående nog hade värnpliktsåldern sänkts till den åldern.” (Först senare skulle jag reflektera över att ordet tillmötesgående inte var vanligt i mammas vokabulär; kanske var det Harvardgossen som talade.) ”Din far trodde sig kunna kontrollera sitt militära öde bättre genom att självmant ta värvning, vilket han gjorde i januari 1943”, berättade mamma. (”Militära öde” lät inte heller som något hon skulle ha sagt; det stod skrivet Harvardgossen över hela det begreppet.) Pappa reste med buss till Fort Devens, Massachusetts – där han inledde sin militärtjänst i mars 1943. Vid den tiden var flygvapnet en del av armén; han blev uttagen till specialtjänst, som krypterings­ tekniker. Inför grundutbildningen hade flygvapnet tagit över Atlantic City och de omgivande sanddynerna. Pappa och de övriga inkallade bivackerades på lyxhotellen som aspiranterna skulle förstöra. Enligt morfar: ”Ingen kollade nånsin ID-kort i baren. På helgerna samlades 17


flickorna i stan – mest statligt anställda från Washington D.C. Det var säkert helkul – och inte minst avfyrade man alla sorters vapen på sanddynerna.” Mamma sa att hon besökte pappa i Atlantic City ”en eller två gånger”. (Då de ännu inte var gifta och jag kanske var i ettårsåldern?) Mamma måste ha rest till Atlantic City tillsammans med morfar för att ”gifta sig” i april -43; det var troligen strax innan pappa skickades till flygvapnets krypteringsskola i Pawling, New York – där han lärde sig att använda kodböcker och chifferspråk. Därifrån skickades pappa på sensommaren -43 till Chanute Field i Rantoul, Illinois. ”I Illinois lärde han sig chifferspråkets grunder”, sa mamma. De hade alltså fortfarande kontakt, sjutton månader efter att jag föddes. ”I Chanute Field fick pappa lära sig använda en militär chiffermaskin – egentligen en telexmaskin med elektroniskt styrda hjul”, berättade morfar. Han kunde lika gärna ha talat latin; möjligen skulle inte ens min frånvarande pappa ha kunnat lära mig hur en chiffermaskin fungerar. Morfar använde aldrig ordet kodgosse nedsättande, och han berättade gärna pappas krigshistoria för mig. Det måste ha varit som amatörskådespelare i First Sister Players som morfar utvecklade den förmåga att minnas som var nödvändig för att han skulle kunna notera så specifika och svåra detaljer i minnet. Morfar kunde exakt återge vad som hänt pappa – inte för att kryptografens arbete under kriget, att chiffrera och dechiffrera hemliga meddelanden, var helt och hållet ointressant. US. Fifteenth Army Air Force hade sitt högkvarter i Bari, Italien. 760th Bomb Squadron, där pappa ingick, var stationerade i flygvapenbasen i Spinazzola – i lantbruksbygd söder om staden. Efter de allierades invasion av Italien deltog Fifteenth Army Air Force i bombningen av södra Tyskland, Österrike och Balkanländerna. Från november 1943 till våren 1945 gick fler än tusen B-24 tunga bombplan förlorade i den striden. Men kryptografer flög inte. Pappa lämnade troligen sällan kodrummet vid basen i Spinazzola. Han tillbringade de två återstående krigsåren med sina kodböcker och den obegripliga chiffermaskinen. 18


Medan bombplanen gick till attack mot nazisternas fabriksbyggnader i Österrike och oljefälten i Rumänien, dristade sig pappa inte längre än till Bari – mest i syfte att sälja sina cigaretter på svarta marknaden. (Sergeant William Francis Dean rökte inte, det hade mamma försäkrat, men han sålde tillräckligt mycket cigaretter i Bari för att köpa en bil när han kom tillbaka till Boston – en 1940 Chevrolet kupé.) Pappas demobilisering gick ganska smidigt. Våren -45 var han i Neapel, som han beskrev som ”en livlig och förtrollande plats som flödade av öl”. (Beskrev för vem? Om han hade skilt sig från mamma innan jag fyllde två – skilt sig hur? – varför skrev han då fortfarande till henne när jag var tre?) Kanske skrev han istället till morfar; det var morfar som berättade för mig att pappa hade stigit ombord på ett av flottans transportfartyg i Neapel. Efter ett kort uppehåll på Trinidad, flögs han med en C-47 till en bas i Natal, Brasilien, där pappa sa att kaffet var ”väldigt gott”. Från Brasilien flögs han till Miami med ännu en C-47, som beskrevs som ”skruttig”. Ett trupptåg norrut spred soldaterna till deras olika hemförlovningsplatser, och pappa fann sig vara åter i Fort Devens, Massachusetts. I oktober 1945 var det för sent för honom att återvända till Harvard det läsåret. Han köpte Chevyn för sina svartabörspengar och tog ett tillfälligt jobb på leksaksavdelningen på Jordan Marsh, Bostons största varuhus. Han skulle återgå till Harvard hösten -46 och ägna sig åt romanska språk, som enligt morfar innebar studier i de franska, spanska, italienska och portugisiska språken och dess litterära traditioner. (Eller minst två eller tre av dessa, som morfar sa.) ”Din pappa var ett språkligt fenomen”, hade mamma sagt – kanske alltså ett fenomen på kryptografi? Men varför var mamma eller morfar intresserade av min förrymde pappas studier vid Harvard? Hur kom det sig att de ens kände till de detaljerna? Varför hade de blivit informerade? Det fanns ett foto av pappa – i åratal det enda jag såg av honom. På fotot ser han mycket ung och mager ut. (Detta var senvåren eller försommaren 1945.) Han äter glass ombord på det där transportfartyget, 19


och fotot togs någonstans mellan södra Italiens kust och Karibien, innan de lade till på Trinidad. Jag anar att den svarta pantern på pappas flygjacka tilltalade alla eller de flesta av mina barnsliga fantasier; den där ilskna pantern var symbolen för 460th Bomb Group. (De som sysslade med kryptografi var helt och hållet markbundna – men trots det tilldelades kryptografer flygjackor.) Min allt överskuggande fixering var att jag själv hade något av krigshjälte i mig, även om detaljerna kring pappas krigsbedrifter inte lät särskilt hjältelika – inte ens för ett barn. Men morfar var en av de där andra världskrigsfantasterna – den sorten som finner varje detalj spännande – och han sa alltid till mig: ”Jag ser en framtida hjälte i dig.” Mormor hade praktiskt taget ingenting positivt att säga om William Francis Dean, och mamma inledde och avslutade (nästan alltid) sin uppfattning med ”väldigt snygg” och ”jäklaranamma så tuff”. Nej, det är inte helt sant. När jag frågade varför det inte hade fungerat mellan dem, berättade mamma att hon hade sett pappa kyssa någon. ”Jag såg honom kyssa en annan”, sa hon bara, lika mekaniskt som hon skulle ha sufflerat en skådespelare som glömt ordet annan. Jag kunde bara sluta mig till att hon hade observerat denna kyss efter det att hon blev gravid med mig – kanske till och med efter att jag föddes – och att hon såg tillräckligt mycket sugande kyss för att inse att den inte var så oskyldig. ”Det måste ha varit en fransk kyss, med tungan nere i halsen”, anförtrodde sig min äldre kusin till mig – en tuff tjej som var dotter till den högdragna moster jag talat om. Men vem var det pappa kysste? Jag undrade om det var någon av de där weekendflickorna som samlades i Atlantic City, någon av de statligt anställda från Washington D.C. (Varför skulle morfar annars ha nämnt dem för mig?) Vid den tiden var det allt jag visste, och det var inte mycket. Men det var mer än tillräckligt för att jag skulle misstro eller till och med ogilla mig själv, för jag hade en tendens att skylla alla mina fel på min biologiska pappa. Han fick skulden för alla dåliga vanor jag hade, allt elakt och hemlighetsfullt; i princip trodde jag att alla mina demoner 20


var ärftliga. Varje sida hos mig själv som jag tvivlade på eller fruktade kunde säkerligen spåras tillbaka till sergeanten. Hade inte mamma sagt att jag skulle komma att bli snygg? Var inte det också en förbannelse? Och vad hans jäklaranamma beträffade – ja, hade jag inte (vid tretton års ålder) förutsatt att jag skulle bli författare? Hade jag inte redan föreställt mig att ha sex med miss Frost? Tro mig, jag ville inte vara min förrymde pappas ättelägg, hans genetiska avkomma – han som gjorde unga kvinnor på smällen och övergav dem till vänster och höger. För det var väl sergeant Deans modus operandi, var det inte? Jag ville inte ha hans namn heller. Jag avskydde att heta William Francis Dean Jr – kodgossens nästan bastard till son! Om det någonsin funnits en unge som ville ha en styvfar, som önskade att hans mamma åtminstone skulle skaffa sig en seriös pojkvän, så var det jag. Vilket för mig till det jag en gång tänkt inleda första kapitlet med, för jag kunde ha börjat med att berätta om Richard Abbott. Min snart blivande styvfar satte mitt livs historia i rörelse; om mamma inte hade blivit kär i Richard, skulle jag kanske aldrig ha träffat miss Frost. Innan Richard Abbott kom till First Sister Players hade vi som min dominanta moster sa ”brist på manligt huvudrollsmaterial” i stans amatörteatersällskap; där fanns inga riktigt skrämmande skurkar och inga unga män med den romantiska förmågan att få de yngre och de äldre damerna i publiken att svimma. Richard var inte bara lång, mörk och snygg – han förkroppsligade klichén. Han var också smal. Richard var så smal att han i mina ögon var anmärkningsvärt lik min kodgossepappa, som på det enda foto jag ägde av honom ständigt var lika smal – och ständigt i färd med att äta glass någonstans mellan södra Italiens kust och Karibien. (Naturligtvis undrade jag om mamma var medveten om likheten.) Innan Richard Abbott blev medlem av ensemblen på First Sister Players hade stans lilla teater bara manliga skådespelare som antingen mumlade med nedslagna ögon och förstulna blickar eller (lika förutsägbart) spelade över, skrek ut sina repliker och flirtade med de lättretliga matronorna som utgjorde stampubliken. 21

9789146223030  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you