9789146219101

Sam Bourne

Det sista testamentet Översättning av P-O Nilsson

wahlström & widstrand

Wahlström & Widstrand www.wwd.se © Jonathan Freedland 2007 Engelska originalets titel: The Last Testament Tryckt hos ScandBook, AB, Smedjebacken 2008 isbn 978-91-46-21910-1

Till min far, med k채rlek och best책ende beundran

prolog

bagdad, april 2003 Folkmassan pressade på hårdare nu, som om den vädrade blod.

Den stormade fram genom valvporten, och människornas sammanlagda tyngd tryckte mot de höga ekdörrarna tills de föll till marken med ett brak. När de rusade framåt följde Salam efter dem. Det var inget beslut. Han var helt enkelt en del av ett framrusande djur som bestod av män, kvinnor och barn, vissa till och med yngre än han själv. De var ett kollektivt djur, och nu gav de ifrån sig ett väldigt rytande.

De störtade in i den första enorma hallen, där montrarnas glas glimmade i det silverfärgade månskenet som föll in genom de takhöga fönstren. Det blev stilla en kort stund, som om djuret hämtade andan. Salam och de andra Bagdadborna betraktade sceneriet framför sig. Iraks nationalmuseum, en gång Saddams skattkammare och sprängfyllt med Mesopotamiens juveler, låg nu vidöppet. Det fanns inte en vakt i sikte. De sista av museets anställda hade lämnat sina poster några timmar tidigare, och de få kvarvarande säkerhetsmännen hade flytt vid åsynen av denna människohord.

Det korta ögonblicket av tystnad slets sönder av ljudet av en slägga som slogs genom glas. Som på en given signal fylldes rummet direkt av ett enormt oljud, när fler och fler började använda sig av pistoler, yxor, knivar, klubbor, till och med tunga metalldelar som slitits loss från bilvrak – allt för att få ut dessa 7

värdefulla forntida föremål ur montrarna.

Glasruta efter glasruta krossades. Elfenbensstatyer föll omkull, urgamla lertavlor pulvriserades när de föll till golvet. I rummet, där vanligtvis ett museums tystnad härskade, genljöd nu ett våldsamt dån av sten och glas som krossades, och till och med av pistolskott när de mest otåliga sköt sönder lås som vägrade ge vika för en kofot. Salam lade märke till två välklädda män som metodiskt började arbeta med professionell glasskärarutrustning.

Marken skakade under det att våg efter våg av människor kom rusande in i museet, men utan att bry sig om denna första utställningssal och sökande efter orört byte på andra platser. De kolliderade med människor som var ivriga att komma ut, och som fraktade sin oskattbara last på dragkärror, skottkärror och cyklar eller baxade fram tunga plastlådor eller kartonger. Salam kände igen en av sin fars vänner, som gick utåt med raska steg, röd i ansiktet och med sprängfyllda fickor.

Salams hjärta dunkade hårt. Aldrig under sina femton år hade han sett någon bete sig så här. Fram tills för några dagar sedan hade alla han kände rört sig sakta, med sänkt huvud och bortvänd blick. I Saddams Irak visste man bättre än att bryta mot reglerna eller dra till sig uppmärksamheten. Nu var samma människor – hans medmänniskor – fyllda av ett vilt begär och stal allt de kunde få tag i och förstörde allt annat.

Salam sträckte in handen i en monter efter ett halsband av blekt brandgula och ambrafärgade stenar. Men någon tog tag i hans handled innan han kunde ta det – en medelålders kvinna med flammande blick hejdade Salam med sin vänstra hand och tog själv halsbandet med den högra. Han backade undan.

Det var som en scen från plundringen av någon urgammal stad, tänkte Salam, en orgie där drivkraften inte var lust utan girighet, och där deltagarna ormade sig i rovlystnad och tillfredsställde en aptit som dämts upp i årtionden. Plötsligt knuffades han framåt igen: en ny grupp plundrare hade kommit in och satte fart mot trapphuset.

8

Salam sveptes med dem när de begav sig nedför en trappa – ett rykte hade spridit sig att museets personal hade gömt undan alla de bästa föremålen i lagerlokalerna. Han såg några män stå församlade runt en dörr som de av allt att döma just hade lyft bort från gångjärnen. Bakom den fanns en nyuppförd vägg av betongblock, där murbruket knappt hade hunnit stelna. Först började en man och sedan ytterligare en slå på betongblocken med hammare, och andra började hjälpa dem genom att använda stänger, och till och med genom att trycka på med axlarna. De vände sig mot Salam. ”Hjälp till här!”

De räckte honom ett bordsben av metall.

Snart gav den snabbt uppförda väggen vika, som ett sandslott som rasade samman i vågorna. Ledaren för gruppen steg in genom hålet och började genast skratta. Andra gjorde snart detsamma. Salam kunde snart se källan till deras glädje: Rummet var överfullt av skatter – stenskulpturer av prinsessor och kungar, inristningar av bockar och oxar, statyer av yppiga gudinnor och nubiska kvinnor, och lerkrukor, urnor och skålar. Där fanns kopparskor, fragment av en gobeläng och, på väggen, en fris med soldater som utkämpade något sedan länge bortglömt krig.

Salams blick föll på några av museets etiketter, som ännu satt på dessa dolda skatter. På en av dem identifierades ett föremål som ”lyra från den sumeriska staden Ur, försedd med ett guldinfattat tjurhuvud, daterat 2400 f.Kr.”. Den forslades snabbt bort. På en annan stod det ”offerskål i vit kalksten från Warka, daterad 3000 f.Kr.” – Salam såg den försvinna ned i en fotbollsväska. En ”staty föreställande kung Entemena från Ur, daterad 2430 f.Kr.” behövde lyftas av två män samt manövreras ut av en tredje genom det nyligen upptagna hålet i väggen. Salam mindes vad de hade lärt honom i skolan – att museet i Bagdad innehöll skatter som var femtusen år gamla. ”Inne i det museet finns inte bara Iraks historia”, hade hans lärare mässat, ”utan hela mänsklighetens historia.”

Nu såg det knappt ut som något märkvärdigare än en grön9

saksmarknad där kunderna trätte om varorna. Skillnaden var att det inte handlade om söndermosade tomater eller stötta paprikor, utan om konstföremål och verktyg som hade överlevt sedan civilisationens gryning.

Salam hörde högljudda röster – det var två av ledargestalterna som grälade. En av dem gav den andre en örfil och de två började slåss, så att en metallbokhylla full med krukor föll omkull med ett brak. Någon drog kniv. En man gav Salam en hård knuff i ryggen i riktning mot slagsmålet. Instinktivt snodde han runt, kastade sig ut genom hålet i betongväggen och sprang i väg.

Han rusade nedför trappan, och han hörde högljudd uppståndelse på varje våningsplan. Vart och ett av museets arton gallerier plundrades nu på samma sätt. Oljudet skrämde honom.

Salam fortsatte nedåt trappa för trappa tills han lämnat folkhoparna bakom sig – ingen bemödade sig att gå så här långt ned nu när det fanns så lätta byten högre upp. Här skulle han vara säker för dem.

Salam sköt upp en dörr som lätt öppnades. I dunklet kunde han se några lådor med papper som välts omkull och vars innehåll låg spritt över golvet. Vem som än hade gjort det hade gjort rätt i att inte stanna kvar, för det här var bara ett kontor. Han lade märke till några kapade kablar som hängde ned som rötterna på ett kullblåst träd – någon hade stulit telefonerna och faxen och lämnat kvar resten.

Kanske hade de missat något, tänkte Salam. Han drog ut skrivbordslådorna i hopp om att hitta en guldpenna eller kanske till och med ett kassaskrin. Men det enda han hittade var några gamla papper.

Det fanns en större låda undertill; han skulle försöka med den också och sedan skulle han gå. Låst.

Han började gå mot dörren men stötte foten i en upphöjning vid skrivbordet. Salam sänkte blicken och hittade en lös fyrkantig sten. Hans vanliga otur – alla de andra var platta och helt jämna. Utan att tänka efter kilade Salam in fingrarna i mellanrummen mellan de fyrkantiga stenarna och lirkade loss den som 10

satt löst. Eftersom det var för mörkt för att det skulle gå att se något kände han efter för att hitta marken därunder – men hans hand sjönk bara ned i ett trångt men djupt hål.

Nu kände han något hårt och kallt. Det var en låda av metall. Äntligen: pengar!

Han blev tvungen att lägga sig ned på golvet, med kinden mot stenen, för att nå tillräckligt långt ned. Han kämpade med fingrarna för att gripa tag runt föremålet. Lådan var svår att lyfta men till slut fick han ut den. Den var låst, men innehållet lät för lite för att vara mynt och var för tungt för att vara sedlar.

Han ställde sig upp och kisade i mörkret tills han hittade vad han antog var en brevkniv som låg på skrivbordet. Han förde in den under det tunna metallocket och hävde sig mot bladet för att bända upp metallen. Han gjorde så längs hela ena sidan, så att han öppnade lådan som en burk bönor. Genom att ställa den på sidan kunde han få föremålet inuti att glida ut. Hans hjärta bultade.

I samma stund som han såg vad det var blev han besviken.

Det var en liten lertavla med diverse inristade krumelurer som liknade så många andra som han hade sett i kväll, av vilka många hade fallit ned och krossats. Salam tänkte nästan kasta bort den, men han tvekade. Om någon typ på museet hade ansträngt sig så här mycket för att gömma den här lerbiten kanske den var värd något.

Salam satte av uppför trapporna tills han kunde se månskenet.

Han hade kommit ut på museets baksida, och där kunde han se en ny samling plundrare som höll på att bryta sig in. Han väntade på en öppning i raden av församlade människor och gick sedan ut genom den uppbrutna porten. Han försvann snabbt springande ut i Bagdads natt, och med sig hade han en skatt vars verkliga värde han aldrig skulle få veta.

11

kapitel 1

tel aviv, lördag kväll, flera år senare De vanliga var där. De övertygade vänstermänniskorna, männen med långt hår efter ett år av resor i Indien, flickorna med diamantsmycke i näsan, de människor som alltid dök upp vid dessa samlingar på lördagskvällarna. De brukade sjunga de vanliga sångerna – Shir l’shalom, fredssången – och hålla i den beprövade rekvisitan: ljusen i kupade händer eller porträtten av Yitzhak Rabin, den mördade hjälten som hade givit namn åt denna heliga plats så många år tidigare. Det var de som brukade bilda den inre kretsen vid Rabintorget, oavsett om de delade ut flygblad och bildekaler eller stilla knäppte på gitarrer och lät melodierna strömma ut i den varma Medelhavsnatten.

Förutom kärntrupperna fanns nya och mindre bekanta ansikten. För veteranerna i dessa fredsmanifestationer var det mest överraskande att se Mizrachim, nordafrikanska judar ur arbetarklassen som hade tagit sig hit från några av Israels fattigaste städer. De hade länge tillhört Israels mest kompromissovilliga väljare: ”Vi känner araberna”, brukar de säga, med hänvisning till sina rötter i Marocko, Tunisien eller Irak. ”Vi vet hur de verkligen är.” De var hårdföra och ständigt på sin vakt gentemot Israels palestinska grannar, och de flesta av dem hade länge visat sitt förakt mot de vänstermänniskor som deltog i evenemang som detta. Ändå var de här.

TV-kamerorna – från den israeliska televisionen, BBC, CNN 13

och alla stora internationella TV-bolag – svepte över folkmassan och fokuserade på fler oväntade ansikten. Banderoller med rysk text hölls upp av invandrare till Israel från det forna Sovjetunionen – ännu en traditionellt kompromisslös stödgrupp.

En kameraman från NBC hittade en bild som fick producenten att bli alldeles upprymd av förtjusning: en man med kippa, den kalott som bärs av troende judar, och bredvid honom en svart etiopiskfödd kvinna, och deras ansikten som lystes upp av skenet från stearinljuset i hennes händer.

Några rader bakom dem, oupptäckt av kameran, stod en äldre man med allvarligt och spänt beslutsamt ansiktsuttryck. Han kände efter innanför jackan – den fanns fortfarande där.

På det podium som hade uppförts för tillfället stod en rad reportrar som beskrev scenen för tittare över hela världen. En amerikansk korrespondent hördes över alla de andra. ”Vi rapporterar från Tel Aviv, från något som har kallats en historisk kväll för både israeler och palestinier. Om bara några dagar ska ledarna för dessa två folk mötas i Washington – på gräsmattan framför Vita huset – för att skriva under ett avtal som äntligen kommer att avsluta över ett århundrade av konflikt. De två sidorna sitter i förhandlingar i detta nu, bakom lyckta dörrar mindre än en timme härifrån, i Jerusalem. De försöker arbeta fram alla de små detaljerna i ett fredsavtal. Och platsen för samtalen? Ja, den kunde knappast vara mer symbolisk, Katie. Den är Government House, britternas gamla högkvarter från tiden då de styrde här, på gränsen mellan det till största delen arabiska östra Jerusalem och den övervägande judiska västra delen av staden.

Men i kväll är det här i Tel Aviv allt händer. Den israeliske premiärministern har utlyst det här evenemanget för att säga ’Ken l’Shalom’, eller ’Ja till freden’ – ett politiskt utspel för att visa världen, och tvivlare bland hans eget folk, att han har det stöd som behövs för att sluta ett avtal med Israels fiende genom historien.

Men det finns ilskna och militanta motståndare som säger att han inte har någon rätt att göra de kompromisser som ryktas ingå i avtalet 14

– ingen rätt att ge tillbaka land på Västbanken, ingen rätt att riva judiska bosättningar på dessa ockuperade landområden, och framför allt ingen rätt att dela Jerusalem. Detta är den största stötestenen, Katie. Israel har fram tills nu envist hävdat att Jerusalem måste förbli dess huvudstad, i enat skick och för all framtid. För premiärministerns fiender är detta en helig princip, och han står beredd att bryta mot den.

Ett ögonblick, nu tror jag att den israeliske ledaren precis har kommit hit …”

En våg av energi gick genom folkmassan när tusentals människor vände sig mot scenen. Snabbt gående mot mikrofonen kom vice premiärministern, som fick en artig applåd. Han var visserligen partikamrat med premiärministern, men publiken visste också att han länge hade varit hans bittraste rival.

Han talade för länge, och fick bifall bara när han sade orden ”För att avsluta …”. Till slut presenterade han premiärministern, genom att rabbla upp alla hans bedrifter och hylla honom som en fredens man, och så höll han ut sin högra arm för att ge honom tecken att komma upp på scenen. Och när han visade sig exploderade hela den enorma människomassan. De var kanske trehundratusen, och de klappade, stampade med fötterna och ropade ut sitt bifall. Det var inte någon kärlek till honom de uttryckte, utan kärlek till det han var på väg att göra – det som alla var eniga om att bara han kunde göra. Ingen annan hade trovärdigheten att göra de uppoffringar som krävdes. Inom bara några dagar kunde han, hoppades de, få slut på den konflikt som hade präglat livet för var och en av dem.

Han var närmare sjuttio, en hjälte från fyra israeliska krig.

Om han hade haft dem på sig skulle alla medaljer ha tyngt ned hans bröst. I stället var hans enda militära utmärkelsetecken en tydligt haltande gång med det högra benet. Han hade varit verksam inom politiken i nästan tjugo år, men han tänkte fortfarande som en soldat. I medierna hade han alltid beskrivits som en hök, med en ständig skepsis mot fredsivrarna och deras planer. Men allt var annorlunda nu, sade han sig. Det fanns en chans.

15

”Vi är trötta”, började han, och publiken tystnade. ”Vi är trötta på att slåss varje dag, trötta på att bära soldatuniform, trötta på att skicka våra barn, våra pojkar och flickor, för att bära vapen och köra stridsvagnar när de knappt har slutat skolan. Vi slåss och vi slåss och vi slåss, men vi är trötta. Vi är trötta på att styra över ett annat folk som aldrig velat bli styrda av oss.”

Medan han talade banade sig den allvarlige mannen fram genom folkmassan, och han andades tungt. ”Slicha”, sade han om och om igen, och varje gång sköt han bestämt undan en axel eller en arm ur sin väg. Ursäkta mig.

Hans hår var silvergrått och överkroppen omfångsrik, och han var inte yngre än premiärministern. Att ta sig fram genom trängseln gjorde honom utmattad och hans skjortkrage började mörkna av svett. Han såg ut som om han försökte hinna med ett tåg.

Han började närma sig den främre delen av publikhavet nu och fortsatte att bana sig fram. Den civilklädde vakten i tredje publikraden var den förste som lade märke till honom, och han viskade genast ett meddelande i mikrofonen i ärmen. Detta försatte säkerhetsvakterna som skyddade scenen i beredskap, och de började granska ansiktena framför sig. De upptäckte honom direkt. Han gjorde inga försök att vara diskret.

Vid det här laget var den civilklädde vakten bara några meter bort. ”Adoni, adoni”, ropade han. Sir, sir. Sedan kände han igen honom. ”Mr Guttman”, ropade han. ”Ursäkta, mr Guttman.” Nu vände folk sig om. Också de kände igen honom. Professor Shimon Guttman, forskare och visionär, eller pratkvarn och högerdemagog, beroende på vad man tyckte – ständigt närvarande på TV och i radions intervjuprogram. Han hade gjort sig känd för flera somrar sedan, när Israel drog sig tillbaka från Gaza, genom att i protest inta ställning på ett tak i en judisk bosättning och hävda att det var ett brott att låta israeliska soldater ge tillbaka land till ”arabiska terrorister, tjuvar och mördare”.

Han marscherade framåt, och trängde sig förbi en mor som hade ett barn på axlarna.

16

”Sir, stanna där ni är!” ropade vakten.

Guttman brydde sig inte om honom.

Nu började säkerhetsmannen själv ta sig fram genom folkmassan, och trängde sig igenom en liten grupp tonåringar. Han övervägde att ta fram sitt vapen, men beslöt sig för att inte göra det, eftersom det skulle skapa panik. Han ropade igen, men hans röst dränktes omedelbart av kraftiga applåder. ”Vi älskar inte palestinierna och de älskar inte oss”, sade premiärministern. ”Det kommer aldrig att förändras vare sig för oss eller för dem …”

Säkerhetsmannen var fortfarande tre rader från Guttman, som nu närmade sig podiet. Han var alldeles bakom den äldre mannen – om han sträckte ut sig ordentligt skulle han kunna ta tag i honom. Men publiken stod tätare här och det var svårare att tränga sig fram. Säkerhetsmannen ställde sig på tå och lutade sig framåt, och nuddade precis hans axel.

Nu befann sig Guttman inom hörhåll från scenen. Han tittade upp mot premiärministern, som närmade sig höjdpunkten i sitt tal. ”Kobi!” hojtade han, och använde ett sedan länge bortglömt smeknamn. ”Kobi!” Han stirrade med ögonen och var röd i ansiktet.

Säkerhetsmän närmade sig nu från alla håll, två från varje sida, och den förste förföljaren närmade sig bakifrån. De var redo att kasta sig över honom och trycka ned honom mot marken på det sätt de hade fått lära sig, när en sjätte säkerhetsman som stod till höger om scenen såg en plötslig rörelse. Kanske var det bara en vinkning – det var omöjligt att avgöra men Guttman, som fortfarande stirrade maniskt på premiärministern, såg ut att sticka in handen innanför jackan.

Det första skottet gick direkt mot huvudet, precis som det hade tränats hundratals gånger. Det måste skjutas mot huvudet för att man skulle kunna säkerställa omedelbar förlamning. Inga muskelreflexer skulle kunna aktivera en självmordsbomb, det fick inte finnas några sista sekunder av liv då den misstänkte 17

skulle kunna krama en avtryckare. Livvakterna såg hur Shimon Guttmans silverhåriga huvud sprängdes som en vattenmelon och hur hjärnsubstans och blod stänkte över människorna runtomkring.

Inom några sekunder hade premiärministern förts bort från scenen och befann sig mitt i en klunga av säkerhetspersonal som föste honom mot en bil. Samma folkmassa som trettio sekunder tidigare hade jublat och applåderat befann sig nu i panikslaget uppror. Skrik hördes från dem längst fram som försökte fly från den fruktansvärda anblicken av den döde mannen. Polismän ställde sig arm i arm och bildade kedja runt kroppen, men trycket från folkmassan var nästan övermäktigt. Folk skrek och tryckte desperat på för att komma bort.

I motsatt riktning pressade två högre officerare ur premiärministerns styrka på för att bryta igenom den improviserade kedjan och nå fram till vad som verkat vara en attentatsman. En av dem visade upp en bricka för en polisman och lyckades på något sätt böja sig ned under hans armar och komma in på den lilla öppna yta fri från människor som bildats runt kroppen.

Det fanns för lite kvar av den döde mannens huvud för att det skulle gå att se några detaljer, men resten av honom var nästan intakt. Han hade fallit med ansiktet nedåt, och nu vände officeren på den livlösa kroppen. Det han såg fick honom att blekna.

Det var inte bensplittret eller de tomma ögonhålorna, sådant hade han sett förut. Det var mannens händer, eller snarare hans högra hand. Fingrarna höll fortfarande i något, men det var ingen pistol, utan en bit papper som nu var genomdränkt av blod.

Den här mannen hade inte varit på väg att ta fram en revolver, utan en papperslapp. Shimon Guttman hade inte velat mörda premiärministern. Han hade velat berätta något för honom.

18