Kapitel 1
Det vĂ€ckte mĂ„nga kĂ€nslor nĂ€r vi bestĂ€mde oss för att flytta. Min mor blev sĂ„ arg att det nĂ€stan slog över i förtvivlan. â Jag begriper mig inte pĂ„ dig, sade hon, och det fanns en sĂ„dan bitterhet bakom orden att de tycktes kasta en skugga över hela vĂ„r gemensamma historia. Som om hon aldrig hade begripit sig pĂ„ mig, men lyckats hĂ„lla inne med det tills nu, nĂ€r det blev övermĂ€ktigt. Min svĂ€rmor tog det som vanligt lite coolare, hon höjde ett ögonbryn och log ett mĂ„ngtydigt, inĂ„tvĂ€nt leende som man kunde tolka lite som man ville, mig gjorde det bara osĂ€ker. Micke hade visserligen flyttat hemifrĂ„n ett halvĂ„r tidigare och tyckte sig dĂ€rmed inte ha nĂ„gon talan, men jag hann se en glimt av chock innan han snĂ€llt sade att det lĂ€t spĂ€nnande. Nu kunde han inte lĂ€ngre komma hem till sitt barndomshem, och vi kĂ€nde bĂ„da att dörren till familjeepoken slog igen pĂ„ ett sĂ€tt som smĂ€rtade mer Ă€n jag varit beredd pĂ„. Inte heller Peter ville riktigt lĂ„ta sig dras med nĂ€r jag svĂ€vade ut i planer pĂ„ hur vi skulle inreda vĂ„rt nya vardagsrum, och han hade börjat leta upp rĂ€ntenoteringarna det första han gjorde varje morgon nĂ€r tidningen kom. Och katten, hon dog. Jag har hört talas om fikusar som dött för att de har avlyss nat telefonsamtal dĂ€r det framgĂ„tt att de skulle sĂ€ljas för att de blivit för stora. Priset har gjorts upp, dag för hĂ€mtning likasĂ„. 5