Issuu on Google+

Ulf Lindstrรถm

en god man

Wahlstrรถm & Widstrand


Wahlström & Widstrand www.wwd.se © Ulf Lindström 2011 Tryckt hos ScandBook AB, Smedjebacken 2011 isbn 978-91-46-22104-3


Till Alex och David; utan er hade den här romanen skrivits fÜr tjugo ür sedan. Eller inte alls.


dick: Det första vi ska’ göra, är att slå ihjäl alla jurister. Shakespeare: Henry VI, del 2 (akt 4, scen 2).


När man försöker dokumentera ett skeende där människor är fullkomligt utbytbara är det viktigt att klamra sig fast vid unika bilder. Jag har två. Den första visar en flicka i tioårsåldern. Fotot ser handmålat ut, hennes hud har en rik ton och ögonen är skarpt blå. Hon ser förvånad ut, hon har höger pekfinger i munnen. Den andra handen är oskarp, hon rör den i exakt det ögonblicket och jag undrar om hon är på väg att vinka till fotografen eller om hon vill skyla sin hårlösa blygd. Hon är givetvis naken. Jag minns henne och genom henne de hundratals som liknade henne; hon är en ikon. Den andra bilden visar Maria Kuusisto, efteråt. Hennes kropp är groteskt förvriden; hennes död gör henne unik. Efter rättegången, när alla hur och när och vem hade etablerats i juridisk ordning, när alla orsaker och ursäkter blivit analyserade och glömda i pärmar – då frågade jag Peter Ljung hur det egentligen känns att ta livet av en människa; graden av våld var närmast absurd och jag ville veta hur det egentligen känns att utsätta en människa för fullkomlig förnedring, att förvandla en själ till kött, att förinta och sudda ut, förneka en människas … Jag famlade efter ord. Det gjorde inte han. Han berättade exakt hur han höjt och sänkt klubban; han talade om förväntan och extas som om han utfört en helig rit. Han log åt minnet, ett milt leende som om 9


han berättat om kärlek när han berättade om hur han skapat ett kadaver som fått en rutinerad polisman att kräkas. Jag frågade igen: »Men hur kändes det?« Peter log igen, lika milt. Han sade: »Det kändes som ett riktigt bra knull.« Jag blev inte bestört eller äcklad, vi hade kommit för långt. Jag log bara en spegelbild av hans leende, jag förstod honom som om han varit jag och sedan förde de honom till en anstalt medan jag fick gå hem med dessa bilder och milda leenden omsorgsfullt dolda under jackan. Jag trodde att jag skulle glömma. Men jag kan inte glömma. Jag känner minnena svida, de vill ut. Man kan förlåta, men man kan aldrig glömma ett riktigt bra knull.

10


1. Advokatfirma Arne Falck finns bakom de tjocka väggarna i Borås sista patricierhus och sammanträdessalen har den där besinnande stillheten man kan känna i gamla katedraler. Möblerna glänser av Högbergs citronolja och bordsskivan är antagligen tillverkad av trä från Yggdrasil. Vattenkaraffer från Orrefors står på bordet som om kranvattnet i Borås är heligt och vid bordets kortända sitter Ingrid och väntar. Hon har ett efternamn ingen använder, hon har fyra skarpa pennor bredvid sitt block. Bredvid henne sitter Marie-Helene Burman. Ingrid sneglar på henne och tänker att hon är så ung. Marie-Helene klär sig korrekt, hon strävar efter de lite tyngre målen och det lite större ansvaret, men hon förmår inte bära upp stilen. Hon har en hårslinga som envisas med att falla ner och hon har försökt gelé, spray och hårspänne för att hålla den uppe; hon har övervägt att använda häftpistol. Marie-Helene skulle aldrig berätta för någon vid detta bord att det var hon som sade åh fan när föreläsaren i grundläggande rättskunskap sade att svenska domstolar sällan har en jury. Hennes rättskunnande kom vid den tiden främst från teveserier som LA Law och för henne var lagen något man måste lära in, ungefär som man lär sig namnen på Hallands floder. Marie-Helene kallas Billan för hon åker skidor som de blinda slåss, hon sitter vid bordet och väntar med solen i ögonen för det är sommar utanför fönstret. På nästa stol väntar Tobias Palmgren. Han är också ung i Ingrids tankar men han ser ut som en riktig advokat, han har 11


stramheten i en snygg kavaj och han klickar sin penna tills han lägger ner den bredvid sitt block. Han ser ut genom solfönstret och undrar om. Han försöker formulera vad. Men han hittar inte ord för närmast honom sitter Arne Falck och sjuder. Arne Falck är nestorslashordförande på Byrån och har en stamtavla som Tobias bara kan drömma om – son till en häradshövding, låg med förre justitiekanslern i Lund. Arne Falck var sakkunnig när gåvoskatten skrevs om och han säger Lilla Beatrice när han talar om justitieministern. Hans advokatgärning har i det stora hela inneburit ett avmätt flanerande upp mot regeringsrätten och Byrån bär hans namn och prägel. Tobias vet att Arne Falck är sextiofyra år gammal och etthundrasextiotvå centimeter lång vilket förklarar hans ambition, nitälskan och behovet att veta mer än alla andra. Tobias själv kommer från Gullspång och efter fyra öl påstår han att han kände Olof Mellberg innan Olof Mellberg blev Olof Mellberg. Men idag är Tobias nykter och dressad, han väntar och fingrar på saker bredvid sin mäster. Även Arne Falck väntar. Han tittar irriterat på väggklockan bredvid whiteboarden för stolen bredvid honom är tom; Ebba Gansland är sen igen. Han hör visserligen hennes steg ute i korridoren, men först skall hon gå in på sitt rum, hon skall öppna och stänga sin dörr. Däremellan skall hon packa upp väskan och plocka fram sina papper, hon skall kontrollera sin spegelbild för hon är fåfäng. Därefter kan Arne höra hennes steg i korridoren igen, de når den lyhörda dörren och klinkan trycks ner. När kontorsprinsessan gör sin försenade entré bär hon en attachéväska som innehåller fem mappar, en Parkerpenna och en bomb; hon nickar ett blekt ursäkta när hon sätter sig. Arne Falck klubbar bordet som man klubbar säl och sedan är det till sist brytdatumsmöte på Byrån. På dagens agenda står pågående ärenden och avstämning innan det är övriga frågor och då tänker Ebba Gansland låta sin bomb detonera. Hon känner Arne Falcks blick som en stråle motvilja, hon har dåligt samvete 12


så hon lägger upp mappar och penna på bordet som en mental vallgrav. Hon ser sig omkring: Ingrid, Billan, Arne. Tobias. Han ler mot henne, han uppför sig som om han är lite bättre. Han har en kvinnosyn man borde strimla och Ebba funderar ibland på att säga något. Men inte idag. Det finns en krypskyttsblick i Arne Falcks ögon och Ebba har en bomb i väskan så det finns visdom i att ta en sak i taget. Först bomben. Men sedan – vem vet, Tobias? Siste man vid bordet är Andreas. Han sitter alltid till vänster om Ebba, i hennes ögonvrå, och han liknar Byråns chefslashägare på fler sätt än vad som är hälsosamt; han har hakan och hållningen och han är också son till en aktad advokat. Men Andreas är mjukare än Arne Falck, han har studerat litteratur och dramatik och han hann gifta sig innan han började med juridiken. Han sade en gång: »Jag är antagligen den enda tingspraktikant som suttit i rätten med en babywatch på bordet och barnvagnen i en skrubb i korridoren.« Han påstod då att han skrev slutuppsatsen under dotterns slummertimmar, han sade att han varit psykotisk av sömnbrist. Psykotisk är antagligen det näst sista ord Ebba skulle välja för att beskriva Andreas. Han är Advokat – välkammad, slipsen knuten i en femfingers Windsor – men idag är Ebba Gansland nervös så hon har ett kort ögonblick av fri fantasi; hon tänker sig att Andreas kommer direkt från ett frukostbord där hans hustru dukat fram müsli och fil. De har samtalat om att åka till Willys och storhandla efter jobbet för de bor i radhus och radhusfolk storhandlar på Willys. Deras dotter har sagt Orka handla och Andreas har inte svarat, han ignorerar dotterns provokationer för han kan inte bättre. Ebba vill fnittra; så illa är det. Hennes son är yngre än Andreas dotter, Ebba är yngre än Andreas och hon står idag vid ett vägskäl som han redan passerat. Hon vet att han valde fel väg, Ebba ser konsekvenserna av det felvalet varje gång hon tittar på honom och vill göra annorlunda; därav bomben. 13


Men inte än. Först är det ärenden, det är saker och en dagordning som måste följas. När de når Ebbas pågående fall tätnar luften i rummet för hon hanterar Byråns högprofilklient, en dråpare vid namn Peter Ljung och alla vill veta mer. Men det finns inte mer att veta. Erkännandet står. Fortfarande. Häktningsframställan på måndag. Fortfarande. Klienten håller tyst. Fortfarande. Besviket mummel: Denna käfthållning. Som de alltid. Småbuset. Även om ingen skulle få för sig att kalla Peter Ljung småbus. Han var Aftonbladets omslagspojke i en vecka; de kallade honom Golfmördaren och Ebba tänkte äntligen har någon mördat golf men sedan dess har han tigit och häktningsförhandlingen är bara en rutinmässig hållplats på vägen till straffet. Därav bomben. Hon sneglar på Andreas. Han verkar tillräckligt Advokat för att klara bomben, men hon känner känslor igen, det dåliga samvetet har vuxit till skuld så hennes hjärta håller ojämn takt, som fötter som springer barfota över småsten. Hon missar därför Marie-Helenes föredragning men skärper sig och hör Andreas beskriva ännu ett avslutat vårdnadsfall och tycker att han är duktig men fantiserar igen: Andreas har planer för sin dag. Han har tänkt åka hem direkt efter lunch. Hans dotter vill inte åka med till Willys. Hon måste mutas med godis. Radhusfolk mutar sina barn med godis. Dessa planer skall hon riva upp. Hon tänker Pilutta dig! Sedan anländer dagordningen övriga frågor och Tobias har redan börjat lägga ihop sina papper när Ebba Gansland börjar detonera sin bomb – hon söker ord på ett sätt som inte alls är likt henne; hon blir långsam, hon ser sig åt höger och vänster som om hon sonderar en terräng som ingen kartlagt och säger: »Jag ber som vanligt om ursäkt för att jag kom för sent. Det har blivit ofta på sista tiden, och.« Ebba famlar, men i detta rum visas folkvett, här får man tala till punkt så ingen säger något förrän hon sagt sitt: 14


Hon tänker inte jobba heltid längre. Det finns ett barn att ta hänsyn till. En klibbig tystnad, som om rummet fyllts av ljummen vaselin. Hon försöker läsa av reaktioner. Ingrid antecknar snabbt, hennes penna verkar pyra. Andreas ritar saker i sitt block, han tittar ner. Tobias har munnen lätt öppen och anar personliga fördelar; för Tobias är karriär en fullkontaktsport. Marie-Helene stryker undan den där hårslingan och verkar undra om hon skall applådera eller förakta Ebba; hennes genustänk är inte fullvuxet. Och Arne Falck? Hans reaktion ger utslag på Richterskalan. Men Ebba Gansland vet sitt värde; hon låter honom eruptera tills han är färdigerupterad och det finns inget i det han säger som överraskar henne, hon känner honom så väl. Han fäller så småningom ut underläppen och ser på sin stab som en general ser på ett stundande myteri – han vill hudflänga någon, men arbetsmiljölagstiftningen tillåter inte det så han bemästrar och handskas med; han är trots allt ledareslashmäster. Han behåller fattning och kontroll, han pressar fingertopparna mot varandra och säger så småningom: »Det handlar främst om att valla den där käppkinesen in i cellen. Eller hur, Ebba?« För Peter Ljung är trots namnet född i orienten och Arne Falck är trots allt rasist utan skyddsnät. De säger så: den där käppkinesen. Ebba svarar: »Det verkar så. Han tiger, och vi vet ju hur det slutar.« Arne nickar, alla nickar, alla vet att tystnad alltid leder till dom. Arne beslutar sig och säger: »Vi får låta Andreas ta hand om Ljung. Det kan bli en nyttig erfarenhet för dig, Andreas.« Tobias slutar klicka pennan, han hade ett kort men intensivt hopp att han skulle få ta över fallet Ljung. Det hoppet flyger nu 15


iväg som en trasig ballong ut genom fönstret och ner på Allégatan där det fastnar under däcket på en parkerad bil. Andreas sneglar på Tobias och vet att Tobias tänker med Arnes röst: Låt Andreas visa att han är karl nog. Underförstått: Eller inte. Ebba säger: »Jag sitter givetvis med på måndag.« »Det låter bra, Andreas. Eller hur, Andreas?« Andreas nickar, han öppnar mappen med Ljungs dokumenterade eskapader till hälften och sneglar på bilderna. Ebba ser honom blekna, hastigt. Hon vet varför – det finns bilder i den mappen som hållit henne vaken. Golfmördaren har varit flink med sitt verktyg, hon har aldrig sett något värre. Men Andreas stänger mappen, han vill inte tappa hela ansiktet inför sittande rätt. Ebba har för övrigt gissat nästan rätt; Andreas kommer från en frukost med müsli och fil och plikt och han försöker minnas Hustruns ord från den frukosten. Han lovade henne att fixa saker och han önskar att han skrivit en minneslapp. Men vad hade det sagt om honom om han varit tvungen att skriva upp makliga plikter på en lapp? Det handlade om Sanna. Hustrun sade: Det är synd om människorna. De talar ofta i citat i Andreas familj. Men han minns fel, för sedan minns han rätt: Hustrun sade faktiskt träningsoverallsbyxor. Storlek 122, svarta. Sanna spelar fotboll på Södervallen, gruset äter tyg och Intersport ligger på samma gata som Byrån. Därför plikt. Det är synd om människorna. Andreas tänker inte när han blir stressad, han citerar. Efter sin tid på Skolscenen har han en stor citatbank att ta till och hans textminne är extremt gott. Men Andreas har inte gjort det val som Ebba just gjort. Han måste därför läsa in sig på fallet Peter Ljung istället för att gå hem, så när mötet är över och Ebba Gansland gör sig klar för att gå hem till sin förkylde son plockar Andreas fram en mobil16


telefon och ringer ett samtal som inte gör saken bättre; Hustrun säger att han lovat men Arne Falck ber samtidigt i snabbtelefonen att Andreas skall titta in på kontoret och eftersom Andreas inte gjort Ebbavalet stänger han av mobilen och går välkammad rakt över hela korridoren för att möta mannen som kallat honom AndyPandyBandy sedan han var liten. Andreas dotter Sanna brukar säga såhär när de pratar om Arne Falck: »Åh. Tungviktskungen.« Det är ett Disneycitat. Även dottern pratar citat i den familjen. Ebba Gansland ser honom gå förbi, hon hoppas att det skall gå bra. För Peter Ljung, visst – hon är advokat ända in i stamcellerna. Men även för Andreas Falck. Hon gillar honom, han är robust men hans ledareslashfar har uppenbarligen opererat bort empatikörteln och kan bli för jävlig. Sedan lämnar hon Byrån och slipper höra ett samtal som börjar med att pappa Falck säger »Jaha, Andreas« till sin son. Sedan säger han: »Det är inget dussinfall, Andreas.« Arne Falck ser ner, han vänder blad i något som innehåller en massa blad. Han ser upp och Andreas tänker: Inte Minen. Kör inte Minen. »Mord av den här digniteten kräver sin man.« Andreas säger: »Jag antar det.« Det är fel svar. Arne Falck säger: »Jaha. Det antar du.« Minen är nära ytan, Minen kan när som helst bubbla upp. Ny bladvändning, Arne Falck sneglar på sin son över glas­ ögonkanten. »Minns du vad jag sagt om media?« Den kursiveringen är given, hans avsmak är total och sonen citerar sin far: »Jag hänvisar till den officiella presskonferensen.« »Och när är den?« »Efter huvudförhandlingen.« Och då gör Arne Falck Minen; han fäller ut underläppen utanför överläppen, han håller ögonen halvslutna och avfyrar en 17


kort nick. Om Ebba varit i rummet hade hennes vredesmätare skenat över det röda området; hon hatar den där. Minen. Men Ebba Gansland sitter just då i en Mercedes Weltklasse och idkar bilradiokaraoke. Hon sjunger med när Robyn sjunger Underneath the Heart i instrumentbrädans högtalare, hon sjunger högt för Ebba Gansland är en busflicka som skolkar, som har släppt en bomb, hon är en kvinna som stått upp för hela kvinnligheten och vill klappa high-fives med alla hon ser. Hon känner skuld som hon överröstar ända upp på motorvägen och en bra bit ut mot Sjömarken. Sedan undrar hon vad fan hon ställt till med.

• • • Andreas Falck åter sitter åter vid sitt skrivbord. Han vidrör mappen som ligger på bordet framför honom. Han vet att han kommer att plädera sakligt och klokt om detta brott, som vanligt. Rådmännen kommer att lyssna med ögon som flirtkulor, som vanligt. Sedan sätter de klienten på Aspenäs för vidare utredning. Som vanligt. Vad han än säger. För sådan är gången. Buset tiger för att skapa tvivel, för att de saknar tillit, för att de sett för mycket på teve. Sedan döms detta bus utan att någonsin bli individer för någon annan än sina offer. Vid förhandlingen stryker rådmännen sina skägg och vill kika i det facit som antingen finns på Aspenäs eller i hovrätten, så de fattar ett förutsägbart beslut som kan rättas till senare och sedan går alla hem. Egentligen är det enkelt. En man skall dömas för ett bisarrt våldsbrott och Andreas Falcks jobb är att sitta bredvid och förhindra att någon förgriper sig på den mannens rättigheter. Pappa Arne sade att det blir en nyttig erfarenhet för Andreas. Som om. 18


Ändå är Andreas Falck bra. Han förlorar sällan de fall han kan vinna, han skakar av sig de omöjliga förlusterna snabbt. Han är så stolt över att vara professionell att det stör honom att Ebba Gansland lovat att sitta bredvid honom i tinget. Som om. Pappa Arne godkände hennes plan. Som om. Ebba skall hålla honom i handen, hon skall övervaka och säkerställa. Hon skulle säkert läsa en godnattsaga för honom om någon bad henne. Andreas Falck behöver byta smak i munnen. Därför tar han upp en dumlekola ur en skrivbordslåda som innehåller dumlekolor, stift till häftapparaten och uträtade gem. Men sedan börjar han jobba. Han öppnar mappen, han är Advokat – för helvete. Etikett: Peter Ljung, Borås tingsrätt, juli 2007. Fallet har grovlek, det finns ett mediaintresse och Ljung har hållit käft som om käfthållning är en olympisk gren. Advokat Andreas Falck undrar: Hur tänker en sådan man? Han undrar rent av: Tänker en sådan man? Ljung är född i den våldsbenägna delen av orienten. Två vittnen talar om den synerligga burtalitet förövaren visat och Ebba har strukit över frasen med gul Magic Marker för Ljung har visat synerligg burtalitet i två separata utsagor; någon har tryckt på Kopiera och Klistra in. Andreas klär av ännu en dumlekola; han viker ihop omslagspappret innan han kastar det. Även polisrapporten är gulmarkerad här och där så han kan hitta tid och plats, han kan läsa om en polis som spytt. Den officiella förklaringen är residuell pepparspray, men när han ser bilder på kroppen förstår han varför, egentligen. Där finns bilder på Ljungs hantverk och hans verktyg, en järntrea av märket Cobra – obducenten hittade OBR 3 liksom instämplat i offrets kindben och han har i sin rapport angett hur hårt Ljung måste ha slagit för att uppnå den effekten. Två tänder hittades tre meter och sju centimeter från liket; även där finns en beräkning av graden av våld. Andreas tänker den olämpliga tanken: Ljung skulle bli en bra skogshuggare. I mappen finns bakgrund, vittnesmål och obduktionsproto19


koll: brutet här och brutet där, flisor och slamsor. Antal slag, träffbild, blodmönster. Våldet tycks koncentrerat mot genitalierna – se bild femton, genitalierna. Så Advokaten ser bild femton, fäst vid arket med ett gem. Bildtext: Genitalierna. Han tänker lite på Ebba, han undrar om hon känt äckel när hon sett genitalierna. Han undrar varför hon släppt fallet. Kanske för att rubrikerna sinat så nu får Advokat Andreas Falck visa att han duger till detta: att gå den stig som Ebba Gansland trampat upp. Pärmen, igen. Bilder och torrfakta. Peter Ljung har gått loss och Advokatens jobb är att hjälpa honom få mildast möjliga bestraffning för detta groteska våld. Hur skulle han förklara det för sin dotter? Ställ inte den frågan. Dumlekola, en sista. Andreas Falck läser på tills Securitas kommer in och undrar om han inte har ett hem att gå till. Då går han hem och ignorerar sin familj hela helgen, han memorerar som när han lärde sig repliker på Skolscenen och skriver sammanfattningar av sammanfattningar tills pennan blöder tusch över jeansen och Sanna frågar om han aldrig. Hon låter sådär gnällig. Han lär sig fallet den helgen, han skriver manus till Peter Ljungs framtid: käfthållning, rannsakan, sinnesundersökning. Sedan går det till högre instans, sedan får någon annan ta över. Andreas Falck vet, han har hållit på ett tag och har rutinen som krävs. Ändå känns det som om hans farslashboss står bredvid honom och gör Minen hela helgen. Dessutom gnäller Sanna och Hustrun säger vad hon tycker, hon är inte nådig så när måndagen kommer är hans behov av mer kaffe enormt men i Byråns korridor står hans barnvakt och väntar; Ebba Gansland är äppelkindad och fräsch, hon borde lukta välling och blöja men hon luktar inget alls. Det är som om hon badat i SB12. 20


De går över gatan till rådhuset, de sätter sig vid bordet där den åklagade herr Ljung redan sitter. Karlen ser ut som Bruce Lee men han är inte käppkines, han är göteborgare och de sticker inte missionärer med bambuspjut. Göteborgare springer fort och har rytmen i blodet. Alla heter Glenn i Göteborg. Utom Peter Ljung, uppenbarligen. Så Andreas nickar till Peter Ljung och Ebba Gansland nickar till Ljung men Ljung tittar på en väggmosaik som föreställer solen; det ser ut som om rådmännen bestrålas av välsignelse i salens andra ände. Kurt Ribbing är gruppens ende jurist, bredvid honom sitter politiskt tillsatta amatörer och Ebba muttrar men kom igen nu för alla är på plats, men ordförande Ribbing vägrar tjuvstarta och Ebba sneglar på Ljung igen. Hon undrar om han egentligen minns att hon lämnat över honom till Andreas; mannen gör inte en min. Hon undrar om han egentligen är närvarande. Hon undrar vad han tänker på. Hon vet att hon aldrig kommer att få veta. Och när Ribbing så småningom lyssnat in alla timslag från klocktornet tar det inte många sekunder att fatta häktningsbeslutet. Det finns synnerliga skäl så ordförande Ribbing läser upp att den åtalade skall kvarhållas i häktet men nämndemännen ser på Ljung som om han borde kvarhållas i djurparken när de går ut. Åklagarsidan har skickat ett biträde som heter Nicklas eller möjligen Rickard, en strikt karl som är identitetslös som en silhuettklippning. Andreas skickar den lille åklagaren en kort blick när den lille åklagaren går ut för att mata mediaintresset i korridoren, den lille åklagaren svarar med en strikt nick och Andreas flyttar Ljungmappen från vänstra delen av skrivbordet till högra delen av skrivbordet i väntan på att häktesvakten skall föra bort den tigande klienten. Ebba går sin väg, men Andreas står kvar och gillar det läge han har koll på; han hör liksom sin dotter säga Koll är bra. Jag gillar koll. Även det är ett Disneycitat. Andreas öppnar attachéväskan, han tar mappen med Ljungs 21


namn. Exercismomenten är vik ihop, lyft upp, lägg ner. Han är lika precis i rörelserna som en präst, han är vidskeplig och vill inte ändra en vinnande ritual. Mappen i väskan betyder att förhandlingen är genomförd – case open, case closed – och strax följer ett perfekt applicerat tryck på attachéväskans lås: case shut. Vardag uppstår därmed och Andreas Falck trycker upp slipsen mot adamsäpplet, han ser till att mobilen är påkopplad och ett sms påminner honom om att Sanna fortfarande behöver träningsoverallsbyxor. Han nuddar vid ögonbrynet, där finns en lätt huvudvärk av kaffeabstinens eller uppretade bihålor så på vägen till Intersport behöver en brist åtgärdas. Kaffe, kanske en Treo. Livet, sådant det ter sig. Andreas tänkte långt efteråt: Jag borde ha tagit ett foto just då. Jag borde ha kallat det: Före. För exakt då griper Peter Ljung tag i hans armbåge och säger: »Jag kan prata med dig.«

• • • »Jag kan prata med dig.« Det är så dags nu. Kunde Andreas Falck ha sagt. Men han gör sig varsamt fri; den armbåge Ljung greppat är diagnosticerbart öm. Sedan plockar Advokaten fram sin PalmPilot; luckan heter i eftermiddag, 1600. De kan prata då. Ljung låter sig föras ut och Andreas tänker automatiskt: Jag borde. Men sedan kommer en minnesrikoschett: Jag kan prata med dig. Han ler, han sväljer meningen i mindre bitar; den betyder en plötslig vindkantring. Ebba Gansland står och rynkar ögonbrynen, hon ser menande på Ljung, hon ser frågande på Ljung och Andreas lyfter den stängda attachéväskan och går rakt ut på en röd matta av jag kan prata med dig. 22


Han vet vad som gäller: tillbaks till Byrån, avge rapport. Han vet också att han har ett heligt uppdrag: storlek 122, helst svarta. Men han har fått nytt fokus och ny, tuff lust – han gör nästan Minen när han berättar för Ebba Gansland att Ljung kan tala med honom. Hon klappar honom på axeln som om hon menar honom väl och säger: »Det gick faktiskt inte så illa.« Andreas sväljer alla repliker på det medan de går ut ur rådhuset, ut i det som brukar kallas sensommarvärme vilket i Borås betyder att det kanske inte regnar hela dagen. De går över Allégatan och uppför trapporna, de går in genom dörren och kommer liksom hem. De flesta advokatkontor har en låst skyddsdörr innanför sin lobby; Byrån har en Ingrid. Hon sitter bakom ett hangarfartyg till skrivbord och skrämmer bort obehöriga. Vid hennes sida står Den Heliga iMacen; Byråns server. Ingrid nickar precis så mycket som krävs och både Andreas och Ebba nickar tillbaka för budskapet är mottaget: deras chefslashmentor vill ha information, han kommer att kalla dem. Sedan ler Ingrid ganska tillgivet för de flesta advokater har en mor men Andreas Falck och Ebba Gansland har dessutom en Ingrid. Rummen intas; Andreas armbåge svider och han bannar sig medan han hänger upp kavajen – inte bära tungt, inte använda musen, inte si och så – hans inre monolog bär Arnes röst, full av kursiverade inte. Han sätter sig, rullar axlarna, stretchar. Han lutar sig bakåt i sin stol, han väntar på att bli kallad av sin slash. Men han blir inte kallad. Han hör Ebba Ganslands steg när hon går till Arnes kontor, han hör dörren öppnas och stängas. Men han blir inte kallad. Han sitter i sitt rum, han gör juridikens patron ur – mapp upp på bord, PalmPilot i laddningsställ, dokumentera. Men han blir inte kallad. Så han sitter okallad en stund, han får inget gjort. Sedan ruskar han på huvudet och skärper sig två hack; det finns saker att göra. En dag på jobbet skall avrundas, en centimetermarke23


ring klipps bort på det evighetslånga måttband som markerar dagarna på Byrån, dagar som har en tendens att bli lite för långa så snart skall han inte gå och köpa träningsoverallsbyxor, han skall sitta på övertid och prata med bus innan han kör hem och sedan skall han försöka att inte låta sarkastisk när han svarar Bra på Hustruns fråga om hur dagen varit. Han lutar sig bakåt igen, han skriver manus till Hustruns kvällsmonolog – hon kommer inte att vara nådig. Hon kommer att vara välformulerad, lite giftig, aningen syrlig. Hon kommer också att vara vacker och en fantastisk mamma. Men han blir inte kallad och det känns som om en iller krafsar på hans bröstben, liksom inifrån. Andreas Falck, brottmålsjurist på Advokatbyrån Arne Falck tittar på sin datorskärm. Han tittar på skrivunderlägget, på häftapparaten. Han tittar på bilden av Hustrun och Sanna och när PalmPiloten påminner om Ljung tvekar han, men sedan kammar han sig och går; han knackar på hos Ebba för att påminna henne om att han faktiskt skall prata med Peter Ljung, men hon har redan gått hem.

• • • Andreas går till höger på Allégatan, förbi rådhuset och hans blick kraschlandar mitt i löpsedlarna som frågar Golfmördaren häktad? Det är inte förstanyhet, men det är rikspressens löpsedel. Peter Ljung, golfmördaren. Klienten. Han har låtit sina handlingar tala, nu vill han tala med en man som inte köper ett par träningsoverallsbyxor till sin dotter. En dålig far, en man som skall stenas vid nästa föräldramöte. Den mannen går käpprätt in i häktets korridorer där det finns tonvis med asbest i väggarna; häktesvakten som heter Grundberg kallas Grundet och hade barn på Sannas dagis. Grundet känner dessutom Hustruns bror; så liten är staden. På fest pratar fru Grundet öppet om analsex; hon säger att det gör ont, först. Andreas stannar bredvid den mannens kontor och känner på 24


skjortkragen. Aldrig ha slips på häktet, aldrig ge rövare chans att strypa; slips ner i ficka. Hans hållning förändras när han går djupare in i rollen; hans minspel blir stelare, hans hållning rakare och dialekten förändras när han är Advokat. Ibland låter han som en stockholmare när han möter klienter, ibland påminner han om sin far. Andreas Falck är säker i sin professionalitet, men den här gången tänker han, lite barnsligt: Det här är inte rättvist. Jag är påläst, jag har examensbevis och en kvarts miljon i studieskulder. Jag är bevisligen kompetent. Ändå krafsar en iller på mitt bröstben, och han verkar hungrig.

• • • Häktets samtalsrum; nakna väggar och malign linoleum. Ventilationen är kass och rövarna slutar tvätta sig i häktet så luften är unken. Peter Ljung sitter tyst på en stol vid ett bord och väntar som om han förebrår Advokaten så Advokaten plockar upp akterna ur väskan, han tar av huven på pennan och lägger pennan till höger om skrivmappen. Ljung tiger ett par kilometer till så Advokaten tittar på akter och mappar och penna medan rytmiska dunsar hörs från andra sidan väggen. Det är inte Grundet som smiskar bus, det är häktets löpband. Det finns en hundratrettiokiloskurd med meriter från turkiska boxningslandslaget i en av cellerna och Grundet säger att han bävar inför dagen då den mannen får det steroidbryt som de alltid får. Grundet säger sådant till Andreas. Han pratar lite mer än nödvändigt. Men Ljung tiger som om tystnad är en asiatisk religion och han en djupt troende munk så Andreas greppar pennan som om den är en skalpell och säger: »Kvarhållen i häktet. Du förstår kanske vad det innebär?« När Ljung öppnar munnen väntar Andreas sig nästan mela lis till vållullen? men Ljung säger: »Jag kommer med säkerhet att 25


dömas.« Det låter som om han avsmakar orden innan han släpper fram dem, som om han citerar en sensuell text; det känns faktiskt som om Ljung längtat efter denna stund – han vill prata. Därför skyndar Andreas sig att ta initiativet. »Det verkar så. Så fort det blir en lucka i kalendern, den riktige åklagaren är sjukskriven. Hursomhelst, Peter. Jag tänker: Det kan vara dags att fundera …« Kort tystnad medan Andreas drar djupt efter andan; han pratar för fort. »… på förmildrande omständigheter.« Ljung skrattar till. Ljudet är så oväntat att Andreas ler med ovana muskler och Ljung drar handen genom håret. Han har tatueringar på underarmen, tre klarröda skrivtecken med svarta bårder. De är för välgjorda för att vara cellristningar, färgerna är konturskarpa, huden under märkena är irriterat röd – de verkar nygjorda. Hur länge har han suttit häktad? Andreas borde veta, han borde sett tatueringarna tidigare. Gansland avskyr tatueringar, hon anser dem vulgära och Andreas känner att de kan bonda, han och Ljung. De gillar sådant som Gansland ogillar. Men när skrattet tar slut som om Ljung lagt ner det i ett etui sneglar han som om Andreas är ett märkligt djur, och nästa replik är vass. »Pappas pojke.« »Är det ett problem?« Ljung ser på honom, hans blick är inte nyfiken men nästan; det är som om han står utanför och tittar in. Han ler sedan som om han ber om ursäkt och frågar: »Måste du ha kavaj, Falck? Du ser så stel ut.« Falcks leende sinar, han tänker: Måste du ha åsikt, Ljung? Du ser så häktad ut. »Vad betyder nålen på kavajslaget?« »Nördarnas riksförbund.« »Allvarligt.« »Mensa. Jag är med i Mensa. Vad betyder tatueringarna?« 26


Men Ljung svarar: »Jag är skyldig.« »Jag vet. Frågan är hur skyldig.« Svaret kommer med ett tonfall som skvallrar om att Ljung tänkt på detta länge: »Det finns inte grader av skuld.« Andreas tänker i den mån han tänker: jävla EPA-filosof. Sedan går han på autopilot. »Klart det gör. Jag menar: tänk på straffet. Tidsbegränsat eller inte. Det är, som man säger, en jävla skillnad. Faktum är, Peter: vill du uppnå avslut, så låt proffsen avgöra påföljden. Folk i din situation är sällan kapabla att bedöma skuld, vi snackar chock och överlastade samveten och.« Han tänker fortsätta den automatiska föreläsningen med den kommande sinnesundersökningen, men Ljung gör en handrörelse, som om han hållit i en fjärrkontroll: mute. Han stänger inte av ljudet, han sätter på tystnaden. Så Andreas ser honom, kanske för första gången; golfmördaren är enligt rapporten han tokmemorerat 27 år och 173 centimeter lång. Hans hår är kolsvart med ett markerat änkedok, han är född i Korea men Andreas tänker KäppKina, han vet varför och vill tvätta sitt ordförråd med lut. Ljung har få men tydliga linjer i ansiktet; näsan är trubbig, ögonen så mörkbruna att irisarna ser svarta ut. Han är smal över axlarna men vältränad på ett slimmat sätt så Peter Ljung ser antagligen bra ut om man gillar den där explosiva typen. Men han är häktad för burtalt våld och de väntar på rättegång och sedan väntar de en stund till och efter exakt sju minuter har Andreas Falck inte lust att leka tystleken längre – hans dotter behöver träningsoverallsbyxor, hans hustru behöver rimlig förklaring till sen hemkomst och han själv behöver en cocktail av kaffe, Voltaren och något mer. Han minns givetvis namnet från förundersökningen, han har det på tungan. Men han får inte nämna det. Inte än. Inte förrän den spindelvävstunna tråd som finns mellan honom och klienten fått sällskap med fler och tvinnats till ett rep. Men om 27


Ljung visar den nödvändiga tilliten skall Andreas givetvis nämna namn och ställa pregnanta frågor. Han skall nämna Maria Kuusisto och få de pregnanta svaren som Gansland aldrig fick fram – Andreas värmer sina händer på den tanken. Maria Kuusisto. Hon som dog. De skall prata om henne och hur kroppar går sönder när gravitationen blir övermäktig. De måste också prata om den vrede som behövs för att slå iväg framtänder över tre meter, de måste prata om en Cobra järntrea och genitalierna på bild femton, de måste närma sig, förstå och formulera det som ingen annan än Andreas Falck är karl nog att hantera för jag kan prata med dig. Så sade han. Men idag är det mute så Andreas skruvar på hatten på pennan, han viker ihop anteckningsblocket. Ljung ser på, som om han är nyfiken på hur man hanterar kontorsmaterial. Men sedan: »Vad vill du veta?« Andreas hejdar sig, han ler för att man oftast ler och säger det man oftast säger. »Tja … vad vill du berätta?« Ljung fnyser och Andreas hör sina ord eka tillbaka; han låter som en amerikansk tevepsykolog och skyndar sig att tillägga: »Det finns alltid något. Berätta bakgrunden, låt proffsen jobba. Tänk så här: hur du träffade henne, vad hände då och.« Och framtänder. Genitalier. Burtalitet. »Anamnes och diagnos. Är det så ni gör?« »Vi är inte läkare. Även om vi också praktiserar hela livet utan att bli fullärda.« »Var det ett skämt, Falck?« »Inte speciellt roligt, men ja. Det var avsikten.« Och sedan är det mute så länge att Andreas hinner minnas att Hustrun lät arg i telefonen. Inte besviken. Inte trött. Advokaten kan leta länge för att hitta rätt ord. Han vet: Det kommer att krävas blidkande massage med lotion och kanske något mer. Because she is worth it. 28


»Vad sägs, Peter? Dom tar inte så mycket hänsyn till taskig barndom längre. Personligt ansvar är årets grej. Mitt råd: fokusera på det väsentliga. Jag snackar situationer där du har känt att du haft ett val.« Det finns en glimt i ögonsvärtan och Andreas är givetvis medveten om vad Ljung gjort sig skyldig till så han frågar inget om kvinnan som dog; han har sett bilder på vad Ljung är kapabel till och har känt vissa kroppsdelar skrumpna; genitalierna, tänderna. Han fortsätter som om autopiloten blivit en kronisk inställning: »Man blir aldrig åtalad eller dömd i största allmänhet, Peter. Det är alltid unika personers exakta förseelser som bedöms. Det är det som är ’tolkning’ i lagens mening.« »Du låter som Gansland.« Ljung låter inte besviken, han konstaterar bara fakta så därför uppstår frågan som Andreas inte får men måste ställa: »Varför kunde du inte prata med Ebba?« Peter Ljung ser på honom; det är som om Andreas är ett objekt, som om Ljung egentligen befinner sig hundra mil bort och detta inte angår honom, han är bara lite road, lite nyfiken … »Vad tror du själv? Vad har du som hon saknar?« Andreas svarar inte: ett liv. Han svarar heller inte pitt för Ljung går vidare direkt, han frågar som om det spelar roll: »Har dom öppnat min laptop?« »Tror inte det, det är för mycket strul. Dom får …« Och autopilot. »… köra upp ett finger i röven på dig för att kolla tarmen och dom får plocka ner ditt hem i flisor och beröva dig sömnen, dom får förolämpa dig, hota dig och i allmänhet behandla dig som bajs. Men dom får inte knäcka ditt lösenord i datorn för då skulle dom nämligen kränka dig och då snackar vi domstolsbeslut och potentiell stämning och.« Och Ljung rynkar ögonbrynen, skarpt och avsiktligt. 29


»Jag kan inte tänka mig en värre kränkning än att tränga in i en människas tankar.« Andreas tycker att bilderna från brottsplatsen visar en klart värre kränkning. Men han vill inte diskutera det. Inte än. En annan dag. En annandag. »Nu var det inte den sortens filer … jag menar bokföring, brev och.« Och mute. Tio sekunder, kanske tjugo. AndyPandyBandy. Kul att just den frasen dyker upp i huvudet. Kul att sitta i häktet och glo på en karl som liknar Bruce Lee. Eller inte. »Vi kallar det relevant information, Peter. Kan du förklara …« »Jag är inte dum, Falck. Jag tog drygt trehundra högskole­ poäng på fyra år. VG hela vägen.« »Jag vet. Du finns i Ladok.« »Då vet vi var vi står.« Andreas Falck tänker äntligen: Här finns inget vi, Ljung. Här finns du, här finns jag och jag får gå hem när jag vill. Typ nu. För armbandsurets minutvisare hyvlar lager av hans hud, det finns plikt som inte längre kan ignoreras så han plockar upp diktafonen ur väskan men Ljung tittar på maskinen som om han funderar på att plocka isär den i småbitar. »Skojar du?« »Sätt ord på det. Det känns bättre sedan.« »Men jag vill inte må bättre, Falck. Jag vill bli dömd.« Vad svarar autopiloten på det? Och hur blidkar man en iller? Hur tämjer man en gnagare som boat runt under bröstbenet så hårt att det bildats ett stort hål? Man säger inget. Detta är inte en diskussion Andreas behöver vinna. Han stänger väskan för idag, han knackar på dörren och hör Grundets steg i korridoren som så många gånger förr; vanan skapar normalitet. I ögonvrån ser han att Ljung har plockat 30


upp diktafonen så Andreas tänker med Ganslands ord: Det gick faktiskt inte så illa. Grundet öppnar, Ljung reser sig och går. Han bär diktafonen som en trofé och det känns plötsligt som om han stulit den så illern klöser till och säger: Vi är inte gnagare, vi är mårddjur. Varpå Sanna svarar i andra örat, med lillgammal ironi: Intresseklubben antecknar ivrigt. Och det är inte ett Disneycitat.

• • • Andreas Falck stannar i skuggan utanför porten. Parkeringsplatsen är varm som en turistort, det är plötsligt omöjligt att gå vidare; han önskar att han fortfarande rökte. Han förstår inte denna plötsliga utmattning – han har axlar som vill kyssa himlen, han har en attachéväska som innehåller Ölandsbron – så han backar bandet i huvudet och lyssnar på det han sagt, på det Ljung sagt, han hör allt Gansland skulle sagt, han hör far simultankommentera tills han vill svära så att kråkorna i träden rodnar. Men: Det gick faktiskt inte så illa. Faktiskt inte. Men då kommer han fram, den illistige jäveln. Rotarykamraten herr kriminalintendent Brinck har stått bakom en container och rökt och nu kommer han fram och säger: Ljung. Brinck har snygg kavaj men vidrig slips. Brinck verkar en aning översynt utan glasögon och han röker mer än någon Andreas sett; hans röst skramlar som småsten i en konservburk. »Pratar han till sist?« »Jag har knappt hunnit träffa honom … Ebba Gansland har.« Men han får inte tala till punkt; på snuthäckens parkering finns inte mer folkvett än vad som ryms på en fingernagel. »Om han pratar. Kan du låta mig ta del? Inte nu, givetvis. Efteråt. Intressant karl.« 31


Andreas försöker ta skydd bakom humorn: »Trots den synerligga burtaliteten?« »Ja, nog är det själva fan att folk inte kan lära sig att stava.« »Mera fan att utredare kopierar vittnesmål.« Brinck muttrar, Brinck talar: »Detta är eljest, Falck. Kan vi tala om saken?« Falck tänker: eljest? Sedan tänker Advokaten som advokater gör: Jag tänker aldrig tala med dig, din jävla hummer. Aldrig i hela världen. Hör du det, hummerjävel? Aldrig i hela världen. Och svarar: »Visst, vi hörs.« För så är det mellan medlemmar i Borås Rotary: Visst, vi hörs. Brinck bockar lätt och när han har gått in i huset har Andreas denna plan: Gå direkt till byrån utan att passera gå. Kräv lättnader i restriktionerna, kräv obegränsad extra allt, maila direkt till myndigheten. Ignorera illerns klösmärken, ignorera värk över ögat, ignorera tre påpekanden från röstbrevlådan att Hustrun ringt. Han har exakt en tanke längs hela Allégatan, förbi rådhuset i en sensommarvärme som ännu inte innehåller regn: Sade jag verkligen att de fick behandla honom som bajs? In på Byrån, Ingrid har gått för dagen men Den Heliga iMacen nynnar för den tar emot info från något av kontoren och det finns en ljusspringa under en dörr – en halvtidsgansland sitter där inne och jobbar ikapp men Andreas har något hon saknar så han ler som män gör när de behöver bli lite större. Det är inte överdrivet moget, men det ger styrka. Han växer i korridoren, han går in på sitt rum och rekylen uppstår när han sätter sig. Han tänker: Mina händer darrar. Insikten heter Det gick faktiskt inte så illa. Men det räcker inte. Det krävs alltid lite mer. Nästa tanke, lika ovälkommen: Han kunde faktiskt lyckönskat. Det är ungefär fyra timmar för sent att tänka den tanken, men 32


Andreas tänker: Han kunde varit nöjd. Att Ljung talar – fan, det är större än Garbo. Men Arne lyckönskade inte, Arne var inte nöjd och en liten iller putsar morrhåren så Andreas kör ner händerna i datorns tangentbord. Resultatet dyker upp på skärmen: Gubbjävel. Sedan utvecklar han tesen: Gubbjävel. Gubbjävel. Gäbbjuvel. Jubbgävel. Jävgubbel tills illern brölar med en liten mans rabiata röst: Är du helt från vettet, AndyPandyBandy? Advokaten svarar: Jag är förtörnad. Rent av brydd. Jag sitter gramse. Illern är inte imponerad. Andreas känner sig torr i munnen; värk över ögat kräver fortfarande kaffe, armbåge kräver Voltaren men oväntade utbrott av vrede kräver vadå – flytande helium? Röst från korridoren igen, enstaka ord och ett skratt. Någon talar tydligen i mobil och heter Ebba Gansland, någon stannar framför hans dörr och illern får tokspel så Andreas håller ner deleteknappen tills skärmtexten försvinner som om den tvättats bort med syra. Bara Gubbjävel blir kvar, han känner för att låta det stå kvar länge. Men Ebba kommer inte in. Hon går förbi, han hör ytterdörren stängas, han räknar till trettiosju. Sedan går han hem, han blir jag och än så länge är det en bättre inkarnation.

33


9789146221043