9789146221265

Viveca Lärn

Öster om Heden Roman Wahlström & Widstr and

3

Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp, en tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva ner, en tid att bygga upp, en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa, en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar, en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag, en tid att skaffa, en tid att mista, en tid att spara, en tid att kasta, en tid att riva sönder, en tid att sy ihop, en tid att tiga, en tid att tala, en tid att älska, en tid att hata, en tid för krig, en tid för fred.

Predikaren 3:1–8

4

Denna bok tillägnas mina fantasifulla föräldrar Hubert och Katarina Lärn som befinner sig i himlen

5

Av Viveca Lärn har Wahlström & Widstrand tidigare utgivit: Så länge solrosorna blommar, 1995 Den blå vänthallen, 1996 Livet på marken är inte lika lätt, 1997 Midsommarvals, 1999 Hummerfesten, 2000 En fröjdefull jul, 2001 Sol och vår, 2002 Nästan sant, 2003 Vi ses vid Röda Sten, 2004 Till bords med Saltöborna, (kokbok) 2006 Värmebölja, 2007 Aprilväder, 2008 Sanningen om Saltön, 2010

Wahlström & Widstrand www.wwd.se ©Viveca Lärn 2012 Tryckt: GGP Media GmbH, Pössneck, Tyskland 2012 ISBN 978-91-46-22126-5

6

Kapitel 1 Margareta Fors gick ut på balkongen och suckade utan att veta varför. Hon vred av två vissna rosabruna pelargonblommor och stoppade ner dem i fickan på sin jerseyväst. Hon tittade ut över Heden. Det spelades som vanligt fotboll på planerna och det dammade om fötterna på spelarna som dribblade, halkade på plasten, fällde varandra, skrek, svor och sköt. Konstigt att konstgräs kunde damma.

Margareta vände blicken mot Hotell Liseberg Heden som låg till vänster bland skuggande träd på andra sidan Sten Sturegatan.

Hon kisade för att försöka se gästerna som åt hotellfrukost, men äggen och pastejerna befann sig som vanligt för långt bort för att vara njutbara för ögat. Margareta älskade hotellfrukostar, men det var ganska länge sedan hon själv avnjutit en sådan.

Antagligen var det på Hotell Scandic vid Medborgarplatsen i Stockholm där hon varit med jobbet på en obegriplig kurs om roligare matematik i högstadieundervisningen. Margareta tyckte själv att det var lite underligt att hon var så överdrivet intresserad av frukostar, även främmande människors sådana. Å andra sidan hade hon någonstans läst att Ingmar Bergman delat denna udda hobby. Han hade aldrig missat ett avsnitt av tv-serien Dallas eftersom han var så intresserad av de frukostar som serverades på familjen Ewings farm Southfork i Texas. Utomhus vid långbord med diskreta uppassare som alltid doftade nyrostat bröd.

Själv hade hon just ätit havregrynsgröt fast hon inte tyckte om 7

det. Anledningen var att hon hade läst en artikel i den kulturella Tidningen Vi om en finsk artist som levt på havregrynsgröt i hela sitt liv. På bilderna där han poserade på en klippa endast iförd badbyxor hade han sett ut som trettio och han var faktiskt nittiofem. Hans specialitet var att framföra Elvis-låtar på latin.

Han hade också tagit flera mästerskap i enmanstango.

Efter den artikeln hade Margareta ätit havregrynsgröt till frukost, fastän hon inte hade tänkt sig att posera på en klippa. Hon var uppvuxen i en intellektuell läkarfamilj och berömde sig ofta för sin integritet. Hon hade blivit sin hemstad Göteborg trogen.

Många kvinnor i Margaretas ålder – hon hade just fyllt femtionio – ville se yngre ut. Det hade hon noterat i personalrummet på skolan. Men det gällde för dessa kvinnor att diskret se till att de såg unga ut, absolut inte tala om hur de gick till väga. Det skulle vara direkt pinsamt. Margareta hade nämligen föreslagit att de skulle starta ett anti-age-nätverk, men de hade sett helt förskräckta ut.

I ett vetenskapsprogram på tv hade hon sett en amerikansk läkare (57) som var besatt av att inte åldras. Denna önskan delades av hans far (90) som också var läkare med genetik som specialitet. Dessa två gamla herrar joggade hela dagarna i Nevadaöknen medan de funderade på hur man bäst stoppade åldrandet.

De köpte naturmedicin för 50 000 dollar var om året, för att deras celler inte skulle förkortas eller rentav förtvina. Margareta tyckte att de borde ha lagt några dollar på nya strumpor i stället, gärna europeiska. Urtvättade vita tubsockor var vulgärt, eller vulgo som hon läst att Lady Gagas nya klänning var.

Själv hade Margareta hittills inte ägnat så mycket tid åt att lägga band på sitt åldrande, trots att hon var gift med en betydligt yngre man som dessutom såg oförskämt ungdomlig ut, med frisk väderbiten hy, klarblå ögon, pigga muskler och kraftig hårväxt.

De var lika långa.

Nu fick Margareta syn på en taxi som stannade utanför Hotell 8

Liseberg Hedens kallrosa fasad. Samtidigt kom några konferensgäster, tre medelålders män, ut genom hotellets glasdörr. Hon studerade dem medan taxichauffören stuvade in deras resväskor i bagageluckan. Herrarna såg nästan likadana ut i bakåtkammade blanka frisyrer. De bar attachéportföljer med lås i högerhanden och hade mörka överrockar med sprund bak.

Margareta önskade att Axel också skaffade sig en sådan överrock, men det skulle aldrig ske. Han föredrog militärgröna jackor från Fjällräven, men så var han också mellanstadielärare och fältbiolog.

Axel var fyrtionio och hon funderade lite på hans snart stundande femtioårsdag. Om hon skulle överraska på något sätt. En sexig överrock? No way. En iPad, så kallad padda, glöm det. Vad är det för fel på blyertspennor och baksidan på använda kuvert? tyckte Axel. Det fick väl bli en poängpromenad i Hindås eller Härskogen med varm saft och våfflor med vispgrädde efteråt.

Deras dotter Maja-Lisa hade frågat flera gånger om det kommande födelsedagsfirandet. Hon var relativt nygift och bodde med man och två små barn (enäggstvillingar) i Halmstad. MajaLisa och Rikard var också lärare i matte och fysik. Varför inte åka till Bali över jul, hela gänget? tyckte Maja-Lisa. Men Axel hade bara skakat på huvudet.

Margareta och Axel hade en yngre dotter också, Pia, som var i Australien och surfade och dök. Det hade hon gjort i snart två år och blivit så skicklig att hon försörjde sig på att ge lektioner i vattensport. Snart skulle hon väl få gälar, brukade Margareta tänka. Pia borde komma hem och bli riktig lärare som alla andra.

Både Margareta och Axel var nöjda nu när de efter många år flyttat från villan i Örgryte med alla trädgårdsbestyr och trasiga oljepannor till den moderna hyreslägenheten i bostadsområdet som kallades Öster om Heden, eftersom det låg öster om Heden.

När Margaretas föräldrar gått i pension hade de flyttat till ett gammalt stenhus i en liten by utanför Nice. Där renoverade de, 9

sådde röd krasse och vallmo längs murarna och hade skaffat sig ett sobert franskt umgänge. Oftast träffades man på restaurangerna på torget med utsikt över bouleplan. Husets eleganta och sparsmakade inredning var mest till för att imponera på svenska tillresande vänner. Det gamla läkarparet var bara i Sverige tre månader varje sommar och då bodde de i sin vackra vita kaptensvilla i Lysekils norra hamn. Där hade de installerat en trapphiss.

Våningen i Vasastan var uthyrd i andra hand till två gästforskare på Sahlgrenska universitetssjukhus. Åh, så bra man kan ordna det för sig, sa Axel lite ironiskt ibland. Han hade varit aktiv kommunist som mycket ung. Det var han inte längre.

Margareta var högstadielärare i samma skola som Axel. De senaste åren hade hon jobbat halvtid. Hon hade lite besvär med lederna, särskilt vintertid, fast ännu mer besvär med eleverna.

Det verkade som om de nya generationerna tappat intresset för matematik och biologi; det som är så roligt.

Margareta skärpte blicken, för något spännande höll på att hända på Hedens sydvästra hörn. Spännande, men inte så ovanligt. En rad cirkusvagnar, bilar med husvagnar och husbilar kom inkörande, alla med en cirkussymbol på sidorna. Något tält syntes ännu inte till. Men Margaretas hjärta gjorde ett litet hopp. Tänk om det fanns afrikanska elefanter med i cirkusen?

Margareta älskade afrikanska elefanter. Cirkusfolk var alltid imponerande snabba på att få i ordning och resa och riva tält.

Det var härligt att titta på när de sprang med tältet mot vinden för att det skulle vara platt och praktiskt inför nästa transport.

Kanske skulle det bli föreställning i kväll?

I dag började Margareta först tolv. Väldigt skönt. Efter lunch brukade eleverna vara mer intresserade, åtminstone vakna.

Hon skulle cykla till jobbet fast det var höstrusk ute. Det var alltid lika härligt att cykla över Göta Älvbron till Hisingen. På det viset slapp hon gå på gym och kunde dricka mer vin som 10

kompensation för cykelturen. Benmusklerna var långa och fasta.

Margareta var en ståtlig och muskulös kvinna med breda axlar och höfter. Som gjord att föda barn.

Med glädje noterade hon ett cirkustält som slogs upp på Heden.

Hon kände röklukt och hörde att det rörde sig på balkongen under. Hon trodde att hon visste vem som bodde där, en söt liten färgstark kvinna mellan trettio och fyrtio med stort mörkt hår, lite trollaktig i sin framtoning. Väldigt kort, stackarn. Det var inte så att man hälsade i det här huset om man möttes i trappuppgången eller hissen, möjligen kunde man utbyta en svag nick, men det fanns tre lägenheter på varje våningsplan och dem hade man lite mer koll på. På samma plan som Fors bodde ett yngre par med två småbarn och en matthandlare med oerhört vita tänder. Ändå hade han en obotlig sjukdom och skulle snart stänga sin affär. Det hade stått på ett plakat i skyltfönstret på Södra vägen de senaste två åren, efter vad hon hört av fastighetsskötaren när han var uppe och bytte en propp.

Margareta hade aldrig prövat någon form av tobak. Hennes mamma hade rökt, som många kvinnliga stressade läkare som var yrkesverksamma på den tiden och som ägnade fritiden åt att jaga rätt på en pålitlig barnflicka och en omdömesgill städhjälp.

Margaretas pappa hade rökt pipa när han kom hem efter långa arbetsdagar. Han hade druckit whisky vid rökbordet i herrummet också, ett tecken på frid och avkoppling. Även om Margareta var enda barnet och inte särskilt nöjeslysten måste hon ändå göra revolt på något sätt. Hon hade bestämt sig för att aldrig röka.

Samantha Holkfjell drog djupa giriga bloss på sin cigarrett och tittade på klockan. Det var bara tio minuters promenad till hennes fotvårdsklinik på Södra Vägen, men det var viktigt att hon kom iväg nu. Inte så bra om den första kunden fick stå och vänta utanför i snålblåsten.

Hon hörde att det slamrade på balkongen ovanför men hade 11

glömt vilka som bodde där. De hade i alla fall inte grillat på sommaren. Grilla på balkongen var förresten förbjudet. Det hade Roger tagit reda på när de flyttade in. Han tyckte att det var underklassigt att grilla på balkonger. Om man nödvändigt ville grilla skulle det ske på en särskilt murad plats på en väl tilltagen altan i körsbärsträ med marinblå markiser, självklart i skärgårdsmiljö, exempelvis Marstrand.

Samantha tittade ut över Heden och såg att cirkusvagnar var på väg in mot parkeringen. Hon klappade i händerna. Tänk om det skulle bli cirkus till helgen! Då skulle hon köpa biljett till alla föreställningarna. Härlig musik, eleganta hästar, hisnande stora elefanter. Hon gick leende in i lägenheten.

Roger var drygt tjugo år äldre än Samantha och nu hade de varit gifta i fem år. De hade träffats på Palace en varm vårkväll.

Träden i Brunnsparken hade just slagit ut och den första turistpaddan gled förbi på väg ut mot Stora Hamnkanalen. Samantha och hennes väninna Stefanie hade just avslutat ett glas vitt och satt och skvallrade över jordnötterna när två nya glas placerades på deras bord. Servitrisen hade diskret upplyst vilka herrar som bjudit dem och när kvällen var slut hade de suttit vid samma bord. Roger hade blåvit slips med ränderna på diagonalen, bländvit skjorta (buttondown), marinblå klubbkavaj, grå byxor och marinblå docksides utan strumpor. Så hade han förmodligen alltid varit klädd. Men Samantha gillade det gammaldags Brännö brygga-stuket. Själv bar hon på den tiden smycken hon gjort själv av stenar och glas hon hittat på marken kombinerat med några enklare lösningar från Panduro. Numera hade hon en äkta diamant i naveln.

De hade gift sig redan samma sommar på Grand Hotels veranda på Marstrand. En trubadur hade spelat Så skimrande var aldrig havet av Evert Taube, Samantha hade prästkragar och blåklint i håret och den nedgående solen var eldröd. De hade ätit 12

ostron, pilgrimsmusslor och havskräftor och sedan hade de seglat till Skagen i en av Rogers båtar.

Roger tyckte att det var utmärkt att Samantha var så ung.

På det viset blev han liksom yngre själv. Och så var andra gubbar avundsjuka på honom. Samantha och han hade visserligen inte mycket att prata om. Hon visste faktiskt inte ens vem Bing Crosby var, men det gjorde inget. Det kunde han hålla reda på själv. Än så länge. Hon var bra att visa upp på affärsmiddagar och båtmässor. Det hade varit ännu bättre om hon hade hållit tyst. Lågmäld var hon alldeles för sällan, enligt hans mening.

Roger hade varit gift tre gånger förut. Han ville inte ha fler barn än han redan hade, om hon inte envisades. Men hon verkade inte heller intresserad. Det var något med en tragisk händelse i hennes liv som de bara pratat om en enda gång. Hon hade i ett tidigare förhållande fått en dotter som dött av ett stort hjärtfel efter bara några dagar. Äktenskapsförord hade de däremot enats om att ha, eftersom Samantha inte visste vad det var. Roger var stormrik på båtbyggeri och båtförsäljning. Fritidsbåtar alltså, men stora rackare.

Tyvärr hade äktenskapet ändå inte blivit riktigt så roligt som Samantha tänkt sig. Det enda hon var riktigt nöjd med var att Roger köpt henne en fotvårdssalong i morgongåva eller vad det hette. Jo, rent sexuellt hade han varit en atlet, särskilt i början.

Nu var han lite trött.

Hon hade glömt att stänga balkongdörren efter sig. Hon gjorde det och vinkade adjö till sin man som låg på soffan och tittade på morgon-tv. Nu var det över ett år sedan Roger hade råkat ut för sin stroke. Synd att han hade blivit så sned i ansiktet. När de träffats hade han varit riktigt snygg. Jättelik Roger i den amerikanska tv-serien hon älskade: Mad Men. Ja, hon brukade zappa över till en annan kanal om det var tjat om reklambyråns affär, möten och så, men så fort det var kärlek och sekreterare tittade 13

hon.

Samanthas Roger var precis som Mad Men-Roger seg och smidig, med skarpskuren profil, solbränt ansikte och tjockt vitt hår med snedbena.

– Klarar du dig? frågade hon retoriskt sin man.

Han gav henne en lång blick och nickade, vilket hon inte såg eftersom hon redan befann sig i tamburen.

– Vi ses i kväll, ropade hon.

Hon kastade en blick i hallspegeln och puffade till hårmassorna. Hon hade begåvats med kraftigt, nästan svart hår med tjocka hårstrån som inte böjde sig för minsta duggregn. Det var hennes pappas förtjänst, för han var ungrare.

Hon var nöjd med vad hon såg. Det fanns många hon kände som var smällfeta fast de inte fyllt fyrtio. Samantha fnös när hon tänkte på tjejerna i blomsteraffären intill fotvården. Sällan såg man dem utan ett wienerbröd i mungipan. Ingen disciplin. Ingen karaktär. Kontroll är mycket viktigt.

Skaffa dig en älskare, hade Stefanie sagt en månad efter slaganfallet. Du är skitsnygg och har inte ens fyllt fyrtio.

Samantha hade inte svarat. Stefanie var fortfarande singel i stan och visste egentligen inte någonting om någonting. Samantha var gift för andra gången och kunde ha varit mamma till en sextonåring om inte hennes dotter fötts med ett ovanligt hjärtfel och bara levt i två dagar trots operationen av de skickliga hjärtläkarna på Drottning Silvias barnsjukhus som det numera hette. Flickan hette Carmencita, som i Everts Taubes visa. Den brukade Samanthas pappa med sin vackra baryton sjunga när hon var liten, och när han gjorde det hördes det nästan inte att han bröt på ungerska. Bara på a:na.

Väninnan Stefanie delade sin tid mellan nagelateljén Fina Filen, after work, sambakurser, zumba och senaste daten. Ibland hade hon två på en gång.

14

Stefanie var den första väninnan som Samantha någonsin hade haft. De hade träffats för sju år sedan i kön till glasskiosken på Askimsbadet där Samantha obekymrat bad Stefanie om en tjuga så att hon kunde köpa en glass. Sedan hade de suttit på var sin handduk och skrattat och gråtit när de berättat om sina liv och sina pojkvänner. Och Stefanie hade varit med när Samantha träffat Roger.

– Vad ska du med den gamla gubben till? hade Stefanie frågat när de besökte damrummet på Palace tillsammans. Honom kan du lämna in på Antikrundan.

Men Samantha hade alltid varit svag för stiliga äldre män som var snygga men ändå såg lite trygga och trista ut. Farlig och impulsiv kunde hon vara själv. Och rund på lämpliga ställen.

Männen skulle helst vara långa, seniga och smärta. Som Markus Granat, den förmodade fadern till Carmencita. Han tålde inte sjukhuslukt så han fick inte se sin dotter vare sig födas eller dö.

Vägen till jobbet var inte lång, men ändå ångrade hon att hon inte tagit tjockare leggings, några med microfibrer. Det kändes som om vinden kom från alla håll och regnet var inte långt borta.

Det är det i och för sig aldrig i Göteborg.

Hon slog upp dörren till tobaksaffären. Den kändes ovanligt trög i vinden, men plingade inbjudande och bröderna Holger och Åke log välkomnande, särskilt lille Holger. Utan att fråga tog han ner ett paket Marlborough som Samantha stoppade i fickan.

Jag har ingen växel och bråttom som en iller. Kan jag betala sen?

Hon var redan utanför dörren.

Holger log för sig själv.

– Det är en grann tös, sa han. En riktig pudding.

– Så säger man inte längre, muttrade hans storebror Åke. Det låter förresten väldigt osmakligt.

Holger svarade inte utan började sortera och placera ut de nya 15

veckotidningar som kommit. Han höll upp en muskelbyggartidning och granskade omslaget. Sedan tittade han på sina egna lite sladdriga och fräkniga underarmar, som var nakna eftersom han rullat upp skjortärmarna.

– Den flickan ska bära mitt efternamn … sjöng han.

– Nej, nu får du väl hejda dig, sa Åke. År du hundra eller tvåhundra år? Du är så barnslig så du borde ha kortbyxor! Följ med din tid.

– Sextiofem på det sextiosjätte, fastslog Holger, inte utan stolthet.

Dörren svängde upp igen och Axel kom instörtande med håret på ända. Han hade manchesterbyxor och anorak med ett fredsmärke på. Cykeln stod utanför, en militärcykel utan växlar och med breda däck.

– Ettans lössnus, tack – Och en trisslott? föreslog Åke.

Axel skrattade högt.

– Det räcker med att min fru håller på med det där Postkodlotteriet, sa han. Hon som ändå har pengar så det räcker. Hon har vuxit upp på en räkmacka.

– Nu för tiden spelar jag bara på tips, sa Holger. Trav tar för mycket tid. Men Postkodlotteriet är trevligt; det håller jag med om. Känns nästan som att spela på aktier.

– Jag trodde det räckte med att man kunde sitt postnummer?

Fast man måste visst betala varje månad.

Axel betalade med växel ur sin gröna tygportmonnä och gick ut.

– Hans fru, sa Åke. Vem är det? Vet du det?

– Han är ju gift med lärarinnan, sa Holger. Hon som ser ut som en roddare. Den stora bredaxlade. De har nyss flyttat in. Öster om Heden. Åke såg bekymrad ut.

– Jag vet ändå inte vem det är.

16

– Den sura med grå page, vet du väl. Hon som köper Se & Hör och säger att den är till hennes gamla mamma. Men jag vet att hennes mamma bor i Frankrike. Det skulle nog bli väl dyrt att skicka blaskan dit.

– Ja, men då vet jag. Varför sa du inte det med en gång?

Samantha gäspade när dagens sista kund lämnade Fina Fötter.

Hon kollade på sin lilla rosa dator att hon inte fått några nya bokningar via nätet under eftermiddagen, men inte. Fast beställningar kunde komma mitt i natten faktiskt.

Samantha kände sig fruktansvärt skärpt när hon fixade med datorn. Det hade Roger lärt henne. Han lärde henne saker så långsamt och tålmodigt. Samantha var den perfekta lärjungen.

Hon ställde alltid de lagom intelligenta små frågorna.

På hemvägen kom hon på att hon var smart även i praktiska ärenden, för hon hade planerat väl föregående kväll och burit ner tvätten och tvättmedelskartongerna till bottenplanet och låst in dem i källarskrubben. Nu slapp hon gå upp och pyssla om sin man först utan kunde gå direkt till tvättstugan och lägga i tvätten. Kanske kunde hon smita in i Hotel Liseberg Hedens bar och ta ett glas vitt eller en dagens den timman tvättmaskinen skötte sitt. Då skulle hon bli mindre uttråkad av att tillbringa kvällen med sin man.

Hon låste upp till tvättstugan och hajade till när hon upptäckte en lång mager man som höll på att ta ut minst tjugo par likadana grå strumpor ur torkskåpet. Han vände sig hastigt om och hon avläste förvåning i hans bruna ögon. Han hade tunt mörkt bakåtkammat hår och långt smalt och ganska tärt ansikte. Även hans händer var långa och smala. Han var absolut äldre än Samantha.

Men hur mycket? Hon tänkte inte falla i bäst-före-fällan en gång till. Att datumet gått ut, som på Roger. Hon hade aldrig sett den här mannen. Han hade ingen ring. Hoppas att han var högst fyrtiotvå och kanske stenbock. De blir bara bättre med åren. I 17

alla avseenden. Om hon skulle satsa på honom!

– Ursäkta att jag är tidig, sa hon. Jag bor på andra våningen.

Kan jag börja tvätta?

Han log, ett vackert leende som långsamt spred sig till hans ögon. Långa ögonfransar. Men han hade fula tänder.

– Min mor bor högst upp, sa han och sträckte fram handen.

Martin heter jag. Tvättstugan är ur funktion hemma hos mig.

Jag bor alldeles i närheten, på Wadmansgatan, så det var läge att gå hit.

– Samantha heter jag, sa hon och skämdes för sitt namn, som hon oftast tyckte illa om. Det lät som ett pulver för kopparputs eller en bäddsoffa på Ikea.

– Samantha, sa han och smakade på ordet med gåtfull min.

– Jag är författare, tillade han. Fast jag försörjer mig inte på det. Inte ännu.

– Jag håller på med fötter, sa Samantha.

Det lät som att han talade stockholmska, men hon var inte säker. Inte sådant där södersnack som lät så fräckt. Nej, han lät mera som kungen faktiskt. Stiligt.

Han vek sina strumpor och rullade dem två och två till små bollar under stor koncentration. När han stoppat ner den sista i en vit NK-plastpåse gick han mot dörren. Skulle han inte ens säga hej? Hans hår var blankt men stripigt och på väg att gråna.

Antagligen hade det varit nästan svart. När han öppnade dörren vände han sig om och log med långa tunna läppar.

– Hej då, Samantha, sa han. Hoppas vi ses igen.

När han sa Samantha tyckte hon det lät ännu löjligare än vanligt.

– Hur ser man att någon är författare? frågade hon för att hålla kvar honom.

– Jag är gladlynt, sa han.

Hon blev överraskad. Han såg inte gladlynt ut. Hon vinkade med tvättmedelsmåttet och log.

18

Margareta hade haft en lektion och lämnat kvar sin grå jerseyväst över stolsryggen i klassrummet för att gå till personalrummet och dricka kaffe. Glenn, gympaläraren, satt i soffan i blå träningsoverall med sina långa ben utslängda på mattan. Han tittade på sina fötter, minst fyrtionior i gigantiska brandgula gympadojor med luftkuddar.

För övrigt var det tomt i rummet. Margareta gick och hämtade sin privata kaffemugg med en elefant på och slog sig ner i en fåtölj.

Glenn tittade spjuveraktigt på henne.

– Jag har aldrig sett någon kvinna som har en så perfekt page som du.

– Tack, sa hon snävt och smuttade på det heta automatkaffet.

– Många tror faktiskt att du har peruk, fortsatte Glenn. Har du det?

– Nej, svarade hon vasst. Jag har inte peruk och om jag hade haft det vet jag inte om jag hade berättat det just för dig.

– Varför inte? frågade han förvånat och satte ner koppen med en smäll. Jag förstår mig jättebra på kvinnor. Du kan inte ana hur många förtroenden jag får varje dag. Alla tycker att jag är trygg. Inte männen förstås. De är rädda för mig.

– Det var värst, sa Margareta.

Hon reste sig hastigt och gick bort till köksbänken och diskade sin mugg.

Sedan gick hon ut genom dörren utan att säga hej. Lite luft skulle kännas bra före nästa lektion. Kaffe kunde hon dricka i större harmoni klockan tre. Fredagskaffet var mycket populärt eftersom det var kakdag. Hon trodde att det var någon av de yngre lärarna, kanske Melike, svensklärarens tur. Då brukade det bli kladdkaka enligt GI-metoden. Melike tillhörde kladdkakegenerationen precis som Margaretas barn.

På andra sidan skolgården såg hon Axel tätt omgiven av två kvinnliga lärarpraktikanter som skrattade högt åt någon av hans lustigheter. En lade faktiskt sin hand på hans underarm.

19

Hans hår blåste åt alla håll och han såg lika pojkaktig ut som första gången hon sett honom för över tjugo år sedan när han steg in i personalrummet som nyanställd.

Det kändes som i går. Redan när han hälsade på henne hade hon fallit. Hon hade aldrig sett så okynniga klara blå ögon och aldrig en så avspänd person över huvud taget Hon mindes väl den dag hon själv börjat på skolan, spänd som en fiolsträng, med tuppar i halsen och handsvett som formligen dröp.

Men inte Axel, en kille med självkänsla.

När Maja-Lisa var två år och Pia nyfödd hade de flyttat till Margaretas föräldrars vitkalkade tvåvåningsvilla i Örgryte, nära Skårsplatsen. De generösa föräldrarna hade köpt en våning medan Margareta och Axel hade blivit villaägare fortare än en gris kan blinka. Axel var inte riktigt bekväm med det. Han hade nog hellre bott i en stuga i skogen, men barnen hade i alla fått en lugn uppväxt i välbärgade Örgryte. Ordentliga grannar, jämnåriga barn, fungerande skolor och barnomsorg. Pianolektioner.

Välskötta diskreta trädgårdar. Inga trädgårdstomtar.

I många år hade Margareta undrat vad Axel egentligen sett hos henne. Kanske en lugn stabil punkt i tillvaron. Hon visste inte. Och pengar.

Han hade naturligtvis snart märkt hennes intresse för honom och hennes rodnande kinder när han var ny på skolan. Han hade noterat att hennes ögon med vidgade pupiller ofta sett alltför djupt och länge in i hans. Hon kunde inte vara särskilt erfaren.

Det var hon inte heller. Hon var oskuld och tio år äldre än Axel.

Varför heter du Axel? hade hon frågat. Alla andra heter ju Lennart, Anders och Per-Arne!

Jag är uppkallad efter Axel Dahlströms torg.

Hjälp, ligger inte det i Högsbo?

Till slut frågade han om hon inte skulle bjuda hem honom på 20

middag. Hon fick en tupp i halsen men sedan svarade hon ja.

– För du bor väl inte hemma? frågade han.

Hon skakade på huvudet.

Det fanns visserligen gott om utrymme i den stora villan i Örgryte och för sina föräldrar hade hon fått bo kvar där, men Margareta hade flyttat hemifrån när hon började på Lärarhögskolan. Det var hennes pappa överläkaren som fixat en lya i Vasastan på gränsen till Landala lätt som en plätt. Margareta bodde i ett rum och kök i ett stenhus i en backe på Föreningsgatan. Enastående entré men påver lya, Perstorpsplatta och gasspis med polletter i en hållare på väggen i det minimala köket.

Vardagsrummet avgränsades från sovrummet med hjälp av en två meter hög bokhylla som hon hade byggt av tegelstenar och masonit. För kurskamrater brukade hon låtsas att hon var en fattig student. Det var mer vedertaget.

– Nej, jag bor för mig själv, sa hon till Axel. Men du kanske bor hemma ännu? Du är ju yngre än jag.

En skugga for över hans ansikte och käkarna hårdnade.

– Ja. Jag bor med min farsa i Kålltorp. Morsan dog för en månad sen. Bröstcancer.

Förskräckt slog hon handen för munnen.

– Förlåt mig och jag beklagar verkligen sorgen, sa hon stelt när hon hämtat sig. Ursäkta att jag var påflugen.

Hon vågade knappt titta på honom. Men nu log han brett.

– Det kunde ju inte du veta. Ska jag komma klockan sju? Jag gillar inte lever. Annars är allt okej.

Hon klottrade nervöst ner sin adress på en lapp och gav honom den. Han stoppade den i bröstfickan på kakiskjortan och knäppte ficklocket. Bara den gesten fick hennes hjärta att banka ännu fortare.

Sedan rusade hon in på lärartoaletten och tittade på sitt stora ljusa ansikte med röda fläckar på kinderna i spegeln. Hon såg verkligen uppjagad ut. När hon tänkte tillbaka var det just den 21

här sekvensen hon mindes bäst från förälskelsetiden.

Hon kom inte ens ihåg vad hon bjudit på den där första magiska kvällen och hur de hade kommit i säng, men det visste hon att de hade gjort. Minnesförlusten berodde nog på att hon varit så nervös. Eller möjligen på madeiran. Margareta hade köpt en flaska som hon tänkt att de skulle dricka till glassen men som faktiskt hade gått åt medan hon dukade och sedan hade Axel haft med sig en flaska rödtjut, som han uttryckte det. Vino Tinto. Margareta var inte alls van vid att dricka, men när hon druckit de första klunkarna av det lite varma röda vinet hade hon drabbats av en intensiv lyckokänsla. Ja, drabbad var ordet. Välbefinnandet hade startat i axlarna och spritt sig i hela kroppen. Redan medan hon väntade på Axel och hinkade madeira hade det snurrat betänkligt men behagligt i huvudet.

– Det här ska bli min melodi, fnissade hon för sig själv när hon tog på sig flanellnattlinnet.

Nästa dag kom hon mest ihåg att hon hade varit lättad när han äntligen gick så att hon i lugn och ro fick smälta att hon fått en pojkvän. För det var väl en pojkvän?

Det var det absolut. Nästa dag i personalrummet bland tolv häpna lärare smekte han hennes kind när han gick förbi. Hon blev blossande röd. Hon visste inte varför men antog att det skulle vara lite hemligt. Inte alls. Över kaffekoppen blinkade han åt henne flera gånger. Margareta förstod att kollegerna längtade efter att hon och Axel skulle lämna rummet så att de fick ventilera denna lilla läckra skandal.

Men intresset från de andra lärarna falnade ganska snart. När höstterminen var slut var Axel och Margareta ett etablerat par och på valborgsmässoafton förlovade de sig vid Säldammen i Slottsskogen. Sedan gick de Linnégatan fram hand i hand till Järntorget och fortsatte genom Allén där scillan just slagit ut i sin hoppfulla knallblå färg. De gick uppför Avenyn till Valand 22

där folk redan trängdes på båda sidor gatan, för att kunna se bra när cortegen som lämnade Chalmers klockan sex drog förbi.

De vek om hörnet på Vasagatan och slog sig ner på Kometens uteservering, där de åt tre sorters sill, vårkyckling med gurka och glass. Det var hon som bjöd. Axel hade omfattande studieskulder och Margareta inga alls. När de gått förbi den pampiga Vasakyrkan på väg hem till Margaretas lägenhet på andra sidan Skojarebacken frågade han om hon ville gifta sig i kyrkan.

Han sa inte ens med vem. Han var en så säker kille.

Han tittade förväntansfullt på henne.

Margareta skrattade.

– Ja, men inte i den här fula kyrkan i så fall.

Axel tittade förvånat upp mot den grågula mäktiga stenkyrkan och rosettfönstret som blänkte i kvällssolen.

– Vad är det för fel på granit från Lysekil? undrade han.

– Inget alls, sa Margareta. Förlåt. Mina föräldrar har förresten sommarhus i Lysekil.

Hon bad ofta om ursäkt på den tiden.

När de sneddade över Aschebergsgatan och fick en spårvagn att slå på bromsarna och ilsket signalera, sa han: – Jag vill helst gifta mig borgerligt, om det är okej.

Margareta ryckte på axlarna. Hon hade inga särskilda åsikter i ämnet. Hon hade aldrig drömt om kyrkbröllop. Det passade mest för små fluffiga marsipanflickor. Själv var hon nästan en och åttio, hade grova drag och var något vindögd på vänsterögat.

När de hade varit gifta några år hade Axel anförtrott henne att det var hennes vindögdhet han fallit för. Den var sexig.

Hon blev lite glad. Fast året efter hade han sagt att det var för att hon hade en så bra lägenhet och han behövde flytta hemifrån.

De hade gift sig i sjömanskyrkan i Skagen, med prästfrun och organisten som vittnen. Det kändes nästan som en kompromiss mellan borgerlig vigsel och kyrkbröllop. Inte en massa Mendelssohn men ändå väldigt vackert.

23

Och sedan stod det inte länge på förrän de fick överta den vackra läkarvillan i Örgryte när Margaretas föräldrar Pontus och Pia började känna sig lite åldersstigna.

24