9789146222941

Återfallsrövare brukar prata om den första resan som om den är helig, ett minne lika lysande som barndomens sommarlov. Återfallsrövare har dock två gemensamma drag: deras intelligensbehållare läcker och ingen är någonsin skyldig.

Men jag är Mensasmart och skyldig så på min första resa är vädret programenligt mulet. Jag är på väg till Karl-Gustav Hammargren; jag strippar för honom mot betalning. I källargaraget lämnar jag mitt yttersta skal, en Peugeot 307 som jag kallar Bruce. Sedan knäpper jag upp rocken, jag tar av handskarna.

Det finns en optiker på första våningen, min rekorderlige tandläkare finns på andra och på trean kan jag träffa en fysioterapeut för min fysik, en psykoterapeut för mitt psyke och en aroma­ terapeut för min arom.

På våning fyra finns Karl-Gustav Hammargren; utanför hans mottagning ligger tidskrifter som inte är mer än en månad gamla. Där hänger jag av mig rocken och sätter mig i en soffa, jag öppnar dagens DN men någon jävel har redan löst sudokun och efter en stund kommer den jäveln ut från rummet innanför.

Inga blickar möts, det är som ett besök på könspol men hos Karl-Gustav Hammargren får man inte penicillin, man får en timme som kostar 700 kronor. Det betyder att jag är exakt 114 procent viktigare än han; när någon jävel berättar saker för mig rekommenderar advokatsamfundet en timpenning på 1500.

Jag går in och någon jävel har värmt rummet med sin unkna oro så min kavaj ålar snart av kroppen, fler knappar knäpps upp och till sist klär jag av mig kroppen och sitter där i bara själen.

15

Det är därför jag är där. Därför och på grund av Niklas Fridh.

KGH har hög status i staden så möbleringen borde vara bättre, men i det inre rummet står bokhyllor från ett mörkt sjuttiotal framför en soffgrupp som ratats av Emmaus. Till höger står ett skrivbord där datorn har tjockskärm, skrivaren ristar runor och tapeterna är retro om retro är ett skällsord. Ett stort paket Kleenex har byggt bo på soffbordet; här hanteras sorg och tvivel, här gråter människor som människor gör och KarlGustav Hammargren sitter astungt i fåtöljen mittemot. Han har en snus inne och en halvkvaddad karta Nicorette ligger under skrivbordet – han är en man som behöver sin drog. Vi kanske kan mötas i det; jag är röksugen för första gången på flera år och jag ser mig omkring i hans tystnad. Karl-Gustav Hammargren är ett terapeutiskt smörgåsbord. Mannen jobbar med barn – i bokhyllan ligger kritor och blanka ark, det sitter teckningar på väggen. Jag har hört att Mannen också jobbar med män som hotar kvinnor; i denna fåtölj sitter äckel och gråter ut sin ynkedom. Jag vet att Mannen dessutom jobbar med män som hatar män som hotar kvinnor; Farbror Blås våldsrotel sitter i samma fåtölj och berättar om våldet de bevittnat tills de kan gå ut i staden som vanliga människor och fäder och grannar.

Sådan är Mannen som till sist säger Välkommen, Andreas.

Det är april och det står en vas med tre påskliljor på bordet; jag har blivit hitvallad av en välmenande men byråkratisk personalkonsulent. Karl-Gustav Hammargren har ett kollegie­block i knät och ställer de obligatoriska introduktionsfrågorna: När skrattade du senast? Har du funderat på att ta livet av dig? Hur ofta är Spanien?

Jag svarar antagligen rätt; jag får sitta kvar. Han frågar sedan om målet för våra möten så jag sitter ett tag och lyssnar på regnet; stadens melodi spelas på rutan och jag undrar om det regnar på Ibiza. Jag har antagligen sett för mycket våld, jag gitter inte hata.

Jag vet att män föds med kapacitet för våld och måste lära sig kärlek för att inte döda; jag antar att jag älskar ganska snålt. Därför 16

vill jag hellre vara på Ibiza för jag motsätter mig denna fåtölj, jag har invändningar mot detta bord, jag ratar denna matta och är skeptisk mot detta Kleenexpaket. Jag uppvisar samma attityd till Karl-Gustav Hammargren själv och hans verksamhet, fru, barn, fordon och boskap men jag yttrar inget av detta. Jag tänker på Niklas Fridh, mannen som satt mig i denna fåtölj.

KGH nöjer sig med småprat under den första timmen och jag tycker i trappan ner att han är en slapptask, men den andra gången jag ser honom börjar han tråla efter orsak och verkan; han frågar Har du någon uppfattning om när Det Här började?

Och jag vet exakt när Det Här började: Jag träffade min orsak och verkan den 13 november 2011.

Den dagen satt jag i tingsrätten och hade örnkoll. Jag kladdade i mitt block: Déjà-vu. Jag skrev déjà-vu, jag fyllde i ordet, jag ritade en cirkel runt och tänkte kom igen nu …

Som jag ofta gjort. Därför déjà-vu. Gud, jag minns hur vi hanterade tristess när jag turnerade med Skolscenen, när alla kunde hela pjäsen utantill och rutinen sög hästpitt. Vi bytte roller med varandra, regissören gick ut på scenen och sade I dagens föreställning spelas X av Y …

Men i tingsrätten den dagen byttes inget. I den matinén spelades Åklagaren av Andreas Falck, Domare Kurt Ribbing spelades av Kurt Ribbing och rollen som anklagad spelades av navelludd. 13 november 2011 var en dag på jobbet och jag satt robust i vinnarhålet; vi baxade en våldsbenägen serb vid namn Matić genom häktningsförhandlingen. Jag såg på honom genom ett språkfilter som var till hälften Snabba Cash, till hälften Cops, till hälften insatspolisens grabbjargong. Det blir tre hälfter men den serbiske mentalpygmén var stor som en bajamaja och lika full av. Jag var smått förvånad över att Farbror Blå tagit honom utan våld men när han haffats jublade Blå så hårt att de var tvungna att kalla in extrajublare från Göteborg, annars hade de inte fått mycket gjort den veckan. Denne serb satt i en grå Armani och 17

stirrade på mig tvärs över salen med ögon som pisshål i snön.

Det var mitt bidrag till snacket: pisshål i snön. Insatsen hade skrattat bredkäftat och menat att åtalspunkten passade karlen för poliser identifierar människor med brott och DumSlobodan Matić hade den där klantarselarrogansen som hör ihop med grovt men inte dödligt våld. Slobo var kommen från en lång linje av brutala klantskallar; hans far stred på Balkan tills han trampade på en mina, hans bror som främst varit dum i Göteborg eldade upp sig själv vid ett försök till mordbrand. Familjens kvinnor tycktes vara änglar, dock. Märkligt.

Serben var kortklippt och grovhuggen runt munnen, han odlade skäggstubb långt ner på bröstkorgen – insatsen hade hävdat att det signalementet skulle stämma in på varenda balkan­ jugones i hela världen. Enligt min förundersökning vissnade Slobos själ redan före kriget, LSV hade aldrig sett en inkomst och grabbarna på insatsen sade att hans ansökan om starta­ egetbidrag säkert gällde Slobodan’s inkasto byrå. Företagsidén var en sladdlös Black & Decker och knäskålar.

En tanke jag inte gärna tänkte under förundersökningen och aldrig yttrade för insatsen: Och om Slobodan varit en skötsam balkanjugones? Om han inte sett en företagsidé i att stympa medmänniskor å det gräsligaste?

Då hade han avtjänat fem år på SFI och sedan blivit arbets­ lösare för varje år. En del nöjer sig och blir tama, men en man som haft den gudomliga makten att välja vem som skall leva och dö i en massgrav nöjer sig sällan med att baka pizza i Gånghester; krig och folkmord gör män ofärdiga i fred och.

Och sluta tänka. Gör jobbet. Mitt yrkande var kvarhållen i häktet, jag krävde ett år och utvisning för jag hade ett vittne, jag hade Gud på min sida och det kallades rättvisa, jag trodde starkt på den.

Men Matić stirrade på mig. Bamse säger att den som är mycket stark måste också vara mycket snäll, men Bamse tillhörde antagligen inte DumSlobodans favoriter. Jag var inte ens säker 18

på att han kunde läsa men när jag erbjudit honom tolk hade han fnyst. Kommunens ena rättstolk är bosnier, den andra är kvinna och DumSlobodan utgick från att han skulle klara sig utmärkt utan dessa pička. Jag kunde sagt emot; utan tolk är man körd så Slobodan var dum i hela huvudet.

Därför DumSlobodan. Men den jäveln klädde i Armani.

När klockan slagit elva sega slag fick jag ordet av Ribbing och berättade det vi anklagare med tre kvarts ironi kallar Sagan; historien om gott och ont som den gestaltades den här gången. Jag hoppades att nämnden skulle skapa ett lyckligt slut på Sagan där ondska straffades med bestraffande straff så Slobodan Matić var vargen till min Rödluva och Satan till min seraf trots att Satan betyder åklagare på typ arabiska.

Bredvid DumSlobodan satt hans ombud och honom kände jag som rötan i mina tänder. Tobias Palmgren var nyssbliven förste brottmål på Byrån Arne Falck, den firma som bar min fars namn och prägel. När jag jobbade på den byrån fanns en regel att inte ta jobb från patrask, men efter fars stroke hade något hänt på Byrån; Tobias körde Lexus och tillfredsställde sin väskfetischism med en Louis Vuitton. Han sjöng sin aria i målbrottsfalsett och klientens sårade oskuld togs till protokollet, men Slobodan Matić klädde oförskämt bra i Armani och störthatades därför av nämndemännen. De befolkade den inkomstklass som gärna vill tycka synd om folk; de hade svårt att älska någon som bar den kavajen utan beskattningsbar inkomst. Här fanns vidare naken gärning och risk att den svarande skulle avvika så Ribbing läste strax upp att den åtalade skulle kvarhållas i häktet i inväntandes på rättegång och Tobias kunde möjligen protestera mot bristande grammatik men han kan inte svenska så han nickade och klickade pennan, han var nöjd för hans högstanivå är låg och min känsla var déjà-vu.

Igen. Déjà déjà-vu.

När nämndemännen avtågat reste Tobias sig exakt samtidigt som jag och vi knäppte kavajens översta knapp inom samma 19

tiondels sekund; det kallas parallelladvokatyr, en ny OS-gren.

Han klappade sin klient på axeln och vakten förde bort den brutale serben; jag följde Matić med blicken tills karlen tvärstannade i porten och skakade av sig väktarens hand.

Han vände sig om, han sökte mig med pisshålen och när han hittat mig gav han mig en slängkyss utan romantiskt leende.

Därmed uppstod det som pressen älskar att kalla hotbild.

Jag höll andan för ett ögonblick när jag insåg detta: Kors då.

Jag har hotbild.

Och det var inte déjà-vu. Det hade inte hänt mig aldrig så vadå – jamais-vu? Jag kände mig moraliskt överlägsen så jag blängde tillbaka av bara farten; Matić vände sig och gick. Jag räknade på fingrarna; det tog tretton månader innan min första hotbild uppstod; jag undrade om det var distriktsrekord. Jag kopplade på mobilen. Ingen hade ringt, inga sms blinkade, ingen väntade på att bryta mina ben ute i korridoren. Världen tickade på; nästa mål skulle avhandlas efter lunch så saker måste flyttas, pappers­korgar tömmas, luft bytas; vaktmästarna jobbade som om de drevs av urverk och jag gick ut på Allégatan där november hotade att ta gisslan. Det blåste isflisor från norr, det gjorde ont i ansiktet och jag visste att det fanns värme i luften på Kanarie­ öarna, det fanns all inclusive på Cypern så jag tänkte Jamenvafan och visste att jag borde, ville, måste.

Ihop med Sanna. Hon skulle tycka om att bli solbränd i november, hon älskade tempererade pooler och växte upp med fem kvart i timmen, jag borde. Jag ville. Jag måste.

Och då slog det mig med käftsnörpande kraft: Jag har hotbild. Det var en annan värld jag gick i, en jag aldrig besökt; jag saknade karta och kompass, jag hade inte tillräckligt grova skor på fötterna.

Men jag visste vad som gällde: Var kompetent. Ta hotbild i kort koppel, gå en sväng och när den gjort ifrån sig så bit ihop hårt. Gå tillbaks till Myndigheten utan att passera gå. Sedan lunch, sedan APT ihop med kammaråklagare som hade palt20

koma efter en halvhjärtad dagens. Min chef Erik Hagenmyr som jag absolut inte fick kalla Näsan visste att hans stab var lös i köttet, han satte högt tempo från start och Näsan hade varit på kurs så hans ständiga replik var Vem äger den Frågan?. Han såg sig aggressivt runt bordet för att få veta svaret och jag funderade på att fila naglarna.

För jag ägde ingen fråga i den gruppen. Jag var inte kammar­ åklagare, jag var vikarierande extra åklagare så jag fick bara låna frågan om jag lovade att inte ha sönder den. Den man jag inte fick kalla Näsan visste att ynglen på Myndigheten ändå behandlade mig som Mäster och för Näsan var detta tecken på bristande skråanda, han hade ett ständigt behov att markera så när han yxat sig igenom dagordningen fram till min onde serb sade han »Är allt bra med vittnet, Falck?« Falck sade att vittnet Alf Rune Sigward inte ämnade bära falsk vittnesbörd mot sin Näsa.

För han fick inte kallas så och därför kallade jag honom oupphörligt så och jag hade alltid med mig kaffemuggen in på mötet; jag visste att Näsan hatade det, jag visste att han inte kunde säga till utan att tappa ansiktet med vidhängande näsa och i friktionen som uppstod mellan det han ville och det han kunde hoppades jag att han skulle fatta eld. Mina arbetskamrater såg upp till mig med en vinkel av ungefär tretton grader; jag teg mig tyst bakom framtänderna och nämnde i förbigående Matićs slängkyss.

Näsan sade »Jaha«. Någon andades in, vände blad. Vi hade fortfarande lite svårt att hantera hotbild. Nyss hade vår organiserade brottslighet bestått av ett gäng Bandidos-wannabees som hyrt ett torp ute i Kråkered; de hade ryggsköldar, helskägg och en samlad IQ på 47. Om de skulle göra en hotbild fick man ge dem dagiskritor, ett stort papper och gott om tid.

Men i november 2011 visste vi inte säkert, det var nära jamaisvu men Näsan hade ett ansvar – han måste enligt arbetsmiljölagens x-te paragraf fråga mig om jag kände oro, så han frågade »Känner du oro, Falck?« 21

Mitt svar berodde mer på de smått uppfordrande blickarna från Myndighetens juniorlag än på någon faktisk bedömning: »Jag känner inte Oro, Erik. Vi är inte presenterade.« För Bamse var min moraliska kompass och Bamse säger att den som har mycket att försvara måste också vara mycket karsk.

Det skrattades runt bordet och jag visste att någon av kammar­ åklagarna skulle citera mig i ett annat sammanhang. Den där jävla Falck, alltså. Han är kul.

Sedan gjorde chefsåklagare Hagenmyr sin bedömning. Han hade läst ärendet och fattade beslutet: Ingen ökning av personskyddet för den där jävla Falck.

Näsan var bra på att fatta de besluten, han visste att personskydd kostar pengar. Vi hade bara oorganiserad brottslighet i Sjuhärad och vi räckte dem lång näsa. Lika lång som Pinocchio, stadens symbol. Lika lång som Pomperipossa, stadens skyddshelgon.

Sedan gick vi vidare i agendan som om vi var på hemväg från Nordpolen med för lite proviant; vi skulle antagligen äta upp minst en kollega innan vi nått målet och.

Och håhåjaja.

Kristina Järpe fick sista orden på vår APT. Nina klädde sig trist men dyrt; som en bibliotekarie med privatförmögenhet och hon ville vara Hagenmyr till lags. Hon ville ha hans barn, hon ville bära Hagens namn. Nina läste högt ur en mapp så vi satt fastlimmade tills klockan gav alibi att lägga av. Näsan bordlade och delegerade; på övertid var det inte viktigt vem som ägde Frågan, nu undrade han Vems Bord frågan skulle läggas på och vilket bord den än lades på så låg där redan många obesvarade frågor och möglade så vi fikade. Medelåldern på Myndigheten var sjutton, notariernas rättspatos snarast ett supporterskap – heja Lagen friskt humör – och kaffet smakade som om någon stuvat bönorna i motorolja. Jag tog en mikrad våffla, jag skrev sms till Sanna. Prata med Pappa var prio femtioåtta, men hon messade gärna. Jag brukade skriva Läget? men i november räckte det med ?.

22

Efter våfflan sköljde jag min mugg och gick in på mitt rum.

Bokfaner, duger-åt-stadsanställda-tapeter. Skärmsläckaren studsade runt på skärmen, dammråttan under stolen hette Göran; att inte städa bort honom var en solidaritetshandling mot våra bortrationaliserade lokalvårdare. Jag flexade ut så när mobilen kväkte Sannas signal var jag på väg hem. Under en glanslind mellan min arbetsplats och min parkeringsplats läste jag min dotters svar på ?. Hon skrev som vanligt: SSDD. Same Shit, ­Different Date.

Och Karl-Gustav Hammargren stänger sitt block. Tiden är ute, någon annan jävel sitter i hallen och läser DN när jag går ut.

Inga blickar möts, jag tar hissen men min vrede tar trapporna så när jag betalat tretton kronor för parkeringen måste jag sitta i bilen och vänta tills min andfådda vrede hinner ikapp. I min väntan sitter jag och fingrar på den schweiziska armékniven som ligger i handskfacket. En stund funderar jag på att begå harakiri med korkskruven.

Den tredje gången undrar KGH direkt Familjen?. Han har anteckningsblocket och en blyertspenna för min välmenande men askorkade personalkonsulent kräver dokumentation och Niklas Fridh kräver att jag sitter kvar tills tiden gått – KGH ­frågar om Familjen. Bestämd form singular; som om det bara finns en. Som om det finns en.

Jag öppnar munnen, jag stänger den; familjen är ett enda stort och jag vill inte klä detta enda stora i ord, jag blänger under lugg. Karl-Gustav Hammargren sitter med armarna i kors som om han vill visa ut mig för interference. Mina källor påstår att mannen dömer juniorhockey på fritiden. Han rör sig efter några sekunder, han speglar mig. Jag tiger med benen i kors, så han tiger med benen i kors. Han är skicklig och jag känner mig förhörd, jag drar in fötterna under stolen. Sex sekunder senare drar han in sina fötter. Jag lägger armarna i kors, sex sekunder 23

senare korsar han sina. Det är som att leka Följa John med en sengångare som docerar som en docent: Det är ofta i familjen det börjar. Stress betyder avstånd mellan upplevda krav och upplevd förmåga. I familjen kan man känna ett kompetensglapp. Speciellt män i din generation. Ni har det här … duktighetsparadigmet. Ni studerar för att få ett jobb men för att få barn behöver ni bara fortplanta er. Och inte med någon större finess. Bristen på kompetens hinner ikapp, speciellt om man känner så stora prestationskrav som du. Man kan gå hem från jobbet. Det finns en vikarie. Men familjen …

Där är man unik. Känner du igen det?

Nej. Jag känner inte igen det.

Tystnad, han hör att jag ljuger.

Du slutade med SSDD förra gången, Andreas. Du började berätta lite om Sandra.

Sanna.

Hon bor med din tidigare fru?

Gjorde då. Den dagen Det Här började. Dagen D. Operation Overlord. Göken har landat.

Pratar du om en speciell dag, en typisk dag?

Same shit, different date.

Karl-Gustav ler. Han har förstått att jag var klassens clown, jag behöver leenden för att tala rent. Och det är en speciell dag, det är dagen Det Här.

Efter APT:n sov jag ihjäl flera timmar men strax före midnatt var det same date, different shit – jag kastade mig mot telefonen på sängbordet innan den ringde igen för ju fler signaler desto större katastrof. Katt hoppade förnärmat ner från sängen; jag krävde vårdnaden om honom och det gjorde att Sanna gärna sov hos mig så jag tryckte telefonluren mot min tinning som om den var en pistol; jag försökte ropa mitt namn men jag undrade bara: Varför dog hon?

För sådan är den yrväckta nattskräcken hos en god far.

Jenny som jag en gång kallat Hustrun berättade: Sanna är på 24

träningsläger, Hästholmen. Hon har ringt hem, hon är sjuk men den före detta hustrubilen är trasig. Kan jag hämta?

Klockan blev tolv och jag hade puls igen. Jag svarade Självklart, för jag är en man för vilket sådant är självklart men jag visste inte att hon skulle åka på läger, jag hade nog glömt en lapp från skolan och ville försvara mig och plädera, jag ville vara superhjälte så jag drog på mig jackan, jag körde ut till Häst­ holmen. Sanna var bräcklig men kaxig och tränaren sade att hon hade lite feber, något som gick. Vi skiljdes med en förtroende­ ingivande handskakning och Sanna somnade i bilen; när hennes mobil ringde hörde jag att hon bytt ringsignal. Eller mobil. Eller vänner eller frisyr eller religion.

Jag körde min dotter genom en natt av självrannsakan; det var en natt när världen skavde och tankar jag inte ville tänka började sippra igenom. På jobbet var jag Mannen men den kvällen var jag knappt ens man. Jag var ättling i rakt nedstigande led till de amöbor som inte hann med när havet drog sig tillbaka från land.

Vindrutetorkarna gnisslade mot rutan men om jag stängde av dem blev rutan ogenomskinlig; det var den sortens regn.

Närmare staden övergick regn till dimma och om jag körde på halvljus såg jag inget, om jag körde på helljus såg jag inget; det var den sortens dimma. Jag körde till det hus jag kallat mitt hem, i köksfönstret stod kvinnan jag kallat Hustrun. Hon var vacker och stolt, hon hade virat in sig i en tjock cardigan och stod med händerna i fickorna. Hon var behagfullt medelålders för alla mognar mer eller mindre brutalt och vi möttes utan att sätta ord på skilsmässans ömsesidiga lust att såra.

Men den natten var det annorlunda för Jennys cardigan var uppknäppt när hon öppnade dörren, hon hade en tunn t-shirt under och jag visste exakt hur huden under tyget kändes, jag hade minnet i mina fingrar. Jag dröjde kvar tills Sanna kommit i säng, jag dröjde eftersom Jenny nuddade mig, hon ville prata, men innan vi pratade fanns kläder som måste tas av och hud som måste mötas, vi måste påminna oss om hur bra vi faktiskt var; 25

vi passade varandra som skärvor i en mosaik och möttes som havet möter stranden för hon ville ha mig och ingen annan, vi var så pass unika, vi hade saknat tillräckligt och det var dags att gå vidare, det var dags att ta sitt förnuft till fånga och låsa in det någonstans; det var dags att fläcka lakan.

Inget av detta hände. Hon tog emot leveransen och tackade innan dörren stängdes; jag visste att Sanna var i trygghet, jag visste att Jenny hade koll. Jag ville veta vad mer hon hade, men jag ägde inga frågor i det huset längre.

Vi borde ha varit syskon. Då hade vi rett ut alltihop. På vägen hem påstod vindrutetorkarna Jenny-har-koll. Jag ändrade slagfrekvensen: Jenny-har-koll. Jenny-har-koll. Jag citerade en inre röst som om jag rabblat grammatik på ett främmande språk, jag undrade vilken dag jag skulle se spår på hennes kropp av älskare, jag ville undersöka henne efter fibrer och hår, jag ville veta.

Jag ägde henne inte längre; jag ägde varken henne eller Frågan och jag körde hem med känslan av att jag snart måste vara färdig med den här jävla dagen och jag hoppades att den här jävla dagen snart skulle vara färdig med mig. Jag parkerade, jag låste bilen, jag plockade upp mitt passerkort och drog det genom dörrens kortläsare. Jag knappade in min kod, jag öppnade dörren och steg in i trapphuset. Det luktade fortfarande färg efter renoveringen; jag hörde hur ytterdörren låste sig bakom mig, jag tog ett steg, jag fick en hjärtattack och dog.

Tio minuter senare mådde jag fortfarande inte speciellt bra men jag gjorde mitt bästa för att dölja det. Jag gjorde två koppar te trots att händerna fortfarande darrade, jag skämdes för att bladen var så torra men han ville ha te, så jag gjorde te. Jag trodde att jag gjorde te. Jag trodde att det var te jag gjorde.

Jag trodde att det var jag som gjorde te. Mina händer darrade och jag ville inte men han hade bett om te. Så jag gjorde te.

Jag dricker nästan inte te; därför var bladen i burken torra och tekulorna patinerade av gud vet; bakom min rygg hörde jag 26

honom fnatta runt som om han saknade viktiga spärrar – han vände på mina ting, han stirrade på mina fotografier, jag hörde hur han satte sig och gluttade på dagens post på köksbordet; det hette Moffsa i Ikeas katalog och krävde att man efterdrog det; jag antog att min gäst inte blivit tillräckligt efterdragen, något satt löst.

Men han nickade tack när jag räckte honom muggen. Han satte sig i soffan, han satt still och blåste på ytan och läppjade, han sneglade och sade »Ledsen att jag skrämde dig …« Han tittade ner i sin kopp och såg blad flyta omkring så jag teg och såg blad flyta omkring i min kopp tills han sade »Men det var inte meningen att skrämma dig«.

Trots att jag sved av frågor förmådde jag inte säga något; jag var fortfarande dekonstruerad och min röst kvar på verkstaden, jag teg medan Niklas Fridh smuttade; han samlade något och jag undrade om det var mod. Han sneglade runt i rummet, han såg hur fint jag hade det. Han fällde inga omdömen, han fällde inget alls. En gång var han Näsans förstedräng, sedan lämnade han tjänsten och det var som om han aldrig haft den. Det slog mig att jag inte ens saknat honom på Myndigheten och förstod plötsligt att det var honom jag vikarierade för. Jag hade hans jobb och han satt i min soffa; jag undrade varför, jag tänkte hotbild av bara farten för Niklas Fridh var alltid stram i rätten, så som underlägsna män i högstatusyrken är, men den natten var han dödlig, han verkade trött och modstulen. Han hade ett jack i sin rustning, han hade plötsligt odlat en personlighet. Han var full.

Och han var hos mig. Han hade stått i mörkret i min trappuppgång och väntat på mig tills han satt i min soffa så jag teg tills han sade »Ledsen att jag skrämde dig«.

Igen. Jag tänkte Fanihelvete och tog en klunk Earl Grey fastän jag behövde Ardbeg för att återfå de liv jag nyss förlorat. Niklas Fridh svalde som om han svalt något stort och otympligt, han drog med fingertopparna över mitt soffbord. »Jag vet ju varför du slutade hos din far … Ni blev osams.« 27

Jag svarade.

Inte. »Jag fattar inte att du stod ut som du gjorde, Falck. Din far är.

Knappt mänsklig. Vet du vad han ställde till med? Vet du att?« Han fick inte luft, han lutade sig bakåt; något kom och gick bakom hans ögonlock. Han reste sig tvärt och gick två steg hit, två steg dit, han flyttade min skrivbordsstol som om han spelat schack med mina möbler; jag var en halv hårsmån från att svära åt honom när han fortsatte. »Och nu har han fått stroke. Hur illa är det med han?« Min far Arne Falck kan prata, men han har svårt att gå, sade jag inte; jag bjöd inte på det. Jag berättade inte heller att jag ytterst sällan träffade min far; det var privat.

Katt låg som en bonsaitiger på soffans armstöd och Niklas strök honom över pälsen; jag hoppades att Katt skulle sätta tänderna i hans handrygg. Men Niklas tycktes knappt medveten om vad han gjorde och det är så Katt vill ha det; Katt uppfattar avsiktlig ömhet som kränkande.

Det var tyst tills en dörr stängdes hårt ute i trapphuset. Någon kom hem sent och var vårdslös, någon som skulle få en anonym lapp om störande beteende instoppad i brevinkastet, för sådan var Bostadsrättsföreningen Gladan. Jag tänkte: Det kunde ha varit Matićs bror kusin svåger slaktarkompis vapenbroder i trappan nyss. Tanken slog mig först då, mitt te blev odrickbart.

Och om jag berättade för Bostadsrättsföreningen Gladan att bus sökte mig så skulle de kräva att jag flyttade eller betalade för väktare i trapphuset för den som har mycket att förlora måste också vara mycket ängslig men Fridh sade »Jag behöver prata med dig«.

Då hade jag tigit färdigt; min förnärmade tystnad var bara löjlig. Utan någon som helst anledning sade jag »Jag har en hotbild«. »Slobodan Matić. Brutal jävel. Fan, Falck. Det var inte meningen att skrämma dig.« 28

Jag undrade hur han visste vem som hotbildat mig, men jag undrade så mycket annat att jag inte riktigt förmådde orda och då sade Niklas Fridh »Du får försvara dig, Falck. Du får nödvärnsrätta Matić. Nödvärn är ett bekymrat begrepp.« Jag log, givetvis, män ler när de har gemensamma referensramar och vi hade läst samma böcker; två generationer juridikstudenter har plöjt Hagbergs Rättspraxis, två generationer föreläsare har roat sig med det där enda språkfelet i boken: Nödvärn är ett bekymrat begrepp. Niklas fnös, jag trodde att han skrattade på det viset men jag visste inte. Han sade »Min far dog för ett tag sedan«. »Beklagar sorgen.« »Tack, men det är lättnad, mera. Frihet. Frid, kanske. Du kommer att känna samma sak. När Arne dör. Snart.« Jag tänkte: Frihet. Frid, kanske. Snart. »Var han … sjuk?

Din far?« Han tittade upp; jag betonade sjuk som om jag menat sjuk i huvudet och det var det han svarade på. »Ja. Länge.« »Begravde ni honom idag?« »Urnsatte. Ett hål i marken. Det lät plums. Vädret var som det är. Jag och den välkammade mannen från Fonus.« Ute på gatan tutade en bil; det fanns fortfarande vakna människor i Borås. Niklas blick flackade. Kommissarie Brinck sade en gång till mig att om blicken flackar åt vänster, så minns rövaren. Om den flackar åt höger så fantiserar han.

Eller tvärtom. Man måste känna buset för att veta vilket, sade Brinck och jag kände inte Fridh. Hans skjorta hade säkert varit fräsch den morgonen, men det var inte morgon längre och skjortan inte fräsch. Vi hade inte haft respekt för den här mannen när jag jobbade på min fars byrå och prägel. Vi hade utsett Niklas Fridh till Näsans Snorkråka.

Han satt i min soffa med något i bröstfickan, han hade spillt något på ärmen och sade utan rimlig förklaring »They fuck 29

you up, your mum and dad. They may not mean to, but they do. They fill you with the faults they had. And add some extra, just for you.« Jag undrade när han senast varit nykter, läpparna hängde inte med när han pratade. Han var nära den punkt där ruset övergår i ruelse och jag ville inte ha honom i huset när det skedde. »Jag försöker förstå vad du gör här.« »Jag behöver prata med dig. Du har ingen son. Du har inte ens Sanna den här veckan.« Ett ord till och han skulle dö döden, men han drog med fingret över bordsskivan igen, jag svalde te hårt för vi befann oss mycket nära den gräns där det absurda börjar.

Och han suckade, sade »Jag borde. Jag vet hur man gör. They fuck you up.« Sedan, efter en tvär inandning »Men gå hem? Jag borde kunna. Förlåt om förlåt.« Han avslutade inte, han gick inte hem. Han lutade sig djupare in i soffan och det gick en minut, sedan sov han och jag befann mig i ett tillstånd av extrem självdistans; det kändes som om jag stod bredvid mig och tittade på hur jag tittade på Niklas Fridh som komaterade i min soffa – definitivt jamais-vu, otänkbart. Det hände inte, kunde inte hända, det var ohändbart.

Så jag slutade tänka, jag bara fungerade; jag gjorde mig redo för sängen, jag släckte ljus och lampor. Niklas Fridh halvsatt, halvlåg i min soffa och Katt tokspann på armstödet bredvid hans huvud. Med en försiktighet som gränsade till ömhet lade jag en pläd över karljäveln och tog av honom skorna. Han luktade öl och tobaksrök, han började snart snarka lätt så jag samlade ihop muggarna och undrade vad i helvete en stund till.

Men Katt spann, det var dags att sova.

Jag vaknade i Tromsö. Sanna tyckte det var ett kul namn på en säng; jag köpte hela Ikea när jag flyttade, fraktsedeln lik30

nade en lista över busshållplatser i Norrlandslänen – Dalen, Myckla, Lomsjö. Mannen som levererade var inte förvånad över min tomma lägenhet; han visste hur skilsmässa ser ut på en frakt­sedel. Dagen efter såg en annan man mig kasta platta kartonger och han visste: så ser skilsmässa ut på en återvinningscentral.

Och Niklas Fridh var borta; pläden var snyggt hopvikt men alla saker var rubbade som om han fått städdille. Bredvid vasken stod ett ursköljt glas, disktrasan hängde vinkelrätt över kranen.

Tidningarna under bordet låg i datumordning, han hade ställt mina cd-fodral i bokstavsordning och fickparkerat fjärrkontrollen till teven bredvid ljusbrickan. Jag var övertygad om abstinensfrossa; han hade varit för full för att ligga still och jag kunde känna viss medömkan medan jag åt frukost, matade Katt och ställde natten i diskmaskinen. Jag formulerade allt jag skulle ha sagt om Fridh varit kvar; ensamstående män sätter ofta upp sådan enmansteater i skallen och mitt manus blev råbarkat; jag fileade Fridh med vass och precis sarkasm; han framstod som en pajas.

Han sade: Jag vet hur man gör. Jag översatte för publiken: Ja kan fälv.

Plats för skratt.

Det var en form av exorcism, en sorts magiskt tänkande, och hade antagligen en hel del med den serbiska hotbilden att göra – jag kopplade ihop saker som inte alls hängde ihop, men så knackigt fungerar jag före kaffe. Jag behöver skölja och spotta ut, det kräver kopiösa mängder espresso.

Men inte ens espresso hjälpte den morgonen, det magiska tänkandet föll platt runt mina flyttade ting så jag körde natten i repris och undrade vad fan tills jag var nödd att gå till jobbet och när jag hade en fot i en sko såg jag till sist i ögonvrån att Niklas Fridh lämnat grövsta formen av spår; min MacBook var tänd och en textfil öppen.

Jag satte mig och läste: När man försöker dokumentera ett skeende 31

där människor är fullkomligt utbytbara är det viktigt att klamra sig fast vid unika bilder. Jag har två.

Jag tänkte, i den mån jag tänkte: Déjà-vu.

Och déjà-sense, för därefter följde känslan av att pungen krympte ihop till en liten fånig boll.