Baksätet är en varm grotta dit starkt ljus faller in genom bakrutan. Syntetklädseln är het mot mina lår, på golvet ligger små drivor av sand. Mot min axel ligger Lottas solbrända, heta hud. Hennes överarmar är nybrända, hon själv sover, med pannan mot bilfönstret, ögonen är slutna, munnen öppen. Alla andra bilfönster är öppna, Marcus sticker ut sitt huvud som en hund, hans vita hår flyger. Mammas röst studsar emellanåt bak till oss från framsätet, men hennes blick stirrar rakt fram, envist framåt på den vita streckade linjen över asfalten som kokar i värmen. Hon håller om dörrens handtag så att knogarna vitnar, ansiktet är blekt av åksjuka, men emellanåt kommer ändå rösten, ljus som alltid, nu är det bara två timmar kvar, nu är det bara en och en halv timme kvar. Hennes vänstra hand lyfts upp och rör vid ena ögonvrån, men läggs snart ner i knäet igen. Marcus sätter sig ner med en duns i sätet, smäller handen mot mitt lår som rycker till. Jag lägger mitt huvud mot Lottas axel, hon rör läpparna och huvudet en aning, någonstans i sömnen känner hon något mot sin ömma hud, men också där bestämmer hon sig för att stanna kvar i drömmarna; någonstans i sömnen bestämmer hon sig för att drömmarna är viktigare, att den dova, ytliga smärtan i huden inte är stark nog för att väcka henne. Jag ser ut genom fönstret, mellan mina halvslutna ögonlock ser jag skogen i solen, hur den far förbi oss, hur de solbelysta tallarna och granarna lämnas bakom oss, hur vi åker ifrån odonen och mossan, och gräset, sådant fuktigt och grovt gräs som inte finns hemma. Och näckrosorna med de långa stjälkarna genom det bruna vattnet, älgarna med de långa benen, allt försvinner med skogen och träden. Jag blundar, men Marcus hand slår flera gånger på mitt lår, tills huden känns spänd och svullen. Jag fortsätter blunda, stänger ute det vita, känner vinden som kommer in i bilen från de öppna fönstren, vinden som fyller den varma grottan som ett brus som tilltar, som far runt våra huvuden och tilltar i styrka, som en kör av röster, men trots detta hör jag mammas röst när den lite tröttare, lite svettigare än tidigare säger bara en timme kvar. Jag hör också Marcus när han slår mitt lår en sista gång och lutar sig in mot mitt öra. Och fast att han viskar hör jag honom tydligt över bruset, jag hör hans röst genom alla andra röster i vinden: ”Hur är det med hjärtat, Clara”, viskar han, ”hur är det med hjärtat?”
axmacher_nackrosbarnen_220060.indd
19
09-03-06
14.05.00