9789146219545

hanne richardt beck

Max, Viggo och Vita Översättning Thomas Andersson

wahlström & widstrand

Beck_Max, Viggo och Vita.indd

3

09-01-05

10.32.14

Wahlström & Widstrand www.wwd.se © Hanne Richardt Beck & Gyldendalske Boghandel, Nordisk Forlag A/S, Copenhagen 2007. Published by agreement with the Gyldendal Group Agency Danska originalets titel: Om så det gælder Tryck: ScandBook AB, Falun 2009 isbn 978-91-46-21954-5

Beck_Max, Viggo och Vita.indd

4

09-01-05

10.32.14

Tillägnad min far, Kai Richardt Jørgensen Född 8/8 1922 Aktiv i motståndsrörelsen 1943–45 Död 13/11 1969

Beck_Max, Viggo och Vita.indd

5

09-01-05

10.32.14

Kusadasi 1

Till hälften i skugga på en balkong i Kusadasi sitter en mycket gammal man. Allt hos honom är tunt. Håret, läpparna, han väger ingen​ ting, de långa benen drunknar i ett par ljusa linnebyxor. Han är mycket solbränd, man kan se honom framför sig på stranden i en vilstol; fötterna, som verkar för stora längst ner på de pinnsmala vristerna, fötterna med sina knölar och sneda tår, som om han hade vandrat på jorden sedan Tollundmannens dagar. En person som han för övrigt uppvisar fler likheter med. Bland annat den mörkbruna, garvade huden. Viggo Jensen heter den gamle mannen, som den här förmiddagen besväras av en retning i halsen som inte vill försvinna oavsett hur mycket citronte han än häller ner genom svalget.

Orsaken till Viggo Jensens efter ett tag smärtsamma retning i halsen sitter strax bredvid honom. En medelålders kvinna, mitt i den blänkande solen. Hon röker den ena cigaretten efter den andra, hon vill egentligen inte alls sitta där på altanen och bli stekt. Men nu är det nio månader sedan Milly begravde sin pappa, Maxmillian Smith, och hon är fortfarande in the dark. I fråga om arvet. Närmare bestämt rör det sig om tre miljoner som har försvunnit. Arvet efter hennes pappa har gått upp i rök, och Milly hoppas att Viggo vet vart det har tagit vägen. För hon behöver verkligen pengarna.

Inget mindre än en katastrof är det att pengarna har försvunnit. Annars skulle hon inte sitta här. Med det alltför söta, neongula citronteet i fjantiga små glas, och hon skulle inte bli förvånad om hennes pappas lastgamle vän plötsligt självantände i vad som måste vara den nästan fyrtiogradiga värmen.

Millys ekonomi har varit skraltig i ett antal år. De har försökt att skära ner, men det är ju svårt att förklara för barnen att de plötsligt 7

Beck_Max, Viggo och Vita.indd

7

09-01-05

10.32.14

inte kan åka på sommarsemester eller att de inte har råd med någon ny mobil. Kontokrediten är överskriden, lägenheten är belånad, kredit​korten maximalt utnyttjade. Makens firma går med underskott för tredje året i rad. Kort sagt: Milly står med ena foten på ett bananskal och den andra vid den fullständiga ruinens brant. Med sömnlösa nätter, lite för mycket rödvin, alldeles för mycket huvudvärk, tröstätning och hård mage som dagliga följeslagare. Därför måste Milly ta reda på vart arvet har tagit vägen.

Det borde ha varit hur enkelt som helst. Millys pappa var en både civiliserad och kultiverad människa. Maxmillian Smith, högt ansedd ingenjör, byggde broar i Danmark och utomlands och blev intervjuad i både Børsen och Berlingske Tidende med anledning av att han fyllde sjuttio år. Var berömd i sin stora bekantskapskrets för sin makalösa vildsvampsoppa. Hade aldrig fått så mycket som en parkeringsbot och betalade gladeligen skatt. Med andra ord en samhällets stöttepelare.

Milly och han umgicks inte så mycket med varandra, men det berodde bara på att de båda två var strängt upptagna. Hon hade jobbet, hemmet, barnen, väninnorna, badminton på lördagarna, det är ju så det är. Han hade bridgeklubben och vildsvampsoppan och man fick inte glömma den stärkande, långa eftermiddagsluren, för han var ju en äldre herre, snart nittio, men frisk som en nötkärna, petnoga med sig själv och huset i Køge. Milly fick en chock när det gick upp för henne vilken röra han hade bland sina privata papper, att det inte fanns några pengar på kontot och att huset var belånat upp över skorstenen.

I snart ett år har hon förgäves letat efter arvet, sprungit från Herodes till Pilatus: banker, försäkringsbolag, arvsdomstolen, investeringsbolag. Grannar, gamla kolleger, vänner, bekanta, pappans hela telefonbok plus alla andra som hon kunnat komma på. Men överallt har dörren varit stängd. Millys arv har försvunnit.

Den dagen man kunde läsa i Statstidende att deras lägenhet bjöds ut på tvångsauktion gjorde Milly något desperat. Hon köpte en flygbiljett till Kusadasi i Turkiet, där pappans gamle vän Viggo njuter av pensionärstillvaron. Viggo har känt familjen i en mansålder; han måste veta något.

Men Viggo är det inte så lätt att få något ur. Han hostar och verkar med ens lika skröplig, otillgänglig och hemlighetsfull som ett gam8

Beck_Max, Viggo och Vita.indd

8

09-01-05

10.32.14

malt hederligt danskt mossfynd. Och frågan är om inte en arkeolog med spade och pensel hade haft bättre förutsättningar här än Milly, oavsett hur många kurser hon gått i förändringsprocesser och intervjuteknik.

Det är därför som Milly sitter och röker så otåligt. Hon undrar också vad som pågår på byggarbetsplatsen mittemot.

Där håller de på med ännu ett hotellbygge, de har hunnit till andra våningen, där järnvajrarna står rätt upp från betonggolvet och tre fyra man går omkring fast det är söndag. Ingen av dem har hjälm på huvudet; det skulle aldrig gå för sig på en dansk byggarbetsplats.

En av männen lägger sig på knä och sticker ner huvudet genom ett stort, runt hål. Vad det ska användas till begriper Milly inte. Något hisschakt är det knappast, eftersom hålet är placerat mitt i det som förmodligen ska bli hotellets korridor.

I Millys ögon ser det mest ut som en hemlig fallucka, men en troligare förklaring är nog att det rör sig om ett regelrätt byggfel. Det skulle också kunna förklara varför mannen som har stuckit ner huvudet genom hålet skriker så högt. De övriga byggjobbarna rusar nedför trapporna för att betrakta hålet nedifrån. Det är uppenbart att något är fel med det där hålet.

Viggo hostar igen, han brukar ha sin balkong för sig själv. Milly fimpar cigaretten på kaffefatet han kom med när hon tog fram cigaretterna. Hon är till besvär, inget tvivel om den saken. Djupast sett önskar hon sig också – kanske inte dit pepparn växer men det finns helt klart många andra ställen där hon hellre skulle befinna sig just nu. Hemma i lägenheten, till exempel. Med benen uppdragna i soffan medan hon ögnar igenom bioannonserna, för det är söndag och en film kunde hon väl ha råd med. Eller kanske ett kafébesök med någon av väninnorna. Ja, hon skulle till och med hellre sitta på jobbet även om det vore lite egendomligt på en söndag. Men som polisassessor kan man ibland bli tvungen till det. Och det är i den egenskapen som Milly är irriterad. Hon som annars är van vid att folk gör motstånd, hon som till vardags sysslar med att vända ut och in på lögnerna och lägga pussel så att sanningen kommer fram, hon kan inte få ett enda vettigt ord ur den här gamle mannen. Redan på 9

Beck_Max, Viggo och Vita.indd

9

09-01-05

10.32.14

telefon hade Viggo dragit sig för att säga något och påstått att han egentligen aldrig hade känt hennes pappa särskilt bra. Men han är hennes sista hopp och hon ger inte upp. Hittills har hon emellertid bara lyckats få ur honom att han träffade hennes pappa första gången 1933. Hur skulle händelser som utspelade sig för mer än sjuttio år sedan kunna ha någon betydelse för Millys tillvaro i början av tjugohundratalet? Det är ju knäppt! I synnerhet som syftet med besöket är strängt pragmatiskt.

Milly känner sig yr. Om inte den där byggjobbaren snart drar upp huvudet ur hålet kommer han till slut att ramla ner.

Viggo trivs inte heller med situationen. Även om Millys hår klibbar fast vid pannan och kragen på klänningen sitter snett är det väl inte helt betydelslöst att hon är Maxmillians dotter? Och så har hon ett sätt att omväxlande sträcka halsen ur led för att titta på bygg​jobbarna och sedan stirra på honom. Med något vilt i blicken: ”Var är pengarna? Berätta sanningen!”

Som om Viggos hjärnvindlingar var ett garnnystan och man bara behövde dra i en tråd för att det skulle rullas upp och till slut blotta sanningen.

Milly säger att han lugnt kan berätta, hon vet allt om mänsklig svaghet och världens ondska, säger hon. Han ska inte hålla inne med något för hennes skull.

Herregud! Hur kan man vara en välutbildad kvinna över fyrtio och ändå bete sig så naivt? Viggo suckar, han vet ju vad det beror på. Milly hör till en mycket liten, privilegierad skara människor. Som under sin livstid aldrig upplevt krig. Hur många människor – världshistoriskt sett – har haft sådana grundförutsättningar? De är privilegierade, men det har sitt pris att leva sitt liv i en madrasserad cell. Mjuk och stoppad, väggarna ger efter. Man kan inte ramla och slå sig i en madrasserad cell. Givetvis är det i någon mening angenämt. Men man blir en aning fördummad av det. Tror att man bara kan komma dragande med sina grundlagsfästa rättigheter och få veta sanningen. Milly anser att saken är enkel. Det gör Viggo osäker. Djupt villrådig om vad han egentligen ska säga till henne. Vilka konsekvenser skulle det inte kunna få för honom själv?

10

Beck_Max, Viggo och Vita.indd

10

09-01-05

10.32.14

Därför tänker han föreslå att de går in och lagar lunch, det är ett bra sätt att dra ut på tiden medan han funderar på om han ska säga något överhuvudtaget.

Det går väldigt långsamt när Viggo stapplande reser sig upp. Dessutom är han nu helt koncentrerad på lunchen, kanske något med gurka och chili, så honom ska vi nog inte vänta oss så mycket av. Han kommer inte att berätta något på en stund.

För ögonblicket kan vi således lämna den ålderstigne mannen och den medelålders kvinnan på balkongen i Kusadasi och i stället börja berätta själva.

Beck_Max, Viggo och Vita.indd

11

09-01-05

10.32.14

i rรถvarhistorier

Beck_Max, Viggo och Vita.indd

13

09-01-05

10.32.15

Den historia som Viggo drar sig för att berätta tar sin början strax efter klockan åtta en måndagsmorgon i januari 1933, då den femtonårige Viggo öppnar dörren till sin nya klass på realskolan i Brønshøj.

Som det ju är när man kliver in i ett obekant rum hade han till en början svårt att orientera sig. En förvirrande mängd ansikten hade vänts mot honom. Viggo blinkade och klev in i dimman.

Från katedern hördes en röst: – Jaha ja, du måste vara Viggo Jensen.

Sätt dig där!

Var då? Dimman kändes ogenomtränglig. Men till vänster i synfältet syntes plötsligt ett hål. I bänken längst fram i fönsterraden fanns bara ett enda ansikte och platsen bredvid var tom.

– Sätt dig där, upprepade läraren. Bredvid Maxmillian.

Viggos nya bänkkamrat med det konstiga namnet var uppenbarligen inte förtjust över att ha fått honom på halsen; förgäves försökte Viggo fånga hans blick, men pojken bredvid honom satt böjd över räknehäftet och var helt fördjupad i en uträkning: – Två tredjedelar av tvåhundrafemtio …

Läraren vankade av och an längs upphöjningen framför tavlan, han hade pekpinnen i handen, den piskade fram och tillbaka mellan väggen och hans ben.

Viggo kastade en snabb blick i smyg på de andra i klassen, några av dem tittade upp och flinade åt honom, men de flesta satt och räknade med böjt huvud. Läraren harklade sig och Viggo bet i blyertspennan, sidan tjugo … Men vilken uppgift? Viggo sneglade på bänkkamratens häfte, men han hade nu böjt armen så att det inte gick att se vad han skrev. Pannan blev fuktig, nu kom läraren gående längs raderna, för 15

Beck_Max, Viggo och Vita.indd

15

09-01-05

10.32.15

varje bänk han passerade hördes en kort smäll, det var pekpinnen som slog mot pulpeten.

Det var faktiskt varken värre eller bättre än Viggo hade väntat sig, han var van vid otrevliga lärare men talen på sidan tjugo hoppade och dansade ändå framför ögonen på honom. Förutom någon som hostade längst bak och blyertspennornas krafsande mot pappret, lärarens steg över golvet och pekpinnens smällar mot bänkarna var det alldeles tyst i klassen.

Men plötsligt hördes ett ljud bakom honom. Liksom en flämtning.

Eller kanske en suck. Och efteråt en hickning. En omisskännlig hickning. Pekpinnens smällar upphörde. Allas ansikten vändes mot den förmätne, även Viggos, det var pojken bakom honom som höll för munnen och sedan hickade än en gång. Klassen fnissade.

– Sluta med det där! skrek läraren.

Pojken med hickan räckte upp handen.

– Vad är det?

– Jag kan inte låta bli, herr Olsen.

Fler fnissningar. Läraren ställde sig bakom katedern. – Sluta med det där tramset!

– Men herr Olsen har kanske något gott råd?

Pojken hickade igen, den här gången mycket högt och så våldsamt att han ryckte till på bänken.

Klassen skrattade.

– Jag vet nog ett botemedel! skrek läraren och drämde pekpinnen i katedern. Återhållna skratt. Viggo var förvirrad, för det första kunde han mycket väl skilja mellan äkta hicka och de ljud som pajasen bakom honom satt och gjorde. För det andra förstod han inte att pojken vågade, herr Olsen var röd ända ner på halsen nu, för att inte tala om att pekpinnen löpt amok.

Viggos bänkkamrat suckade. Han var den ende som inte följde kampen mellan pojken med hickan och den så småningom mycket upprörde läraren, i stället begravde han sig bara än djupare i räknehäftet och mumlade flera tal för sig själv.

– Kan ni vara lite tysta nu! ropade herr Olsen.

För ett ögonblick blev det dödstyst i klassen, sedan kom det en 16

Beck_Max, Viggo och Vita.indd

16

09-01-05

10.32.15

jättelik falsk hickning från pojken därbak och nu var det ingen hejd på skrattsalvorna. Samtidigt började papperskulor och små suddgummibitar vina genom luften.

– Tysta! vrålade läraren men rösten skar sig och det var uppenbart att han hade förlorat slaget. Kaos hade inträtt, nu hickade nästan alla pojkarna och flickorna fnissade.

Pojken bakom Viggo blåste upp kinderna. Allas blickar var fästa på pojken, vars kinder blev större och större tills han exploderade i en enorm hickning och klassen grät av skratt.

Herr Olsen dundrade pekpinnen i tavlan. – Ut med dig! skrek han så spottet stänkte ur munnen. Niondeklassarna kunde inte sluta skratta.

Pojken därbak reste sig genast, han såg sig flinande omkring och höjde armen som en dirigent som fick hela klassen att hicka på kommando.

Förutom Maxmillian. Och Viggo, men han hörde ju inte riktigt till klassen än.

När pajasen gick förbi de båda icke-hickandes bänk och än en gång lyfte armen för att orkestrera en stor gemensam hickning hände det något. Maxmillian stack ut ena foten.

Pajasen med hickan snubblade och föll. I sin fulla längd.

– Aj som, vad fan!

Niondeklassen blev tyst, till och med herr Olsens pekpinne slokade.

Det var Maxmillian som bröt tystnaden: – Det var för din egen skull!

– Vad i hela friden … började läraren.

Klassen rörde på sig i bänkarna. Maxmillian reste sig lugnt: – Herr Olsen. Jag satte krokben för honom.

– Vad gjorde du sa du?

– Bästa botemedlet mot hicka är att bli skrämd.

Först var det ingen som sa något. Men sedan kom explosionen av skratt. Pojken med den falska hickan kom på benen, han såg ut som en våt hund.

Läraren kliade sig i nacken. – Men alltså, det …

Maxmillian tittade sig omkring. Pojkarna slutade skratta. Flickorna sänkte blicken.

17

Beck_Max, Viggo och Vita.indd

17

09-01-05

10.32.15

– Men då så … herr Olsen återupptog sitt vankande på upphöjningen framme vid tavlan. – Då fortsätter vi. Sidan tjugo. Avsnitt femton och sexton.

Klassen lugnade sig, Viggo hade till och med skrivit ner de första talen i boken när Maxmillian plötsligt lutade sig fram mot honom: – Han där, viskade han och nickade mot läraren, honom ska du inte bry dig om. Han slår aldrig någon.

Maxmillian gjorde en paus. – Det gör inte jag heller.

Viggo tittade på honom.

– Bara om jag retar mig på dem.

Här skulle många rent instinktivt ha dragit sig bakåt. Men Viggo hade mätt Maxmillian med blicken redan när han satte sig bredvid honom. Och konstaterat att han var liten och kompakt och förmodligen uthållig men att han skulle klara av honom. Längdskillnaden mellan dem hade betydelse. Så Viggo drog sig inte bakåt när Maxmillian böjde sig fram och gläfste sitt illa dolda hot i hans öra. Viggo satt kvar och såg honom rakt i ögonen: – Är det någon särskild du tänker på?

I samma stund ringde det till rast. Viggo väntade inte på svar, han reste sig, vände ryggen mot Maxmillian och gick ut ur klassrummet.

I småklasserna rusade alla ut och ner på gården när det ringde, men i nian tog man det lugnt. Man strömmade nedför trapporna, det vill säga Viggo var en ensam droppe, men det var vad man fick räkna med första dagen, liksom att han fick stå ensam under halvtaket i skydd för regnet med händerna i fickorna och titta på när de andra spelade fotboll.

Plötsligt kände Viggo en knuff i ryggen, det var Maxmillian: – Har du cigaretter?

– Varför undrar du?

– Röker du inte?

– Jag har inga.

– Tänkte väl det.

– Varför frågar du då?

– Det finns ofta fimpar här borta. Kom!

18

Beck_Max, Viggo och Vita.indd

18

09-01-05

10.32.15

Regnet sipprade ner längs nacken när de följdes åt bort till porten.

Fimpar fanns det inga just i dag, men de kunde ju stå där ändå. Delvis i skydd av muren. Maxmillian stampade med hälen i det våta gruset så att småstenarna sprutade åt alla håll.

– Du Maxmillian, vad …

– Är du dum i huvudet?

– Vadå?

– Jag heter Max. – Max. – Just det.

– Jaha, men han med hickan, vad heter han då?

– Sjulle. Han är skitirriterande.

– Skitirriterande.

– Ja, för fan!

– Det lät inte ens som riktig hicka.

– De är löjligt barnsliga! Hela högen.

Någon hade skjutit i väg fotbollen för långt, den kom småstudsande mot dem. Max tog ett par steg framåt, stoppade bollen, dribblade runt med den lite innan han gav den en hård spark så att den for i väg i en hög båge ovanför pojken som kom för att hämta den.

Max lutade sig mot porten igen och skickade i väg en spottloska.

– Var kommer du ifrån?

– Sorgenfrigade.

– Inne på Nørrebro?

Viggo nickade.

– Tänkte väl det.

– Vad då menar du?

– Inget. Ibland går jag dit om kvällarna.

– Varför det?

– Om jag har tråkigt.

Så hade Viggo aldrig tänkt på Sorgenfrigade. – Jaså, jaha! sa han och gned sig om hakan. Han visste inte om det var en komplimang eller en förolämpning. Det var det förra, för Max fortsatte: – Här händer det aldrig något.

– Jaså.

– Var bor du? Max skickade i väg ännu en spottloska.

19

Beck_Max, Viggo och Vita.indd

19

09-01-05

10.32.15

– Baunevangen.

– Jaså, det är ju gatan mittemot mig.

Max bodde alltså på Degnemose Allé, Viggo harklade också fram en loska och spottade, där hade han varit och tittat för ett tag sedan, när de flyttade in. Idel villor och några av dem hade till och med plats för en bil på uppfarten. Som att ha gått upp från division tre till tvåan och plötsligt upptäcka att sidokamraten spelar i A-laget. En smula overkligt.

De stod tysta en stund. Det regnade mer nu och Viggo blev blöt i ansiktet. Sedan knuffade Max plötsligt Viggo i sidan. – Det är någon som står och vinkar till dig.

– Vem då?

– Hon den korthåriga där borta.

– Jaså, det är min syster.

– Det syns. Vad heter hon?

– Vita.

Vita var Viggos lillasyster men det var knappt ett år mellan dem, eller ”tio och en halv månad”, som hon alltid brukade säga.

Till det yttre liknade de varandra med sina långa, lite gängliga kroppar, sina trekantiga ansikten och sitt bruna hår. Man kunde tro att de var tvillingar och tillskriva könsskillnaden de olikheter som givetvis fanns: Viggos näsa var lite större än Vitas, hennes ansikte var smalare än hans.

Ytligt sett skilde de sig inte heller åt på insidan, det var åtmin​stone vad damen i mjölkaffären sa till deras mamma när de var mindre: ”Man skulle kunna tro att det var två pojkar ni hade, fru Jensen!”

Både Viggo och Vita klättrade i torkställningar och träd, kastade potatisskal i huvudet på gårdsmusikanten och knyckte äpplen hos grönsakshandlaren. Men när man kände dem lite bättre, som till exempel deras mamma gjorde, visste man att de sannerligen hade sina olika intressen.

När Viggo var liten hade han diverse prylar i en särskild väska, ett förstoringsglas, en flaska med mjöl, pergamentpapper, lim och en sax, och man kunde se honom smyga omkring i trappuppgången på Sorgenfrigade. Fantastiskt vilka fina fingeravtryck man kunde ta med hjälp av lite mjöl, lim och pergamentpapper. Men det där 20

Beck_Max, Viggo och Vita.indd

20

09-01-05

10.32.15

hade han lagt på hyllan, nu när han hade blivit äldre nöjde han sig med att läsa om andra som klarade upp brott, men väskan hade han fortfarande kvar någonstans. ”Du har så bra ordning på dina saker”, sa hans mamma ofta till honom.

I motsats till Vita, vars hårspännen alltid var borta och som ogärna satt stilla. Bara när hon blev tvingad till det kunde man hitta henne i någon vrå någonstans, sittande i skräddarställning med sin dagbok och en vältuggad blyertspenna i handen. Det var inte många ord som hamnade i dagboken, för det mesta satt Vita och tittade drömskt ut i luften medan hon tuggade på pennan, men hon hade åtminstone ritat av den sydamerikanska bältan i Salmonsens konversationslexikon och gjort små observationer i stil med ”fin dag”, ”mycket fin dag” och ”ingen ände på det”. Det senare konstaterandet återkom en del, för Vita hatade när hennes mamma tvingade henne att stanna inne och göra ”något vettigt”. Till exempel skulle hon varje dag ägna en timme åt att sticka på en strumpa som aldrig blev färdig. Mamman, som var syslöjdslärarinna, repade upp maskorna lika snabbt som Vita hann sticka dem. ”Du måste anstränga dig, Vita!” Sådana saker sa mamman ofta, och troligtvis var det därför som Vita i protest i går hade klippt av sina långa flätor så att hon nu var alldeles korthårig.

Hon hade åkt på en rungande örfil när mamman upptäckte att hon hade vanställt sig själv: ”Är du från vettet? Vad ska andra människor säga?”

Vita hade smitit ut mellan föräldrarna och sprungit upp på sitt och Viggos nya rum, och där hade hon suttit resten av kvällen.

Viggo hade skyndat sig ut med slaskhinken där de två långa, mörka flätorna låg och tronade överst i högen av matrester, och efteråt visste han inte vart han skulle ta vägen. Men då hade han kommit på att han kunde låsa in sig på toaletten, där det var varmt och rent. På Sorgenfrigade hade det bara funnits toaletter på gården, och för inte så länge sedan, när de hade flyttat in, hade Viggo och Vita stått och turats om att dra i snöret tills mamman kommit och förklarat att de inte fick förstöra vattenklosetten. Då hade de stått och tittat på den i stället.

På skolgården, borta vid porten, fortsatte Max och Viggo sitt lilla samtal.

– Hon är en sån där pojkflicka, va?

21

Beck_Max, Viggo och Vita.indd

21

09-01-05

10.32.15