Issuu on Google+

PRO L O G

Ankomsten

Ef ter åt ta m å na der i mörkret i vår mors sköte kom min bror Shiva och jag till världen sent på eftermiddagen den tjugonde september i nådens år 1954. Vi drog våra första andetag på tvåtusenfyrahundra meters höjd i den tunna luften i Addis Abeba, Etiopiens huvudstad. Miraklet att vi föddes ägde rum i Missing Hospitals operationssal 3, just det rum där vår mor, syster Mary Joseph Praise, tillbringade största delen av sin arbetstid och där hon mest förverkligat sig själv. När vår mor, en nunna av karmelitorden från stiftet Madras, oväntat fick födslovärkar den septembermorgonen hade de stora regnen i Etiopien upphört och dess rasslande på Missings korrugerade plåttak slutat abrupt som en pratkvarn avbruten mitt i en mening. Under natten, i denna djupa tystnad, slog meskel-blommorna ut och förvandlade kullarna runt Addis Abeba till guld. På ängarna runt Missing vann starrgräset slaget mot gyttjan, och en lysande matta sträckte sig nu ända fram till den stenlagda sjukhusentrén med ett löfte om något mer substantiellt än cricket, krocket eller badminton. Missing låg på en grönskande sluttning och den oregelbundna klungan av vitkalkade en- och tvåvåningsbyggnader såg ut som om de skjutit upp ur marken i samma geologiska åskdunder som hade skapat Entotobergen. Trågliknande blomsterrabatter vattnade av stuprännorna omgav de låga byggnaderna som en vallgrav. Husmor Hirsts rosor klättrade uppför väggarna och de blodröda blommorna inramade vartenda fönster och nådde upp till taket. Den leriga jorden var så bördig att husmor – 7

Vergese_Skara efter.indd

7

09-07-01

16.17.10


Missing Hospitals visa och förståndiga ledare – sa åt oss att inte kliva på den barfota om vi inte ville få fler tår. Fem stigar kantade av axelhöga buskar löpte ut från huvudbyggnaderna likt ekrar i ett hjul till fem bungalower med halmtak som nästan doldes av snårskog, häckar, vild eukalyptus och pinjer. Husmor ville att Missing skulle likna ett arboretum eller ett hörn av Kensington Gardens (där hon som ung nunna brukade promenera innan hon kom till Afrika) eller Eden före syndafallet. Missing hette egentligen Mission Hospital, ett ord som av etiopiska tungor uttalades med en väsning så att det lät som ”Miss-ing”. En kontorist på hälsoministeriet som nyss gått ut high school hade maskinskrivit THE MISSING HOSPITAL på licensen, en fonetiskt korrekt stavning vad honom anbelangade. En journalist från The Ethiopian Herald för­ evigade felstavningen. Då husmor Hirst sökte upp kontoristen på hälsoministeriet för att rätta till detta plockade han fram originaldokumentet. ”Se här själv, madame. Missing står det, quod erat demonstrandum”, sa han som om han hade bevisat Pythagoras sats, solens centrala position i solsystemet, jordens klotform och Missings exakta plats i ett tänkt hörn av den. Missing blev det alltså. Inte ett skrik eller ett stönande undslapp syster Mary Joseph Praise under hennes katastrofala födslovåndor. Men precis utanför svängdörrarna till operationssal 3 bölade och grät den för stora autoklaven (donerad av lutheranska kyrkan i Zürich) över min mor medan dess skållande ånga steriliserade de kirurgiska instrumenten och handdukarna som skulle användas på henne. När allt kom omkring var det i hörnet av autoklavrummet, precis bredvid den rostfria stålbesten, som mor höll sig med en egen helgedom under de sju år hon tillbringade på Missing före vår ohyfsade ankomst. Hennes gamla skolbänk i ett stycke, stol och bord, räddad från en nedlagd missionsskola och med mången elevs frustrationer inristade, stod vänd mot väggen. Hennes vita cardigan, som hon ofta hängde över axlarna mellan operationerna, enligt vad jag fått höra, låg över stolsryggen. På den putsade väggen över skolbänken hade mamma häftat upp ett kalendertryck av Berninis berömda staty av Sankta Teresa av Ávila. Teresas figur ligger slapp, som avsvimmad, med läpparna lätt särade i extas 8

Vergese_Skara efter.indd

8

09-07-01

16.17.10


och ofokuserad blick och halvslutna ögonlock. På ömse sidor om henne blickar en voyeristisk kör ner från bönpallarna. Med ett svagt leende och en kropp mer muskulös än vad som anstår hans unga ansikte, står en pojkängel över den helgonlika, yppiga systern. Med vänstra handens fingertoppar lyfter han på kanten av klädet som skyler hennes bröst. I höger hand håller han en pil lika varsamt som en violinist håller en stråke. Varför den här bilden? Varför Sankta Teresa, mor? Som liten fyraårig pojke smög jag undan till detta fönsterlösa rum för att studera bilden. Enbart mod hade inte kunnat ta mig förbi den tunga dörren, men min känsla av att hon fanns där, min fixa idé att lära känna nunnan som var min mor, gav mig styrka. Jag satte mig bredvid autoklaven som brummade och väste som en vaknande drake, som om mitt bultande hjärta hade väckt besten. När jag satt i min mors skolbänk sänkte sig undan för undan en frid över mig, en känsla av gemenskap med henne. Jag fick senare veta att ingen hade vågat ta bort hennes cardigan som låg draperad över stolsryggen. Den var ett heligt ting. Men för en fyraåring är allting heligt och vardagligt. Jag svepte plagget om axlarna. Det doftade citronhandkräm. Jag drog med nageln runt kanten på det uttorkade bläckhornet, följde en bana som hennes fingrar hade tagit. Jag blickade upp mot kalendertrycket precis som hon måste ha gjort när hon satt där i det fönsterlösa rummet och förstenades av bilden. Många år senare lärde jag mig att Sankta Teresas återkommande vision av ängeln kallades transverberationen, vilket enligt ordboken var själen ”inflammerad” av Guds kärlek och hjärtat ”penetrerat” av gudomlig kärlek; hennes tros metaforer var också medicinens metaforer. Vid fyra års ålder behövde jag inte ord som ”transverberation” för att känna vördnad inför den bilden. Utan foton av henne att utgå ifrån kunde jag inte annat än föreställa mig att kvinnan på bilden var min mor, hotad och på väg att skändas av den spjuthöttande pojkängeln. ”När kommer du, mamma?” frågade jag, och min lilla röst ekade mot det kalla kaklet. När kommer du? Jag viskade mitt svar: ”Vid Gud!” Det var det enda jag hade att gå efter: dr Ghoshs uttalande första gången jag förirrat mig dit in och han kommit och letat efter mig och stirrat på bilden av Teresa över min axel. 9

Vergese_Skara efter.indd

9

09-07-01

16.17.10


Han lyfte mig med sina starka armar, och med den där rösten han hade, som inte stod autoklavens efter, sa han: ”Hon KOM-MER, vid Gud!” Fyrtiosex år har gått sedan jag var fyra, och som av ett under får jag tillfälle att återvända till detta rum. Jag märker att jag är för stor för skolbänken nu, och cardiganen ligger över mina axlar som en prästs röklin. Men skolbänk, cardigan och kalendertryck av transverberationen finns kvar. Jag, Marion Stone, har förändrats, men inte mycket annat. Att vara i detta rum utlöser ett bläddrande tillbaka genom tid och minnen. Det aldrig urblekta trycket av Berninis staty av Teresa av Ávila (nu i ram och bakom glas för att bevara vad min mor häftat upp) tycks kräva detta. Jag blir tvungen att ge en viss ordning åt mitt livs händelser, att säga att det började här, och sedan, på grund av detta, hände det där, och så här hänger början ihop med slutet, så, här är jag. Vi kommer objudna till detta liv, och om vi har tur finner vi ett syfte bortom svält, elände och tidig död, vilket är de flestas lott, ifall vi skulle glömma det. Jag växte upp och fann mitt syfte, och det var att bli läkare. Min avsikt var inte så mycket att rädda världen som att hela mig själv. Få läkare erkänner detta, och förvisso inte de unga, men undermedvetet, när vi ger oss in i yrket, måste vi tro att vården av andra kan läka våra sår. Och det kan den. Men den kan också fördjupa såren. Jag valde kirurgin som specialitet på grund av husmor, som ständigt fanns där under mina pojk- och tonår. ”Vad är det svåraste du överhuvudtaget kan göra?” sa hon när jag gick till henne för att få råd den mörkaste dagen under första hälften av mitt liv. Jag skruvade på mig. Vad lätt husmor sonderade klyftan mellan ambition och egennytta. ”Varför måste jag göra det som är svårast?” ”Därför att du är ett Guds instrument, Marion. Lämna inte instrumentet liggande i etuiet, min son. Spela! Lämna inte någon del av ditt instrument outforskad. Varför nöja dig med ’Lunka på’ när du kan spela ’Gloria’?” Vad orättvist av husmor att nämna denna hänförande koral som fick mig att känna att jag stod med alla levande varelser och blickade upp mot himlen i stum förundran. ”Men husmor, jag kan inte drömma om att spela Bach, hans ’­Gloria’ …” 10

Vergese_Skara efter.indd

10

09-07-01

16.17.10


mumlade jag. Jag hade aldrig spelat ett sträng- eller blåsinstrument. Jag kunde inte läsa noter. ”Nej, Marion”, sa hon med ömhet i blicken och smekte mina kinder med sina knotiga händer. ”Inte Bachs ’Gloria’ utan ditt! Ditt ’Gloria’ lever inom dig. Den största synden är att inte finna det, att nonchalera vad Gud gjort möjligt i dig.” Jag var temperamentsmässigt bättre lämpad för en kognitiv disciplin, ett introspektivt fält – invärtesmedicin, eller kanske psykiatri. Blotta åsynen av en operationssal fick mig att svettas. Tanken på att hålla i en skalpell fick det att knyta sig i magen. (Det gör det fortfarande.) Kirurgi var det svåraste jag kunde föreställa mig. Alltså blev jag kirurg. Trettio år senare är jag inte känd för min snabbhet eller djärvhet eller tekniska genialitet. Kalla mig stabil, kalla mig strävsam; säg att jag väljer den stil och teknik som passar patienten och den speciella situationen så ska jag ta det som stort beröm. Jag repar mod från mina läkarkolleger som kommer till mig när de själva måste utsättas för kniven. De vet att Marion Stone kommer att vara lika involverad efter operationen som före och under. De vet att jag inte har någon användning för kirurgaforismer som ”Vid tvivel, ta till kniven” eller ”Varför vänta när man kan operera” utom för att de så tillförlitligt avslöjar de ytligaste intellekten inom vårt område. Min far, för vars skicklighet som kirurg jag hyser den djupaste respekt, säger: ”Den operation som får den bästa utgången är den som man beslutar att inte göra.” Att veta när man inte bör operera, att veta när man är ute på för djupt vatten, att veta när man bör be en kirurg av min fars kaliber om hjälp – den sortens talang, den sortens ”briljans” får inga rubriker. Vid ett tillfälle med en patient i ett mycket gravt tillstånd bönföll jag min far att operera. Han stod tyst vid sängkanten med fingrarna på patientens puls långt efter att han registrerat hjärtslagen, som om han behövde hudkontakten, den sköra signalen från radialartären för att fatta sitt beslut. I hans spända ansiktsuttryck såg jag total koncentration. Jag tyckte mig kunna se kugghjulen vrida sig i hans huvud; jag tyckte mig se tårar skimra i hans ögon. Med utomordentlig omsorg vägde han alternativen mot varandra. Slutligen skakade han på huvudet och vände sig bort. 11

Vergese_Skara efter.indd

11

09-07-01

16.17.10


Jag följde efter. ”Doktor Stone”, sa jag och använde hans titel trots att jag längtade efter att ropa Pappa! ”En operation är hans enda chans”, sa jag. Innerst inne visste jag att chansen var oändligt liten och blotta lukten av bedövningsmedlet kunde sätta punkt för alltsammans. Pappa lade handen på min axel. Han talade milt till mig, som till en yngre kollega snarare än till sin son. ”Marion, kom ihåg elfte budet”, sa han. ”Du skall icke operera på en patients dödsdag.” Jag minns hans ord under fullmånenätter i Addis Abeba då knivarna blixtrar och stenar och kulor flyger och jag känner mig som om jag står i ett slakthus och inte i operationssal 3 med huden fläckad av främlingars brosk och blod. Jag minns. Men man vet inte alltid svaren innan man opererar. Man opererar i nuet. Senare kommer retrospektoskopet, detta behändiga redskap för skojare och förståsigpåare, för dem som sammankallar till den fars vi kallar M&M – morbiditets- och mortalitetskonferensen – att avgöra om ens beslut var rätt eller fel. Även livet är sådant. Man lever det framlänges men förstår det baklänges. Det är först när man stannar upp och tittar tillbaka som man ser liket som fastnat under ens hjul. Nu, i mitt femtionde år, vördar jag åsynen av den öppnade bålen eller bröstkorgen. Jag skäms för vår mänskliga förmåga att skada och lemlästa varandra, att vanhelga kroppen. Ändå ger den mig möjlighet att se den kabbalistiska harmonin i hjärtat som tittar fram bakom lungan, i levern och mjälten som rådfrågar varandra under diafragmans valv – sådana saker gör mig mållös. Mina fingrar löper över inälvorna och letar efter hål som ett knivblad eller en kula kan ha vållat, vindling efter glänsande vindling, sju meter av dem inpressade i ett så litet utrymme. Tarmarna som glidit förbi mina fingrar så här i den afrikanska natten skulle räcka till Godahoppsudden vid det här laget, och ännu har jag inte sett ormens huvud. Men jag ser verkligen de vanliga miraklerna under hud och revben och muskel, syner fördolda för deras ägare. Finns det ett större privilegium på jorden? I sådana stunder kommer jag ihåg att tacka min tvillingbror Shiva – dr Shiva Praise Stone – att söka honom, finna hans spegelbild i glasrutan som skiljer de båda operationssalarna åt och nicka mitt tack för att han låter mig vara vad jag är idag. En kirurg. Enligt Shiva handlar livet när det kommer till kritan om att laga hål. 12

Vergese_Skara efter.indd

12

09-07-01

16.17.10


Shiva talade inte i liknelser. Laga hål var precis vad han gjorde. Ändå är det en passande metafor för vårt yrke. Men det finns ett annat slags hål, och det är det sår som delar en familj. Ibland uppstår detta hål vid födseln, ibland kommer det senare. Alla lagar vi vad som har gått sönder. Det är en uppgift för livet. Vi kommer att lämna mycket oavslutat till nästa generation. Jag är född i Afrika, har levt i exil i Amerika och slutligen återvänt till Afrika och är ett bevis för att geografi är öde. Ödet har fört mig tillbaka till de exakta koordinaterna för min födelse, till precis samma operationssal där jag föddes. Mina handskklädda händer delar den rymd över bordet i operationssal 3 som mina föräldrars händer en gång upptog. Vissa nätter spelar syrsorna sitt zaa-zee, zaa-zee, i tusental, och dränker hostningarna och grymtningarna från hyenorna på bergsslänterna. Plötsligt blir naturen stilla. Det är som om uppropet är över och det nu är dags att finna sin partner i mörkret och dra sig tillbaka. I det tystnadens vakuum som följer hör jag stjärnornas svirrande och känner mig jublande glad, tacksam för min obetydliga plats i galaxen. Det är i sådana stunder jag känner min tacksamhetsskuld till Shiva. Som tvillingbröder sov vi i samma säng till tonåren, med huvudena ihop och ben och kroppar vinklade bort från varandra. Den närheten växte vi ifrån, men jag saknar den fortfarande, att ha hans skalle intill min. När jag vaknar till den gåva som är ännu en ny soluppgång, är min första tanke att väcka honom och säga: Jag står i skuld till dig för åsynen av morgonen. Vad jag mest är skyldig Shiva är detta: att berätta den här historien. Det är en historia som min mor syster Mary Joseph Praise aldrig avslöjade och min orädde far Thomas Stone flydde från och som jag var tvungen att pussla ihop. Endast berättandet kan hela den rämna som skiljer min bror och mig åt. Ja, jag hyser en oändlig tro på kirurgins förmåga, men ingen kirurg kan läka det sår som skiljer två bröder åt. Där silke och stål misslyckas, måste berättelsen lyckas. För att börja från början …

13

Vergese_Skara efter.indd

13

09-07-01

16.17.11


Vergese_Skara efter.indd

14

09-07-01

16.17.11


DEL ETT

… ty hemligheten i vården av patienten ligger i att vårda patienten. Francis W. Pe a body, 21 ok tober 1925

Vergese_Skara efter.indd

15

09-07-01

16.17.11


Vergese_Skara efter.indd

16

09-07-01

16.17.11


F Ö R S TA K A PI T L E T

Återbesök i tyfoidtillståndet

Syster M ary Joseph Pra ise hade kommit till Missing Hospital från Indien sju år innan vi föddes. Hon och syster Anjali var de första noviserna från karmelitorden i Madras som gick ut den krävande sjuksköterskekursen vid allmänna statliga sjukhuset i Madras. På examensdagen fick min mor och Anjali sina sköterskenålar och avlade samma kväll sina slutliga nunnelöften om fattigdom, kyskhet och lydnad. I stället för att lystra till ”sköterskeelev” (på sjukhuset) och ”novis” (i klostret) kunde de nu tilltalas med ”syster” på båda ställena. Deras åldrade och helgonlika abbedissa, Shessy Geevarughese, med smeknamnet ”Saintly Amma”, hade inte dröjt med att ge de två unga sköterskenunnorna sin välsignelse och ett överraskande uppdrag: Afrika. Dagen då de skulle avsegla åkte alla noviserna från klostret i en karavan av cykelrickshor till hamnen för att vinka av sina två systrar. För mitt inre öga kan jag se noviserna uppradade längs kajen, pratande och darrande av spänning och rörelse, med de vita nunnedräkterna fladdrande i brisen och måsarna hoppande runt de sandalskodda fötterna. Ofta har jag undrat vad min mor tänkte då hon och syster Anjali, båda bara nitton år gamla, tog sina sista steg på indisk jord och gick ombord på Calangute. Hon måste ha hört kvävda snyftningar och ”Gud vare med er” följa henne uppför landgången. Var hon rädd? Började hon tveka? En gång förut, då hon gick i kloster, hade hon slitit sig från sin biologiska familj i Cochin för alltid och flyttat till Madras, som låg ett dygns tågresa från hennes hem. För hennes föräldrars vidkommande 17

Vergese_Skara efter.indd

17

09-07-01

16.17.11


kunde det lika gärna ha legat på andra sidan jorden, för de skulle aldrig se henne igen. Och nu, efter tre år i Madras, slet hon sig från sin familj i tron, den här gången för att korsa en ocean. Inte heller nu fanns det någon återvändo. Några år innan jag satte mig ner för att skriva det här, reste jag till Madras på jakt efter min mors historia. I karmelitsystrarnas arkiv hittade jag inga papper som rörde henne, men jag fann Saintly Ammas dagböcker, i vilka abbedissan nedtecknade dagarnas gång. När Calangute kastade loss sträckte Saintly Amma upp handen som en trafikpolis och mässade ”med min predikoröst, som jag har fått höra motsäger min ålder” orden ”Lämna edert land för min skull”, ty Första Mosebok var hennes favoritbok. Saintly Amma hade noga övervägt den här missionen: Indien hade förvisso ofantliga behov. Men det skulle aldrig förändras och var ingen ursäkt; de två unga nunnorna – hennes mest begåvade och vackraste – skulle bli fackelbärarna: indiskor som förde Kristi kärlek till mörkaste Afrika – det var hennes storslagna ambition. I sina papper avslöjar hon hur hon tänkte: precis som de engelska missionärerna upptäckte när de kom till Indien, fanns det inget bättre sätt att frambära Kristi kärlek än genom baddningar och grötomslag, liniment och bandage, rengöring och tröst. Vilken gärning var bättre än helandets gärning? Hennes två unga nunnor skulle överfara oceanen, och sedan skulle Madras barfota karmeliters mission i Afrika börja. Medan den goda abbedissan såg de två vinkande figurerna vid fartygets reling krympa till vita prickar, kände hon ett styng av oro. Tänk om de genom sin blinda lydnad under hennes storvulna plan dömdes till ett fasansfullt öde? ”De engelska missionärerna har det allsmäktiga imperiet bakom sig … men hur blir det med mina flickor?” Hon skrev att måsarnas gälla grälande och fågelexkrementers stänkande hade skämt det storslagna farväl hon hade föreställt sig. Hon distraherades av den överväldigande stanken av rutten fisk och ruttet trävirke, och av de barbröstade stuvarna som med betelfläckade munnar dräglade blodröd liderlighet vid åsynen av hennes kull av jungfrur. ”Fader, vi överantvardar våra systrar i din vård”, sa Saintly Amma och lade över bördan på hans axlar. Hon slutade vinka och hennes händer fann skydd i ärmarna. ”Vi bönfaller dig om din barmhärtighet och ditt beskydd över denna de barfota karmeliternas mission …” 18

Vergese_Skara efter.indd

18

09-07-01

16.17.11


Året var 1947 och britterna lämnade äntligen Indien; Lämna Indienrörelsen hade fått det omöjliga att bli verklighet. Det var en ny värld och djärv handling var påkallad, det ansåg i alla fall hon. Det svarta och röda flytande paket med elände som kallade sig ett fartyg stävade över Indiska oceanen mot sin destination, Aden. I lastrummet fraktade Calangute lår på lår med spunnen bomull, ris, siden, Godrejkoffertar, arkivskåp av märket Tata såväl som trettioen Royal Enfield Bullet motorcyklar med motorerna invirade i oljeduk. Fartyget var inte avsett att frakta passagerare, men den grekiske kaptenen gjorde just detta genom att hysa in ”betalande gäster”. Det fanns många som ville resa med lastfartyg för att spara pengar, och han ställde gärna upp genom att snåla in på besättningen. På den här resan transporterade han alltså två nunnor från Madras, tre judar från Cochin, en gujaratifamilj, tre malajer med skumt utseende och några européer, däribland två franska sjömän som skulle återförenas med sitt fartyg i Aden. Calangute hade ett enormt däck – mera land än man någonsin väntat sig till sjöss. I ena änden, som en mygga på en elefantrygg, satt den tre våningar höga överbyggnaden som hyste besättning och passagerare, och översta våningen var bryggan. Min mor, syster Mary Joseph Praise, var en malayali från Cochin i delstaten Kerala. Malayaliska kristna spårade sin tro tillbaka till Sankt Tomas ankomst till Indien från Damaskus år 52 efter Kristus. ”Tvivlaren” Tomas byggde sina första kyrkor i Kerala långt innan Petrus kom till Rom. Min mor var gudfruktig och kyrksam; i high school kom hon under inflytande av en karismatisk karmelitnunna som arbetade med de fattiga. Min mors hemstad är en storstad på fem öar satta som ädelstenar i en ring vänd mot Arabiska sjön. Kryddhandlare har sedan århundraden seglat till Cochin för att hämta kardemumma och kryddnejlika. En viss Vasco da Gama kom dit 1498. Portugiserna kapade åt sig ett kolonialt säte i Goa och torterade den hinduiska befolkningen till att omvända sig till katoliker. Katolska nunnor och präster nådde med tiden Kerala, som om de inte visste att Sankt Tomas hade fört med sig Kristi oblandade vision till Kerala ettusenfemhundra år före dem. Till sina föräldrars harm blev min mor karmelitnunna och övergav Tomas uråldriga syrisk-kristna tradition för att gå över till denna (i deras ögon) senkomna sekt av på19

Vergese_Skara efter.indd

19

09-07-01

16.17.11


vedyrkare. De kunde inte ha blivit mer besvikna om hon blivit muslim eller hindu. Det var bra att hennes föräldrar inte visste att hon också var sjuksköterska, vilket för dem skulle betyda att hon besudlade sina händer som en oberörbar. Min mor växte upp vid randen av oceanen med de traditionella kinesiska fisknäten inom synhåll där de hängde från bambustänger och dinglade över vattnet likt jättelika spindelvävar. Havet var hennes folks legendariska ”brödkorg” och höll det med räkor och fisk. Men nu, på Calangutes däck, utan Cochins kust som ram för utsikten, kände hon inte igen brödkorgen. Hon undrade om den öppna oceanen alltid var så här: rykande, illasinnad och rastlös. Den plågade Calangute, fick skeppet att kränga och gira och ville inget hellre än att sluka det helt. Hon och syster Anjali stängde in sig i sin hytt och reglade dörren mot män och hav. Anjalis utbrott av böner överraskade min mor. Den ritualiserade läsningen av Lukasevangeliet var syster Anjalis idé; hon sa att det skulle ge själen vingar och kroppen disciplin. De två nunnorna utsatte varje bokstav, ord, rad och fras för dilatatio, elevatio och excessus – begrundan, upphöjelse och extas. Richard av S:t Victors urgamla klosterövning visade sig vara till nytta under en ändlös oceanöverfart. Andra kvällen, efter tio timmar av sådan nära och meditativ läsning, kände syster Mary plötsligt trycket och sidan lösas upp; gränserna mellan Gud och jag smälte bort. Läsningen hade medfört detta: att hennes kropp jublande överlämnade sig till det heliga, det eviga och det oändliga. Vid vespern den sjätte kvällen (ty de var fast beslutna att föra med sig klostrets rutiner vad som än hände) avslutade de en hymn, två psalmer och växelsånger och sedan doxologin och sjöng Magnificat, när ett genomträngande brak fick ner dem på jorden. De slet åt sig livvästar och rusade ut. De kom ut och såg att en bit av däcket bucklats till och sköt upp som en pyramid, nästan som om Calangute var gjord av wellpapp, tyckte syster Mary Joseph Praise. Kaptenen höll pipan tänd och antydde med sitt hånflin att passagerarna hade överreagerat. Den nionde kvällen hade fyra av de sexton passagerarna och en besättningsman drabbats av en feber vars yttre tecken var rosa fläckar som dök upp under andra feberdagen och ordnade sig som ett kinesiskt pussel på bröst och bål. Syster Anjali led förfärligt, hennes hud kändes brännhet när man rörde vid den. Andra dagen yrade hon i ett febrigt delirium. 20

Vergese_Skara efter.indd

20

09-07-01

16.17.11


Bland fartygets passagerare fanns en ung kirurg – en hökögd engelsman som lämnat den indiska sjukvården för bättre betesmarker. Han var lång och stark, och hans kantiga drag fick honom att se hungrig ut, ändå undvek han matsalen. Syster Mary Joseph Praise hade stött ihop med honom, bokstavligen, under resans andra dag, när hon förlorade fotfästet på den våta järntrappa som ledde upp från deras korridor till dagrummet. Engelsmannen som kom bakom henne grep tag i henne där han kunde, i närheten av svanskotan och på vänstra sidan av bröstkorgen. Han rätade upp henne som om hon varit ett litet barn. När hon stammade sitt tack blev han illröd i ansiktet; han var mer bragt ur fattningen än hon av denna oväntade intimitet. Hon såg inte till engelsmannen på flera dagar efteråt. Nu, när hon sökte medicinsk hjälp, repade syster Mary mod till att knacka på hans hyttdörr. En svag röst bad henne stiga in. En acetonliknande lukt av galla mötte henne. ”Det är jag”, sa hon. ”Det är syster Mary Joseph Praise.” Doktorn låg på sidan i sin koj, med huden i samma ton som sina kakishorts, och med slutna ögon. ”Doktorn”, sa hon tvekande, ”har ni också feber?” När han försökte se på henne, rullade ögonen som spelkulor på en vickande tallrik. Han vände sig och kräktes över en brandhink, men missade den, vilket gjorde detsamma eftersom hinken ändå var fylld till brädden. Syster Mary skyndade fram och kände på hans panna. Den var kall och klibbig, inte alls feberhet. Hans kinder var urholkade och hans kropp tycktes ha krympt för att passa den trånga hytten. Ingen av passagerarna hade förskonats från sjösjuka, men engelsmannen var svårt drabbad. ”Doktorn, jag vill rapportera en feber som har drabbat fem patienter. Den kommer med hudutslag, frossa och svettningar, låg puls och förlorad aptit. Alla är stabila utom syster Anjali. Doktorn, jag är mest orolig för Anjali …” Det kändes bättre när hon hade avbördat sig detta, trots att engelsmannen inte svarade med något mer än ett stönande. Hennes blick föll på en bit catgut, ligaturtråd, om kojräcket nära hans händer. Den visade upp knut över knut, i hundratal. Knutarna var så många att tråden stod rakt upp som en knotig flaggstång. Så här hade han loggat timmarna eller hållit reda på sina kräkningsanfall. 21

Vergese_Skara efter.indd

21

09-07-01

16.17.12


Hon sköljde ur hinken och ställde tillbaka den inom räckhåll för honom. Hon moppade upp spyorna på golvet med en handduk, sköljde ur den och hängde den på tork. Hon tog in vatten till honom. Hon gick därifrån och undrade hur längesen det var han hade ätit något. På kvällen var han sämre. Syster Mary tog med lakan, handdukar och buljong. Stående på knä försökte hon mata honom, men lukten av mat utlöste kräkreflexer. Ögonen hade sjunkit in i sina hålor. Hans skrumpna tunga såg ut som en papegojas. Hon kände igen den fruktiga lukten i rummet som odören av svält. När hon nöp om det lösa skinnet på baksidan av hans arm och släppte det stannade det uppe som ett tält, som det bucklade däcket. Hinken var halvfull av genomskinlig vätska. Han babblade om gröna fält och var omedveten om hennes närvaro. Kunde sjösjuka vara dödlig? undrade hon. Eller kunde han ha en forme fruste av den feber som ansatte syster Anjali? Det fanns så mycket som hon inte visste om medicin. Mitt på oceanen och omgiven av de sjuka kände hon tyngden av sin okunskap. Men hon visste hur man vårdar. Och hur man ber till Gud. Så under böner tog hon av honom skjortan, som var stel av galla och saliv, och drog av honom shortsen. Medan hon tvättade honom i sängen kände hon sig förlägen eftersom hon aldrig hade skött om en vit man förut, eller en läkare, för den delen. Han fick gåshud av den våta trasan. Men huden var fri från hudutslagen hon hade sett hos de fyra passagerarna och hyttuppassarpojken som drabbats av febern. Hans seniga armmuskler smalnade tvärt av vid axeln. Först nu lade hon märke till att vänstra sidan av hans bröst var mindre än den högra; gropen över nyckelbenet på vänster sida kunde rymma en halv kopp vatten och den på höger sida bara en tesked. Och precis snett nedanför vänstra bröstvårtan och upp mot armhålan såg hon en djup fördjupning. Huden över denna krater var blank och rynkig. Hon kände på den och flämtade till när fingrarna inte mötte något motstånd från ben. Ja, det såg faktiskt ut som om två eller tre revben i följd fattades. Innanför fördjupningen bultade hans hjärta bestämt mot hennes fingrar med bara ett tunt hudlager mellan. När hon tog bort fingrarna såg hon ventrikeln slå mot huden. Det tunna, nästan genomskinliga håret på hans bröst och mage såg ut att ha förirrat sig upp från pubeshårets skog. Lidelsefritt tvättade hon hans oomskurna lem och lade den åt sidan och ägnade sig åt pungen som såg rynkig och hjälplös ut inunder. Hon tvättade hans fötter och grät 22

Vergese_Skara efter.indd

22

09-07-01

16.17.12


eftersom hon inte kunde undvika att tänka på sin käre Herre och Hans sista natt på jorden med sina lärjungar. I hans koffertar fann hon böcker om kirurgi. Han hade skrivit namn och datum i marginalerna, och först senare gick det upp för henne att det var namnen på patienter, både indiska och brittiska, minnen av sjukdomar som han första gången hade sett hos en Peabody eller en Krishnan. Ett kors bredvid namnet tog hon som ett tecken på att patienten hade dött. Hon fann elva anteckningsböcker fyllda av en sparsmakad handstil med snärtiga neråtstaplar, en text som dansade precis över raderna och inte rättade sig efter någon annan marginal än kanten på sidan. För att vara av en utåt sett så tystlåten man reflekterade hans skriverier en oväntad talförhet. Till slut hittade hon en ren undertröja och shorts. Vad betydde det när en man hade färre kläder än böcker? Hon vände på honom, först åt ena hållet och sedan åt det andra, och bytte lakan under honom, varefter hon klädde på honom. Hon visste att hans namn var Thomas Stone eftersom det stod skrivet i kirurgihandboken han lagt vid sängkanten. I boken fann hon inte mycket om feber med hudutslag och ingenting om sjösjuka. Den natten klarade syster Mary Joseph Praise det gungande däcket och skyndade från den ena sjukbädden till den andra. Åsen där däcket hade bucklats upp såg ut som en figur i svepning och hon vände bort blicken. Vid ett tillfälle såg hon ett svart berg till våg, flera våningar högt, och Calangute såg ut att vara på vippen att falla ner i en avgrund. Sjok av vatten slog över däck och ljudet var mer skrämmande än synen. Mitt på den stormiga oceanen, vimmelkantig av brist på sömn och ställd inför en fruktansvärd medicinsk kris, hade hennes värld förenklats. Den var uppdelad i de som hade feber, de som led av sjösjuka och de som inte gjorde det. Och det var möjligt att ingen av dessa distinktioner hade någon betydelse, ty mycket snart kanske de alla skulle drunkna. Hon vaknade där hon måste ha slocknat bredvid Anjali. I nästa ögonblick, tycktes det, vaknade hon igen, men den här gången i engelsmannens hytt där hon somnat på knä vid hans säng, med huvudet på hans bröst och hans arm vilande över sin axel. När hon hade blivit varse detta somnade hon om, vaknade i gryningen och fann sig ligga i kojen, längst ut på kanten, tryckt mot Thomas Stone. Hon skyndade tillbaka till An23

Vergese_Skara efter.indd

23

09-07-01

16.17.12


jali och hittade henne sämre, med suckande och snabb andhämtning. Stora sammanhängande röda fläckar syntes på Anjalis hud. Den sömnlösa besättningens ängsliga ansikten och det faktum att en karl hade knäböjt framför henne och sagt ”Syster, förlåt mig mina synder!” sa henne att fartyget fortfarande riskerade att förlisa. Besättningen nonchalerade hennes böner om hjälp. Desperat och frustrerad hämtade syster Mary Joseph Praise en hängmatta i dagrummet på grund av en syn hon haft av en hängmatta i det flyktiga tillståndet mellan vaka och sömn. Hon hängde upp den mellan hyttventilen och sängstolpen i dr Stones hytt. Dr Stone var tung som sten och endast Sankta Katarinas ingripande gjorde det möjligt för henne att dra honom från kojen till golvet och sedan lägga honom i hängmattan en kroppsdel i taget. Hängmattan, som hellre följde tyngdkraften än fartygets rullningar rättade in sig vågrätt. Hon knäböjde bredvid honom och bad, anbefallde sitt hjärta åt Jesus och avslutade det Magnificat som hade avbrutits kvällen då däcket vek sig. Färgen återvände till Stones hals och sedan till kinderna. Hon matade honom teskedsvis med vatten. Efter en timme fick han behålla buljong. Hans ögon var öppna, ljuset kom tillbaka i blicken som följde varenda rörelse hon gjorde. Så, när hon lyfte skeden, slöt sig starka fingrar om hennes handled och förde maten till munnen. Hon mindes raden hon hade sjungit några ögonblick tidigare. ”Han har mättat de hungriga med goda ting, och de rika har Han tomma skickat bort.” Gud hade hört hennes böner. En blek och ostadig Thomas Stone följde med syster Mary Joseph Praise till syster Anjalis koj. Han flämtade till vid åsynen av den yrande nunnan med de uppspärrade ögonen, det utmärglade, ångestfyllda ansiktet, näsan som var spetsig som en penna och näsvingarna som vidgades med varje andetag. Till synes vaken var hon ändå fullkomligt ovetande om sina besökare. Han böjde sig över henne, men Anjalis glasartade blick såg rakt igenom honom. Syster Mary Joseph Praise såg hur han vant drog ner Anjalis ögonlock för att undersöka bindhinnorna och svängde med ficklampan framför hennes pupiller. Hans rörelser var smidiga och flytande när han böjde Anjalis huvud framåt för att kolla om hon var stel i nacken, kände på lymfkörtlarna, rörde på hennes lemmar och knackade på knäsenan 24

Vergese_Skara efter.indd

24

09-07-01

16.17.12


med ett krökt finger i stället för reflexhammare. Den tafatthet som syster Mary Joseph Praise hade anat hos honom då hon sett honom som passagerare och sedan som patient var borta. Han klädde av Anjali, omedveten om syster Mary Joseph Praises hjälp när han sakligt studerade patientens rygg, lår och skinkor. De långa, starka fingrarna som sonderade Anjalis buk efter levern och mjälten föreföll skapta för det syftet – hon kunde inte föreställa sig dem sysselsatta med något annat. Utan sitt stetoskop lade han örat mot syster Anjalis hjärta och sedan mot magen. Så vände han henne på sidan och tryckte örat mot hennes revben för att lyssna på lungorna. Han överblickade läget och muttrade: ”Andningsljuden är försvagade på höger sida … salivkörtlarna förstorade … hon har svullna halskörtlar – varför? … Pulsen är svag och snabb …” ”Den var långsam när febern började”, anförde syster Mary Joseph Praise. ”Ja, du nämnde det”, sa han tvärt. ”Hur långsam?” Han tittade inte upp. ”Fyrtiofem till femtio, doktorn.” Hon kände att han hade glömt sin sjösjuka, glömt att han ens befann sig på ett fartyg. Han hade blivit ett med syster Anjalis kropp, den var hans text, och han lodade den efter fienden därinne. Hon kände en sådan tilltro till honom att hennes farhågor för Anjali försvann. Euforisk stod hon på knä vid hans sida, som om hon först i den stunden hade blivit myndig som sköterska, för det här var första gången hon hade mött en läkare som han. Hon bet sig i tungan eftersom hon så innerligt gärna ville säga honom allt detta och mer därtill. ”Komavaka”, sa han, och syster Mary Joseph Praise tog för givet att han instruerade henne. ”Ser du hur blicken irrar omkring som om hon väntade på något? Ett allvarligt tecken. Och se hur hon plockar på sängkläderna – det kallas karfologi, och de där små muskelryckningarna är subsultus tendinum. Det här är ’tyfoidtillståndet’. Man ser det i de sena stadierna av många slags blodförgiftningar, inte bara tyfus. Men märk väl” – och han tittade upp mot henne med ett litet leende som stred mot vad han sa härnäst – ”jag är kirurg och ingen medicinare. Vad vet jag om medicinska frågor? Jag vet bara att det här inte är någon kirurgisk sjukdom.” Hans närvaro hade gjort mer än att lugna syster Mary Joseph Praise, 25

Vergese_Skara efter.indd

25

09-07-01

16.17.13


den stillade havet. Solen som hållit sig gömd lyste med ens bakom ryggen på dem. Besättningens druckna firande antydde hur allvarlig situationen hade varit bara några timmar tidigare. Men trots att syster Mary Joseph Praise ogärna ville tro det, fanns det inte mycket Stone kunde göra för syster Anjali, och i vilket fall inget att göra det med. I förstahjälpenlådan i kabyssen fanns en uttorkad kackerlacka – innehållet hade pantsatts av en besättningsman i senaste hamnen. Medicinkistan som kaptenen använde till att sitta på i sin hytt tycktes ha blivit kvar sedan medeltiden. En sax, en benkniv och en grov tång var de enda användbara sakerna i den utsirade kistan. Vad skulle en kirurg som Stone göra med grötomslag eller små burkar med malört, timjan och salvia? Stone skrattade åt etiketten på något som benämndes oleum philosophorum (och det var första gången syster Mary Joseph Praise hörde det glada ljudet, även om det fanns något hårt i efterklangen). ”Lyssna på det här”, sa han och läste högt: ”’Innehåller gammal gatsten och tegelskärvor för kronisk förstoppning’!” Med detta gjort hivade han kistan överbord. Han hade bara tagit ur de slöa instrumenten och en bärnstensfärgad flaska med laudanum opiatum paracelsi. En sked av denna urgamla medicin föreföll lindra syster Anjalis förfärliga hunger efter luft, den ”kopplade bort lungorna från hjärnan”, som Thomas Stone förklarade för syster Mary Joseph Praise. Kaptenen kom förbi, sömnlös och högröd av ilska och sprutade saliv och konjak när han talade: ”Hur vågar ni kasta bort egendom som tillhör fartyget?” Stone flög upp på fötter, och i det ögonblicket påminde han syster Mary Joseph Praise om en stridslysten skolpojke. Stone naglade fast kaptenen med en blick som fick mannen att svälja och ta ett steg bakåt. ”Att slänga den där lådan var bra för människosläktet men värre för fisken. Ett ord till från er och jag anmäler er för att ha tagit ombord passagerare utan någon sjukvårdsmateriel.” ”Det blev billigt för er.” ”Och ni kommer att göra ett mördande fint kap”, sa Stone och pekade på Anjali. Kaptenens ansikte liksom löstes upp, ögonbrynen, ögonlocken, näsan och läpparna rann ihop som ett vattenfall. Nu tog Thomas Stone befälet och slog läger vid Anjalis sängkant men 26

Vergese_Skara efter.indd

26

09-07-01

16.17.13


gav sig ut och undersökte varenda människa ombord, oavsett om de gick med på att undersökas eller inte. Han skilde dem med feber från dem utan. Han förde enormt omfattande anteckningar; han ritade en karta över Calangutes hytter och utrymmen och satte ett kryss där varje feberfall hade inträffat. Han envisades med att röka ut alla hytter. Den tjurande kaptenen var rasande över hur han styrde och ställde med de friska bland besättningen och passagerarna, men om Thomas Stone var medveten om detta, låtsades han inte om det. Under de följande tjugofyra timmarna sov han inte utan undersökte med jämna mellanrum syster Anjali på nytt och tittade till de andra; vakade. Ett äldre par var också ganska sjuka. Syster Mary Joseph Praise fanns alltid vid hans sida. Två veckor efter avfärden från Cochin linkade Calangute i hamn i Aden. Den grekiske kaptenen lät den madagaskiske besättningsmannen hissa den portugisiska flaggan eftersom skeppet var registrerat i Portugal, men på grund av febern ombord sattes fartyget omedelbart i karantän, portugisisk flagg eller inte. Hon ankrade långt ute på redden, där hon likt en förvisad spetälsk bara kunde se staden på avstånd. Stone domderade med den skotske hamnkaptenen som stannat till vid fartygssidan och sa att om han inte hämtade läkarutrustning, flaskor med Ringers lösning med laktos för intravenöst dropp samt sulfa, då skulle han, Thomas Stone, hålla honom ansvarig för alla ombordvarande samväldesmedborgares död. Syster Mary Joseph Praise häpnade över hans frispråkighet, och ändå talade han för henne. Det var som om Stone hade ersatt Anjali som hennes enda bundsförvant och vän på denna olycksaliga resa. När förnödenheterna kom gick Stone först till syster Anjali. Med enklast tänkbara sterilisering blottlade han med ett enda snitt med skalpellen stora rosenådern där den löpte längs syster Anjalis vrist. Han trädde in en kanyl i det hopsjunkna blodkärlet som borde ha varit tjockt som en penna. Nålen fixerade han på plats med ligaturtråd och hans händer rörde sig blixtsnabbt när han knöt den ena knuten över den andra. Trots droppet med Ringers lösning och sulfa fick inte Anjali fram en droppe urin eller visade några tecken på att vakna till liv igen. Senare på kvällen dog hon i en sista fasansfull paroxysm, liksom två andra, en gammal man och en gammal kvinna, alla inom några timmar. För syster Mary Joseph Praise var dödsfallen överväldigande och oförutsedda. Euforin hon hade känt då Thomas Stone stigit upp och kommit och sett till Anjali hade 27

Vergese_Skara efter.indd

27

09-07-01

16.17.13


9789146220114