Issuu on Google+

084103Sandell Bakom.OK1.indd 3

ร…sa Sandell Bakom garden ett boxarliv i tio ronder

Wahlstrรถm & Widstrand

08-10-08 14.25


03Sandell Bakom.OK1.indd 4

© Åsa Sandell Tryck ??? isbn 978-91-46-21890-6

08-10-08 14.25.34


FÖRSTA RONDEN Jag slogs aldrig. Men jag jagade, och blev jagad. Mitt första minne av adrenalin i kroppen finns på gräsmattan utanför den vitrappade villan i Lillån. Där snuddar jag vid kampens kluvna känslor av lust och olust, förtjusning och förskräckelse. Mina storebröder Mats och Ola jagar mig. Jag springer fort fort med bultande hjärta och när jag känner deras käftar flåsa mig i nacken slänger jag mig på rygg i gräset och sparkar med benen. Ännu är jag inte beseg­ rad. Och så det blinda begäret på rasterna i första klass. Ett helt gäng tjejer jagar lintotten Magnus. Han ser ut som Emil i Lönneberga och är söt som socker. Vi springer benen av oss och Magnus klättrar upp i ett träd, onåbar. Där under står vi som gläfsande jakthun-

084103Sandell Bakom.OK1.indd 5

5

08-10-08 14.25


dar innan vi med trotsiga nosar i vädret lommar där­ ifrån och inväntar nästa rast, nästa jakt. Mina äldre bröder är inga hårdingar men de härdar mig. De ställer mig i hockeymålet i källaren när jag är i treårsåldern, och förklarar kallt för mamma att jag är kass. De konstaterar att mina bebisårs »kycklinglår« omvandlats till »sparrisben«. På kvällen smyger de in i mitt rum och nynnar på det kusliga ledmotivet ur »Rosa Pantern«. Jag känner hur den jazziga saxofonen kryper i kroppen och drar upp täcket över huvudet. När jag sitter i kökssoffan och läser kan de tassa fram och tystfisa mig i ansiktet. Jag skriker. »Du är så söt när du är arg«, säger de. Men de beskyddar och belönar mig också. När pappa och mamma är försjunkna i inköpslistan på det stora varuhuset Wessels är det en orolig Ola som letar upp mig bakom hyllor och matdiskar. När jag sju år gammal avverkat en mil i skidspåret tillverkar Mats en medalj i kartong, upphängd på en garntåt. Jag är alltid redo i scouternas patrull Älgen, jag spelar tvärflöjt och sjunger i flickkören och jag är betuttad i Lennart Hellsings rimmade ABC-bok, som jag lär mig utan-

03Sandell Bakom.OK1.indd 6

6

08-10-08 14.25.34


till. »Agare bagare kopparslagare, snällt är det inte att slå en svagare …« När mor och far repar lingon eller plockar vildhallon sitter jag och stickar på en filt i skogen. Jag växer om mor Brita. Hon mäter knappt 160 centimeter och har sköna runda former. Det är pappa Göte jag får mina långa ben ifrån. När vi äter middag klagar mamma skämtsamt över alla »tentakler« som spretar och sparkar under det runda furubordet i köket. Hon har fött tre hungriga drasuter. Pappa skalar flera kilo potatis. »Man kan inte bara äta sovel«, säger mamma. Jag är en gänglig pojkflicka som älskar att röra på mig. Min kropp är som gjord för basket, och det är också den sport som fångar upp mig i den lilla sovstaden Lillån utanför Örebro i slutet på 70-talet. De första åren på basketplanen är lyckliga. Jag är en ohämmad tolvåring, som njuter av att sträcka ut mig under korgen och håva i poäng. Att vara en vinnare, att sträva efter att bli bäst, är okomplicerat. Jag känner mig varken generad eller skuldtyngd över att stå i centrum. Min empati med bänknötarna är obefintlig.

084103Sandell Bakom.OK1.indd 7

7

08-10-08 14.25


Med laget åker jag till Stockholm basket cup och sover på liggunderlag i en stor aula. Ute på skolgården lär jag mig stöta fram Grandmaster Flashs raplåt »The Message«: »It’s like a jungle sometimes it makes me wonder how I keep from going under …« Jag gillar min permanentlockade lugg, resten av håret hänger som en spikrak gardin över axlarna. När vi spelar match bär jag fyra olikfärgade tubsockor högt uppdragna över mina långa, tunna ben. Jag tycker att jag ser urball ut. Med tonårens hormonpåslag och existentiella grubblerier förändras mitt basketliv. Jag gillar att använda min kropp men dras också till böckernas värld och skriver svårmodiga dikter om livet. Självreflektionen tar över min tillvaro. Jag tycker att det är obehagligt att synas. På något sätt lyckas jag som enda elev smita från klassens stora teaterföreställning som spelas inför hela skolan. I omklädningsrummet blir jag tyst och försagd och håller mig i bakgrunden. Jag vill slippa ta ansvar och vägrar gå i clinch med mig själv. Ännu är jag inte medveten om att de problem jag tyngs av på planen är de-

03Sandell Bakom.OK1.indd 8

8

08-10-08 14.25.35


samma som håller mig tillbaka utanför den. Precis som när jag börjar boxas många år senare. Jag fortsätter att spela basket för att jag är bra på det, men jag är inte så säker på att jag vill. Dessutom har jag enorma komplex för min längd, vilket jag aldrig pratar med någon om. Inte förrän jag är över tjugo år och glad över mina 185 centimeter. Jag är en duktig flicka. Jag vill vara ofelbar. Brister och rädslor kommenderar jag till min inre skamvrå. Jag är inte bara generad över min längd, jag tycker att det är pinsamt att ha komplex för den. Jag sätter munkavle på mig själv och släpper inte in någon som kan kasta nytt ljus över det lyte som jag ältar till förbannelse. »Nu ska du väl inte växa mer!« utbrister skolsköters­ kan hurtigt vid den årliga mätningen på högstadiet. Jag ler osäkert och hatar henne innerligt. I tidningen läser jag en artikel om en lång kvinna som förkortats. Jag slukar texten. Läkarna har kapat av lårbenen en bit och nu är hon nästan normal. Jag tänker att det vore något för mig. I dagdrömmarna stiger

084103Sandell Bakom.OK1.indd 9

9

08-10-08 14.25


sköna scener fram där mitt ansikte är i nivå med alla andras. Jag fantiserar om hur lätt och lustfyllt livet skulle vara med kortare ben. Men i mitt huvud spelas också en annan film upp. Där sträcker jag på ryggen och rusar mot revanschen i motljus. Jag är den fula ankungen som i en tårdrypande final upptäcker att jag under alla dessa år varit en missförstådd svan. Att befinna mig på basketplanen är en jobbig exponering av den reslighet jag inte vill bli påmind om. Under korgen är min längd något jag ska bejaka, inte förneka. På lagfotot står jag så långt ut jag kan och försöker göra mig liten. Men min ovilja att ta plats på basketplanen handlar inte bara om kroppsliga komplex. Jag är livrädd för att göra misstag. Om jag missar ett skott kan jag låta bli att skjuta resten av matchen. Jag passar bollen bakåt trots att korgen ligger vidöppen framför mig. Bäst spelar jag när motståndet är som svårast. Som när vi möter Södertälje, ett av Sveriges topplag som vi är chanslösa mot. När det inte finns något att förlora

03Sandell Bakom.OK1.indd 10

10

08-10-08 14.25.35


slappnar jag av. Jag välkomnar utmaningen och njuter av kampen. Mina mentala håligheter håller jag för mig själv. Men de syns ju ändå. Drygt tjugo år efter min basketkarriär, inför min match mot Laila Ali, skriver Örebrotidningen Nerikes Allehanda en artikel om mig. De intervjuar en före detta lagkamrat som säger att »Åsa hade ett dåligt självförtroende som spelare, det fanns någon slags spärr där.« En gång blir jag ivägskickad på en tvådagarskurs i mental träning. Jag drar mig längre in i mitt skal och är oemottaglig för kursens budskap. Jag får ett kassettband och fnyser åt dess mentala bilder: en röst säger att jag i huvudet ska skjuta bollen och liksom känna hur den går i korgen. Jag tycker det är humbug. Jag är präglad av jante och ser ner på de drivkrafter som krävs i idrottslivet. Jag är säker på att jag inte härbärgerar egenskaper som tävlingsinstinkt, exhibitionism, egoism, självhävdelse. Det är fult att tro att man är något. Mina känslor gentemot de högljudda tjejerna som skjuter och missar är kluvna. Å ena sidan föraktar jag

084103Sandell Bakom.OK1.indd 11

11

08-10-08 14.25


deras brist på självcensur, å andra sidan är jag avundsjuk och vill vara lika ohämmad som dem. »Jag tror att du är rädd för att lyckas, Åsa«, säger min amerikanske tränare Joe DiCocco till mig under något slags utvecklingssamtal bland plintarna i gymnastiksalen. Han vill skicka mig till USA för att spela collegebasket. Jag ler generat och skyndar mig därifrån. Först tjugo år senare åker jag till USA för att motbevisa honom. Nu är jag tjugo år och känner mig gammal. Jag överger Joe och basketplanen abrupt. Det är både en feg flykt och en modig manöver. Mitt under division 1-säsongen sticker jag ensam till Spanien för att plugga och jobba. Jag tror mina föräldrar tycker det är skönt att jag lämnar mitt snyftiga idrottsliv bakom mig. Men för säkerhets skull tar pappa flera kopior på den sista tidningsartikeln, medveten om att jag aldrig ska göra rubriker mer. »Tjejerna vinner – utan Åsa« lyder den feta överskriften i Nerikes Allehanda när mitt lag spelar sin förs­ ta match utan mig.

03Sandell Bakom.OK1.indd 12

12

08-10-08 14.25.35


Jag tycker att jag har kastat bort mitt liv på idrott och tror att basketen är den felande länken. Jag vill upptäcka mig själv och världen. Ömsa skinn. Under några år blir det en livsstil. Jag drar ihop pengar på något tråkigt jobb i Sverige så att jag kan åka långt bort och stanna länge. Jag varvar mina studier vid Lunds universitet med resor: till Guatemala för att plugga spanska, till Argentina för att skriva litteraturuppsats. Eftersom jag inte kommer från någon akademiker­ familj känns det lite högtidligt att börja läsa i Lund. Att dessutom välja något så föga yrkesinriktat som litteraturvetenskap anses vågat i den värld jag kommer från. Men min respekt för högre studier falnar snart. Universitetet visar sig vara ett av de bästa gömställen man kan önska sig. Där kan jag leva ostörd i min egen puppa och bli en passiv konsument av otaliga böcker. På lektionerna sitter jag stum i mitt fängelse av försagdhet. De livsviktiga frågorna slåss jag med utanför klassrummet. I köket på studentboendet Parentesen träffar jag Anna. Det är vänskaplig kärlek vid första ögonkas-

084103Sandell Bakom.OK1.indd 13

13

08-10-08 14.25


tet – en relation som ska visa sig vara lika stark tjugo år senare. Anna är smart, rak, rolig. Trassliga blonda lockar väller ner över den paisleymönstrade, lila blusen. I sitt unga bagage har hon ett liv som elitspelare i tennis, och precis som jag har hon just lagt den föraktliga idrotten bakom sig. Tillsammans är vi djupsinniga och pretentiösa. Jag sveper runt i långkjol och brandgul stickad basker. Vi föraktar tv-tittande. Istället går vi på litterära föredrag och politiska debatter. Vi delar en flaska rött och dansar till Aretha Franklin och »Oooh – I like it!« med The Creeps på Lunds nation. Mitt ämnesval bygger på en barnslig förtjusning i ord och en diffus vilja att uttrycka mig. Jag har inte riktigt tänkt mig att studera marxistisk litteraturteori och plocka sönder litterära klassiker. Jag hade föreställt mig universitetet som ett prunkande växthus, men jag befinner mig i ett kliniskt laboratorium. I likhet med många litteraturstudenter före mig när jag drömmar om att själv formulera mig litterärt. Men sådana fantasier döljer jag väl, även för mig själv. Jag skäms över att ens nudda vid tanken.

03Sandell Bakom.OK1.indd 14

14

08-10-08 14.25.35


Jag läser statsvetenskap ett år. Där möter jag Mats. Han är en bit kortare är jag, med snaggat hår och en cigg i mungipan. Efter vår första natt tillsammans äter vi grötfrukost vid slagbordet i hans lilla etta i Malmö. Det är hösten 1992 och riksdagsvalet har precis avverkats. Vi bekänner vad vi röstat på. Jag håller på folkpartiet vid den här tiden, och Mats blir chockerad över att han sovit med fienden. Själv gapar jag stort åt att jag gått till sängs med en vänsterpartist. Vi uttrycker vår förfäran, äter upp gröten och skrattar gott åt vår blåröda röra. Mina musikreferenser såhär långt är milda och timida. Mats inviger mig i hiphopens hårda musik och jag går igång på alla cylindrar. Public Enemys »Fight the power« och »Fear of a black planet«, LL Cool J:s »Mama said knock you out« … Jag inser att jag inte har mycket gemensamt med dessa militanta unga män som rappar om rasism och politiska orättvisor. Men aggressionerna och energin och deras furiösa vilja att uttrycka sig går rakt in i mitt blodomlopp och kittlar mina slumrande drifter.

084103Sandell Bakom.OK1.indd 15

15

08-10-08 14.25


Jag minns mitten av 90-talet som en tid då man är tvungen att välja. I alla fall i Malmös konstnärliga kretsar, som jag hänger i utkanten av. Är du själ eller kropp? Djup eller yta? Tanke eller tomma muskler? Kanske har det med åldern att göra. Vi är tjugofem–trettio år men fortfarande rotade i ungdomens svartvita landskap, osäkra på våra identiteter, angelägna om att ge omvärlden plakattydliga budskap. Det är åtta år sedan jag slutade spela basket, åtta år sedan jag vände idrottslivet ryggen. Jag känner mig suddig och hemlös. Jag vet inte vem jag är, men jag vill inte – kan inte – finna en färdig mall att trycka in mig själv i. Och min protest mot sport har börjat kännas alltmer krampaktig. Kroppen skriker så högt att min hjärna tvingas lyssna på den.

03Sandell Bakom.OK1.indd 16

08-10-08 14.25.36


9789146218906