9789146220008

damon galgut

Bedragaren Översättning Rose-Marie Nielsen

WahlstrĂśm & Widstrand

Bedragaren.indd 3

2011-06-27 16.00

av damon galgut har w & w tidigare utgivit: Den gode doktorn 2004

Till Alison Lowry

Originalets titel: The Impostor FÜrst utgiven av Atlantic Books Ltd. Copyright Š Damon Galgut 2008 Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2011 isbn 978-91-46-22000-8

Bedragaren.indd 4

2011-06-27 16.00

Författarens anmärkning ”Färgad” eller ”bushman” är laddade uttryck i Sydafrikas hi­storia.

De användes länge i nedsättande betydelse eller som rasklassificering men har på senare år i viss mån neutraliserats och fått en bättre klang. Det är i denna anda de uppträder här, utan någon avsikt att såra.

Tack Stort tack till Riyaz Mir, vars kokkonst och sällskap har hållit mig vid liv, och till min vän Sheila Coggon för att hon lånat ut sin tillflyktsort i Goa till dess att jag åtminstone hade åstadkommit ett utkast. Likaså vill jag tacka Civitella Ranieri Centre i Umbrien, där dessa sidor färdigställts. Redigeringsmässigt är jag tack skyldig följande skickliga personer: Alison Lowry, Toby Mundy och Elle­n Seligman, liksom också Tony Peake och Nigel Maister, vars kritiska påpekanden gjort denna bok mer skarpslipad. Jag är också tacksam mot Helen Bradford och Lance van Sittert för ett antal meningsfulla samtal.

Bedragaren.indd 5

2011-06-27 16.00

din landsbygd finns där Inskription på en staty över Cecil John Rhodes, The Company’s Garden, Kapstaden

Bedragaren.indd 6

2011-06-27 16.00

FĂ–RE

Bedragaren.indd 7

2011-06-27 16.00

1

Resan var i stort sett över, de var nästan framme. De kom till en avtagsväg där det enda som syntes var ett träd, ett fält med får och värmevågor som steg från asfalten. Adam borde ha stannat, men han stannade inte eller stannade inte helt.

Det fanns ingenting framför dem, han tog inga risker, det han gjorde var inte farligt för någon.

När polisen som stått bakom trädet klev fram, var det som om han materialiserats från ingenstans. Han var som ett utropstecken i sin uniform, vertikal och prydlig och självsäker. Han stod mitt ute i vägen med handen uppsträckt, och Adam stannade. De tittade på varandra genom den öppna rutan.

Adam sa: ”Men ni kan väl ändå inte mena allvar.”

Det var en ung polis, iförd mörka glasögon. Trots dammet och solskenet gav han intryck av att vara omöjligt sval och samlad. ”Det finns en stoppskylt”, sa han till Adam. ”Ni stannade inte. Det blir tusen rand i böter.” ”Oj. Det är mycket pengar.”

Polisen log och ryckte på axlarna. ”Ert körkort, om jag får be.” ”Kan ni inte låta det bero? Bara ge mig en varning eller något sådant?” Han sökte mannens blick men såg bara mörka glasögon. ”Jag måste följa reglerna, sir. Vill ni att jag ska bryta mot reglerna?” ”Ja, jo, det skulle vara bussigt om ni kunde rucka lite på dem.”

8

Bedragaren.indd 8

2011-06-27 16.00

Mannen log igen. ”Jag skulle kunna råka illa ut för det, sir.” Efter en kort paus tillade han: ”I så fall får ni se till att det lönar sig.” ”Förlåt?” ”Om ni vill att jag ska bryta mot reglerna, måste det vara värt mödan.”

Han sa det så nonchalant och liksom i förbigående, att Adam trodde att han hört fel. Men, nej, han hade sagt precis så. Adam var förbluffad. Han hade hört om sådant men aldrig själv stött på det. Med en känsla av att tiden stannade i det vertikala vita ljuset satt han stel bakom ratten och försökte tänka igenom saken, medan mannen gick runt bilen, tittade på billyktorna, däcken, nummerplåtarna. När polisen kom tillbaka sa han: ”Jag ser att era registreringsskyltar är för gamla. Det blir tusen till. Så vad tycker ni. Ska vi säga … tvåhundra, så glömmer vi hela saken.”

Adam blev plötsligt ursinnig. ”Nej”, sa han. ”Nej?” ”Absolut inte. Jag betalar er inte en cent.”

Mannen ryckte återigen på axlarna. Leendet lekte fortfarande svagt kring hans fylliga lilla mun. ”Ert körkort, om jag får be”, sa han. * När Adam körde därifrån lyckades han läsa registreringsnumret på polisens bil som stod parkerad bakom trädet, och han upprepade det för sig själv under färden. Men han hade inte penna och papper på sig, och när han så småningom kom fram till nästa bensinstation några kilometer längre bort var han inte längre säker på om han hade rätt ordningsföljd på siffrorna. Ändå skrev han ner numret på en papperslapp som 9

Bedragaren.indd 9

2011-06-27 16.00

han fick av servitrisen i cafeterian intill macken. Han stod och försökte jämföra det med minnesbilden i huvudet när Gavin och Charmaine kom in. De hade kört in till vägkanten när han stoppades och sett hela scenen i backspegeln. ”Vad handlade det egentligen om där borta?” sa Gavin. ”Han ville ha pengar. Han sa det bara rakt ut.”

Gavin fnös. ”Hur mycket gav du honom?” ”Jag gav honom ingenting.” Adam sneglade oroligt på sin bror. ”Vad skulle du ha gjort.” ”Ja …”, sa Gavin. Det ryckte i hans mustasch. ”Det är mycket billigare än böterna.” ”Det är inte relevant.” ”Okej, okej, men strunt i det.” Gavin såg sig om. ”Jag har ett annat problem. Jag undrar om vi verkligen är på rätt väg.

Jag var ganska säker fram till senaste avtagsvägen. Men på alla vägskyltar står det namnet på en plats som jag aldrig har hört talas om.” ”Ja, samma ställe”, sa servitrisen som just då råkade gå förbi. ”Bara namnet som har ändrats. Det är den nye borgmästaren. Han ändrade det för ett år sen. Många är upprörda över det.” ”Det kan jag tänka mig”, sa Gavin. ”Så håller de på överallt.

Stort slöseri med pengar. Nu måste de trycka om alla kartor.”

Adam hörde bara på med ena örat. Han tänkte fortfarande på polisen. Det hade inte förekommit några hot, ändå kändes mannen på något sätt hotfull. Han stod som en mörk port­ vakt vid dörren till Adams nya liv och blockerade vägen med den ena hungriga handen framsträckt.

Det visade sig att staden låg bara ett par kilometer längre fram. Vägen hade planlöst vindlat sig över slätten mot en avlägsen bergskedja, som om den försökte leta sig fram. Men ett kort stycke från bensinstationen fortsatte den över en höjd, 10

Bedragaren.indd 10

2011-06-27 16.00

och på andra sidan låg staden. Den låg i en djup dal, och doldes av landskapet. Han såg en glimt av utspridda byggnader, ingen högre än en våning, utom kyrkspiran som reste sig som ett strängt, tillrättavisande finger. På andra sidan floden i dalens mitt låg den svarta befolkningens township, och därifrån ledde en ensam betongbro till själva staden. På en närbelägen kulle hade man skrivit stadens namn med vita stenar, men någon hade börjat flytta om stenarna för att forma det nya namnet och övergett uppgiften halvfärdig.

De svängde av från vägen och in på huvudgatan. Första och enda gången de stannade var utanför kyrkan. Här fokuserades något av Adams kvardröjande obehag över mötet med trafikpolisen. Gatan med ett snabbköp, en bank, en slaktare och ett postkontor, förutom hårfrisörska, hotell och spritbutik fick hans hjärta att krympa. Fastän det var i slutet av augusti hängde julljusen från året före trött kvar i gatubelysningen.

Vägen som de följt så länge smalnade mot slutet av och övergick i gula buskar, där en berusad man föll omkull, reste sig, raglade vidare några steg och sedan återigen föll.

Gavin steg ur bilen och kom bort till Adam. ”Muntert, va?” ”Tja”, sa Adam. ”Det är söndag.”

Gavin blåste luft genom mustaschen och skakade på huvudet. ”Nu åker vi och tittar på huset”, sa han.

Huset blev en chock. Det låg i utkanten av den vita staden, där vägarna inte var asfalterade och marken brant gick över i en klippig bergås. Det hade sluttande plåttak och var mycket naket och enkelt. Fönstren såg blinda och tomma ut. Färgen var blekt och flagnade. Staketet var övervuxet med klätterväxter som också slingrade sig ut genom grinden.

Gavin slet undan ogräset från grinden. Han muttrade för sig själv med låg, intensiv röst men tystnade när de kom in på en gammal skiffergång. Gången förde genom en fruktträdgård 11

Bedragaren.indd 11

2011-06-27 16.00

upp mot ytterdörren, och träden hade okontrollerat brett ut sig med knotiga, utstickande grenar. Skifferplattorna var täckta av ett tjockt lager med ruttnande frukt som gav ifrån sig ett moln av flugor och förjäsning. De klev försiktigt, halkade och gled genom ångor och en berusande stank. Gavin tog fram en stor järnnyckel som såg ut att kunna leda till ett medeltida kloster.

Men den lät sig lätt passas in i låset och vridas om.

Adam lät Gavin och Charmaine gå före, som om de hörde hit och han var gästen. Men när han steg över tröskeln kände han huset utöva sin dragningskraft på honom, sluta honom inne – ta honom i anspråk. Det var nästan en fysisk känsla.

Luften därinne var död och tung, som om någon redan hade andats där. Möblemanget utgjordes av en deprimerande blandning av dystra gamla föremål, uppblandade med det smaklöst moderna. De fyra rummen var funktionella men ödsliga. Det fanns inga mattor på betonggolvet, inga tavlor på väggarna, ingen mjukhet någonstans. Allt var begravt under en tjock, brun päls av damm. Över allting svävade en påtaglig känsla av att tiden varit utestängd och först nu återigen flödade in bakom dem, genom den öppna dörren.

Gavin var ursinnig. Han gick genom huset med långa steg och lämnade tydliga fotspår efter sig på golvet. En fågel hade tagit sig in genom skorstenen och dött där, och han knuffade ilsket undan den med tåspetsen. ”Jag varnade dig”, sa han till slut. ”Jag vet.” ”Men jag medger att det till och med är värre än vad jag trodde. Det är ganska gräsligt.” ”Ingen fara”, sa Adam modigt. ”Jag ska städa upp.”

Charmaine hade gett sig ut på upptäcktsfärd, öppnat dörrar och kikat in i skåp. Nu kom hon kilande tillbaka och talade andlöst i låg ton.

12

Bedragaren.indd 12

2011-06-27 16.00

”Det finns andar här”, sa hon. ”Vadå?” ”Jag är lite synsk”, förklarade hon för Adam. ”Jag kan känna det förflutna. Det här huset är fullt av andar. Det måste vara väldigt gammalt.”

Gavin suckade. ”Jag vet inte hur gammalt det är”, muttrade han. ”Men det är i alla fall fullt av smuts.” ”När var du här senast?” frågade Adam. ”Inte säker. Flera år sen. Strax efter jag köpte det. Uppriktigt sagt hade jag nästan glömt att jag ägde det. Jag minns det inte särskilt väl, men det var nog i bättre skick än detta. Jag har bara varit här några gånger.” ”Vad var det som fick dig att köpa här?” Det verkade inte vara den sorts ställe brodern skulle välja. ”Gudarna vet. Det var väldigt trendigt då att ha ett litet ställe i Karroo. Jag tror jag hade en flickvän som ville det.

Skitbilligt, det kan jag tala om. Med betoning på skit.” ”Jag anar en gammal kvinna”, sa Charmaine. ”Väldigt gammal och väldigt sorgsen.” ”Herregud, baby, lägg av.” ”Skratta gärna. Men det gör jag.” ”Herregud”, sa Gavin. ”Ta en titt på det här.”

Han hade öppnat köksdörren mot baksidan. Där fanns en liten cementerad stoep med trappsteg ner, och bortom den sträckte trädgården ut sig. Den var kvävd av högt brunt ogräs som dött för länge sedan och slagit rot ordentligt i den brända jorden. Ogräset var taggigt och igenvuxet till en ogenomtränglig mur. Av någon anledning kändes det där ogräset överväldigande. All försummelse och övergivenhet manifesterades där. På ena sidan fanns en hög vinddriven vattenpump och en betongdamm, men de hade hamnat i skuggan av ogräset.

13

Bedragaren.indd 13

2011-06-27 16.00

De båda bröderna stod skuldra vid skuldra och stirrade.

En bris kom farande och väste igenom de torra stänglarna. ”Heliga Guds moder”, sa Gavin stilla, ”jag blir så deprimerad.”

En del av Adam var på väg in i ogräsdjungeln. Han var tvungen att skaka på huvudet och återvända till den plats där han stått. ”Ja”, sa Gavin och slog ihop händerna och försökte låta bestämd. ”Här kan vi i alla fall inte stanna i natt, den saken är klar. Nu åker vi och tar en titt på hotellet.” ”Åh, jag stannar här”, sa Adam och förvånade sig själv.

De blinkade båda mot honom. ”Du är inte klok”, sa Gavin. ”Jag tycker verkligen att du först borde utföra någon sorts reningsritual. Befria platsen från onda andar. Jag känner någon som kan göra det åt dig.”

Adam fick inte fram något; han skakade bara på huvudet.

Det gnistrade till i Gavins ögon, men han lät kylig och ryckte på axlarna. ”Som du vill”, sa han. ”Du bestämmer själv, du är en vuxen människa.” * När mörkret föll och han var ensam i huset begrep han inte varför han hade envisats med att stanna. Dammet och förfallet härskade överallt. Det fanns ingen elektricitet. Han hittade ett gammalt stearinljus i köksskåpet, men den fladdrande ljuslågan gjorde bara mörkret ännu tätare. Den nakna madrassen var smutsig och han kunde inte förmå sig till att ligga på den. Stället var gammalt och i dessa rum kunde många olika saker ha tilldragit sig. Mord och födelse kunde ha lämnat sina spår. På dagen var han en rationell och skeptisk person och han trodde inte på vålnader. Men nu, när natten kom och 14

Bedragaren.indd 14

2011-06-27 16.00

främmande väggar omslöt honom, när ett främmande tak knakade ovanför, tycktes många saker möjliga. Det var som om en annan människa från en annan tid var begravd under hans hud. Den människan satt på huk vid en eld, medan ett oändligt mörker tryckte på.

Trädgrenarna i fruktodlingen utanför gned sig mot varandra. Något dunsade tyst till utanför – en frukt eller en fot.

Till slut tog han en kudde och gick ut på baksidans stoep.

Det var lite bättre här. En svag bris rörde sig över honom, och ovanför syntes en rand av lysande stjärnor. I andra änden av dalen såg han ljusen från bilar och lastbilar som passerade staden på vägen och kilade fram och tillbaka med trösterik likgiltighet. Det fanns en större värld därute.

Han vaknade strax före gryningen med ansiktet svullet och brännande av myggbett. Mörka och oroande drömmar fanns kvar i hans medvetande och drog sig tillbaka in i honom som tidvatten. I det tidiga ljuset avtecknade sig bergen som en remsa, utriven ur himlen. Han satte sig långsamt upp, och alltsammans kom tillbaka till honom: de oanvända rummen, de knotiga träden, ogräset på baksidan av huset.

Sedan lade han för första gången märke till grannhuset.

Han blev gradvis medveten om det, som när ett fotografi framkallas. Det var ett litet hus, till planering och form nästan exakt likadant som Gavins – förutom att det skilde sig på alla andra sätt. Det var blankmålat och prydligt och fläckfritt. Trädgården på baksidan var grön och välklippt, ordnad i regelbundna rader. Stor möda och ansträngning hade lagts ner på att underhålla stället, och just nu såg Adam en liten mänsklig gestalt i färd med att vända jord med en spade.

Den närmaste grannen var en äldre vit man, klädd i blå overall. Mer än så kunde han inte urskilja på detta avstånd, förutom att mannen utstrålade ett allmänt raseri. Han kastade sig över 15

Bedragaren.indd 15

2011-06-27 16.00

jorden med hängivenhet eller ursinne, medan han pratade för sig själv och en cigarett glödde röd i munnen på honom, som ljuset från en maskin, men plötsligt blev han medveten om Adam och slutade genast arbeta, som om någon hade stängt av honom. Hans stillhet var nästan onaturlig.

Nu tittade de båda på varandra över ståltrådsstängslet mellan dem, samtidigt som de inte låtsades om att de gjorde det.

Det fanns ingen anledning till att de inte skulle hälsa på varandra, eller vinka eller nicka, men ingen gjorde det. Det var som om de väntade på att något skulle hända. Sedan släppte mannen i blått sin spade och sprang bort till köksingången och försvann in. * Adam var på ett räddhågat och lättretligt humör när han lite senare gick ner till hotellet, en stor klumpig byggnad mittemot kyrkan med en imponerande balustradförsedd fasad.

Till proportioner och utseende liknade den en gammal saloon i en vildavästernfilm.

Gavin och Charmaine satt vid ett bord på den främre verandan med utsikt över gatan. En storvuxen man i förkläde serverade frukost, och när Adam kom upp hörde han honom säga: ”Det var Guds röst som talade precis så som jag talar till er nu.” ”Fantastiskt”, sa Charmaine och skakade på huvudet. ”Det här är min bror”, sa Gavin. ”Adam, detta är Fanie Prinsloo.”

Allt hos den storvuxne mannen var köttigt. Till och med ansiktet med sitt dystra, nollställda uttryck var som ett köttstycke. Men hans sätt att torka av fingertopparna mot förklädet hade en förvånansvärd finess över sig. Han upprepade 16

Bedragaren.indd 16

2011-06-27 16.00

tydligt sitt namn, som om det skulle betyda något, när han skakade hand med Adam. ”Jag har hört att du ska flytta hit och bo här”, sa han. ”Välkommen!” ”Tack.” ”Jag berättade just för din bror hur jag kom hit för tre år sen. Min fru och jag blev överfallna i vårt hus i George. Mitt i natten. Bundna och slagna i huvudet. Jag blev av med en tand – titta här.” Han visade ett svart tomrum i leendet. ”Och medan jag låg där, insnörd i repet och trodde att jag skulle dö, hörde jag en röst. Precis så som jag talar till er nu. ’Fanie, flytta ut på landsbygden och bo där.’ Så sa rösten. ’Flytta ut på landsbygden.’ Så det gjorde jag.” ”Det är otroligt”, sa Charmaine. ”De där ögonblicken när murarna bryts ner.” ”Jag brukade åka hit på semester”, sa Fanie Prinsloo. ”Jag och frun, i min husvagn. Men jag hade aldrig funderat på att flytta hit upp. Inte förrän den natten. Och jag packade mina väskor, sålde huset. Jag såg mig aldrig om, det kan jag lova.” ”Äger du det här stället?” sa Gavin. Hans ögon hade smalnat och blivit kalla och tankfulla. ”Klarar ni er bra häruppe?” ”Ja, numera. Nu när vi har den nya vägen och passet över bergen får vi en hel del trafik genom stan. Förr var det inte så. Vägen tog slut här. Men det har ändrat sig.” ”När Gud talar”, sa Charmaine, ”ska man alltid lyssna till Hans råd.”

Den storvuxne mannen skrattade hjärtligt. ”Ja, det är en vacker plats”, sa han. ”Bergen, himlen, precis som vår himmelske Fader skapade dem. Du kommer inte att ångra dig, Adrian.” ”Adam.” ”Och vad vill du ha till frukost?”

17

Bedragaren.indd 17

2011-06-27 16.00

När han hade lufsat iväg ut i köket sa Gavin: ”Vet du vem det där är? Ingen mindre än en av rugbyhistoriens störste forwards. Och han bor häruppe.”

Samtalet hade bringat Adam ur fattningen. Han visste inte riktigt vad som höll på att hända, hela flytten hit upp, den stora förändringen i livet. När han svarade brodern, lät han alldeles för hetsig. ”Jag är inte intresserad av rugby”, sa han.

Det blev tyst, och stämningen runt bordet sjönk. ”Du har röda prickar över hela huvudet”, sa Charmaine och försökte låta munter. ”Myggbett.” ”Ja, du ville ju bo där”, sa Gavin. ”I det där smutsiga huset.” ”Det är ditt smutsiga hus.” ”Ingen tvingar dig att bo där.”

De satt och stirrade åt varsitt håll medan Fanie Prinsloo kom med kaffe och rostat bröd. Sedan åt de utan att prata.

Båda bröderna tänkte på sådant som hänt i det förflutna och som inte hade något med samtalet att göra. Det fanns mycket friktion, en hel del trassel mellan dem som kommit upp de senaste veckorna. Ljudet av tuggande och sväljande var mycket högt, men avogheten sjönk långsamt undan, till dess att bara det sköra skalet fanns kvar. Gavin torkade sig noga om mustaschen och sa utan att titta på Adam: ”Vi ska inte bråka. Det blir bara en massa gammal skit.” ”Jag håller med.”

Gavin reste sig och sa till Charmaine: ”Kom nu, det är bäst vi ger oss iväg.”

Adam följde dem ut till bilen. Men brodern hade ett sista litet tal att hålla. Gavin hade tydligen förberett dessa tankar, även om han nu inte lät särskilt entusiastisk. Med butter min och nedåtriktad blick sa han att om Adam ville ändra sig, om han ville följa med tillbaka till stan med dem var det dags 18

Bedragaren.indd 18

2011-06-27 16.00

att säga det nu. Om Adam ville tänka om fanns fortfarande erbjudandet om jobbet kvar … ”Nej”, sa Adam. ”Jag vill stanna här.”

Alltsedan han kom dagen före hade han varit osäker. Han hade vacklat. Men när orden nu yttrades upptäckte han till sin häpnad att han menade vad han sa.

Gavin sög på sin mustasch och stirrade sorgset resignerad på Adam. ”Så du har bestämt dig för att vara martyr.” ”Det är inte därför.”

Gavin slog ut med händerna för att visa hur hjälplös han var. Men när han tog farväl av Adam sträckte han ut armarna och omfamnade brodern. Det var en egendomlig gest från hans sida, inte likt honom, och mot sin vilja fick Adam lust att gråta. I veckor nu hade han velat komma bort från brodern.

Men när den röda sportbilen var försvunnen kände han en stöt av oro. Nu var han verkligen ensam.

Bedragaren.indd 19

2011-06-27 16.00