9789146221395

SMÅLAND Omogna smultron. Omogna krusbär. Lupiner vid vägkanten. Årets första blåklockor.

En orm i vattnet.

Jag läser om skogsbränderna i Ryssland. Ett fotografi: ett flygplan bombar skogen med vatten.

Ett stim fiskar. De ser orörliga ut i det brungröna vattnet.

Som om de frusit fast. Vi smyger närmare. Då ser vi att de allihop liksom darrar. Sedan, när vi går ännu närmare, då exploderar stimmet.

Det korta ögonblicket när min dotter är nere under vatten­ ytan. Det korta ögonblicket när hon är borta, när hon inte finns.

Jag räknar årsringar på en stubbe. Jag flyttar nageln från år till år. Här föddes min dotter. Här föddes mina söner. Här föddes jag. Här föddes min pappa. Här föddes min farfar.

Han flyttade sten efter sten ute på åkern.

Centimeter efter centimeter till ett röse stort som ett skepp.

När det var krig i resten av världen var det fred här och min farfar fortsatte flytta stenar stora som hjärtinfarkter.

Jag tänker mig en av alla dessa stenar. Jag tänker mig att den pressas ner i jorden någonstans på östfronten och ett år senare pressar den sig upp på min farfars åker.

9

ATEN Atens centrum. En polisbuss står parkerad i ett gathörn.

Trafikkaos. En känsla av undantagstillstånd.

Vi åker förbi en köttmarknad, män i blodiga vita förkläden, djurkroppar hänger på krokar.

En man kommer ut från hotellet. Han tar hand om våra väskor.

Vi går in genom glasdörrarna. In i den vita lobbyn.

Hotellet byggdes helt nyligen men det börjar redan se slitet ut, inte mycket, man ser det knappt, men i hörnen, lite här och där, om man tittar noga, färgen har börjat flagna, det luktar billigt rengöringsmedel.

Kvinnan i receptionen ler och välkomnar oss. Hon knappar in våra namn i sin dator. Hon ber om våra pass. Sverige.

Norge.

Mitt rum är litet och vitt. Sängen upptar nästan hela ytan.

Jag tar av mig mina skor. Fötterna är varma. Skorna är svettiga.

Jag drar de tunna vita gardinerna åt sidan. Öppnar balkong­ dörren, går ut. Tittar ner på gatan. Människor går omkring där nere. De ser så små ut.

10

Jag undrar varför jag är här.

Jo, jag vet varför, jag ska skriva ett manus om flyktingar – men egentligen? Innerst inne? Varför?

11

SMÅLAND Och sedan är det några ungdomar nere vid sjön. De badar, sjunger, skriker, dricker cider, kastar burkarna i vattnet.

Cyklar sedan hemåt, nerför de branta backarna, klädda i badbyxor och bikini och ingenting mer.

Lilarosa blomblad faller till marken samtidigt som en del av blommorna ännu inte slagit ut.

En halvtimme senare hör vi ljudet av en ambulans.

Klarblå himmel. Luften är torr och full av gräs. Jag läser att varje äpple behöver tjugo blad.

I lokalradion en hälsning till alla som är ute och tar in hö.

Vägen yr av rödbrunt damm när en bil kör förbi. Jag längtar efter regn som tvättar träden, tvättar luften, tvättar huset.

Jag slumrar till vid fyratiden, vaknar framåt kvällen. Fåglarna är tysta. Jag tänker att de vilar efter en lång dag.

Vind genom trädkronorna, ett svagt sus – det är det enda som hörs. Det känns som att jag vaknat ur en tung varm dröm och stigit in i en annan dröm: fridfull, luftig, mjuk, ren.

Vi kastar ballonger nerför en trappa. Vi pratar om att köpa ett teleskop.

Skuggorna blir längre och längre. Det känns nästan som att vi flyger, mitt barn och jag, det känns som att vi flyger.

12

MALMÖ Utanför frisersalongen som erbjuder brasiliansk vaxning står en kvinna i snön och röker. Hon har tagit på sig en täckjacka.

I ena handen håller hon cigaretten, i den andra en kaffekopp.

Mitt huvud är fullt av dröm. I natt gick jag in i ett bortglömt rum. Där fanns en massa krukväxter. Jag blev förvånad och glad.

Växterna levde, de var fina, trots att ingen skött om dem på länge. Jag vattnade dem. Jag valde ut några och tog dem med mig.

I drömmarna finns sanningen. Vjatjeslav Molotov under­ tecknade personligen 43 569 dödsdomar under sin tid vid Stalins sida. Han ångrade sig aldrig. Men på sin ålders höst (han blev nittiosex år, dog inte förrän 1986) – då drömde han att han mötte Stalin igen. De befann sig i en ödelagd stad och hittade ingen väg ut.

Lördag. R och A och V kommer på middag. Det är länge se­ dan vi sågs. L och V finner varandra direkt. De spelar schack och välter möbler.

C klättrade tidigare i dag upp i ett träd och fick någonting i ögat. R (som är läkare) försöker vika upp ögonlocket med en tändsticka.

Vi pratar om filminspelningar. R säger att hon saknar dem ibland men inte ofta. Jag berättar om min senaste inspel­ ning, hur hemskt allting var.

13

Vi pratar om filmen vi gjorde tillsammans för hundra år sedan. Jag berättar om den ryska teaterföreställningen – där spelades R:s roll av »the retarded girl«.

A skär upp en ananas i tunna fina skivor och vi pratar om tvspel och narkos och ortopedkirurgi och om att gå till botten med någonting. Om man vill veta allt om någonting (spelar ingen roll vad), då blir man en ensam människa.

Sedan är klockan halv ett och det är omöjligt att få tag på en taxi. Vi ringer och ringer men får inget svar.

Klockan blir ett. R och A drar sin sovande dotter i en pulka längs snötäckta öde gator tillbaka till hotellet.

Sedan drömmer jag att Göran Hägglund avgår. En kvinna väljs till ny partiledare för Kristdemokraterna. Jag minns inte hennes namn. Men jag satt bredvid henne när hon valdes.

Jag vaknar. Och tänker på en höft.

Sedan tittar jag på snön som tornar upp sig och sedan tänker jag på Sovjetunionen och sedan tänker jag på en midja och en höft och sedan tänker jag på kvinnan som stod och rökte i kylan utanför frisersalongen. Sedan gick hon in och penslade vax på någons kön. Kalla fingrar. Andedräkt av rök.

Jag tänker på krukväxterna i drömmen. Ett bortglömt out­ forskat rum inuti mig.

Jag tänker på en höft. Då kan jag inte dö.

14

MOSKVA Skymning, regn, motorväg.

Trafiken står nästan helt stilla. Polisbilar. Ambulanser.

Vår tolk K, som mötte oss på flygplatsen, säger att det måste ha hänt någonting, en olycka eller någonting. Men chauf­ fören säger att det är normalt, det brukar vara så här.

Regnet öser ner. K säger att det betyder tur om det är dåligt väder när man anländer. Han är kanske tjugotvå, studerar norska på universitetet. Han säger att i Norge kallar man svenskarna för »söt bror«, han älskar ABBA och Roxette och a-ha och ett annat norskt band som jag aldrig hört talas om, eller så är det för att jag inte förstår hans uttal.

Efter två och en halv timme i bilen måste A gå på toaletten, vi stannar, hon går in på ett café. K och chauffören pratar i framsätet, jag lyssnar.

K vänder sig om och frågar mig om allt är okej, jag svarar att det är perfekt: det regnar, jag sitter i baksätet på en bekväm bil och lyssnar på det vackra ryska språket.

K frågar om jag har läst några ryska författare, jag svarar ja, han frågar vilka, jag nämner några namn, han frågar om jag har läst den och den och den boken, det känns som ett läxförhör.

När jag berättar att jag inte har lyckats läsa ut Mästaren och Margarita blir han tyst. Efter en stund frågar han mig om det svenska skolsystemet, hur det är uppbyggt.

15

Nu har det gått tre timmar sedan vi lämnade flygplatsen och vi är fortfarande inte framme vid hotellet. Även chauffören börjar tro att det har hänt någonting dramatiskt och föreslår att vi stannar på vägen och äter middag.

Vi parkerar vid en staty av Majakovskij och går in på en tjeckisk restaurang. Jag äter soppa i ett bröd och en halv mörk öl blandad med en halv ljus öl.

Vi pratar om Majakovskij. (Han var den förste poet jag läste. Jag var tretton år.) Jag säger att han inte ville att det skulle resas några statyer över honom. Ödets ironi, säger K, som har ett snällt leende, nyfikna ögon, och en lite för stor kritstrecksrandig kostym.

Vi betalar och åker vidare. Nu är det fyra timmar sedan vi lämnade flygplatsen. Vi vet fortfarande inte varför det är sådana extrema köer. K säger att det kan ha något med månen att göra.

Sedan berättar han om Stradivarius. Under de år då Stradi­ varius tillverkade sina berömda violiner inträffade en miniistid, och detta påverkade träet i de tallar som han använde, och det är därför violinerna låter så bra. Jag säger att jag trodde att det hade någonting att göra med lacket som han använde. Nej, säger K, det var istiden.

A berättar om sin familj, sin ryska släkt. Hennes mamma studerade i Moskva, träffade en svensk man som arbetade här, gifte sig, fick efter mycket krångel lämna landet, kunde inte återvända förrän Sovjetunionen upphört att existera.

16

När A var fem år berättade hennes mamma att Sovjet­ unionen inte längre fanns, nu skulle det bli ett nytt land med nya gränser och ny flagga. Då grät A. Hon älskade flaggan och ville inte att den skulle ändras. Överallt sirener och blåljus. En kille kliver ur sin bil och röker en cigarett. Nu är det fem timmar sedan vi lämnade flygplatsen. Överallt reklam. Bilar. Parfym. Sport. Tv-program. Telefoner.

Kläder. Banker. Nattklubbar. Konserter. Men ingenstans ser jag någonting om filmfestivalen som vi har rest hit för att vara med på.

Radion spelar Forever young med Alphaville och Always on my mind med Pet Shop Boys och en massa andra låtar från åttiotalet. Jag berättar om när jag var här 1989. Då spelade taxin Space truckin’ med Deep Purple och det var precis så det kändes, som att åka lastbil genom rymden.

Och A berättar om när hon var här när hon var femton, då hörde hon Home med Depeche Mode i en taxi och det var precis så det kändes, att hon hörde hemma här.

Och jag berättar att när jag åkte in i den avstängda zonen runt omkring Tjernobyl spelade radion först Take me to your heaven med Charlotte Nilsson och sedan This is the road to hell av Chris Rea. Det låter som att det är påhittat men jag lovar, det är hundra procent sant. Ibland är det så: sanningen är osannolik.

Nu har det gått mer än sex timmar och K pekar på Bolsjoj­ teatern. Den håller på att renoveras. Hela byggnaden är dold bakom en gigantisk Volvoreklam.

17

Ibland känns det som att hela världen är dysfunktionell.

Ibland känns det som att Gud beter sig ungefär som Basil Fawlty. Eller David Brent i The Office.

Sedan är vi äntligen framme. Det tog sju timmar från flygplatsen till hotellet. Tre kvinnor i päls och höga klackar kommer ut ur en hiss. Vi checkar in och lämnar våra pass och får våra nycklar.

En man kommer fram till receptionen och frågar om det är säkert på gatorna så här dags och receptionisten svarar: Inte efter tolv. Klockan är kvart i.

Jag får en plötslig bild i huvudet: en vacker blond kvinna med något slags missbildning.

18

ATEN En lång kö. Nästan bara män.

På väggen har någon klottrat »LOVE SEX DEATH«.

Alla väntar på att få mat.

Vi går omkring och tittar. Som turister.

Det är något slags pasta med en röd sås. Den serveras i en genomskinlig plastlåda. En låda per person. Och en bit bröd.

En man i lila blank kostym håller ordning. Han har en visselpipa runt halsen. Han blåser i den ibland, pekar, ropar.

Som en fotbollsdomare.

Kön ringlar sig ut på gatan. Det är mitt i centrum av staden, ett stenkast från vårt hotell, inne på en gård, bakom höga staket.

En man kommer med mat till hela sin familj, delar ut lådor till barnen. En plastpåse full med bröd.

Mitt i alltihop står en präst, en medelålders man. Han berättar för oss: Varje dag serverar vi mellan 1 200 och 1 500 portioner, det har blivit färre under den senaste månaden, vi vet inte varför, det kan bero på att flyktingströmmen har minskat, men det är inte så troligt, det kan också bero på att många människor lyckats ta sig vidare härifrån, ut ur landet,

19

men vi har också en obehaglig misstanke att det beror på att polisen har startat ett nytt detention center och att de har gripit en massa människor och tvingat i väg dem dit, vi har hört rykten men vi vet inte säkert, en gammal nerlagd militärförläggning i närheten av Pireus, det har pratats om att den skulle göras om till flyktingförläggning, jag hoppas att det inte är sant, för om det är militären som driver en flyktingförläggning, då är det ett fruktansvärt ställe.

Runtomkring oss: duvor som äter matrester.

Prästen fortsätter: Just i dag kommer de flesta från Nord­ afrika, men vissa dagar är det bara människor från Pakistan, det är väldigt uppdelat, men det är ingen regel, alla är väl­ komna alla dagar, det kommer även vanliga greker, det är hårda tider nu, många förlorar sina jobb, förlorar sina bostäder, hit är alla välkomna, vi tar emot alla människor som är i nöd, vi gör ingen skillnad, och vi missionerar inte, vi försöker inte omvända någon, de flesta här är förstås muslimer men det är inget problem, de respekterar oss och vi respekterar dem, vi serverar inte fläskkött, men det är ett kontroversiellt projekt, det är många i kyrkan som inte tycker om det, de tycker att det är för många flyktingar i landet, tänk på dem som bor på den här gatan till exempel, de är inte glada, alla flyktingarna här, alla problem som det för med sig, kriminalitet, droger, 20

vi är tvungna att samarbeta med de lokala drogbaronerna, annars skulle vi aldrig kunna driva det här stället, vi tycker inte om det men vi är tvungna, han där borta till exempel, han är områdets maffiaboss, han är alltid här och hjälper till, han ser det som att det är hans ställe, det blir en massa goodwill för honom, han hjälper de fattiga, men han där bakom, honom måste vi alltid hålla ett öga på, han är väldigt förtjust i barn om du förstår vad jag menar, han är alltid framme och ska kramas med barnen, så honom måste vi hålla ett öga på, men han med visselpipan, han är bra, han är flykting från Jemen, han har varit politiskt aktiv, han vet att om han blir skickad dit kommer han att bli avrättad, det är många sådana livsöden här, till exempel en ung man från Iran, han deltog inte själv i demonstrationerna, han bara råkade passera förbi med sin bil och då var det en annan man som hade blivit skadad, han hade blivit slagen av poliserna, så han stannade och hjälpte till och körde den skadade mannen till sjukhus, men då blev han tagen av polisen och han var tvungen att lämna landet, det är många sådana historier.

Duvorna slåss om brödbitarna på marken.

Prästen fortsätter, det finns ingen hejd på honom, han pratar och pratar: Grekland klarar inte av det här, klarar inte av att 21

ta emot så här många flyktingar, jag är rädd att det kommer att bli kravaller, raskrig, det finns en ultranationalistisk grupp med kopplingar till kyrkan, de tågar med fanor, jag är rädd för vad som kommer att hända, Grekland måste stänga sina gränser, men det verkar vara omöjligt, och även om det lyckades skulle det inte ändra grundproblemet: att människor flyr från krig och elände, att de flyr för att få en chans till ett bättre liv, och när människor är desperata, då går det inte att stänga några gränser, då hittar de alltid nya vägar, det enda som egentligen kan ändra situationen är om vi omfördelar jordens resurser så att det blir mindre skillnader mellan de rika länderna och de fattiga, men jag undrar om vi verkligen vill det, vill vi verkligen sänka vår levnadsstandard för att andra människor ska kunna få det bättre?

22

SMÅLAND Kirskål. Omogna hasselnötter.

Jag läser en uråldrig Svensk Damtidning.

Vi spelar couronne. Vi rotar i lådor. Vi hittar en sjuk harunge.

Vi trampar nästan på den.

Den skuttar inte i väg när vi kommer. Vi ställer ut en skål vatten. Vi klappar den inte, det får man inte.

Solnedgång.

Vi går ut i den svalnande luften och springer från stolpe till stolpe. Sedan vilar vi och får syn på en groda mitt på vägen.

Vi stannar och tittar på den. Vi böjer oss framåt. Då kom­ mer det en bil. Vi går hastigt åt sidan. Vi kan inte göra något annat. Bilen mosar grodan.

I vintras var allting vitt. Alla ljud dämpades av snön. Vi åkte spark nerför backen. Vi stod i fönstret och tittade på fåglarna som åt frön i äppleträdet. Vi visste inte vad den stora rödbruna fågeln hette.

Förut var det min pappas hus. Då var det han som stod i fönstret och tittade ut.

Vi äter råbiff. Sedan börjar det regna.

Det faller över oss. Det är bortom vår kontroll. En befrielse: allting beror inte på mig. En sorg: allting beror inte på mig.

23

Vi ligger i sängen. Under täcket.

Vi pratar om att vi drömmer så mycket i det här huset.

Det är så tyst och det är så mycket som har hänt. Det är så mycket liv i väggarna.

Och om man går ut i trädgården och tittar upp mot himlen ser man alla stjärnorna.

Man kan inte fly. Man är tvungen att visa vem man är.

Det är så tyst att man hör sina egna tankar.

Det känns som att vara ensam i hela världen och samtidigt omfamnad i en stor mjuk kram.

24

MALMÖ Nobelpris i fysik till två ryska forskare som har upptäckt ett nytt material, superstarkt och osynligt.

Simskola. Min dotter går in i bastun efteråt. En pojke vill också gå in. Hans mamma säger att det är farligt. Pojken frågar varför flickan fick gå in där. Mamman säger att hon vet inte. Det är farligt. Barn kan inte andas där inne.

Jag lyssnar till samtal om terrorhot och surrogatmödrar.

Specifika platser pekas ut: Alexanderplatz, Hotel Adlon, Indien, Ukraina, USA. Medicinsk turism.

Att hyra in sig i någons livmoder.

Att det är tunnlar i oss. Att detta är den mest grundläggande egenskapen hos en människa: att det går tunnlar rakt igenom.

27-årig kvinna från Moldavien. Längd: 170 cm. Hälsa: god.

Vill bli surrogatmamma för: heterosexuella, homosexuella, ensamstående. Fyra fotografier: 1. klappar en levande tiger, 2. poserar i baddräkt, 3. bakom en stor sten, 4. hennes åtta­ åriga dotter.

Valeriya, född 23 februari 1990, söker en man mellan 20 och 56 år. Inga barn, röker inte, bor i Sevastopol, Ukraina.

Kroppstyp: smal. Rating: 3.9. »My destination is to be a present for one beloved man whose life I will turn into a sweet holiday cake.« 25

Vika. Age: 26. Eyes: green. Hair: blond. Height: 167.

Weight: 54. Bust: 87. Waist: 63. Hip: 87. Shoe size: 36.

Dress size: 38. Smoker: yes. Languages: English (basic).

SERVICES: Kissing with tongue. Blowjob, without con­dom.

Cumshot: on body, on face, in mouth. 69: Yes. Strapon sex: No. Masturbation: Yes. Play with toys: Yes. Striptease: Yes. Anal: Yes (+50$). Lesbi: Yes (+50$). Couples: No. Groupsex: No. Swallow cum: Yes. Domination: Yes (+30 %). Golden shower (give): Yes (+30$). Golden shower (receive): No. PRICE: 1/2 hour: 60$. 1 hour: 100$. 2 hours: 150$. 3 hours: 200$. 4 hours: 250$. 6 hours: 300$. 10 hours: 400$.

24 hours: 600$. 48 hours: 1 000$. 72 hours: 1 300$.

Det snöar. Ett stycke kött ligger framför mig på diskbänken.

En lampa faller omkull. Huden på fingertopparna spricker.

En dörr öppnas någonstans i huset.

Tisdag morgon. Minusgrader. Månen hänger där uppe som en rest. Det är någonting som kryper på golvet. Armen är öm. Måste smörja fingrarna. Wikileaks offentliggör 250 000 hemliga dokument.

Den ryska kylan har bitit sig fast i Sverige, står det på en löpsedel.

Simskola. Jag känner mig svimfärdig. Jag tänker på den varma bassängen. Jag tänker på mitt iskalla arbetsrum med kartan över Sovjetunionen på väggen.

Glasögonen immar igen. Två flickor har likadana bad­ dräkter. En av dem är min dotter. Men när jag sätter på mig glasögonen ser jag inte vem som är vem.

26

Busshållplats. En kvinna lyfter upp en liten pojke. Hon snurrar honom runt runt. Hon frågar: Har du saknat mig?

Pojken är klädd i overall och Spindelmannenmössa. Han svarar: Ja. Sedan faller ljuset. Jag tänker att det pressas neråt av mörkret. Ner genom snön och asfalten. Ner i underjorden.

Jag tänker att när det är mörkt här uppe lyser det där nere.

Fullsatt buss. Lukt av kyla och julkryddor och otvättad människokropp.

Tre gymnasieelever pratar om prov och betyg. Sedan berättar en av dem att när hon kom hem i går hade hennes föräldrar sex. Mamman rusade upp, sprang in i badrummet.

Bergsgatan. Kapuschonger, mössor, vantar, halsdukar.

Blicken neråt.

Sjukhuset.

Jag vill säga till alla människor jag möter att inuti oss finns det bortglömda rum fulla av grönskande växtlighet.

Medicinteknisk verkstad.

Strålbehandling en trappa ner.

Plastmattan på väntrummets golv.

Pölar av smutsvatten.

Jag väntar på min tur och tänker på ortopediska operationer.

Knän, fötter, höfter, handleder. R berättade om stängda 27

dörrar (på grund av den höga infektionsrisken). Ingen får gå ut. Ingen får gå in. Inget kaffe. Inga toalettbesök. Efter fyra timmar går någonting fel. Då är det bara att göra om allting, börja om från början.

Det droppar från mina skor.

Kaffe kostar fem kronor.

Bredvid mig sitter en kvinna. Jag förstår inte ett ord av vad hon säger.

Jag håller i en kopp varm choklad. Jag känner kroppen reagera på sprutorna. Andningen blir tyngre. Handen börjar darra. Rädd att tappa chokladen. Jag ställer ner den på golvet.

Sedan blir jag stående i ett hörn och vet inte vart jag ska gå.

Då kommer plötsligt en gammal klasskamrat rakt emot mig.

Jag har inte sett honom på många år.

Men det konstiga är att under de senaste dagarna har jag tänkt på honom flera gånger. Jag har trott mig se honom på gator och i affärer. Det är som om jag har gått och väntat på att han ska dyka upp. Att han ska komma mig till mötes just exakt så här.

När vi var små lyssnade vi på samma musik. Det gör vi kanske fortfarande, jag vet inte.

Jag minns när vi stod och väntade på bussen vid Värnhems­ torget. Jag minns Köpenhamn. Jag minns Roskildefestivalen.

28

En polisbil slår på blåljusen. Rhododendronbladen rullar ihop sig.

Från taken hänger istappar. De flesta är riktiga, men några är gjorda av plast.

Ett skyltfönster: en hudvårdsstudio gör reklam för en av sina behandlingar.

Ett fotografi av en kvinna som ligger på mage. På den nakna ryggen ligger någonting brunt och kladdigt. Det ser ut som bajs. Men det är kakaokräm.

29