9789146219255

Ulf Lundell

Vร DERMANNEN roman

Wahlstrรถm & Widstrand

080605Vadermannen.ORIG.indd 3

3/18/08 11:29:31 AM

Av Ulf Lundell har utkommit: Jack, 1976 Sömnen, 1977 Vinter i paradiset, 1979 Fruset guld, 1979 (dikter) Kyssen, 1981 Det är långt mellan lycka och leda, 1981 (tillsammans med Håkan Wretljung) Hjärtats ljus, 1983 Tid för kärlek, 1984 (dikter) Tårpilen, 1987 En varg söker sin flock, 1989 Saknaden, 1992 Texter, noter, bilder, 1996 Ulf Lundell. Best of, 1998 Friheten, 1999 Frukost på en främmande planet, 2003 Mer än hennes mun, 2004 (sonetter av William Shakespeare, bilder av Ulf Lundell) Värmen, 2005 Ulf Lundell. Sånger 1975–2007, 2007

Wahlström & Widstrand www.wwd.se © Ulf Lundell 2008 Tryck: Scandbook, Falun 2008 isbn 978-91-46-21925-5

080605Vadermannen.ORIG.indd 4

3/18/08 11:29:31 AM

Well, the road’s washed out – weather not fit for man or beast Yeah the road’s washed out – weather not fit for man or beast Funny, how the things you have the hardest time parting with are the things you need the least bob dylan, lonesome day blues

Fratelli, a un tempo stesso, Amore e Morte ingenerò la sorte.

Cose quaggiù sì belle altre il mondo non ha, non han le stelle. giacomo leopardi

080605Vadermannen.ORIG.indd 5

3/18/08 11:29:31 AM

morgonen efter att jag anlänt vaknade jag i mörkret av att det dundrade runt huset. Vinden. Dundrade och ven och jag låg stilla i krafterna ett tag, varm själv under täcket, men jag hörde det fina rasslet mot takfönstret också och jag förstod att det regnade, men sen när jag klev ur sängen och drog gardinen från takfönstret såg jag att glaset var täckt av snö.

Jag gick ner till husets nedre plan och ute på gårdsplanen yrde snön och hade så gjort hela natten. Bilen var täckt, vackert vindskulpterad, och längs ateljélängan var en driva på säkert tre meter. Stormen kom in från havet, rakt österifrån, och inne på gårdsplanen dansade en tromb av snö runt runt och det var snyggt att se på snön i lampskenet och jag gick in i vardagsrummet som tog smällen från havet men jag kunde inte se så mycket där, vindbyarna kastade sej mot husgaveln, jag kunde se vägen, och jag kunde se att den var igendriven.

Dagen innan, då jag hade skumpat nerför vägen till gården hade det varit vårlikt och det hade stått snödroppar och vintergäck i gräsmattorna.

Det var en underlig vinter. Mitt senaste besök där hade varit i mellandagarna, en kort visit för att se till stället, men för att få komma bort ett tag också och då hade maskrosor blommat fortfarande.

Nu var det snöstorm och jag fick slå mej till ro med det. Jag hade avtalat med en plogare och jag hoppades att han skulle komma och jag trodde att han skulle göra det, men jag visste också att nån timme efter hans arbete skulle det se likadant ut igen. Jag fick finna mej i att vara insnöad och vänta ut stormen och åka efter proviant den timme vägen kunde vara farbar.

Stormen höll i i fyra dagar och drivorna växte. Vissa ytor på gräsmattor och fält var bara, renblåsta, och här och där var drivor som växte till dom där tre metrarna. Jag såg snart bara dom nakna spre

080605Vadermannen.ORIG.indd 7

3/18/08 11:29:32 AM

tande toppgrenarna av det unga valnötsträdet på gårdsplanen men dörren till ateljén var fortfarande fri men för att kunna ta mej dit måste jag klättra över den där höga drivan.

Jag avvaktade.

Det var förstås magnifikt alltihop.

Jag ringde till Lydia och berättade om det. Hon kunde inte ta det till sej och jag stod där och undrade varför jag försökte överföra dramat, men jag försökte verkligen.

Jag eldade i kaminen och satt i fåtölj och bara var i det hela och gick till husets olika fönster och njöt av skådespelet och visst kom plogmannen med sin v-vinklade plog och det räckte för att jag skulle kunna ta mej till affären för att proviantera och jag köpte säckvis med fågel­frö och äpplen och talgbollar och nötpåsar med jordnötter och fyllde en automat som hängde i den vildvuxna häcken mot söder och borstade upp en yta i snön och hällde nötter där och la talgbollar och hällde ut frön och jag gjorde likadant i lä från den stora idegranen och fick se koltrast, snöskator, skator, kråkor och alla dom andra: talgoxar, blåmesar, grönfinkar, pilfinkar, gulsparvar, en stenknäck, bergfinkar, steglitsor, gråsiskor, en fasan och snön fortsatte och yra och vinden dundrade runt huset och ven i sprickor och springor och ett par av dagarna lyckades jag ta bilen ner till parkeringen i skogen vid havet och pulsa upp ett bra spår som gav mej en timmes motion och sen var det på håret att jag kunde ta mej hem igen för plogmannen skötte bara dom allra lokalaste vägarna och dom anslöt till den större vägen över berget och den sköttes av Vägverket och dom hade så mycket annat att göra så i två dagar var jag bara underbart insnöad.

På tv och radio ombads folk, jag till exempel, att hålla sej inomhus, inte ta ut bilen, mer än möjligen i svårt nödläge men helst inte ens då.

Det talades om att det var den värsta snöstormen på 30 år och kanske var det så, men jag hade minnen via gamla årsreportage från den tiden och jag såg bandvagnar och hela hus övertäckta och gubbar och gummor som setat insnöade i nån vecka. Men kanske det här var lika svårt men jag såg inga bandvagnar på tv, men på E6:an västeröver var det kaos på grund av att långtradare kanat på tvärsen.

Det var ett underbart väder, en riktig avskedskyss från Kung Bore, rysskyla och fritt fram för alla ystra snödjävlar som virvlande dansade fram över åkrarna.

080605Vadermannen.ORIG.indd 8

3/18/08 11:29:32 AM

Det var verkligen fint att sitta där i biblioteket med två väggar böcker omkring sej och en lugnt flämtande brandgul brasa i kaminen och om det så behagades en bra cigarr ur humidoren, ett glas vitt eller rött ur vinkällaren eller en konjak eller en whisky. Jag läste thrillers av Joseph Kanon, på engelska, eller snarare amerikanska, Los Alamos och The Prodigal Spy, efter att av en slump ha hittat honom på Koh Samui i en bookshop, bara ett omslag som hade fångat min blick: The Good German, som filmats med George Clooney och Cate Blanchett, den kunde duga, och den dög, den dög mer än väl, jag tyckte om att få vistas där i dom miljöerna, den tiden, direkt efter andra världs­ kriget, komplext, noir, sen Alibi 1946 i Venedig, än mer komplext och noir, The Prodigal Spy 50-tal och McCarthy-eran och nu Los Alamos, Manhattanprojektet, 1945, bomben.

Allting i huset hade stått sej. Värmepumpen som matades via jordvärme klickade på utan driftstopp. Huset var varmt och ombonat och om dagarna oerhört ljust och lättsamt nu med all snö på marken, i träden, i luften, det flödade in genom fönstren därnere och genom takfönstren på övervåningen. Jag bastade, rodde roddmaskin, såg till att låta bli att dricka för mycket om kvällarna. Jag matade cd-växlaren med Mozart och Straussvalser och ville ringa Lydia men lät bli, vi fick prata om allt det där jag hade runt om mej sen, och om det andra också.

Kvällen innan jag skulle ge mej av igen kom plogmannen med traktor med skopa nu. Han grumsade runt därute nån halvtimme och lyfte bort snön, han kunde inte göra det med billen längre, och högarna tornade upp sej här och där och snön fortsatte yra men sen upphörde snöfallet men vinden kastade snön framför sej över åkrarna och jag gick en bit upp på vägen och såg att det var på väg att yra igen på nytt men jag bedömde det ändå som så att om det inte kom mer snö så skulle jag kunna ta mej uppför vägen på morgonen.

Jag matade fåglarna ordentligt en sista gång och tömde kylskåpet och städade och diskade på kvällen och lät bli whisky och konjak och vin och rensade ur kaminen och la mej tidigt. Jag hade ett möte med en gallerist inne i Malmö på söndagen och med en mäklare på trakten innan dess och sen skulle jag köra över bron och ta mej ner till Lydia på två dagar, kanske en.

På morgonen när jag vaknade var det tyst och svart därute. Jag öpp

080605Vadermannen.ORIG.indd 9

3/18/08 11:29:32 AM

nade takfönstret och kände ett lätt fint regn dansa in. Takfönstrets glas var marmorerat. Jag sträckte ut handen och kände med fingrarna.

Det var isbelagt.

Jag duschade och åt frukost och sen gick jag ut till bilen. Den var helt inpackad i glas-is. Jag lyckades få upp dörren med ett kraftfullt ryck och motorn startade snällt; jag satte på defrostern fram och bak, tog en skrapa och lät motorn stå på och gick en bit uppför vägen, det grydde över havet, svagt, grått, mina kängor krasade igenom glas-istäcket som lagt sej på snön.

Jag gick tillbaka till bilen och lyckades skrapa rutorna rena, men isen var seg och klistrig och hård och motsträvig. Jag larmade, låste huset, hängde nyckeln på sin plats och slängde in resväskan och la i fyrhjulsdriften och backade ner på gårdsplanen och gav mej av och jag kom femti meter, sen stötte jag på den första snövallen som blåst ihop sej vid en stengärdsgård och det var tvärstopp. Jag backade tillbaka och var fast besluten att forcera vallen men innan jag hann trampa ner gaspedalen så slog det mej att fronten skulle demoleras helt och hållet.

Vallen var hårt packad och isskorpan tjock och glasig.

Jag klev ur bilen och kollade vallen. Jag sparkade på den. Det var som cement.

Jag backade tillbaka bilen och visste inte riktigt vad jag skulle göra, mer än att vänta. Tills jag tyckte att jag kunde ringa plogmannen. Det var söndag.

Jag satte mej i fåtöljen och läste Kanon och vid elva ringde jag plogmannen utan att få svar vare sej på hans hemnummer eller mobil. Jag förstod att mina möten förmodligen inte skulle bli av så jag borde ringa galleristen och mäklaren och be att få återkomma men jag väntade och sen ringde jag Lydia och hon sa inte så mycket mer än att hon förstod och sen läste jag mer Kanon och ringde plogmannen fram till fyra och då gav jag upp. Jag gjorde en middag på fullkornspasta och burktomater och hämtade upp en flaska Mezzacorona ur källaren och tittade på tv och sen slutade det där regnet falla och hela trakten var is-glaserad.

Det blev alldeles tyst och månen kom fram och stjärnorna och månskenet glimrade i den där isen som böljade på åkrarna.

Jag klättrade över drivan och fick upp dörren till ateljén och den var precis som jag lämnat den sist, vid jul, och då hade den sett ut precis som jag lämnat den innan dess, i slutet av september. Värmefläkten 10

080605Vadermannen.ORIG.indd 10

3/18/08 11:29:32 AM

gjorde sitt jobb. Det var förstås gott om musskit på golvet. Det stod åtta, nio halvfärdiga stora dukar här och där och kanske tio mindre.

Borden var belamrade med travar av tidningar, magasin, färgburkar, penslar, tuber. Jag gick runt därinne ett tag, jag satte mej i den färgfläckade gröna sammetsfåtöljen. Jag borde göra nånting åt alltihop, men jag gick därifrån och in i huset igen och sjönk ner i soffan framför tv:n och tänkte på Lydia och på huset och på Sverige och på vad vi höll på med och försökte glömma alltihop i en hockeymatch och jag borde verkligen ringa mäklaren och galleristen, men jag bestämde mej för att vänta med det till på måndagen och jag tog vinglaset med mej och hängde på mej dunjackan och stod sen ute i snön och såg rätt upp i stjärnhimlen ett tag och nästa morgon vid 8 kom plogmannen igen och vägen var fri och vid 10 larmade jag huset igen och låste och bar ut väskan och slängde in den bak i bilen och backade ner på gårdsplanen och gav mej av, men vid plommonträden vid den stora rostiga danska pollaren stannade jag och blev sittande. Vägen var nyplogad rätt upp till den anslutande vägen. Biltermometern visade 2 minusgrader. Jag stängde av bilen. Och sen startade jag den igen och backade tillbaka och parkerade och gick in i huset, satte på bastun och bytte till underställ och overall och kängor och körde ner till parken och pulsade mej rundan runt, mycket tungt nu för vartenda steg måste bryta igenom isskorpan så jag var helt genomblöt när jag var tillbaka i huset med en DN och en Expressen från ICA och jag rodde en kvart på roddmaskinen och bastade och ringde till Lydia och sa att jag skulle stanna några dagar till och hon sa okej och vi sa inte mycket mer och sen ringde jag mäklaren och bestämde ny tid för möte till kommande helg. Jag ringde inte galleristen. Jag läste tidningarna och sen några sidor Kanon och sen stod jag ett tag och såg på fåglarna vid häcken och vid idegranen och sen åkte jag ner till byn och handlade.

Tio dagar senare var jag fortfarande kvar på gården. Den 8 mars och bara en och annan driva av all den snö som virvlat in över havssluttningen och hela Skåne under dom där dagarna låg kvar. Drivan vid ateljén låg kvar och en annan vid husets västgavel. Markerna var oerhört vattenmättade. Bäckarna nere i skogen forsade vilt och redan en av dom sista dagarna i februari satt plötsligt en stare vid idegranen och några nätter senare hörde jag tofsviporna ute i dimman och jag klev ur 11

080605Vadermannen.ORIG.indd 11

3/18/08 11:29:32 AM

sängen och satte upp huvudet genom takfönstret och där var dom och jag hörde en kattuggla nere i skogen också.

När jag äntligen dammsög ateljén några dagar senare och rollade dom där gamla dukarna vita igen spatserade en trana på åkern och sen gav den sej av på tunga vingslag och sen hörde jag lärkor och nere i skogen om mornarna började bofinkar drilla och vildkaprifolen sköt gröna blad. Snödroppar och vintergäck tycktes oberörda av snökaoset, dom stod där nu igen som om ingenting hade hänt och sen bröt solen igenom ett par dagar och stararna satt på husnocken och sjöng.

Gråsparvarna badade i gråa vattenpölar och jag skyfflade och krattade allt det grus som plogmannen tömt in på gräsmattan ut på vägen igen.

Dom första dagarna efter att jag bestämt mej för att stanna ett tag drack jag för mycket och det resulterade i den sorts baksmälla som får en att undra hur man kunde dricka så vilt när man var ung. Jag stönade under spöken och börda och lovade mej själv att vara mycket försiktigare och det föll mycket regn och vattnet trängde in i det källarförråd jag låtit bygga sommaren innan; minst 20 kubikmeter lerjord hade kärrats ut och en dränering enligt konstens alla regler hade lagts ner och ett nytt golv hade gjutits. Vattnet tog sina egna vägar.

När jag tände utebelysningen en kväll gick jordfelsbrytaren och jag fick ringa efter elektriker som kom och grävde upp lampan i gräsmattan vid idegranen. Det stod grundvatten tre decimeter ner. Han tog bort lampan och slöt ledningarna med vad han kallade ”en ubåt” som var en just ubåtsliknande plastförslutning.

En och annan fluga i huset vaknade upp och kryssade sömnigt genom rummen. Havet som rutit och störtat in mot stränderna hade lugnat sej och ibland kunde jag se horisonten, ibland inte. Dimma var legio, vatten var överallt, gårdsplanen klafsade av lera men inne i huset var det varmt och fåtöljen stod där inbjudande i biblioteket och den stora plattskärmen kastade mot mej Champions League-matcher som var spattiga av avancemangsnerver.

Lydia ringde och frågade när jag skulle komma hem.

Jag sa att jag inte visste det. Snart.

– Vad menar du med snart?

– Ja, sa jag, snart … vad menar jag med det? Jag vet inte riktigt.

– Vad gör du där?

12

080605Vadermannen.ORIG.indd 12

3/18/08 11:29:32 AM

– Inte mycket. Läser, promenerar, ser på tv.

Hon sa inget, sen sa hon: – Jaha. Det vore i och för sej bra om jag kunde få veta hur det blir.

– Det är vår här.

– Det är vår här också. Vi måste prata.

– Inte nu. Om ett par dagar. Jag kommer ner.

– När då?

– Ja, som jag sa: om ett par dar.

Fyra dagar senare var jag fortfarande kvar och då, den 12 mars, kom värmen med sydvästvindarna och det blev 15 grader varmt mitt på dagen och himlen var hög och klarblå eller nordiskt intensivt blekblå som den bara kan vara i Skandinavien i mars månad och alla blommor öppnade sej och krokusarna tycktes komma upp på bara en förmiddag. Bin, stora humlor kryssade genom trädgården, en geting­hona studsade mot rutan i biblioteket, påfågelsögon fladdrade yrvakna in under fruktträden. Jag rensade trädgården, gjorde en brasa, eldade upp gammal bråte, satte fyr på fjolårsgräset.

Under dagen kom minst sexhundra tranor svepande trumpetande från söder upp mot norr, antingen i par, eller i små flockar eller tjugo stycken i plog eller i svepande band, kanske tretti, förti. Tofsviporna kastade sej över åkrarna, kved pep, lärkorna sjöng, stararna satt antingen i oxelträdens toppar eller på taknocken och kvirrade och pratade eller visslade. Den höga himlen vitrandades av flygplan och på eftermiddagen hängde en kungsörn högt över gården.

I solnedgången satt jag på verandan och drack ett par glas chardonnay och sent på kvällen när det fortfarande var sju grader varmt gick jag ner till brasan som var en glödbädd nu och stod där under stjärnhimlen och drack lite mer av vinet och grillade ett par kabanosser och jag hörde ugglorna hoa och svara varann.

Nästa dag var hög och ljum och fin den med och borta från skjutbanan hördes som sammet k-pist-knattret och bo-bom av kanonerna mitt i det här: lärkorna, tranorna som fortfarande kom trumpetande kryssande krängande, talgoxarna som inte kunde låta bli att ti-ta ti-ta och stararna som satt i den halvutslagna akacian, tre stycken, måste knorrsjunga om att dom var tillbaka igen, och över svartåkrarna viporna som kved och kastade sej ner mot den feta stumma svarta jor13

080605Vadermannen.ORIG.indd 13

3/18/08 11:29:32 AM

den och upp mot skyn igen och råkorna och kråkorna som gick på åkrarna och grönfinkarna som vällustigt knirrvade och gulsparven som nästan matt redan nu av sommarhettan som om den tog betäckning sitt ti-ta-ta-ta-ta fallande mitt i det här och blåmesens varnande tjetttjitttjitt k-pistarnas duttduttduttduttduttdutt därborta vid skjutfältet som var en av landets vackraste platser och sen kanonernas kadwam som fick luft och hus och bröstkorg att darra till och sen tranorna som kom lik förbannat i plog efter plog efter band efter band och den stora platta buktens plåtblåsvarta vatten och långt upp i norrnordost kustlinjen mitt i det här när jag stod där på tomten och såg en snödriva täckt av grus sakta sakta sjunka ihop under vårens tryck, tankar på henne därnere i Provence och jag häruppe i allt detta. Och sen såg jag två tussilago och röda glador över väntande åkrar och nere under krattan alla små nässelskott och när jag skyfflade grus sen igen för att kärra upp till djupa sår av smält- och vinterregnvatten, på vägen ringlade röda maskar och den där skyffeln som av misstag kapade dom på mitten och förvåningen över att det fanns maskar där, i makadamgruset, och hon och jag: så stumma på altanen i Villa Amatir i det där smärtsamma solskenet och den oerhörda befrielsen sen att få säja Hej, ses snart! och att få lägga i drive och åka från henne till mej själv.

080605Vadermannen.ORIG.indd 14

3/18/08 11:29:33 AM

I

080605Vadermannen.ORIG.indd 15

3/18/08 11:29:33 AM

7 juni 07 Ett högtryck, mäktigt, har legat över Norrland i flera dagar nu. Det har varit 28 grader varmt på Skellefteå flygplats men här nere har det pendlat mellan 14, 15 och 25, men 25 bara på altanen mot väster, där det är lä; i övrigt 14, 15 eftersom detta högtryck, ”mäktigt” kallat av SMHI , vrider in vinden från havet upp hit och en dag resulterade dessa över havet sej vridande vindar i plötslig dimma. Annars: moln.

Kylig vind. Som aldrig har mojnat, men om eftermiddagarna har det i bästa fall artat sej så att molnen drivits iväg bort över landskapet och lämnat efter sej klar himmel och sol.

Jag har arbetat i trädgården.

Lavendeln har ruttnat.

Jag har inte förstått det förrän idag.

Jag har vattnat den eftersom jag trott den var torr.

Idag var jag på växthuset i Skånes Tranås och köpte näckrosor, två av sorten King of the blues, satte i dammen, fyra sötvattensmusslor, lär knappast göra mycket åt den i dammen ultrapågående kvävealgsfesten … koikarpar? … hursomhelst: den fine trädgårdsmästaren där sa: Lavendeln har ruttnat den här vintern, över hela Skåne. Det har regnat sen … ja vad sa han … sen i november, december.

Här sluttar marken ner mot huset och lavendelrabatterna är mot sydsidan.

Så är det.

Den här vintern har det regnat och varit så blött att hela lavendelkalaset har dött bort. Ruttnat.

Så jag har ryckt bort ruttna ruskor.

Rensat. Satt nytt, men jag satte 50 nya lavendelplantor innan jag fick veta det där. Nu ska jag blanda med annat.

Så fort man sätter fingrarna i jorden så tänker man framåt och så 17

080605Vadermannen.ORIG.indd 17

3/18/08 11:29:33 AM

fort jag sätter fingrarna i jorden så tänker jag på min far.

Som gick och dog.

Och som alltid låg på knä i trädgårdslanden frånvänd allt, familj liv värld, med transistorn på för säkerhets skull; om vi nån enstaka gång fick gäster, min mors bror till exempel, då kom han upp på altanen ett tag och fikade och pratade men rätt snart låg han därnere i landen igen med transistorn nära sej, jag vet inte när han och jag slutade prata med varann, jag tror faktiskt aldrig vi pratade med varann och idag när jag rev upp dom där lavendelruskorna så rätade jag på ryggen och tänkte: här är jag vid det här huset som jag tänker sälja och jag såg ut över havet och mina 30 hektar och så tänkte jag på farsan och min mor och deras lägenhet i stan där jag växte upp som barn och sommarstället med tomt och land äppelträd rabarber dill persilja rödbetor morötter vinbär att för dom var det där … hushållning.

För dom var dom där trädgårdslanden öster om Stockholm på 40talet och in i 50-talet en överenskommelse om rikedom. Välstånd.

Syltat, saftat, rödbetor på burk, potatis i lår i källaren.

Jag kände mej hemlös fattig och dum och överflödig på en och samma gång där med min utsikt, mitt allt, mitt fång i livet. Min rikedom.

Jag tittade på högen av lavendelruskor, ruttnade, bara satta i rabatt av en trädgårdsfirma fem år tidigare, lavendel för att jag ville ha det provencalskt här i Norden. Fick ju sen ändå.

Sen slet jag upp dom rosa rosorna som samma trädgårdstjänst in­ ramat altanen med. Rosor har energiska djupa men stolta rötter.

En hare har bosatt sej på tomten.

Jag vet inte vad det är med den. Det är gott om harar här och om man visar sej så springer dom som galna åt alla håll dom kan. Men den här lägger sej platt på marken och man kan gå en meter ifrån den.

Den rör sej inte. Den bara stirrar med sina stora ögon.

Nu kallar jag den Puck.

18

080605Vadermannen.ORIG.indd 18

3/18/08 11:29:33 AM

8 juni 07 En sån dag.

Bukten var skiktad och tvekande, små lätta vindar lekte på dess bekymmerslösa yta.

Blank brusigt krusigt om vartannat, men helhetsintrycket var och är fortfarande: Högtryck. Vinden har avtagit. Nu är allt sommar.

Svalor humlor bin bålgetingar i biblioteket röda glador som hovrar i termiken, sädesärla, stararna som fått ut sina ungar hundkäx.

Heter det hundkäx?

Jag blir tveksam. Överallt denna oerhört formfulländade blomma nu.

Nyss, eller nyss … för ett par tre veckor sen: allt gult av maskrosor.

Jag har låtit få bilen vaxad.

Jag hör näktergalen om kvällarna.

Det spökar i huset. Jag hör fotsteg om nätterna. Jag har sett en ljusgestalt skynda förbi när jag stigit upp på natten för att gå på toaletten.

Jag tar det med ro. Låt det som måste gå igen gå igen.

Jag tycker inte om mitt arbetsrum här. Jag trodde ju att jag älskade det; det var så det, med inlevelse, inreddes, och det var så jag upplevde det, eller försökte uppleva det den där vintern vi bodde här, men nu när högtryckets sol är som en enda summer of love så sitter jag med rygg mot söder och glor på hav åt nordost, man blir sorgsen av det, så jag går ut, skuggan faller över mej som Döden.

Altanen som jag lät bygga för att komma åt kvällssol är en välsignelse som när jag var barn, hungern efter sydväst. Farsan förstod det där. Han var en konstnärssjäl.

Jag har en grill, två solstolar, snarare solsängar, ett bord, två stolar med, tyvärr, svarta dynor, ska byta till vita. Kyckling, pasta, sallad, vitt vin, källaren börjar bli tom, jag har druckit mycket vin; igår kväll blev jag full, det ångrade jag i morse, vaknade 07.00 men klunkade ner en sömntablett och somnade om.

Sen tog jag bilen och hämtade hem cirka 60 plantor av olika karaktär och planterade hela rabatten längs husets sydsida.

När jag hade grillat och ätit och fått i mej tre glas underbart vin gick jag till ateljén denna junikväll. Svalor. Jordbruksmaskiner i fjär­ ran. Såg plötsligt en grå kub mot havet. Man bygger konsthall på höjden intill. Man vill att det ska bli nåt slags Louisiana. Gärna för 19

080605Vadermannen.ORIG.indd 19

3/18/08 11:29:33 AM

mej, bortvänt ut mot bukten, det var vad jag hade hoppats på, stör inte mej, men nu ska man på prov först ha några slags ”paviljonger”, som är som busskurar av betong, kuber utan väggar åt två håll, och ställer man en sån i det som jag helgat som min stora kärlek: dessa 30 böljande hektar, då dör alltihop och blir … jag vet inte vad … dome­ sticerat.

Jag har inga problem med försvarets master. Men den där kuben den dödar mystiken här, på ett nästan … faktiskt … mystiskt sätt: vyn här är så vid och enorm med så mycket fält och hav och himmel och skog och så en dag står den där bara, betongkuben, och tar liksom musten ur alltihop. Mycket effektivt. Helt förödande. Innan var det vilt, nu är det civiliserat. Rätt så makalöst att en ljust grå betongkub med en sida på två meter kan åstadkomma något sådant.

Jag målade lite. Vad ska man säja om det? Tveksamt. Jag kan inte säja att jag målade. Jag rörde ihop färg med vatten. Akryl. I några burkar. Och försökte inbilla mej att jag ska ge mej på dom där dukarna som en mördare. En tjurfäktare.

Så hörde jag en bil komma in på gården. I stiltjen. I svalornas skrik.

Jag går ut på min nyklippta gårdsplan, jag klippte gräset i bak­ fyllan.

Ut ur en Renault Mégane kommer två unga män och två unga kvinnor. Kvinnorna är inte vackra. Dom unga männen har tajta jeans, stuprör, sitter en bit ner på häcken, dom har hattar. Det slog mej direkt när jag såg dom där garvande ansiktena att jag sett såna där putslustiga hip-cats-hattar nånstans innan. Kvällen innan. Innan jag somnade. VH1. Andy Williams i nån slags swingin’ tv-show från 60-talet.

Vad ville dom här?

Dom ville kolla in konstnären.

Jag har fortfarande dåligt samvete för att jag schasade iväg dom.

Som den arga gubbdjävel jag är.

Ikväll googlade jag på Pamplona. Jag vill dit. Juni är årets kortaste månad.

Snart är det Midsommar.

Jag vill inte vara här då.

Tio gånger idag har jag kollat mobilen för att se om Lydia sms:at.

Hon har inte.

20

080605Vadermannen.ORIG.indd 20

3/18/08 11:29:33 AM

Nu börjar jag bli väldigt rädd för att vi har förlorat varann.

Och vad ska jag göra då?

Här kan jag inte bo i vinter. Det här är förstås bara mitt sätt att komma undan tvåsamheten och att få igång det djävla målandet igen.

Men inget blir målat.

Jag grillar och dricker vin och skrämmer bort ungdomar, det är egentligen det enda som händer.

Och att jag drömmer om ett hus i Thailand och att jag tänker på döden hela tiden. Och sex.

9 juni 07 Lördag.

Otroligt bakfull hela dagen.

Kom knappt ur sängen.

Måleriet sket ihop sej innan det ens började. Det var dom där djävla ungdomarnas fel. Vad fan skulle dom här att göra? Jag får fort­ farande skred av aggressivitet genom hela bålen när jag tänker på dom där grabbarnas löjliga små hattar och dom där fnissiga brudarna. Fula och oformliga och grabbarna sådär oerhört självmedvetna. Världen i sina händer dom små dumskallarna, tror dom att dom har. Där står dom sen som döda bautastenar och glor in i regnet och brudarna är morsor och joggar runt med barnvagnar för tiotusen. Jag vet inte vad dom ville, men givetvis skulle jag få svårt dåligt samvete för att jag körde dom från ägorna.

Renderade mej en uppryckning i form av vinmiddag på altanen i solgasset. Säkert 35–40 grader där, ladan där är ju av förre ägaren klädd med plåt, som ska likna spröjsad fasad, eftermiddagssolen hettar mot metallen som knäpper.

Lekte Medelhav. Grillade uer med rivet apelsinskal flingsalt och rosmarin, knipsad ur kruka. Grillade auberginer och paprika. Gjorde en stark röd musselsås och kokade pasta och inmundigade en och en halv flaska chardonnay från Nya Zeeland. Mådde prima. Hade ghetto­ maskinen på durken, lyssnade tårögd till the greatest med Simon & Garfunkel, sen bara Simon. Mindes. Vad vet jag inte riktigt. Bara år.

Tid. Lydia.

21

080605Vadermannen.ORIG.indd 21

3/18/08 11:29:33 AM