9789146222002

1 ”Karoline! Vad gör du därinne?” Mammas röst är plötsligt precis utanför.

Jag bestämmer mig för att rösten måste bära. ”Ingenting mamma, jag kommer snart.” ”Varför har du låst dörren? Vad håller du på med?” ”Jag … kommer snart mamma, förlåt, jag glömde, jag kommer snart. Jag skyndar. Lovar.”

Mammas steg försvinner i en ljudlig suck. Hennes inneskor låter mot golven, lämnar ett spår av ljud efter sig.

Dör bort.

Jag är ensam igen.

Rör mig inte en centimeter.

Känner hur min kropp är illande het. Det varma har spridit sig så snabbt, öronen hettar, värmen stiger, runt nacken, upp i hårbotten.

Jag vet att jag aldrig kan komma härifrån. Jag vet att jag för alltid är förlorad.

Underbyxorna glider nerför benen och landar sorgset i en oform­ lig girlang runt mina fötter på golvet. Ben som domnat bort. Vill inte röra mig. Jag drar loss en bit papper och gnider över ansiktet.

Jag stirrar på underbyxorna.

Jag har ingen aning om hur jag ska kunna få bort den mörkt röda fläcken.

En synd.

Toaletten är liten, det får nästan bara plats en person här. Kanske har den krympt. Kanske är den mindre nu än den någonsin varit.

Golvet är kallt under fötterna. Väggarna är ljust gula. Nästan lite 7

blanka. I taket lyser en rund lampa med ett hårt ljus. Jag sträcker försiktigt på mig, böjer mig lite. Jag släcker lampan och det lilla ut­ rymmet blir kolsvart. Vartenda ljud försvinner i mörkret utom mina andetag som ekar och kanske de hörs ner till köket där mamma gör någonting så att porslin låter mot en blank diskbänk. Jag hör hur en kastrull ställs tung på en kokplatta, hur mamma vrider på knappen så att plattan ska bli varm. Varje ljud studsar och skär igenom mitt mörker. Jag håller andan men det går bara i några sekunder.

Det är varmt mellan benen.

Jag känner hur någonting droppar ut och jag vet att det är det som jag har bett till Gud om att få slippa. Värmen smiter runt pre­ cis innanför, innan det rinner ner i toaletten. Innan det landar med ett högt ljud i vattnet i toaletten. Med en kluns. Försiktigt böjer jag mig fram igen, känner det kladdiga mellan benen fastän jag inte vill.

Tänder lampan i taket och det gula ljuset sköljer över den trånga toaletten. Jag tittar försiktigt mellan mina ben. Hostar till av luft som krockar i halsen av det jag ser.

Vad kan jag göra för att be om förlåtelse?

Kan jag ens räddas?

Huden på mina armar blir knottrig. Jag kastar pappret som är blött av tårar i toaletten. Noga med att inte titta ner. River loss en bit till och snyter mig. Glömmer ljuden. Glömmer mamma. Plöts­ ligt ensam i ett universum som krympt.

Mammas knackning på dörren igen.

Jag trycker ihop det knöliga paketet med mina underbyxor, kän­ ner hur det börjar göra ont att sitta på toaletten. Jag trycker mina ben hårt mot varandra, vet vad jag måste göra och önskar att jag fick dö. ”Öppna! Vad håller du på med därinne och vad har jag sagt om att låsa dörren?”

Jag lutar mig framåt igen. Fötterna har nog förfrusit, jag lyfter bara väldigt lite från toalettringen och så håller jag ihop och jag kni­ per det hårdaste jag kan för att inget mer kladdigt ska komma ut, 8

sträcker ut handen och låser upp dörren. Sätter mig hårt tillbaka på toalettstolen igen. Mamma kliver in och trampar nästan på min fot. ”Vad gör du? Vad håller du på med härinne?” Mamma ser sig om­ kring, ser bara på mig väldigt snabbt. Kanske inte alls. ”Jo, jag … jag har … det där, du vet. Mamma?” Det sista ordet blir en viskning som blir till ett gurgel av gråten som åker upp i hals­ en. Jag tittar på mina ben som inte känns. Ser hur en tår rinner över benet och försvinner i toaletten. ”Vad då? Och vad gör dina långbyxor på golvet?” Mamma river upp byxorna, skakar ut dem, nu är hela hon inne på toaletten. ”Jag har fått det där … mamma, förlåt. Jag har …”

Mamma viker fint de mörkblå byxorna och hänger dem över sin arm, hon suckar djupt och går utan att säga någonting.

Mammas ljudspår när klackarna går hårt uppför trappan ovanför mitt huvud. Man kan höra på ljudspåren hur mamma mår. Hon kan gå lätt med ljud som nästan låter glada uppför den svängda trätrap­ pan men nu låter hennes steg tunga och trötta. Jag lägger armarna runt min kropp, lyfter lite på en fot för att slippa det kalla därunder.

Förut gjorde jag inte så många fel. Förut om jag gjorde något en­ daste fel la mamma huvudet på sned och sa ”Men lilla gumman … ” och log. Det var förut. Jag är ingen liten gumma längre. Jag är för stor för att kallas lilla gumman och för stor för att mamma ska le och lägga huvudet på sned.

Jag drar med händerna över mina ben som är kalla, över knäna och ner mot fötterna, skakar bort bilder i huvudet där jag sitter i mammas knä. Rätar snabbt på mig när jag hör att hon är precis utanför och så dras dörren upp bara lite och hon kastar in ett paket som landar mjukt en bit ifrån mina fötter.

Dörren åker igen. ”Så, sätt på dig en sån där nu och så pratar vi inte mer om saken”, säger hon där utanför.

Jag blinkar en miljon gånger. Paketet når jag bara knappt. Fångar lite av plasten mellan tummen och pekfingret, tittar inte när jag 9

drar upp en sån där. Tänker snabbt och inte alls och måste veckla ut underbyxorna och ta dem på mig. Jag stoppar in den där bindan och det blir så knöligt. Så obekvämt när jag drar upp underbyxorna.

Jag öppnar dörren, hör mamma i köket och så springer jag snabbt uppför trappan så tyst att det inte hörs, hela vägen upp till mitt rum och mellan benen, när jag springer, gnider bindan mot insidan av lå­ ren och när jag tar det sista klivet in över min tröskel känner jag hur allt öppnar sig och hur det forsar ut av det varma fastän jag kniper så hårt. Jag stannar och försöker höra någonting där nerifrån men jag hör bara ett brus i öronen.

Jag plockar fram mina mjuka svarta byxor som har hål på ett knä och drar dem på mig. Sätter mig i min fåtölj vid fönstret. Drar upp benen. Känner hur hjärtat lugnar sig. Håller hårt om mina knän och vaggar lite med hakan mot benen. Känner plötsligt den tjocka bindan och hur den trycker upp mellan mina ben och det blir varmt runt höfterna och värmen letar sig upp igenom kroppen. Jag reser mig hastigt och tar två stora kliv från fåtöljen. Hoppar lite för att få bort det jag inte kan känna i kroppen, hoppar för att få bort värmen jag inte vill ska förflytta sig runt, svepa runt mina höfter. Märklig värme och märkliga känslor och jag blinkar hårt med ögonen.

Vet att det är fel.

Jag drar lite i byxorna, kanske jag aldrig kommer att kunna sitta igen. Jag vill inte känna det jag måste ha i mina underbyxor. Jag vill inte veta av mig själv, ännu mindre det här. ”Vad gör du?” Mamma står med ens i dörren. ”Inget.” ”Jag vill inte att din dörr ska vara stängd, du vet väl det?” ”Ja, förlåt.” ”Pappa kommer snart, då äter vi.” Mamma plockar upp ett par strumpor som ligger på heltäckningsmattan. ”Ska de här tvättas?” ”Jag skulle lägga dem i tvättkorgen.” ”Jag tar dem. Har du någonting mer som ska tvättas?”

10

”Nej”, säger jag tyst och tänker på underbyxorna som jag har på mig. De som är fläckiga och jag tänker att jag aldrig kan lägga dem i tvättkorgen. Aldrig. ”Och läxorna? Har du läxor?” ”Ja lite, jag ska göra den.” ”Bra. Se till att du hinner innan vi ska äta, att göra läxorna sent på kvällen är inte alls bra, det vet du.”

Så snurrar hon runt och lämnar mitt rum och min dörr på glänt.

Jag står kvar mitt i en tänkt mening som aldrig blir uttalad, mitt i en massa ord jag inte hinner forma till något som låter bra. Hennes steg i trappan är lika tunga som förut. Lika trötta.

Jag tar ytterligare några steg från fåtöljen. Att någonsin sitta igen med det där mellan benen. Aldrig.

Min bästa fåtölj står intill mitt stora fönster som ramas in av de tunna vackra spetsgardinerna som mamma sydde för så länge se­ dan. De rör sig alldeles lätt i det vinddrag jag släpper in när jag öpp­ nar fönstret ut mot trädgården. Fåtöljen är pappas gamla. Jag har hört historien kanske hundra gånger. När jag satt i pappas knä och när han gjorde sig till och berättade saker och förställde rösten om det var någonting läskigt eller om det var någonting roligt. Fåtöl­ jen var mest lite sorglig för han hade hittat den på en soptipp. Han var tvungen att ta hem den blåblommiga fåtöljen så att den inte för evigt skulle ruttna i sin ensamhet bland rostiga gamla järnrör och trasiga kartonger. Han visste att den skulle kunna räddas och han hade filat och tvättat och gjort den i ordning för att den skulle passa hans prinsessa.

Intill står sängen jag fick när jag fyllde fem år. Då var den stor som en ocean och jag kunde rulla hundra varv från sida till sida i sängen som pappa hade byggt i hemlighet och monterat ihop natten innan min födelsedag. Idag kan jag inte rulla hundra varv. Kanske två.

Jag börjar på sidan 121 i matteboken. Vet vilka sidor och tal jag måste klara av före provet. Jag ska vara nästan bäst. Kanske bäst. I 11

alla fall så bra att mamma blir glad. Vilka hade bättre resultat än du? kommer hon att fråga som vanligt och så ska jag säga: Ingen. Jag var bäst i klassen. Och så ska mamma bli så vackert glad och sträcka ut armarna och hålla om mig länge.

Jag ska precis sätta mig vid skrivbordet när jag kommer på att jag inte kan. Istället trampar jag i golvet igen, hoppar lite, känner hur bindan lossnar från det kladdiga. Jag kan stå framför fönstret, det går bra. Man kan lika gärna stå och göra läxan, tänker jag och ser ut över trädgården som ligger under ett tjockt täcke av smutsig snö.

Men talen i boken dansar åt höger och vänster. De far åt sidorna så att jag måste läsa dem flera gånger. Jag skakar lite på huvudet för att få ordning på allt. Jag vet inte hur jag ska kunna se mamma i ögonen igen. När vi ska äta. Sen. Jag kommer för alltid att behöva skämmas. Talen blir suddiga när tankarna drar iväg på löjliga vägar.

Det är omöjligt att prata med en enda människa. Det finns ingen.

Alla vet det jag redan vet.

Jag är oren.

Jag måste be Gud om ett svar. Jag behöver ingenting säga högt.

Bara tänka. Han hör ändå. Jag tänker att han måste ge mig ett svar eller nej, inte måste. Inte så. Inte på det sättet att jag kräver att han ska ge mig ett svar för det kan man inte göra. Man kan aldrig kräva av Gud att han ska ge svar. Men jag kan be att han snälla, snälla kan­ ske kan försöka ge mig ett svar. Hur jag ska göra för att få bort det syndiga. Bara det.

På söndag ska jag be Gud att han visar mig och jag måste tro.

Inte tvivla. Gud tar sin hand från den som tvivlar. Jag fångar mig själv i spegeln, tittar bort, tittar igen. Drar mina fingrar genom mitt mörka hår som är halvlångt och inte i någon särskild frisyr men mamma tycker inte att det behövs frisyr. Det är jag för liten för.

Jag drar med ett finger över mina tjocka ögonbryn. Magdalena har plockat sina ögonbryn med en pincett men jag skulle aldrig våga.

Sånt pratar man bara om med Magdalena. Och kanske med Clara ibland. Jag rynkar pannan i spegeln som pappa flyttade upp bara 12

för några dagar sedan. ”Du växer snabbt, lilla gumman”, sa han och flyttade kroken tio centimeter upp mot taket fast jag inte ville. Jag sa att jag inte behövde ha den högre upp och bevisade det genom att böja mig och pappa skrattade och borrade ett hål som dammade ner på mattan och så åkte spegeln upp och visade hela mig och det var ingenting jag egentligen behövde alls.

Jag vänder mig bort och slår ner blicken i talen som ser ut som om de var alldeles nya. Jag vill inte titta i speglar ändå. Hatar att se mig i speglar. Ingenting är fint. Ingenting är gulligt som förut. Hur jag än gör med håret är det inte snyggt, och så hatar jag det som har börjat puta ut. Det som gör så ont som om jag har fått den värsta sjukdomen man kan få. Vill inte ha såna, ser att pappa tittar och att mamma tittar och ingen säger någonting och de värker. De värker så hemskt att jag inte kan ligga på magen längre när jag ska sova.

Jag drar upp axlarna så att tröjan knölar sig över kroppen. Skjuter fram mina axlar. Vill inte se det som buktar ut eller sticker fram.

Bara jag inte tvivlar. Och ber försiktigt. Tänker efter. Om jag bara litar på Gud så kommer han att ge mig bönesvar. Tala om för mig om jag är syndig, berätta hur jag ska göra. Rädda mig från undergång.

Om jag bara inte tvivlar så kommer han att ge mig svar. Jag vet att han svarar på böner. Han har säkert redan svarat på hundra­tals bö­ ner som jag har bett men jag har kanske bara inte märkt böne­svaren.

Man kan ju inte alltid förvänta sig ett dån i en dröm.

Men någon gång.

Någon gång skulle jag vilja. Bara ett litet dån.

13

2 Elisabeth drar med händerna hårt över förklädet. Ser sig omkring i köket. Skymning utanför. Hon vrider omedvetet sina händer i tyget.

Borstar bort någonting som inte finns där. Tänder lampan, lyssnar uppåt Karolines rum.

Så det var dags nu.

Hon hade inte varit beredd, inte alls. Hennes lilla flicka, hennes lilla gumma. Nu var det annat, nu skulle det krävas mer av henne för att bevaka. Karoline hade vuxit snabbt. Blivit till någon annan, förvandlats från den lilla följsamma dottern till att bli lång, gänglig.

Osöt. Inte längre den hon kunde ta upp i knät. Inte längre den söta flicka alla kommenterade. Hon trivdes bättre med den lilla oskulds­ fulla. Den hon kunde klä i virkade koftor och klänning med volang.

Som hon kunde borsta håret och binda tofsar i sidenband på. Karo­ line var på väg att bli en flicka man inte kunde lita på. Det krävdes mer av henne själv nu. Och uppgiften var inte lätt.

Nu hade det hänt. Ingenting fanns att tillägga. Hon skulle vara tyst. Saken skulle förlora sitt nyhetsvärde om hon inte pratade om den. Varken med Karoline eller med sin man. Prata med Magnus om sådant? Elisabeth ler snett. Aldrig i livet. Det var en kvinnosak.

Någonting vi fått för våra synder.

Grytbitar av kalv i den vida kastrullen. Hon häller på vatten och salt och ställer på plattan. Skär purjolök och morötter i bitar, skalar åtta potatisar.

Hon skulle aldrig ha pratat med någon om det när hon själv fick blödningar. Vem hade hon att prata med? Mor hade varit gammal då och far var redan död och han skulle ha skickat henne på dör­ ren om hon hade pratat med honom om sådant. Varför hålla på och 14

prata om allt? Livet är som det är och pratade gjorde man med Gud. Far hade aldrig gått runt och beklagat sig. Ältat saker. Knappt hon mindes honom nu. En stolt och tystlåten man i gungstolen i finrum­ met. Där hade han suttit tills Gud skickade bud och tog hem honom.

Efter det hade mor sakta tynat bort. Livet hade runnit ur henne och man gick inte till mor med sådana saker. Det höll man för sig själv.

När far dog hade Aron tagit hand om begravningen. En enkel be­ gravning för en av Guds enkla tjänare i Pingstkyrkan i Avesta. Aron hade hållit om deras mor. Elisabeth var tio år då och blev ensam och vuxen över en natt.

Hennes mor hade förvandlats den dagen. Hon hade aldrig sett sin mor gråta så. Därefter var ingenting som förut. Hon blev ingenting.

Hon blev ingen. Mor orkade inte. Mor var trött. Elisabeths uppgift var att hjälpa, lindra. Inte springa omkring och kräva uppmärksam­ het, sa Aron. Hon var ingen barnunge längre. Man tänkte på andra, på sina nära. Egoism var en synd.

I hemlighet hade hon längtat efter att känna sin mors armar runt sig igen. Fars hand över hennes kind. Efter mors kyss på hennes näsa. Efter mors ögon i sina när hon sa att Elisabeth var en ovan­ ligt vacker flicka. Tårar som ingen såg landade och försvann på Elisabeths örngott innan hon fick hjälp av Gud att tänka på andra och inte ömka sig och en dag var tårarna slut och hon saknade inte längre mors armar runt sig. En dag fick hon annat att tänka på när andra plötsligt såg henne, när andra sa att hon var en ovanligt vack­ er flicka. När hon fick andra armar runt sin kropp.

Elisabeth spolar köttet under kallt vatten. Salt, peppar, lök, morot och dillstjälkar.

Aron och hon hade delat rum. Aron låg närmast dörren. Alltid närmast mamma. Alltid den som hjälpte mor om natten. Aron och mor blev ett. Alltid ett glapp mellan henne och mor. Aldrig mellan mor och Aron. Mellanrummet blev oändligt när mor sörjde. Bara Aron kunde trösta. Men så var hon ett sladdbarn också. Kanske till och med ett misslyckande.

15

Elisabeth skummar av. Vrider ner värmen. Lyfter huvudet mot taket. Stannar i tankar för att höra. Suckar och lägger ifrån sig ske­ den. Går tyst uppför trappan.

Karolines dörr är nästan stängd. Hon ser genom glipan. Hennes dotter står mitt på golvet. Gungar. Dansar. Musik med ord hon inte kan översätta. En våg av ilska som mullrar igenom henne. Halsen bultar. ”Vad lyssnar du på?” säger hon. Överraskar sin dotter. Bra så. Ef­ fekten var nödvändig. ”Åh. Förlåt mamma!”

Elisabeth stänger av oljudet. Vänder sig om. ”Förlåt, det var inte meningen, jag tänkte …” ”Tänkte? Du tänkte inte trots alla gånger jag har pratat med dig om detta. Ingen musik av den här sorten i vårt hus. Det är för ditt bästa. Hur ska du kunna ha en ärlig kontakt med Gud om du besud­ lar både dina tankar och din själ med sånt där?” hon pekar på den tysta radion. ”Förlåt.” ”Jag är så besviken. Allt jag säger verkar du bara ignorera, som nå­ gonting du tycker är oviktigt. Kanske gör du det till och med med­ vetet för att såra mig?” Elisabeth vänder sig sakta om. Hon lämnar rummet. Vänder ryggen mot försök till förklaringar. Ett rop om för­ låtelse. Elisabeth går nerför trappan. Tunga fötter.

Lärdomen är hennes att dela ut.

Inte vända om nu.

Låt skulden få härja.

Den gör minnet osvikligt. Räddar Karoline från att upprepa misstaget.

Tänk att behöva slita så för att vägleda sin dotter.

Jag är ditt redskap, oh Herre, din tjänare. Ingenting annat. Jag försöker att räcka till.

Hon lägger potatisen i en kastrull. Hör hur ångern sliter i hennes dotter.

16

Så smärtsamt att lära sig den smala vägen. Det visste hon ju allt om. Hennes egen dotter kom ändå lindrigt undan.

Aron och mor tillsammans. Likt en ö som flöt längre bort. Hon kunde ju inget göra för att hjälpa mor. Aron hade blivit den lilla fa­ miljens huvudman och hon hade hållit sig undan. Den vackra Elisa­ beths glans speglades inte längre i fadern eller modern.

Vacker vacker. Min lilla vackra ängel. Vackrare än allt.

Och så ingenting.

Hon hade fladdrat runt sin mor i fåfänga försöka att bli en ängel igen men hon var sjuk av sorg. Änglar fick spegla sig i andras ögon.

Hon speglade sig i Arons och han gjorde henne till drottning. I hans ögon var hon vackrast. Han var hennes förebild. Han offrade sig och delade sin tid mellan mor och kyrkan. Och henne. Den lilla flickan som en dag hade en svans av pojkar i församlingen efter sig. Den liv­ liga flickan med långt hår över axlar och rygg. Lockar som ramade in ett dockansikte. Djupblå ögon som glittrade och hon fladdrade.

Elisabeth andas tungt. Ryggen är stel igen. Ser på klockan, tänker att hon ska duka om en halvtimme. Innan dess har hon tvätt som ska hängas. Och strykas.

17

3 Boken studsar på sängen. Jag drar ut sladden, går därifrån, går till­ baka igen, stoppar i kontakten. Hur kunde jag spela syndig musik när jag vill att Gud ska höra mina böner? När det verkligen är vikti­ gast. Jag trycker på knapparna och hittar bara brus eller musik som stör, musik jag inte kan lyssna på. Jag trycker bort, förbi, kanal efter kanal. Om jag bara hade tänkt efter mer, inte varit så koncentrerad på att försöka förstå talen i boken och inte så upptagen med det där andra. Om jag bara någon gång kunde göra rätt. Jag trycker in en CD-skiva. Det jag borde ha gjort från första början. ”Vi reser hem till himlen, vi reser hem, snart en dag halleluja är vi där, vi reser hem …”

Jag måste vara i harmoni med Gud. Måste se till att ingenting stör. Jag nynnar tyst med i några strofer och hämtar boken från sängen. Vet att vägen upp till Gud måste vara fri från det som kan störa. Ingenting får komma emellan. Då kan jag aldrig få bönesvar.

En sida till, och nästa. Det är han som avgör om jag ska förstå det jag läser. Allt avgörs utefter hur jag lever, om jag tror, vilka tankar jag har, hur rent mitt hjärta är. Jag viskar tack till Gud som med sin nåd gett mig förmågan att förstå talen jag ska kunna till provet. Bara jag tror så ska Gud svara på mina böner.

Ny-David sjunger om hemresan och Moses sticker in sitt huvud och så går han med dröjande steg mot min säng, utan en blick på mig. Jag lyfter upp honom snabbt, trycker mitt ansikte i hans mjuka, blanka, svarta päls. Drar in dofter utifrån, känner att hans tassar är fuktiga, låter mina tårar försvinna på hans mjuka mage. Moses som hittades i ett åkerdike, övergiven tillsammans med fyra syskon, lika kolsvarta som han själv. Jag hade sett annonsen och tjatat tills pappa 18

sa ja och mamma gav upp. Det var då, när jag var mindre. Mamma hade lett och pappa också. Klart att vi ska rädda en liten upphittad kattunge, hade pappa sagt och mamma hade muttrat men inte pro­ testerat mer. Pappa och jag hade hämtat den lilla kolsvarta ullbollen och jag höll honom så hårt i bilen, fram tills Moses gjorde det som gav honom hans riktiga namn. Pappa hade inte blivit arg, mina klä­ der hade åkt in i tvättmaskinen direkt när vi kom hem och mamma hade sagt någonting om att hon visste att det skulle bli problem.

Med den där katten. Den där katten fick heta bajs-Moses från den dagen och pappa hade tvättat sätena under tystnad. Jag kallade ho­ nom för det när mamma inte hörde. Jag släpper ner bajs-Moses som genast hoppar upp i min säng och rull­ar ihop sin svarta kropp intill min huvudkudde och jag står kvar med matteboken vid fötterna. ”Det här ser gott ut”, alla på sina bestämda platser runt det runda bordet i trä som är blankt, pappa ser på sin tallrik. Mamma har dukat med porslinet som har rosa blommor runt kanten, med vita servetter som är vikta så att de står rakt och högt i glasen. Mitt på bordet står den stora blanka svarta grytan och det luktar gott. Pappa drar i sin slips med ena handen och med den andra tar han bort ser­ vetten från sitt glas. Hans hår har samma färg som de guldgula bad­ klipporna på morbror Arons och moster Sonjas sommarställe vid sjön, hans ögon är blå som himlen och han är lång och så smal att man kan tro att han ska gå av men det gör han aldrig. Förut drack vi smultronte ihop, bara han och jag. Förut bar han mig på sina axlar, nu är jag för stor. Jag skulle slå i taket och det skulle ändå aldrig gå nu. Inte nu när jag har … har fått det där.

Jag inser att jag har glömt och sätter mig med ens rakare på stolen, sträcker på mig och sätter fötterna hårt i golvet. Tänk om det blir märken. Tänk om det blir stora fläckar efter mig på stolen. Jag hinner inte säga förlåt förrän jag kastar mig upp och springer ut ur köket och jag ropar förlåt bakom mig samtidigt som jag fort drar igen toalett­ dörren. Låser. Andas hårt. Ropar med läpparna tryckta mot dörren: 19

”Vänta, jag kommer! Jag glömde att tvätta händerna.”

Jag sätter på kranen och river i toalettpappret så att rullen rister i hållaren, viker ihop det till en remsa och drar ner mina byxor, tittar rakt in i väggen. Kan inte riskera att det blir en fläck på stolen. Fing­ rar dit allt. Knölar. Bryr mig inte. Drar på mig allt igen och sköljer snabbt av mina händer i iskallt vatten och går tillbaka till köket.

Mellan mina ben ligger det hårda och jag vet att jag inte kommer att kunna sitta.

Hatar mig själv. Det som känns så smutsigt.

Dynan på stolen är inte alls blodig.

Jag sätter mig och knäpper händerna och böjer mitt huvud i bordsbön. Ber tyst. Sneglar på pappa som blinkar. Stänger ögonen igen. Säger amen. Pappa tar först för han har jobbat hela dagen och är hungrig och trött. Mamma balanserar en potatis som vill rulla av skeden. Hennes hår är kammat bakåt i en hästsvans som ligger långt ner på ryggen, nästan till midjan. Jag ser på hennes händer som all­ tid är lena och på hennes naglar som alltid är blanka och alldeles perfekt långa, precis till fingertoppen och jag sätter mig på en hand och så sätter jag mig på den andra också. En miljon gånger har jag försökt sluta bita på naglarna men misslyckats varenda gång och kan inte visa fingrar som inte har några naglar alls. Mamma och pappa börjar äta. Jag drar ut en hand och ser på mamma igen. Kanske är hon vackrast i hela världen. ”Sitt inte på händerna, Karoline, håll kniv och gaffel som man ska”, säger mamma. ”Förlåt.” Jag tar upp handen igen, byter och börjar skära med kniven. ”Hur har din dag varit?” Mamma ser på pappa. ”Bara bra tack, och din?” ”Jodå, som vanligt. Mycket att göra, allt som ska hinnas med här hemma, man kan ju tro att det är enkelt men det tar tid. Jag pratade förresten med Aron igår. Vi ska vara hos dem två dagar före julafton”, säger mamma.

Jag stoppar snabbt in den sista potatisbiten i munnen och lägger 20

besticken intill varandra på tallriken och torkar mig med servetten.

Upptäcker i sista stund mammas ögon. Lägger min smutsiga servett på tallriken. Mamma nickar. ”Det blir vi och Aron och Sonja”, säger hon och flyttar blicken från mig till pappa. ”Jaha, som vanligt då, men jag vill inte stanna för länge i år, utan åka hem på juldagen”, pappa skrapar det sista på sin tallrik. Jag pil­ lar på en liten flisa på en nagel. ”Moses måste följa med”, säger jag. ”Moses?” säger mamma och låter frågande. ”Ja det ordnar vi”, säger pappa och lägger en hand på min axel, ”det ordnar vi.”

Han ser på mamma med höjda ögonbryn som i en självklarhet.

Hon reser sig, suckar och skakar på huvudet och hämtar disktrasan och torkar bort en osynlig fläck på bordet strax intill min tallrik. ”Kan jag gå från bordet, mamma?” ”Jamen, jag höll ju på att prata om julafton nu? Det är väl inte så artigt att bara gå då? Tycker du det?” ”Nej, förlåt.” ”Låt henne gå, vi kan prata om julafton, Karoline har säkert läxor att göra.” ”Tack för maten.” Jag reser mig och ställer min tallrik på disk­ bänken där mamma vill ha den. Hon vill stoppa in i rätt ordning i diskmaskinen, inte i oordning. När jag reser mig lättar det tunga trycket mellan benen, jag ser på stolen och tackar Gud för att den inte är fläckig. ”Men Karoline!” Jag rycker till. Vet direkt. Sätter mig igen och spänner mig hårt för att inte sitta för tungt på stolen och så knäpper jag händerna: ”Tack gode Gud för maten, amen.” ”God natt då, raring.”

Pappa kommer in när jag har lagt mig. Jag sträcker upp armarna, lägger min kind mot hans skäggstubbiga kind, känner hur det river 21

lätt, rufsar honom lite i håret. Vill att han ska sätta sig och berätta någonting som han brukar göra, vill berätta någonting spännande för honom. Kanske om matteprovet. Han kramar mig löst och så håller jag kvar för jag vill krama honom mer och jag känner hans doft och hur han lutar sig mot mig och det ömmar lite över brösten och jag rycker till. ”Jag säger till mamma”, säger han plötsligt och så lättar han från min kind. Hans doft försvinner när han reser sig upp och säger nå­ gonting om att han undrar om inte hans stora flicka växer några centimeter varje dag och så skrattar han lite lätt och går därifrån.

Jag var roligare förut. Vi sörplade te fastän mamma inte tyckte det var fint bordsskick och så skrattade vi åt hemliga saker som inte var hemliga egentligen och jag berättade om knäppa saker som hade hänt men ibland var vi bara tysta och det räckte med sörplandet och den söta lukten av smultronte. Pappa berättade sina historier och han läste ur sagoböcker och han fantiserade ihop egna berättelser och jag skrat­ tade och han skrattade och så ramlade vi raklånga i min stora säng och han kittlade mig under armarna och i midjan. Jag har inte druckit smultronte på länge nu. Och ett matteprov är lagom roligt att berätta om. Jag undrar när allt vi pratade om tog slut, när pappa slutade lyfta upp mig och hålla om mig. Hans steg försvinner nerför trappan och jag undrar när jag plötsligt blev utan ord, när det blev pinsamt att pra­ ta med honom. Jag undrar när han slutade tycka om mig som förut.

Mamma kommer efter en liten stund. Hon har tagit av sig sitt för­ kläde och luktar mjukt av dillkött och varm luft. Hon sätter sig på sängkanten, drar upp täcket till min haka och slätar ut någonting på lakanet som jag inte ser. Ur skåpet i mitt nattygsbord tar hon fram burken med manna, öppnar locket och sträcker fram dem. Jag önskar att jag vågade fråga. Hur man gör för att det inte ska läcka igenom på natten. ”Varsågod.”

Jag känner efter. Rör om med fingrarna bland de små lapparna.

22

Tummar på flera och så tänker jag min bön, bönen om att Gud ska ge mig ett tecken, visa att jag inte är syndig. Smutsig. Jag ska lita på Gud. Det kan vara just nu, i kväll, som han talar till mig så som mor­ bror Aron säger att Gud talar till honom och så som mamma säger att hon hör vad Gud vill. Och alla de i kyrkan. De som berättar om Guds röst, vad han har sagt och vad han har visat. Som Magdalena berättade i somras. När Gud hade visat henne att hon inte skul­ le byta till samma skola som jag. Hon trodde att hon ville och jag visste att jag ville men Gud bestämde. Fina Magdalena. Min bästa vän på jorden. Jag hade bett om att Gud skulle göra så att hon bytte skola. Magdalena hade inte bett så, hon hade bett om Guds vilja. Jag visste att jag gjorde fel men jag bad Gud om förlåtelse sedan. Mag­ dalena bytte inte skola för det fanns ingen plats ledig i min skola och hon visste att det var Guds sätt att tala till henne och visa henne den rätta vägen. Guds plan för våra liv var så oändlig och det som skedde var Guds vilja. En del av Guds stora plan. Jag blev bara ledsen. Både för att hon inte bytte till min skola och för att jag inte fick bönesvar.

Men jag visste ju. Gud tycker inte om egoister som ber för egen saks skull. Jag bad om förlåtelse och sa inget till Magdalena. Och så fort­ satte jag att vara ensam i skolan.

Där är lappen. Den särskilda lappen. Jag tar den försiktigt och drar upp den, lägger den snabbt i mammas hand för att hon inte ska säga något om mina naglar. ”Jesaja, kapitel 1 och vers 18–20”, säger mamma och bläddrar i sin bibel. De lövtunna bladen med kanter av guld rasslar mjukt. Jag blundar hårt hårt och knäpper händerna, ber tyst inuti huvudet. Det kan vara nu det händer. Nu ska jag få höra hur Gud talar till mig.

Mamma läser med sin mjuka röst: ”Kom, låt oss gå till rätta med varandra, säger Herren. Om edra synder än äro blodröda så kunde de bliva snövita och om de äro röda såsom scharlakan, så kunna de bliva såsom vit ull. Om I ären villiga att höra, skolen I få äta av landets goda. Men ären I ovilliga och genomsträviga, skolen I förtäras av svärd; ty så har Herrens mun talat.”

23

Mamma lägger ner sin bibel i knät och stryker mig över håret. ”God natt Karoline, sov så gott.” ”God natt.” Min röst hörs nästan inte. Jag blundar hårt. ”Händerna har du på täcket, eller hur?” Mamma klappar med sin varma hand på mina händer som fortfarande är knäppta och så rät­ tar hon till mitt täcke, sträcker ut det så att det ligger tätt tätt mot min kropp. Jag nickar. Mamma släcker lampan, går ut och lämnar dörren öppen så att ett smalt ljus från hallen kan leta sig in och näs­ tan nudda mina fötter.

Jag ligger helt stilla. Jag försöker höra orden från Gud, det han sa till mig. Blodröda synder är det enda jag kommer ihåg. Och svärd.

Jag blundar hårt. Bibelordets alla ord försvinner, löser upp sig själ­ va. Det dunkar bakom ögonen. Blodröda synder, blodröda synder, blodröda synder.

Jag lyfter på fötterna, lyfter på benen, stoppar in täcket under dem, vrider runt fötterna så att det blir stängt längst ner. Blundar hårdare. Blinkar. Blodröda synder. Kanske han talar till mig i mor­ gon istället.

Plötsligt glider dörren upp. Det är Moses. Jag hör honom på långt håll för han spinner så högt. Madrassen studsar lätt när han hoppar upp, han kliver på min mage, går precis intill mig, stannar vid mitt huvud. Jag öppnar ögonen, han slickar sig om nosen och så sätter han sig ner och börjar tvätta sig i långsamma svepande rörelser.

Jag petar in en flik av täcket, drar tills jag är helt omsluten, tills det inte finns några glipor, en enda liten bit där det är öppet. Jag ligger invirad i mitt täcke och tänker att det är i morgon som Gud ska tala till mig, att jag inte får tvivla en enda sekund och jag vill be till Gud att jag inte ska drömma mardrömmar men kanske det är en egois­ tisk bön. Moses lägger sig tillrätta bredvid mitt huvud, madrassen nästan darrar av hans spinnande. Jag håller ögonen öppna så länge jag kan. Rädd för alla ormar som jag vet väntar på mig i drömmen.

24

4 Jag kan talen, jag vet att jag kan men det är ljud överallt. Pennor lå­ ter mot papper och alla skriver fort och jag skriver ingenting fastän jag borde. Fastän jag kan. Rebecka sitter framför mig och bakom sit­ ter Louise. Lossan. De viskar till varandra, förbi mig, vid sidan. Och jag vet att Lossan tittar på mig och jag kan inte se. Hon gör säkert något bakom mig, något som Rebecka skrattar åt. Kanske någon grimas. Jag stirrar ner på talen som flyter ut på det vita papperet och jag vet att jag kommer att misslyckas. Jag drar med en hand över pannan. Den blir alldeles blöt. Jag sätter mig lite bättre i stolen, för­ söker att inte sitta hårt på bindan. Sträcker på ryggen. Måste klara det här. Skrattar de åt något jag gjort? Mina kläder? Rebecka hål­ ler handen för munnen och fnissar lagom högt och tittar förbi mig.

Längs ryggen känner jag hur en droppe rinner. Har jag någonting i håret? Jag drar ner min tröja lite. Kanske det är en glipa där så man ser. Käre Jesus, hjälp mig med det här så lovar jag att aldrig någonsin mer ljuga så för mamma som jag gjorde i morse. Aldrig i hela livet en gång till, Jesus. Jag lovar. Bara hjälp mig med det här, gör så att de slutar prata med varandra, gör så att jag klarar mitt prov, jag lovar att inte … ”Rebecka och Louise! Koncentrera er på provet nu, det behöver ni båda två. Prata får ni göra när ni är klara.”

Anders som är lärare reser sig halvt upp ur stolen där framme och pekar med en penna på Rebecka och Louise. Jag ser på honom, ser hur Rebecka vänder sig om och hör hur Lossan tystnar. Jag ryser för jag förstår precis vad som hände. ”Och du Karoline, stäng munnen och koncentrera dig du också.

Gäller för alla. Kom igen nu, ni kan det här. Skärpning.”

25

Jag skriver allt. Skriver och skriver. Snabbt och massor och jag kan allt och jag skriver innan jag glömmer och min penna raspar uppifrån och ner och på nästa sida och jag kan varje tal och de små diagrammen och jag blir först klar av alla. Anders nickar och sä­ ger att det var väl det han trodde och så får jag gå ut och jag hinner precis till mitt skåp när det känns som om benen inte bär längre och jag sjunker ner på en bänk och knäpper mina händer under trö­ jan, struntar i hur det trycker upp mellan benen och hur den varma känslan sakta vandrar upp mot mina höfter. Jag blundar hårt och jag tackar Gud, jag tackar Jesus för bönesvar, för att han svarade på bönen, för att han såg, för att han hörde. Han bara såg till så att allt blev så som jag bad om och de slutade viska och Gud använde An­ ders för att ge mig bönesvar, tack käre Jesus och Gud, jag lovar, verk­ ligen, att aldrig göra så mer, det lovar jag. Tack för bönesvar Jesus.

Plötsligt rycks dörren till mattesalen upp och några killar i klas­ sen kommer ut. De går förbi mig utan en blick. De andra också. Re­ becka och Lossan kommer sist arm i arm och pratar om någonting och skrattar och så ser de på mig och lutar sina huvuden ihop. Jag skulle ha tagit böckerna ur mitt skåp innan alla kom men istället står jag där, mittemellan Olles och Joakims skåp och lyssnar. Kanske de inte bryr sig. Jag hoppas alltid samma sak. ”I kväll då? Vi ser på film och jag kan fixa lite tacos och så kan du ta med dig läsk. Men vilken film?” ”Jag vet inte”, svarar Lossan, ”vi tar någon bara, skitsamma lik­ som, men Malin och Therese? De kan ju också komma?” ”Bra idé.” Rebecka stänger sitt skåp och jag gör det också, precis i fel tid, precis så att våra blickar möts och jag gör vägen fri. ”Du kanske vill hänga med också?” säger hon och flinar. ”Jaaa, kanske du ska hänga med”, säger Lossan och tar Rebecka under armen, ”men du kan väl inte som vanligt”, och jag vet att allt är för sent. Jag tappar två pennor på golvet och tar upp dem samti­ digt som jag säger att jag inte kan. Hade jag bara hållit skåpsdörren öppen en liten stund till så hade de inte märkt mig. Jag går förbi, 26

stöter till någon men hinner inte se, kryssar mellan några killar som står i en ring, tar till höger och går fortare, fortare, samtidigt som jag trycker böckerna mot kroppen och håller hårt i pennorna. Alla är på väg till svenskan och bakom mig ropar Rebecka: ”Nehe, men vi vill inte ha dig med ändå för du ska ju vara så jävla speciell hela tiden, aldrig hänga med på någonting liksom.”

Nej. Jag kan aldrig. *

”Var har du varit?” Mamma står innanför ytterdörren med en kru­ ka i handen när jag öppnar. ”Jag slutade nu, vi går sent idag”, säger jag. ”Ja ja, jag tyckte det tog lite tid bara.” ”Mm, men vet du? Idag på matten bad jag till Jesus att han skulle hjälpa mig på provet och då gjorde han det!” ”Jaha? Bad du om hjälp med provet?” ”Ja, det var jättehäftigt, jag bad tyst om hjälp för jag kunde inte för några pratade och då fick han dem att sluta.” ”Men Karoline, du vet att du inte kan be Gud om saker för egen vinnings skull, att det är sådant vi inte kan be om, egna rikedomar eller framgångar.” ”Ja, jag vet men …” ”Inga men. Det där är sådant som Gud inte tycker om, när man ber för egen skull. Det är bara att läsa Bibeln. I Psaltaren står det: Tacken Herren, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.”

Jag står kvar när mamma frågar om jag har tackat Gud, om jag har tackat för nåden som Jesus visat mig och jag säger tydligt att jag lovar att göra det nu, direkt och mamma säger det jag vet men glömmer, att jag måste tacka vår Gud för att jag har någonstans att bo, mat för dagen och för att jag har föräldrar som bryr sig om mig. Hon säger det jag redan vet. Att jag inte får be om saker för egen del. Att jag har gjort fel. Jag ställer ner min väska som är tung, tar av mig jackan och 27