9789146219293

Jan Mรฅrtenson

Dรถdssynden En Homandeckare

wahlstrรถm & widstrand

Varje eventuell likhet med nu levande eller döda personer (utom Johan Kristian eller Cléo) liksom med inträffade händelser är oavsiktliga tillfälligheter.

© 2008 Jan Mårtenson Tryck: Scandbook AB, Falun 2008 isbn: 978-91-46-21929-3 www.wwd.se

Prolog

Jag hade alltid hört att fredagen den trettonde var en olycksdag. Men aldrig att jag trott på det. Avfärdat det som skrock, vidskepelse, gamla fördomar. Som det där med att lärjungarna var tretton vid bordet och Judas, förrädaren, var den trettonde. Och att Jesus korsfästes en fredag.

Aldrig trott på det. Inte förrän idag. Då insåg jag plötsligt att det var sant. Att det är så det är. För den här fredagen var en katastrof.

För honom alltså. Men inte för mig. Tvärtom. En glädjens dag, en dag av befrielse.

Det var den dagen då jag insåg att jag måste agera. En plötslig impuls, ingenting jag planerat. Men det var han som utlöste mitt handlande. Inbjöd till det genom sin arrogans, sitt hån. Och jag insåg att jag måste göra någonting innan han förstörde mitt liv, ruinerade min framtid. Trots allt jag gjort för honom.

Iskall var han som människa, men det var först då jag insåg vidden av hans köld. En psykopat utan empati. Hade han ryckt vingarna av flugor som barn?

När han stod där framför mig med sitt hånleende, med sina kalla ögon, avfärdade mig definitivt. Det var då någonting rämnade inom mig, brast. Allt uppdämt hat.

Efteråt kom ett stort lugn över mig. Mardrömmen var slut. Jag

5

kunde börja leva igen. Fylldes av en obeskrivlig glädje. Av eufori. Som champagnebubblor steg den genom kroppen. Gav mig nästan svindel.

Jag får bara akta mig för att visa det. Anlägga en mask av Sorg och Saknad. Det är inte alltid lätt. Men det går.

6

Kapitel I

Med vidöppna käftar stirrade de båda lejonen på mig. Blottade tänder och ondskefulla ögon, färdiga till hugg. Utstrålade aggressivitet och kampvilja. Mellan sig höll de riksvapnet med vasakärven under en kunglig krona. Men de var inte ensamma.

Hela akterpartiet var utsmyckat med allegoriska figurer och ornament med vittnesbörd om stormakten Sveriges makt och härlighet. En färggrann installation på väggen bakom mig visade en uppsättning snidade figurer som bärgats från Vasa, alla målade i de starka, lysande originalfärgerna som gått förlorade under vattnet. Aktern hade varit röd och figurerna delvis förgyllda.

Jag stod på avsatsen bakom aktern på det väldiga fartyget.

I dunklet liknade det ett spökskepp, en flygande holländare som tyst drev för vindar och strömmar över ödsliga hav utan att komma till ro. Där jag stod på avsatsen högt upp för att få överblick fick jag nästan svindel när jag såg mot det stensatta golvet långt nedanför mig. En del av mitt genetiska arv, hade jag läst. Det finns till och med ett grekiskt namn för det: akrofobi.

En överlevnadsinstinkt från tidernas morgon. Torgskräcken, agorafobin, bottnar i insikten om farorna ute på vida fält med hotande rovdjur, liksom klaustrofobi bottnar i skräcken för att

7

bli instängd. Längst in i grottan gick det inte att undkomma en köttätare. Ormskräck och rädsla för spindlar är andra reflexer från vår urtid.

– Det här kan du tacka Teredo navalis för, kom en röst bakom mig. Och Anders Franzén.

Jag vände mig om. Lasse Ström stod bakom mig, log åt min förvånade uppsyn.

– Teredo navalis är alltså skeppsmasken. En liten sak som tuggar i sig sänkta träbåtar, utom de som ligger i bräckt vatten. Den trivs inte i Östersjön och därför överlevde Vasa. Och Franzén var ju den som hittade henne. Jag minns fortfarande hur vattenytan bröts när hon togs upp och hur master och skrov långsamt höjde sig. Det var mäktigt.

– Jag har sett det på TV. – När jag var grabb cyklade jag ut till Djurgården för att titta.

Och jag kommer ihåg Fälting, dykaren du vet. Han sa nån gång att han hade lagt över tolvtusen dyktimmar på vraket. Och han berättade att det finns ett spöke ombord på Vasa. ”Den gamle”, som han kallade det.

– Jag läste om det. Och om Anders Franzén. Han var tydligen en ren amatör som var besatt av Vasa och rodde omkring här utanför med ett propplod, som han konstruerat själv. Han fick god hjälp av Fälting. Dom hade varken ekolod eller sidescan sonar. Och när han fick napp och en bit gammal sjödränkt ek kom med upp så förstod han att han hittat rätt.

– Precis, sa Lasse. Fast det var motigt i början.

– Hurdå?

– Sura antikvarier och andra myndighetspersoner konstaterade att dom redan hade fyratusen runstenar och fyrahundra kyrkor att ta hand om. Pengar till gamla skeppsvrak fanns inte.

Fast det gick ju och Anders Franzén blev furstligt belönad för sina insatser.

8

– På vilket sätt?

– Jo, för sina bidrag till Sveriges historia och till Stockholms och ett av världens viktigaste turistmål så fick han Vasaorden och fritt tillträde till museet under sin livstid.

– Det var skillnad mot dagens bonusar och optioner.

– Verkligen. Det håller jag med om. Nu belönas man ju automatiskt när börskursen stiger, utan att lyfta ett finger. Franzén lyfte åtminstone ett skepp till ytan. Och han upptäckte också en tidskapsel, ett nytt Pompeji.

– Nu hänger jag inte med.

– När Vesuvius hade sitt stora utbrott år 79 e. Kr. täcktes hela Pompeji över med lava, aska och pimpsten. När man sen började med utgrävningarna på 1700-talet fann man en romersk stad där klockan stannat och allt låg kvar nästan orört. Man kunde se hur människor levt och bott. Och man ”upptäckte” den klassiska stilen från Grekland och Rom. Möbler, inredningar, färger. Det blev högsta mode och kallades den gustavianska stilen här hemma.

Ersatte rokokon som mode. Och likadant med Vasa.

– Nån ny möbelstil uppkom väl inte på grund av Vasa?

Lasse Ström log överseende.

– Jag talade om ”tidskapsel”, påminde han. I över trehundra år låg ett orört stycke 1600-tal på botten här utanför. När Vasa togs upp fick vi veta allt om hur man levde ombord, hur kläderna såg ut, vad man åt, allt in i minsta detalj.

– Då förstår jag. Eld och vatten. Lava och Saltsjön förenar Pompeji och Vasa.

– Rätt. Lasse skrattade. Och det är det som gör Vasa så djävla unik.

Jag betraktade igen det väldiga skrovet som reste sig under det höga taket. Och jag tänkte på den soliga augustisöndag 1628 när den svenska flottans stolthet, då ett av världens största och

9

mäktigaste örlogsfartyg, lämnade kajen nedanför slottet. Under närmare tre års tid hade 450 man varit sysselsatta med bygget på varvet där Strand hotell nu ligger.

Salut sköts. Grå virvlade krutröken upp mot den blå himlen.

Det hurrades och vinkades från kajen när jungfruresan långsamt och majestätiskt anträddes. Men den skulle inte bli långvarig.

Redan innan man kommit till Kastellholmen kom en vindil i de satta seglen som fick fartyget att kränga. Nya vindstötar följde.

Nya krängningar, som till sist blev så djupa att vattnet forsade in genom 54 öppna kanonportar med de förgyllda lejonmaskaronerna. De hade inte stängts efter saluten. Samma misstag som amiral Creutz stod för några år senare när linjeskeppet Kronan gick under utanför Öland vid en alltför tvär sväng, till glädje för marinarkeologerna.

Vattnet forsade in, segelmassorna i den 50 meter höga riggen tyngde ner och Vasa sjönk ”med stående segel, flaggor och allo” enligt en samtida beskrivning. Tidigare ansågs det att Vasa var felkonstruerad. För hög och för rank. Ballasten om 120 ton sten hade inte räckt till för att balansen skulle kunna hållas.

Man har också hävdat att Gustav II Adolf lagt sig i konstruktionen och krävt ytterligare ett kanondäck som bidrog till instabilitet och olycka. Senare forskning har visat att så inte var fallet. Marina experter liksom arkeologer har nu också slagit fast att Vasa var väl så sjövärdigt som andra dåtida fartyg av samma klass. Orsaken till katastrofen låg hos befälhavaren. Sakkunskapen menar också att om olyckan tagits upp av en domstol idag så skulle man med största säkerhet kommit fram till att kaptenens felaktiga manövrerande orsakade olyckan. Problemet är bara att det fanns två kaptener ombord och man har inte kunnat slå fast vem som förde befälet när kantringen skedde. Bara en av dem överlevde.

Närmare tvåhundra personer fanns ombord. Många kvinnor

10

och barn hade fått följa med till Älvsnabben, där Vasa skulle hämta 300 soldater till Gustav II Adolfs stora krigståg i Europa.

Det trettioåriga krig som skulle ta hans liv och också skänka Sverige segrar och ära och ett överväldigande krigsbyte när kejsarens skattkammare plundrades i Prag 1648, med hjälp av en förrädare. Något man precis ”hann med” innan westfaliska freden slöts samma år.

Ett femtiotal personer beräknas ha omkommit vid katastrofen och de som återfunnits vilar nu under ett monument inne på Galärkyrkogården, inte långt från Vasamuseet. Graven är täckt med stenar ur ballasten.

Jag hade läst om allt det här i en broschyr som legat på ett bord inne i restaurangen, där Excelsiors stora party skulle hållas.

Egentligen förstod jag inte varför jag blivit bjuden. Jag kunde knappast tillhöra investmentbankens viktigaste klienter, men jag anade att Lasse Ström, som var en av cheferna, låg bakom. Han var en gammal kund i min antikaffär på Köpmangatan, tittade ofta in och köpte inte sällan någonting som intresserade honom.

Inte minst gamla kartor.

Stor och kraftig, ”bukig” som prostgårdsarrendatorn hemma i Viby brukade säga om män med välfyllda kaggar. Klara blå ögon, kraftig ansiktsfärg. Högt blodtryck? Kal hjässa med vithårig tonsur runt, som en munk, och nära till skratt. Men han var långt ifrån något munkideal, tvärtom. Kyskhet, lydnad och fattigdom var inte hans bästa grenar.

Helt oförhappandes hade jag fått ärva en gammal barnlös släkting som lyckligtvis hellre skickade pengarna till mig än till Allmänna arvsfonden, och jag hade bett Lasse om råd. Han var ju i branschen och talade ofta om börskurser, fusioner och fientliga uppköp och mycket annat som dominerade hans vardag. Dittills hade det inte intresserat mig, inte egentligen, även om det var

11

intressant att få en inblick i spelet bakom finansvärldens kulisser.

– Det ska jag fixa, hade han sagt när jag berättat om arvet. Det är mitt jobb att föröka pengar. Få dom att växa. Lita på mig. Och han hade skrattat sitt bullrande skratt.

– Jag hade en morfar som köpte aktier i sydafrikanska guldgruvor, sa jag. Haken var att dom bara fanns på pappret. Sen köpte han upp tyska sedlar under inflationen efter första världskriget. Där var problemet att dom skrotades och ny valuta infördes, så dom gamla dög bara till dasspapper och knappt det.

Så aktiespekulationer har vi legat lågt med i familjen. Och min pappa som var prost hade ju heller inte den sortens marginaler på sin magra lön. Tur var väl det.

– Säg inte det. Men det är ingenting för amatörer. Det håller jag med om. På Excelsior har vi som motto att kunden kommer först. Både storföretag och andra. Och att vi ska hjälpa och bistå spararna i den här djungeln där det är lätt att gå vilse.

– Det låter ädelt. Men ni lär inte göra det gratis och fattiga blir ni inte heller.

Lasse skrattade igen.

– Det vore synd att säga. Men jag lovar att ta hand om dina kulor och sätta dom i trygga fonder. Sen behöver du inte bekymra dig, bara titta på hur dom växer.

– Jag såg en definition på ditt jobb häromdan.

– Intressant. Vad jobbar jag med?

– Du betalar för nånting som du inte får, med pengar du inte har, och som du sen säljer. För mycket mer än du gav för det.

Det var så våra finansiella relationer hade börjat. Och vad hade jag för val? Att följa tidningarnas börssidor och försöka räkna ut vad som skulle gå upp eller ner kände jag inte för. Det var som att spå i kaffesump. Jag gjorde några försök i början, men det slog

12

nästan alltid fel. När jag köpte, sjönk kursen och tvärtom när jag sålde. Och jag hade aldrig förstått mig på finansanalytikerna.

När ett bolag hade gjort rekordvinster så sjönk kursen, därför att det ansågs att det borde ha blivit ännu större rekordresultat. Det var som att kritisera en guldmedalj från Stefan Holm i höjdhopp för att han visserligen slagit rekord, men han borde ha hoppat en decimeter högre.

Satt 25-åriga killar från Handelshögskolan på luftkonditionerade kontor och styrde och ställde bland siffrorna, eller bottnade värderingen i realistiska beräkningar?

Och inte litade jag heller på alla börskommentatorer och rådgivare som stod som spön i backen. Om de hade den där förmågan att kunna se in i framtidens kristallkula så skulle de väl ha slutat sina jobb för länge sen, och levt i Monaco med en egen lustyacht förtöjd vid kajen. Egentligen borde man fråga om dom var rika innan man började lyssna. Men Lasse Ström litade jag på och hans företag kände jag ju till. Det hade funnits många år och undgått större skandaler såvitt jag visste.

Nu firade alltså Excelsior 30-årsjubileum och jag tillhörde de inbjudna som samlats på restaurangen i Vasamuseet. Jag anade Lasses hand bakom inbjudningen där jag trängdes med stjärnmärkta högdjur från hans värld. Chefer för storföretag och APfonder, bankdirektörer och finansmän. Ekonomijournalister.

Unga killar, alla med slips, det ingick väl i dresscoden, och tjejer med stylthöga klackar och kalla ögon som beräknande såg sig runt bland tänkbara klipp. Vassa armbågar och lika vassa ambitioner var väl ett måste för den som ville upp i den här branschen.

Och jag tänkte på Gordon Gekko, huvudkaraktären i filmen ”Wall Street”, och på hans credo, ”Greed is good”, girighet är bra. Äldre damer med glittrande smycken runt rynkiga halsar seglade fram som bemannade fregatter. Jämnåriga herrar med lika

13

skrynkliga halsar deltog också i regattan. Seniorlaget. Det var väl deras pengar som bollades runt mellan olika placeringar, och jag drack ljummen champagne ur mitt höga glas. Det var i alla fall inte av plast.

Den stora salen med höga glasfönster ut mot Stockholm och Nybroviken blev snart fylld och jag hade tagit en paus och gått ut för att begrunda fartyget, som kastat ankar för evigt ute i den stora salen. Stått där vid de vildsinta lejonen och tänkt på Vasas dramatiska öde när Lasse kommit.

Då avbröts vi av en klocka som ringde. Pinglade snarare. Påminde om den stora klockan av blank mässing med trähandtag som fröken Svensson använde för att tala om att rasten var slut i den lilla skolan alldeles vid Viby vita kyrka, där jag tagit steget från analfabet.

– Vad händer nu? frågade jag Lasse.

– Festen börjar. Han log ironiskt. VSL, Vår Store Ledare, kallar till bönemöte.

– Din VD? – Just det. Mister Alexis Karmander himself. Han började från scratch och nu är Excelsior en av dom ledande i finansbranschen. Inte dåligt jobbat och han har inte ens gått på Handels.

– Det är kanske just därför. Han har fått tänka själv.

– Good point. Lasse skrattade. Det ska jag komma ihåg. Men nu måste vi gå tillbaka, annars hamnar jag i onåd. Och det ska man akta sig för på det här stället.

– På Vasa menar du?

– Nästan. Manstukten var hård, men på Excelsior slipper jag kölhalas eller hängas i rånocken. Fast det finns andra straff som är nästan värre.

Nu lät han allvarlig, glädjen i rösten var borta, och jag undrade varför.

14

Kapitel II

Jag såg på min bordsdam. Sneglade på placeringskortet vid hennes glas. Märta Hammarström. Fyrtio plus kanske, rak näsa, runda glasögon som gav henne litet av ett uggleansikte. Hon borde byta till någonting mera kvinnligt. Kortklippt, nästan vitt hår som en hjälm runt huvudet. Men det fick henne inte att se gammal ut, tvärtom. Det var litet pikant, som vore det en 1700-talsdam som satt bredvid mig. Solrynkor kring de bruna ögonen. Sexig och ganska stilig. Lång och smal, vackra händer. Ingen vigselring.

När vi slog oss ner vid bordet berättade hon att hon var analytiker på Excelsior. Arbetade också med private banking. Skötte förmögna människors pengar. Hade varit där i tio år.

– Är det inte svårt att hitta rätt? frågade jag halvt på skämt, halvt på allvar. När det gäller aktier alltså. Om alla aktiemäklare hade så rätt som det verkar i Dagens Industri och alla affärstidningar, så borde dom sitta nere i Monaco och räkna pengar istället för att jobba mellan nio och fem.

– Jag önskar du hade rätt. Hon skrattade. Det där med nio och fem alltså. Men jag förstår vad du menar och vi gör så gott vi kan. Analyserar och värderar. Hämtar in information från bokstavligen talat hela världen. Och för det mesta har vi väl rätt i princip. Tänker rätt, fast det är svårt. Fast egentligen sysslar jag

15

med förväntningar, och det är systemets akilleshäl.

– Hur då, menar du?

– Hela aktiemarknaden bygger ju på förväntningar om framtida värdestegringar. Sen reagerar vi som om förväntningarna är realiteter. Lånar pengar, investerar och konsumerar tills bubblan spricker.

– Jag vet. Och jag har också åkt dit. Jag hade en hel del Ericsson för en tid sen. Ärvt dom faktiskt. Och när jag frågade min bank vad jag skulle göra, så föreslog dom att jag skulle köpa flera.

Då stod dom i långt över tvåhundra. Sen gick botten ur och dom gick ner till dryga tre kronor. Fast då köpte jag. Fick man tjugofem för priset av en biobiljett så verkade det okej.

– Det gjorde du rätt i. Och det blir ju inte lättare av att vi är så beroende av omvärlden. Oväntat kursfall i Japan, politisk oro i Latinamerika, USA:s invasion av Irak. Bankkris i Amerika. Vår kristallkula ger inte alla svar.

– Sen det här med insiderhandel, fortsatte jag. Man läser ju om det i tidningarna. Hur omfattande är den? Den som sitter inne med kunskaper som andra inte har kan ju göra världens klipp. Du får ursäkta om jag är frågvis, men det är inte varje dag man sitter med en expert. Jag frågar åtminstone inte vilka aktier man ska köpa. Jag gissar att du är som en läkare. När du är borta på middag så frågar alla om sina sjukdomar.

Märta Hammarström skrattade.

– Precis. Men det är okej. Jag brukar alltid säga att man ska gå på sin magkänsla. Det brukar ofta bli bättre än att läsa börssidorna. Fast det är klart att insiderhandel förekommer. Men det sker diskretare nu och i andra former. Och det är inte riskfritt.

Böter eller fängelse i upp till fyra år. Finansinspektionen har stenkoll och åtminstone dom större aktörerna följer regelverket.

Och lagen gäller alla. En städare exempelvis, som hittar ett papper på ett skrivbord, eller en taxichaufför som hör någonting i

16

bilen. Sen finns det insynspersoner, VD:ar, styrelseledamöter och andra som är registrerade. Då är du rapportskyldig till Finansinspektionen vid handel i ditt bolag. Och det finns olika grader av insiderbrott.

– Hurdå?

– Vårdslöst förfarande, obehörigt röjande och otillbörlig marknadspåverkan för att tala byråkratspråk. Man måste redovisa köp och försäljningar i bolag där man är involverad.

– Och det gör Excelsior?

– Självklart, sa hon ogillande, som om jag sagt någonting opassande. Och det hade jag ju, ur hennes synpunkt i vilket fall.

Men jag kunde inte motstå frestelsen. Det där fenomenet har alltid intresserat mig, alla de stora förmögenheterna som handeln med värdepapper möjliggjorde. Jag hade just läst om en av klipparna i branschen, direktören för ett av mäklarhusen, som på ett år tjänade 19 miljoner enbart i bonus utöver lönen. För att inte tala om vad som hände i Skandia. Eftersom bonusar och optioner ofta var kopplade till börskursen fanns naturligtvis frestelsen hos en del aktörer att göra kortsiktiga och lönsamma affärer utan att alltid ha aktieägarnas bästa för ögonen. Fast egentligen borde jag inte ogilla fenomenet. Det gav ett nyrikt klientel möjligheter att konsumera högklassiga antikviteter, ett lyft för branschen.

Jag lät ämnet falla, ville inte provocera. Såg mig om i den stora salen. Utanför de höga fönstren föll en dunkelblå skymning, fyrskeppet Sankt Eriks svarta silhuett tornade upp sig mot himlen och bakom skymtade konturerna av Moderna museet på Skeppsholmen. Ute på Nybroviken stävade en liten vit färja beskäftigt fram och på väggen ovanför mitt bord satt en stor skeppslykta.

Genom fönsterväggen åt andra hållet höjde sig tornet på Kastellholmen mot himlen och i bakgrunden bröt Katarina kyrka silhuetten över Söders bergsmassiv. Nedanför gled Viking Lines

17

stora färja ut mot nya äventyr på väg till Helsingfors och ljusen glittrade från Gröna Lund.

Restaurangen på Vasamuseet fullföljde verkligen marina traditioner, tänkte jag när jag såg mig omkring. I taket svävade stora tygsjok likt segel, på den gröna långväggen hängde smäckra skrovmodeller av segelbåtar. Andra båtmodeller, med satta segel, hängde ner från taket och på en vägg seglade två stora svarta fartyg, målade på segelduk. Ovanför tronade en träskulptur av Karl XII, vad han nu hade där att göra.

Det satt kanske hundra personer vid de runda småborden.

Mest män men också en del kvinnor. Många påfallande unga.

Den här sektorn krävde väl entusiasm och energi, för att inte tala om koncentrationsförmåga framför flimrande datorskärmar.

Vid mitt bord satt också Lasse Ström. Han höjde sitt glas i en skål och blinkade konspiratoriskt mot mig med ena ögat. Jag skålade tillbaka med ett ordlöst tack. För det var verkligen hans förtjänst att jag satt här som en utböling i flocken av finansgurus vid ett av honnörsborden. Hade någon höjdare gett återbud och jag blivit uppgraderad? Mitt blygsamma aktieinnehav kunde i vilket fall inte ligga bakom min upphöjelse.

Kall champagne serverades i höga glas vid de stora, vita tallrikarna. Andra glas indikerade flera viner och menyn vid varje tallrik såg lovande ut. Någon sorts avocadoförrätt, följd av ”havets frukter” och en specialkomponerad tårta, Gâteau Excelsior.

Det sorlade under taket, små ljus i glasbehållare lyste upp borden och stämningen var hög. Grunden hade ju lagts vid drinkarna före middagen.

Plötsligt klingade någon i ett glas, kniv mot kristall. Höga, klara toner. En man reste sig vid bordet i mitten. Det måste vara VSL, tänkte jag, Vår Store Ledare som Lasse ironiskt talat om.

Alexis Karmander, den legendariske skaparen av Excelsior, en av Sveriges förmögnaste män.

18

Han påminde om någon. Vem? Han var kompakt, verkade muskulös och utstrålade styrka och hänsynslöshet. Kraftfull.

Mörkt hår och kraftigt hakparti, gav ett energiskt intryck.

Då kom jag på det. Rambo, Sylvester Stallone. Det var kanske den sortens egenskaper man måste besitta för att ge sig in i finansdjungeln och komma ut som en segrare med fiendens skalper vid bältet. Fast som vanligt drog jag väl förhastade slutsatser. VSL kanske var kyrkvärd, specialist på franska klassiker och älskade Chopin.

– Kära vänner, började han, med en röst som kontrasterade mot hans utseende. Mjuk, behaglig baryton. En sympatisk röst.

Varm och personlig.

– Kära vänner. Ni har gjort mig glädjen att komma för att fira ett litet jubileum. För trettio år sedan startade jag Excelsior. Det var jag, Sigrid, min sekreterare, som är med oss ikväll, som glad pensionär, och en dator. Den var egentligen det stora problemet.

Det skulle dröja länge innan jag kunde hantera den, gick faktiskt omvägar när jag såg den. Hursomhelst så gjorde vi rätt saker i rätt ögonblick. Inte minst med bistånd och stora insatser från många av er här ikväll, och resultatet har ju faktiskt blivit ganska hyggligt.

Han gjorde en konstpaus, alla skrattade och några tog upp en applåd.

– Jag ska fatta mig kort, fortsatte han, synbart belåten med reaktionen. Och jag vill bara nämna en gammal truism, en sanning som upprepats så många gånger att den blivit banal. Och det är ordet ”teamwork”. Du kan vara aldrig så begåvad, aldrig så intellektuellt framstående, aldrig så analytisk, men du kan inte nå toppresultat på egen hand. Det gäller för oss på Excelsior också.

Och det intellektuella har ju aldrig varit min starka sida som ni alla vet.

Konstpaus igen, nya skratt.

19

– Jag har intuition, fingerspetskänla, Fingerspitzengefühl som tyskarna säger. Fast utan er hjälp hade det inte räckt till. Jag har dragit upp riktlinjerna, bidragit med strategi och visioner, och det är många av er här som har genomfört mina intentioner, gjort grovjobbet och det är jag mycket tacksam för. Därför har jag beslutat att alla mina medarbetare, oavsett om de är lokalvårdare eller avdelningschefer, ska få en extra månadslön som bonus.

En kort tystnad, sedan kom applåderna tillbaka, starkare nu.

– Men det här är inte enbart någon sorts personalfest, återtog Karmander. Jag vill också tacka mina kunder och samarbetspartners genom åren. Många av er finns representerade här. Ert förtroende har hjälpt mig att bygga grunden till våra framgångar.

Och för att visa min tacksamhet har jag beslutat att göra en donation på tjugo miljoner till Handelshögskolan. Den ska användas till stipendier för unga begåvningar som den svenska företagsvärlden förhoppningsvis kommer att få nytta och glädje av.

– Att tjäna pengar på menar han, viskade kvinnan till vänster om mig. Betydligt yngre än Märta Hammarström.

Så fortsatte talet med en utläggning om framtiden för branschen och företaget. En framställning målad i ljusa färger. Inga större moln fanns på himlavalvet. Bankkrisen i USA skulle blåsa över och dollarfallet hade också fördelar. Eventuella svängningar och växlingar i den internationella konjunkturen och i det inrikespolitiska läget var redan förutsedda och mått och steg hade vidtagits för att möta utmaningarna. Ingen behövde vara orolig för sin pension.

Applåderna kom åter och Alexis Karmander avslutade med en skål för Excelsior, alla medarbetare och för en ljus framtid.

Så serverades förrätten. En limegrön, krämig avocadosoppa med en dimension av citron och en liten krustad i mitten, fylld med forellrom. Champagnen var utmärkt till.

Från någonstans i salen kom svag bakgrundsmusik, en mjuk

20

bossanova från Brasilien. ”The girl from Ipanema.”

Jag skålade med min vänstra bordsdam.

– Johan Homan, sa jag belevat och svenskt. Vi hann inte hälsa ordentligt innan – Maria Lind. Hon log och lyfte sitt glas. Liten och finlemmad, svart, långt hår och gröna ögon. Åtminstone verkade de så i det milda ljuset från de fladdrande lågorna i de små glasbehållarna. Hon var solbrun, munnen litet fräckt klarröd med ett fuktglänsande läppstift. Såg exotisk ut. Som en fjäril ur någon avlägsen djungel, något som underströks av den klargröna, baraxlade klänningen.

– Du ser inte ut att ha jobbat på Excelsior i trettio år.

Hon skrattade.

– Verkligen inte, jag började faktiskt så sent som förra året.

– Vad är din inriktning? Själv sysslar jag med antikviteter.

– Är du samlare?

Jag förstod frågan. För de flesta medgästerna som inte kom från Excelsior tillhörde snarare den kategorin än var aktiva inom antikhandeln. Där fanns för litet pengar att hämta för att det skulle intressera någon av dem.

– Jag har en antikaffär, förtydligade jag. På Köpmangatan. Du är välkommen att titta in. Any time.

– Gärna, och för att svara på din fråga så är jag specialiserad på företagsvärderingar. Vi jobbar ju också med börsintroduktioner och större företagsköp och försäljningar. Corporate finance. Det gäller att gå in bakom siffrorna och få fram så exakta värderingar som möjligt. Plocka fram skeletten ur garderoberna. Titta in i framtiden. Möjligheterna.

– Det måste vara svårt.

– Man lär sig. Jag började hos Fondus efter Handels för fem år sen och sen flyttade jag över till Excelsior.

– Och det ångrar du inte?

21

– Varför skulle jag det? Hon log. Du hörde ju nyss att vi får en extra månadslön.

– Grattis. Och jag skålade med henne igen. Hon såg mig i ögonen över glasets kant och nu såg jag att hennes ögon verkligen var gröna. Definitivt.

– Är det vanligt med gratifikationer inom er bransch? Man har ju hört talas om bonusar och optioner, men jag har aldrig läst om extra månadslöner.

– Det är naturligtvis generöst, men alla medaljer har en baksida. Det här gör sig bra i media och stärker företagsprofilen, fast det är ju ingenting mot vad vissa kapar åt sig. Ibland skäms man.

– Gäller det dig också? Bonusmiljonerna.

– Om det vore så väl. Maria skrattade. Nej, jag får vänta tills jag kommer högre upp på stegen. Men det är klart, regnar det på prästen så droppar det på klockaren. Jag får åtminstone jobba hårt för min del av tårtan.

När tallrikarna dukats av och ersatts med nya, placerades huvudrätten mitt på bordet. En stor platå i flera avdelningar. I botten lackröda, delade humrar på en isbädd, i mellanvåningen räkor och kungskrabba på tångslingor och toppen kröntes av en avdelning med stora kräftor. En fyllig Chablis ackompanjerade.

Jag ägnade mig åt havsfrukterna, ville inte gräva mer i Excelsiors interna affärer. De angick ju inte mig och jag skulle inte skåda given häst i munnen, nu när jag satt som gäst vid Alexis Karmanders överdådiga bord. Och mitt blygsamma aktieinnehav sköttes bra efter vad jag kunde förstå. Så det var bara att hoppas på fortsatt framgång för Alexis skapelse.

– Jag får väl gratulera dig också, sa jag till Märta Hammarström på min andra sida.

– Till vadå?

22

– Din extra månadslön. Alexis Karmander måste vara jättepoppis.

– Tror du? Hon log, men jag blev inte klok på hennes leende.

Det låg något hånfullt över det och ögonen såg kallt på mig. Men jag inbillade mig säkert. Varför skulle hon inte gilla sin generöse chef?

23