9789146221524

stefan gurt

Så dödar vi en människa

Wahlström & Widstrand

Av Stefan Gurt har tidigare utgivits: Sara 1979 Melvins gränd 1982 Blåvalarna, bruket och snön 1985 Ängeln 1987 Hundarnas stad 1988 Petra, den 7 december 1988 Det var en sorts kärlek 1992 Myakka 1994 På natten korsar båten floden 2002 Kvällarna på San Siro 2003 49 dagar i bardo 2005 Minnen av framtiden 2009

Wahlström & Widstrand www.wwd.se Copyright © Stefan Gurt 2012 Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 isbn 978-91-46-22152-4

And you, my father, there on the sad height, Curse, bless me now with your fierce tears, I pray.

Do not go gentle into that good night.

Rage, rage against the dying of the light.

Dylan Thomas

1

Pappa dog i fredags. Vi var där hela familjen på torsdagskvällen och jag bad att han skulle börja äta igen. Han hade vägrat äta i flera veckor och var så fruktansvärt mager, de senaste veckorna har jag tyckt att han liknar en helgongestalt hos El Greco, plågad och utmärglad, blicken riktad mot ett utomvärldsligt ljus.

Ja, bara några dagar tidigare tänkte jag att El Greco kanske målade av döende människor, att det var så han upptäckte den där blicken helgonen har i hans målningar.

Då på torsdan hade pappa en t-shirt på sig men var naken på underkroppen. Andra gånger hade han varit helt naken och envisats med att slita av sig täcket. Personalen berättade att han tog av sig kläderna och slog dem om de försökte klä honom. När de gav honom dropp drog han nålen ur armen, de senaste dagarna hade han vägrat dricka. Jag sa att om han bara åt och blev starkare skulle jag se till att han fick flytta hem igen. Jag menade det, jag trodde att utvecklingen skulle gå att vända om han bara gick med på det.

Till slut lyssnade han och lät mig mata honom med vatten och näringslösning, sked för sked. Det var något i hans minspel som påminde om ett mycket litet barns. Han såg upp på mig med tårar i ögonen, jag vet inte om det var av rörelse eller bara en reflex. Vi hade satt på en CD med klassiska stycken på musikspelaren han lånat från Anton och han dirigerade med vänsterhanden i takt till musiken, jag minns inte om det 7

var Mozart, Bach eller Albinoni, styckena avlöste varandra.

Barnen dansade för att pigga upp honom, lite på skoj, som om det vore fest, och man såg att han var glad fast han inte längre kunde prata, allt som återstod av rösten var ett väsande ljud. Ändå vinkade han låtsassjangdobelt mot Li när hon sa att vi ses imorgon, en rörelse som när en kejsare beviljar en undersåte en ynnest. Han hade alltid varit en humoristisk människa och han kunde fortfarande skämta.

Sen ringde min bror på förmiddan och väckte mig, jag hade sovit dåligt, och berättade att han var död.

8

2

Jag har börjat läsa Primo Levis Är detta en människa? Jag köpte den på antikvariat för några veckor sen. Levi skriver bra, livfullt, ödmjukt och med större klarhet än de som senare fått nobelpris för sina lägerskildringar. Stilen påminner om Isaac Babel. Jag har bara läst en bok av Levi tidigare, en samling noveller, vet inte varför jag inte läst mer, kanske har jag värjt mig mot det vi redan vet så mycket om och ändå inte helt förmår ta till oss, varit rädd att det ska framstå som schabloner. Jag köpte den för titelns skull. Jag kände till boken sen förut och just orden i titeln kom för mig när jag första gången besökte pappa på det tillfälliga hem han var på i Skarpnäck innan han kom till Skoga: Är detta en människa?

Hela atmosfären var grå därinne, som i en Roy Anderssonfilm, grågröna väggar, slitna plastmattor, bruna trädetaljer, allt ohyggligt påvert och dystert. Det var fullt av demenspatienter inneslutna i sina egna världar, de gick runt i korridorerna utan att veta var de var eller vart de skulle, några av dem bara fem eller tio år äldre än jag själv, ännu med färg i håret. En kvinna jag tog för en av de anhöriga tilltalade mig.

Det hon sa var helt osammanhängande, allt jag förstod var något om en badsjö. Först när en ur personalen la armen om ryggen på henne insåg jag att hon var patient.

Jag tvingades stålsätta mig när jag såg pappa i sjuksängen i 9

ett rum helt utan något som gjorde det ombonat, ett plåtskåp, någon sorts hjulförsett sjukhusbord med en utfällbar bricka som kunde skjutas in över sängen, två fåtöljer som trängts ihop på den alltför begränsade golvytan.

Bara en månad tidigare hade vi fört halvtimmeslånga telefonsamtal, om fotboll, släktingar, barnen, litteratur. Jag visste att han höll på att bli sämre och för att muntra upp honom frågade jag vad han upplevt som bäst i sitt liv. Ja, kanske ville jag veta också.

– Vad gav ditt liv mening, sa jag, kan man tala om en mening med livet?

Han blev lite konfunderad först, skrattade sådär som man gör när någon sagt en dumhet fast man vet att det är av välvilja. Sen svarade han att det var arbetet, arbetet var det som gett hans liv innehåll.

Nu var han halvt bortdomnad, vaknade till när jag rörde vid honom och synade mig utan intresse. Han låg med kläderna på under en filt. En skrynklig skjorta som glipade över magen, blå mjukisbyxor. Han var orakad sen veckor tillbaka, skägget vitt och dunigt.

– Pappa, hur är det? Hur mår du?

Han somnade om mitt i frågan och jag rörde honom igen, ruskade axeln.

– Pappa, pappa!

Till slut fick jag honom att sätta sig upp. Han sa att allt var bra men att han var hemskt trött. Jag greps av en väldig rädsla, nästan en föraning om att han skulle dö, och tänkte att jag måste aktivera honom, hjälpte honom på med skorna, fick honom att gå med ut till allrummet där jag lyckades få personalen att sätta på en match från fotbolls-VM som pågick 10

i Sydafrika. De bjöd på kaffe, men han visade varken intresse för kaffet eller matchen.

– Pappa, det är Holland, ska du inte titta? Kommer du ihåg VM i Västtyskland 74, Argentina 78, Cruyff? Vi höll ju alltid på dom. Smakar det inte gott? Vill du inte ha en bulle?

De andra patienterna fortsatte att gå sina långsamma promenader utan mål, kom in i tv-rummet en stund, stirrade på oss och tv:n, vände tillbaka ut i korridoren. En kvinna envisades med att tränga sig in i soffan där vi satt. Hon pratade oavbrutet, ömsom relativt sammanhängande, ömsom obegripligt. När hon märkte att pappa inte svarade vände hon sig till mig. Jag tyckte att det var något triumferande i sättet hon talade, skrytsamt, som när ett barn visar en vuxen att hon kan mer än ett annat barn. Efter ett tag blev jag tvungen att säga åt henne.

– Du får ta det lite lugnt så att pappa hinner svara.

Det verkade inte som om hon förstod vad jag menade. En ur personalen kom och hämtade henne. Jag stannade kvar tills det blev kvällsmat. Pappa och jag kom sist till matsalen och satt för oss själva. De flesta andra stirrade på tallrikarna utan att riktigt begripa vad maten var för nånting eller vad de förväntades göra med den. Det var färdigskurna bitar av ugnspannkaka som mest liknade fattiga riddare, platta som formbrödsskivor, gråbleka, fläskfragment små som pepparkorn, lingonsylt till. Jag skulle inte heller ha vetat vad jag skulle göra med maten, men pappa åt med god aptit.

Efteråt satte vi oss i en soffgrupp och småpratade. Jag beklagade att han hamnat på ett sånt ställe och han sa att det inte var så illa. Han verkade ha kommit till liv igen och jag tänkte att det kanske skulle gå bra i alla fall, men det var 11

som när man försöker övertala sig själv om att ett mirakel ska inträffa. Jag satt hela tiden och skämdes för att jag låtit kommunen ta in honom.

Dan efter bjöd jag hem honom på middag. Jag hämtade honom vid sex och vi grillade lax. Han drack whisky och sen ett glas vin till maten, satt och pratade med barnen som i vanlig ordning svarade kort och en aning generat. De har aldrig riktigt kommit nära sin farfar. Han blev gammal för tidigt. Mitt i allt det sa han att han bestämt sig för att leva ett par år till.

– Jo, ett par år till åtminstone, sa han. Det är ändå bra att leva.

Det var som om han funderat på saken en tid och slutligen fattat ett beslut. Jag tänkte inte mycket på det då, tyckte mest det lät lustigt – hur kan man bestämma sånt? – men efteråt förstod jag att han redan då övervägt att ta sitt liv.

Det var just före midsommar och vi skulle ut i skärgården över helgen. Jag besökte honom varje dag för att kompensera.

Satt och såg fotbollsmatcher han knappt uppfattade, tvingade honom att prata, tog med Li och barnen. På torsdagskvällen åkte jag över som hastigast för att lämna ett par saker. Varken han eller personalen visste att jag skulle komma och han satt halvnaken när jag öppnade dörren till rummet, kämpade med en blöja som korvat ihop sig vid knäna. Hela rummet stank avföring.

Jag förmådde inte gå in och hjälpa honom, jag orkade inte se honom på det viset, ville inte genera honom. Det var en mycket vacker somalisk flicka som jobbade på avdelningen, tjugo år kanske, en sån flicka hjälten skulle bli kär i i en amerikansk komedi. Hon tog sig alltid tid att stanna och prata 12

när jag kom, vänlig också mot de gamla. Jag hade sett henne i korridoren på väg till pappas rum och gick tillbaka och bad om hjälp.

Pappas rum låg längst ner i korridoren. Det var en balkong där täckt med hönsnät ifall någon skulle få för sig att hoppa (jag tänkte inte mycket på det då, visade det för Li och barnen en gång, vi skrattade åt tanken på en gamling som kämpade sig över balkongräcket för att ta livet av sig, vi trodde inte att sånt kunde hända), en gammal kaffeburk som tjänstgjorde som askkopp och inte kan ha tömts på veckor, campingmöbler. Jag stod därute och väntade medan hon bytte på pappa och jag tänkte återigen på Primo Levis boktitel. Jag hade inte ens läst boken men orden kom till mig varje gång jag var där: Är detta en människa?

Tanken kan tyckas orättvis. Det var inte som i Auschwitz ett läger avsett att förinta friska människor, inga slutna godståg som rullade in på bangårdar, inga föräldrar som skildes från sina barn eller makar som tvingades överge den de levt ett helt liv tillsammans med, inga gaskamrar maskerade till duschar, inget sånt ohyggligt, men jag kunde inte hålla den ifrån mig. Det finns en liknande blick i båda fallen, en blick som delar in oss i de som är människor helt och hållet och de som bara delvis är det. Jag kom på mig själv med att tänka: Var går gränsen för att vi ska räknas som människor? Finns det en gräns bortom vilken vi inte längre räknas som människor?

Jag tror att det finns en sådan gräns och att den i Sverige hänger samman med åldern. Det finns en övre gräns där vi inte längre ses som fullvärdiga människor. Vi tänker inte så medvetet, vi skulle aldrig medge det, men vi uppfattar saken på det viset. Också jag själv.

13

3

Jag minns De-Lan, min svärmor, när hon besökte mormor på servicehuset. Det var 1992, september eller oktober, en onsdagskväll, mörkt, regn i luften. Hon hade varit i Sverige en dryg månad. Det var första gången hon lämnat Kina och mycket var omtumlande för henne, mer på gott än på ont. På den tiden var Kina fattigt fortfarande, smutsigt, eländigt, och hon älskade hur rent allting var i Sverige, att det växte träd inne i städerna, att man kunde plocka vilda blommor mitt i ett bostadsområde, vi bodde i Abrahamsberg, men den kvällen hos mormor brast nånting för henne.

Li och jag hade träffats i New York där hon gick på en konstskola. Vi sågs några gånger i Stockholm innan dess, när hon gick på konstakademin, och hade börjat brevväxla sen vi båda hamnat i USA. Till slut besökte jag henne. Det var en decembervecka i Brooklyn. Hon bodde i ett studentrum i ett av Brooklyns värsta områden. Taxichauffören var Hongkongkines och sa att de inte brukade ta körningar dit normalt, men han gjorde ett undantag för mig. Utbrända bilvrak längs gatorna, glassplitter, flickan som haft rummet före Li hade dödats vid ett rån. Så småningom flyttade jag in hos henne, i en annan del av Brooklyn, och började arbeta på en roman. Efter ett par månader skrev hon till sina föräldrar att hon träffat en man och att vi redan levde tillsammans. De ringde så fort brevet kommit fram och uppmanade henne att 14

genast flytta hem. De höll långa förmaningstal om hur falska och opålitliga västerlänningar är, frågade om det inte fanns kineser hon kunde träffa i stället.

Jag tog inte illa vid mig av deras farhågor. Kanske hängde det ihop med den automatiska självsäkerhet som följer med att vara västeuropé, man har aldrig föreställt sig att någon skulle kunna se ner på en av etniska skäl och har svårt att ta det på allvar när det inträffar. Jag minns en kväll i Penang i Malaysia när jag redan kände Li men ännu inte flyttat ihop med henne. En söndagskväll kom jag ner till havet, två män stod och fiskade och vi började prata. Plötsligt fick jag för mig att berätta att jag hade en kinesisk flickvän, jag tror att jag sa det för att visa att jag kände mig besläktad med dem.

Deras reaktion blev inte alls som jag väntat. De sa häftigt att det inte var bra att blanda folkslag, jag borde gifta mig med en kvinna av min egen sort.

Senare förstod jag att de var malajer, det finns ett hat mot kineser i den delen av världen, på många sätt likt det hat som fanns mot judar i Europa innan nazisterna tog det hatet så långt att det blev omöjligt här. Kineserna tillhör en minoritet i länder som Malaysia och Indonesien, de driver företag, äger hotell, restauranger och affärer, de är förbjudna att inneha offentliga ämbeten, deras barn får inte gå i vanliga skolor.

Antagligen tyckte de båda fiskande männen helt enkelt inte om kineser, men efteråt har jag också tänkt att de kanske uppfattade något överlägset i mitt sätt att räcka ut handen, i det faktum att just jag fick för mig att säga att vi var jämlikar, som om det var jag som hade rätten att bestämma det.

I fallet med Lis föräldrar kunde jag inte heller ta det personligt eftersom de aldrig träffat mig, och senare har jag kom15

mit att känna en stor respekt och beundran för min svärmor.

Hon har varit med om mycket. Hennes barndom i en rik och lärd familj förmörkades av den japanska ockupationen. Vid femton var hon rektor för en byskola, vid sjutton gav hon sig av för att delta i inbördeskriget på kommunisternas sida, som sjukvårdare. Hon har upplevt fältslag och bombanfall, sett kamrater dö medan hon försökt bota dem, varit med om svält och ransoneringar, huvudlösa politiska kampanjer och återkommande utrensningar som en tid förde också henne till arbetsläger. Hon har tvingats huka för rödgardisternas hat under kulturrevolutionen, sett sin make hämtas mitt i natten av säkerhetspolisen, hört hans dödsdom läsas upp och flera år senare återtas, fått barnen utestängda från skolan för att familjen stämplats som landsförrädare, och genom allt det har hon hela tiden behållit sin humor och medkänsla.

Men då när vi möttes första gången var det mycket jag hade svårt att acceptera. Li och jag hade varit gifta ett par år, gått igenom två missfall och hunnit flytta tillbaka till Sverige. Ändå kom De-Lan till Sverige i avsikt att avgöra om jag dög som make åt hennes dotter och om nödvändigt ta med sig Li hem. Familjen hade hållit våra bröllopsfoton gömda i en byrålåda så att ingen utomstående skulle känna till att deras dotter gift sig med en utlänning.

Det var något i De-Lans uppträdande som kunde reta gallfeber på mig, sättet hon ställde sig och höll långa tal så fort vi var fler än tre personer vid middagsbordet, hur hon tillrättavisade folk, det ohöljda skrytet om Kina och hur mycket bättre allt var där. En gång ställde hon sig och knöt min halsduk på tunnelbaneperrongen i Abrahamsberg, andra gånger talade hon om hur jag skulle klä mig eller klagade om jag gick in 16

i badrummet utan kläder. Redan från början förstod jag att hon gjorde det av omtanke, jag tyckte om henne, det tog bara ett par timmar innan hon skrattande berättade att hon inte skulle ta med sig Li hem, men jag hade jag svårt att stå ut med hennes ständiga närvaro i lägenheten som var en tvåa med ett matrum vi gjort om till gästrum, hennes besserwisserfasoner, hennes sätt att stirra på folk som om de tillhörde besynnerliga djurarter. Den gången vi besökte mormor blev jag så arg att jag knappt kunde behärska mig.

Mormor var 87 år gammal. Morfar hade varit död sen 1968 och fram tills nyligen hade hon levt ensam i den etta med sovalkov i Hjorthagen där min mamma vuxit upp. Till slut fungerade det inte längre, mormor var så senil att hon glömde vad hon gjort minuten före, hon klarade inte av att handla mat eller städa, behövde blöjor för att hon inte märkte när det var dags att gå på toaletten. Under en tid hade hon levt i en underlig fantasivärld där döda människor kom på besök i lägenheten, och livs levande tomtar och andra sagoväsen.

Det visade sig senare att hon fått starr och hon fick synen åter efter en operation, men hon var så pass förvirrad att det dröjde innan någon av oss insåg att hallucinationerna hade en fysisk orsak.

Jag stod relativt nära min mormor. Jag var tretton när morfar dog och eftersom mormor bara hade ett barn tillbringade hon mycket tid i min familj. När mamma börjat jobba heltid var hon hos oss nästan varje dag. Hon lagade mat och bakade bullar, städade, tog hand om hunden och mig och min bror när vi kom hem från skolan. Jag tyckte om mormor, hon var snäll och rolig. Trots att hon inte hade mer än sex års folkskola och – bortsett från några ungdomsår i en parfymbutik och en 17

del uppdrag som piga sen hon flyttat till Stockholm – knappt hade kommit utanför den trånga lägenheten i Hjorthagen var hon en naturlig berättare som dessutom hade en medfödd förmåga att härma dialekter och tonfall.

Men jag kan inte säga att jag respekterade henne. Våra liv var alltför olika. Hon tillhörde en svunnen tid där präster injagade fruktan och åskan var så skrämmande att hon gömde sig i garderoben för att komma undan. Också en maträtt som bacon var för henne så nymodig att hon kallade det bassonfläsk, light-läskedrycker blev liggt. Hon var så rädd för att komma för sent att hon ofta hann med det pendeltåg som gick en halvtimme före det hon tänkt sig ta. Efter att ha läst min debutbok ringde hon upp mina föräldrar och skällde på dem för att de uppfostrat mig dåligt. Den innehöll en del explicita sexscener. Några år senare, när jag sa att jag funderade på att säga upp mig från det jobb som museivakt jag haft ett par år, fick hon tårar i ögonen.

Jag var då i trettioårsåldern, hade gått fyra år på universitet och gett ut tre romaner. Museijobbet var dåligt betalt och jag tyckte att jag borde kunna hitta nåt bättre, men hon blev förskräckt och sa att det ju ändå var en anställning.

– Stefan, det förstår du väl? Man kan inte säga upp en anställning. Hur ska du då försörja dig?

Vid andra tillfällen kunde hon i en anklagande ton påstå att jag hade zigenarblod i mig. Det kom från morfar som var svarthårig och som liksom jag och mamma hade markerade drag, det var därför jag var så ombytlig och lämnade alla mina jobb och flickvänner och bara ville ut och resa hela tiden.

Hon sa det på fullt allvar, såna föreställningar var fortfarande levande för henne, och då när De-Lan kom och hälsade på var 18

hon så pass illa däran att hon kunde få för sig att mitt under middagen stoppa salladen i läskglaset, för att ögonblicket efter plocka upp den med fingrarna. Hon trodde att min bror var hennes egen farbror Anders och förundrades stort över att han kommit förbi efter så många år. Varje gång hon var på besök hemma hos mina föräldrar brukade mamma preparera alla fåtöljer hon kunde tänkas sätta sig i med en sorts blöjliknande sittskydd som skulle förhindra att hon kissade ner dem.

Jag tyckte också att hennes bostad var rätt fin. Den var större än den gamla lägenheten i Hjorthagen och låg på Floragatan just ovanför Humlegården, i ett av Stockholms dyraste områden. Det fanns folk där som hjälpte henne med hygienen och gav henne mat och ordnade aktiviteter nere i allrummet. Mamma ringde henne i stort sett varje dag och då och då kom hon hem till mina föräldrar eller åkte med ut till sommarstugan. Som jag såg det hade mormor ett så bra liv en 87-årig senildement kvinna kan önska sig.

Därför blev jag arg på De-Lan när hon började gråta den kvällen i servicehuset. Det var vid sjutiden på kvällen. Vi hade redan ätit och skulle bara fika hos mormor. De-Lan hade tidigare förvånat mig genom att vid ett par middagar framhålla mormor som den viktigaste medlemmen i vår familj.

Allt har sitt upphov hos henne, hade hon sagt och jag hade tagit det för floskler. Så fort hon kom innanför dörren fick hon något glansigt i ögonen. Hon satte sig ner i soffan, tog emot tekoppen och fällde några ointresserade kommentarer om lägenheten och möblerna, tavlorna på väggarna, servisen.

Jag vet inte om det var De-Lan eller mormor som drog igång allting, minns bara att också mormor var upprörd den kvällen. Hon satt i köket och grät och talade om hur hon 19

saknade morfar, som varit död i mer än tjugo år. Om jag bara finge dö, sa hon, om jag bara finge dö. Sen upprepade hon sina misstankar om att jag skulle vara zigenare, påstod att jag var rastlös och trolös.

De-Lan blev djupt tagen av hennes tårar. Hon satte sig mittemot henne vid det lilla köksbordet och tog hennes händer i sina ovanpå den ljusgrå perstorpsskivan och började själv gråtande tala om det fruktansvärda sätt vi behandlar gamla människor.

– Lau Lau, sa hon, Lau Lau. Du ska veta att i Kina skulle en gammal människa aldrig tvingas leva såhär. Att bo för sig själv utan familj eller vänner. Det är otänkbart! Ofattbart! Av allt jag varit med om i mitt liv är detta det värsta.

Tårarna strömmade över hennes kinder. Hon grät så häftigt att jag tvingades säga åt henne att lämna mig ensam med mormor. De-Lan gick in i vardagsrummet och gömde ansiktet i händerna, men skadan var redan skedd. Mormor skrek av sorg och mumlade mellan gråtattackerna att hon ville förenas med honom i graven.

– Det var en bra människa, Stefan, sa hon med en hätskhet hon aldrig tidigare visat prov på, inte alls som du. Han brydde sig verkligen om de sina.

Hon grät och beklagade sig över att hon inte visste var hon var nånstans, vilka vi var och varför vi tvingades leva. Till slut blev situationen så uppskruvad att vi fick lov att lämna henne ensam med min mamma, som också kommit dit. De-Lan grät fortfarande i tunnelbanan och talade hetsigt med Li om det omänskliga sätt vi behandlar gamla människor i Sverige. Jag var så arg att jag hade lust att ruska om henne, skrika åt henne att hon var en idiot, att hon som kommer från en av de värsta 20

diktaturerna i mänsklighetens historia inte har rätt att säga åt andra vad som är omänskligt. En människa som varit med om den japanska ockupationen, inbördeskriget och alla Maos kampanjer. Hon sover aldrig mer än tre fyra timmar per natt av rädsla för bombräder och nattliga besök av säkerhetspoliser och rödgardister. Och trots dessa erfarenheter reagerar hon som om ett svenskt servicehus vore höjden av omänsklighet.

Jag förstod inte att hon faktiskt hade rätt.

21