9789146218692

081803 Roma.ORIG.indd 1

08-06-09 10.50.17

081803 Roma.ORIG.indd 2

08-06-09 10.50.19

steven saylor

ROMA

en roman om den eviga staden

Översättning Charlotte Hjukström

Wahlström & Widstr and

081803 Roma.ORIG.indd 3

08-06-09 10.50.19

Rad ur Den skrävlande soldaten på s. 425 i översättning av Alf Önnerfors, Paul Åströms förlag 2001.

De två första raderna i Scipios gravskrift citeras av Cicero i Samtal i Tusculum, Forum 1971, och återges på s. 458 i Ebbe Lindes översättning.

Strof ut Euripides Backanterna på s. 501 i översättning av Tord Bæckström, Forum 1958.

Wahlström & Widstrand www.wwd.se Copyright © Steven Saylor 2007 Published by arrangement with Sane Töregård Agency AB. Originally published in the United States of America by St. Martin’s Press LCC Originalets titel: Roma: the novel of ancient Rome Tryckt hos ScandBook, Falun 2008 ISBN 978-91-46-21869-2

081803 Roma.ORIG.indd 4

08-06-09 10.50.19

Denna bok tillägnas Titus Livius, som åt eftervärlden bevarat de äldsta berättelserna från Roms äldsta tid.

081803 Roma.ORIG.indd 5

08-06-09 10.50.19

081803 Roma.ORIG.indd 6

08-06-09 10.50.19

innehåll

Släktträd Romerska månader och dagar Karta över romarnas värld I. Ett rastställe längs Saltvägen (1000 f.Kr.) II. En halvgud passerar förbi (850 f.Kr.) III. Tvillingarna (757–716 f.Kr.) IV. Coriolanus (510–491 f.Kr.) V. De tolv tavlorna (450–449 f.Kr.) VI. Vestalen (393–373 f.Kr.) VII. Sin egen lyckas arkitekt (312–279 f.Kr.) VIII. Scipios skugga (216–183 f.Kr.) IX. Gracchernas vän (146–121 f.Kr.) X. Huvuden på Forum (81–74 f.Kr.) XI. Caesars arvinge (44–1 f.Kr.) Författarens efterord

081803 Roma.ORIG.indd 7

9 11 12 19 39 73 135 217 253 333 397 463 527 559 631

08-06-09 10.50.19

081803 Roma.ORIG.indd 8

08-06-09 10.50.19

Kapitel I. Ett rastställe längs Saltvägen (1000 f.Kr.) II. En halvgud passerar förbi (850 f.Kr.) III. Tvillingarna (757–716 f.Kr.) IV. Coriolanus (510–491 f.Kr.) V. De tolv tavlorna (450–449 f.Kr.) VI. Vestalen (393–373 f.Kr.)

`

`

släktTR ÄD (*bärare av Fascinus)

Po g.m. Lara*

Pinarius

Tarketios

Potitia*

(Herkules? Cacus?)

Valeria g.m. Potitius*

Titus Potitius*

Titus Potitius*

Vestalen Pinaria*

Icilia*

Lucius Icilius

Pennatus*

Kaeso*

(adopterad av Gaius Fabius Dorso)

VII. Sin egen lyckas arkitekt (312–279 f.Kr.)

Kaeso Fabius Dorso*

VIII. Scipios skugga (216–183 f.Kr.)

Kaeso Fabius Dorso*

IX. Gracchernas vän (146–121 f.Kr.) X. Huvuden på Forum (81–74 f.Kr.) XI. Caesars arvinge (44–1 f.Kr.)

081803 Roma.ORIG.indd 9

Menenius g.m. Fabia Lucius Pinarius g.m. Menenia* Lucius Pinarius*

Scipio Africanus Cornelia

Tiberius Gracchus

Gaius Gracchus

Lucius g.m. Julia g.m. Quintus Julia Gaius Julius Pedius Pinarius (2) (1) Caesar Infelix* Lucius Pinarius*

Quintus Gaius Octavius Pedius (Caesar Augustus)

08-06-09 10.50.20

081803 Roma.ORIG.indd 10

08-06-09 10.50.20

Romersk a månader och dagar De romerska månaderna hette januarius, februarius, martius, aprilis, maius, junius, quintilis (senare julius, till Julius Caesars ära), sextilis (senare augustus, till Caesar Augustus ära), september, october, november och december.

Den första dagen i varje månad kallades för kalendae. Idus inföll den femtonde dagen i martius, maius, quintilis och october, och den trettonde dagen i de övriga månaderna. Nonae inföll nio dagar före idus.

081803 Roma.ORIG.indd 11

08-06-09 10.50.20

gALLIEN Ticinus

Mediolanum Padus R

Massilia

co ubi

Il

n

Ad

Clusium be Ti

Tarquinia Veii Ostia

rn

Korsika

Roma Alba

t is

ka

ha ve

ie

n

t

N

Cumae

Sardinien mot SPANIEN & Herakles stoder

ITALIE

r ia

ly r

Cannae Caudinska passen

Makedonien

Farsalos

Magna Graecia

Tyrrenska havet

Actium

Croton

Grekland

Sicilien Siracusa

Karthago Zama Thapsus

Medelhavet

ROMARNAS VÄRLD under republiken 0

300 romerska mil stad

slagfält

10 romerska mil ≈ 15 km © mmvii Steven Saylor

081803 Roma.ORIG.indd 12

08-06-09 10.50.26

Euxinska havet (Svarta havet)

Bithynien Persien/ Parthien

Filippi

donien

os

mot Maeotiska tr채sken

Skytien

Troja (ruinstad) Egeiska havet

Pessinus

Pergamon

Asien

rekland

Efesos

Frygien Antiochia

Athen Korinth Sparta

Cypern Kreta

Jerusalem

Kyrene

Alexandria

Libyen

Egypten

en Nil

081803 Roma.ORIG.indd 13

08-06-09 10.50.28

081803 Roma.ORIG.indd 14

08-06-09 10.50.28

Legenderna 채r historiska, och historien 채r legendarisk.

Alexandre Grandazzi, La fondation de Rome

081803 Roma.ORIG.indd 15

08-06-09 10.50.28

081803 Roma.ORIG.indd 16

08-06-09 10.50.28

ROMA

`

081803 Roma.ORIG.indd 17

08-06-09 10.50.28

081803 Roma.ORIG.indd 18

08-06-09 10.50.31

© mmvii Steven Saylor

flod en

varma källor

Mot saltbäddarna och havet

Mot metallfyndigheterna

Mot bergen

fikonträd

sumpmark

Kullar 500 meter

Salthandlarnas väg

Metallhandlarnas väg

Karta I

S

N

I Ett r astställe längs Saltvägen 1 000 f.Kr. När de rundade en krök av stigen som följde floden, kände Lara igen silhuetten av ett fikonträd på toppen av en kulle. Vädret var varmt och dagarna var långa. Fikonträdets lövverk var fullt utslaget, men ännu bar trädet inte frukt.

Snart upptäckte Lara fler landmärken – en kalkstensklippa som liknade en mans ansikte, en våtmark bredvid floden där man lätt skrämde upp sjöfåglarna, ett högt träd som liknade en människa med uppsträckta armar. De började närma sig platsen där det fanns en ö i floden. Ön var ett bra ställe att slå läger på. Den natten skulle de sova på ön.

Lara hade följt stigen längs floden fram och tillbaka många gånger i sitt korta liv. Hennes folk hade inte skapat stigen – den hade alltid funnits där, liksom floden – men deras hjortskinnsklädda fötter och trähjulen på deras dragkärror höll stigen upptrampad. Laras folk var salthandlare, och för att kunna försörja sig var de ständigt på resa.

Vid flodens mynning brukade den lilla gruppen på ett halv­dussin familjer samla salt från de stora saltbäddarna nära havsstranden.

De rensade och siktade saltet och lastade det på handkärror. När kärrorna var fulla, stannade de flesta kvar bland klippor och enkla regnskydd medan ett femtontal av gruppens härdigare medlemmar gav sig av på stigen som löpte längs med floden.

Med sin dyrbara last av salt vandrade de över låglandet närmast kusten i riktning mot bergen. Men Laras folk gav sig aldrig upp på bergstopparna, de kom bara till de lägre kullarna. Många männi­ ` 19 ´

081803 Roma.ORIG.indd 19

08-06-09 10.50.32

skor levde i skogarna och vid de grönskande ängarna på kullarna, där de samlades i små byar. I utbyte mot salt brukade de människorna ge Laras folk torkat kött, djurhudar, ylletyger, lerkrukor, nålar och skrapverktyg av ben och små leksaker av trä.

När byteshandeln var avslutad, brukade Lara och hennes folk följa stigen längs floden tillbaka ut till havet. Sedan började cykeln om igen.

Så hade det alltid varit. Lara kände inte till något annat liv. Hon vandrade fram och tillbaka, uppströms och nedströms längs floden.

Ingen plats var hennes hem. Hon tyckte om kusten, där det alltid fanns fisk att äta och det stilla vågskvalpet vyssjade henne till sömns om kvällen. Hon var mindre förtjust i kullarna, där det fanns branta backar, nätterna kunde vara kalla och den vidsträckta utsikten gjorde henne yr. Hon kände sig osäker i byarna och var ofta blyg inför främlingar. Det var på själva stigen hon kände sig mest hemma. Hon älskade lukten av floden en varm dag och grodornas kväkande på kvällen. Bland den frodiga grönskan längs floden växte rankor med välsmakande bär. Till och med när dagarna var som hetast kom det vid solnedgången alltid en svalkande fläkt från floden, som suckade och sjöng mellan säv och högt gräs.

Av alla ställen längs stigen tyckte Lara allra bäst om den plats de nu nalkades, där det låg en ö i floden.

Runt den flodsträckan var terrängen till största delen platt, men i öns omedelbara närhet var marken på soluppgångens sida som ett hopskrynklat tygstycke med kullar och åsar och dalar. Laras folk brukade lägga sina spädbarn i en vagga av trä, som man kunde surra fast vid en handkärra och som hade gått i arv i flera generationer. Ön hade samma form som den vaggan. Den var längre än den var bred, nästan rak på den sida som vette nedströms men spetsig i änden som pekade uppströms, där strömmen hade slipat ner stranden på båda sidor. Ön var som en vagga, och kullarna på soluppgångens sida av floden var som en grupp gamla kvinnor i tjocka mantlar som samlats för att titta på barnet i vaggan – så hade Laras far en gång beskrivit omgivningarna. ` 20 ´

081803 Roma.ORIG.indd 20

08-06-09 10.50.32

Larth brukade ofta tala på det viset och frammana bilder av jättar och vidunder i landskapet. Han hade förmågan att se andarna, som kallades numina och bodde i stenarna och träden. Ibland kunde han tala med dem och höra vad de hade att säga. Floden var hans äldsta vän och berättade för honom var fisket var bäst. Av viskningarna i vinden kunde han förutsäga nästa dags väder. Det var sådana förmågor som hade gjort Larth till gruppens ledare. »Nu är vi snart framme vid ön, eller hur, pappa?« sade Lara. »Hur visste du det?« »Kullarna. Först börjar man se kullarna långt borta på höger sida.

Sedan blir de större. Och precis innan vi är framme vid ön, ser man silhuetten av fikonträdet där borta, högst uppe på kullens topp.« »Duktig flicka!« sade Larth, stolt över sin dotters minne och iakttagelseförmåga. Han var en stark och ståtlig man med grå stänk i sitt svarta skägg. Hans hustru hade fött flera barn, men alla hade dött i späd ålder utom Lara, som blev det sista eftersom hans hustru dog vid förlossningen. Lara var det käraste han hade. Liksom sin mor hade hon gyllene hår. Nu när hon hade kommit upp i barna­ födande ålder hade hon börjat få en kvinnas runda höfter och bröst.

Larths högsta önskan var att han skulle leva länge nog för att få se sina barnbarn. Alla män levde inte så länge, men Larth hyste gott hopp. Han hade varit frisk i hela sitt liv, och det berodde delvis på, antog han, att han alltid varit noga med att visa respekt för alla numina han mötte på sina resor.

Att respektera numina var viktigt. Flodens numen kunde suga ner en människa och dränka henne. Ett träds numen kunde sticka ut en trädrot så att man föll omkull, eller släppa en murken gren i huvudet på någon. Stenar kunde ge vika under vandrarens fötter och skratta förtjust åt sitt svekfulla spratt. Till och med himlen kunde ibland, med ett vredgat rytande, skicka ner fingrar av eld som kunde steka en människa som en kanin på ett spett, eller – ännu värre – låta honom leva men beröva honom förnuftet. Larth hade hört att själva marken kunde öppna sig och svälja ner människor. Även om han aldrig själv hade sett något sådant utförde han varje morgon en ritu` 21 ´

081803 Roma.ORIG.indd 21

08-06-09 10.50.32

al där han bad om markens tillåtelse innan han började gå över den. »Det är någonting alldeles särskilt med den här platsen«, sade Lara medan hon såg ut över den glittrande floden på sin vänstra sida och sedan på de steniga, trädbevuxna kullarna rakt fram och till höger. »Hur kom den till? Vem har gjort den?« Larth rynkade pannan. För honom var frågan meningslös. En plats blev aldrig gjord, den bara fanns. Mindre detaljer kunde förändras med tiden. Ett träd kunde blåsa omkull i en storm och hamna i floden. Ett stenblock kunde få för sig att rulla nerför slänten. De numina som besjälade allting gjorde om landskapet från den ena dagen till den andra, men de grundläggande beståndsdelarna förändrades aldrig och hade alltid existerat: floden, kullarna, himlen, solen, havet, saltbäddarna vid flodens mynning.

Han försökte komma på något sätt att förmedla de tankarna till Lara när en hjort, som stod och drack ur floden, blev skrämd av att de närmade sig. Hjorten rusade upp genom snåren som täckte flodbanken och ut på stigen. I stället för att sätta sig i säkerhet blev den stående och stirrade på dem. Lika tydligt som om den hade viskat högt hörde Larth orden »Ät mig«. Hjorten överlämnade sig i deras händer.

Larth vände sig om för att ropa en befallning, men gruppens skickligaste jägare, en yngling som kallades Po, hade redan gjort sig beredd. Po rusade fram, höjde den spetsiga käppen han alltid bar på och slungade i väg den så att den visslade genom luften mellan Larth och Lara.

Ett ögonblick senare träffade spjutet hjorten i bröstet med sådan kraft att djuret slogs omkull. Hon kunde inte resa sig, utan kastade med huvudet och sparkade med de långa, smala benen. Po sprang förbi Larth och Lara. När han kom fram till hjorten drog han ut spjutet och körde in det en gång till. Hjorten gav ifrån sig ett halvkvävt ljud, som en flämtning, och rörde sig inte mer.

Hela gruppen jublade. I stället för ännu en fiskmåltid ur floden skulle de få hjortkött till kvällen.

` 22 ´

081803 Roma.ORIG.indd 22

08-06-09 10.50.32

`

Avståndet från flodbanken till ön var inte stort, men nu på försommaren stod floden för högt för att det skulle gå att vada över. Laras folk hade för länge sedan gjort enkla flottar av grenar som bands ihop med läderremmar. De lät flottarna ligga vid flodstränderna och lagade dem eller byggde nya när det behövdes. Förra gången de passerade stället hade det legat tre flottar, alla i gott skick, på den östra stranden. Två av dem låg fortfarande kvar, men en saknades. »Jag ser den! Där – den ligger uppdragen på ön, men den syns nästan inte under grenarna«, sade Po, som hade skarpa ögon. »Någon måste ha använt den för att ta sig över.« »De kanske fortfarande är kvar på ön«, sade Larth. Han missunnade inte någon annan att använda flottarna och ön var stor nog att rymma fler. Likväl krävde situationen en viss försiktighet. Han förde händerna till munnen, formade dem till en tratt och utstötte ett rop. Det dröjde inte länge förrän en man visade sig på öns strand.

Mannen vinkade. »Känner vi honom?« sade Larth och kisade mot mannen. »Jag tror inte det«, svarade Po. »Han är ung – i min ålder eller yngre, skulle jag tro. Han ser stark ut.« »Väldigt stark!« sade Lara. Till och med på avstånd var den unge främlingens muskulösa kropp imponerande. Han var klädd i en kort, ärmlös tunika, och Lara hade aldrig sett en man med sådana armar.

Po, som var liten och senig, sneglade på Lara och rynkade pannan. »Jag är inte säker på att jag gillar den där främlingens uppsyn.« »Varför inte?« undrade Lara. »Han ler ju mot oss.« I själva verket log den unge mannen mot Lara och ingen annan.

`

Hans namn var Tarketios. Mycket mer än så fick Larth inte veta, för främlingen talade ett språk som Larth inte kände igen, där varje ord lät ` 23 ´

081803 Roma.ORIG.indd 23

08-06-09 10.50.32

lika långt och invecklat som ynglingens namn. Det hade varit lättare att förstå hjorten än de underliga läten som kom från den här mannen och hans två kamrater! De verkade i alla fall vänligt sinnade, och de tre männen utgjorde inget hot mot de många fler salthandlarna.

Tarketios och hans två äldre färdkamrater var skickliga bergsmän från en trakt ungefär tvåhundra mil norrut, där bergen var rika på järn, koppar och bly. De hade varit på handelsresa söderut och var nu på väg hem. På samma sätt som stigen längs floden förde Larths folk från kusten till kullarna gick det en annan stig, vinkelrätt mot floden, tvärs över den breda kustslätten. Eftersom ön utgjorde ett lämpligt vadställe var det där de två vägarna korsades. Vid det här tillfället råkade salthandlarna och metallhandlarna komma fram till ön på samma dag. Det var första gången de möttes.

De två grupperna slog läger i var sin ände av ön. Som en vänskaplig gest visade Larth med händerna att Tarketios och de andra var välkomna att delta i kvällsmåltiden. Medan värdfolket och gästerna festade på hjortköttet runt den flammande brasan, försökte Tarketios berätta om sitt arbete. Eldskenet glittrade i Laras ögon när hon såg Tarketios peka in i elden och låtsas hamra med en slägga. Eldskenet dansade över de spelande musklerna i hans armar och axlar.

När han log mot henne, var det som om han kråmade sig. Hon hade aldrig sett så vita och så perfekta tänder.

Po såg blickarna de utväxlade och rynkade pannan. Laras far såg samma blickar och log.

`

Måltiden var över. Metallhandlarna tackade med många gester för hjortköttet och drog sig tillbaka till sitt eget läger på andra sidan av ön. Innan Tarketios försvann in i skuggorna såg han sig över axeln och gav Lara ett brett leende till avsked.

Medan de andra lade sig för att sova höll sig Larth vaken en stund till, som han brukade. Han tyckte om att betrakta elden. I likhet med allt annat hade elden ett numen som ibland kommunicerade ` 24 ´

081803 Roma.ORIG.indd 24

08-06-09 10.50.33

med honom, gav honom visioner. Medan den sista glöden tonade bort i mörkret föll Larth i sömn.

Larth blinkade. Lågorna, som hade falnat till nästan ingenting, flammade plötsligt upp på nytt. Hettan slog emot hans ansikte.

Hans ögon sved inför det vita eldskenet som var starkare än solen.

I det bländande ljuset såg han någonting visa sig ovanför lågorna.

Det var en manslem, som stolt reste sig i luften trots att den var skild från sin kropp. Den hade vingar, som en fågel, och svävade fritt över elden. Fastän den verkade vara av kött och blod, brändes den inte av lågorna.

Larth hade sett denna bevingade fallos tidigare, alltid under samma omständigheter: när han betraktade en eld och inträdde i ett drömtillstånd. Han hade till och med gett den ett namn, eller rät­ tare sagt, den hade placerat sitt namn i hans huvud: Fascinus.

Fascinus var inte som de numina som bodde i träd, stenar eller floder. Sådana numina existerade utan namn. Vart och ett av dem var bundet till föremålet de bodde i, och det var inte mycket som skilde ett numen från ett annat. När sådana numina talade, kunde man inte alltid lita på dem. Ibland var de vänliga, men ibland var de retsamma eller till och med fientliga.

Fascinus var annorlunda. Den var unik. Den existerade i sig själv, utan början eller slut. På grund av dess form var det uppenbart att den hade någonting att göra med livet och livets ursprung; ändå kändes det som om den kom från en plats utanför den här världen och för en kort stund trängde in genom en passage som öppnats av hettan från de dansande lågorna. När Fascinus blev synlig var det alltid betydelsefullt. Den bevingade fallosen visade sig bara för att ge Larth svaret på ett dilemma som hade bekymrat honom, eller för att plantera en ny, viktig tanke i hans huvud. Den vägledning Larth fick av Fascinus hade aldrig fört honom vilse.

På andra håll, i fjärran länder – Grekland, Israel, Egypten – dyrkade männen och kvinnorna gudar och gudinnor. De folken gjorde bilder av sina gudar, berättade historier om dem och tillbad dem i tempel. Larth hade aldrig träffat sådana människor. Han hade ald` 25 ´

081803 Roma.ORIG.indd 25

08-06-09 10.50.33

rig ens hört talas om länderna där de bodde, och han hade aldrig mött eller föreställt sig någon gud. Själva begreppet gudar, i den form de dyrkades av andra människor, var okänt för Larth, men det som kom närmast en gud i hans fantasi och erfarenhet var Fascinus.

Han ryckte till och blinkade igen.

Elden hade slocknat. Där ett outhärdligt starkt eldsken nyss hade strålat var det nu bara mörk, varm sommarnatt, och det enda ljuset kom från en ytterst tunn månskära. Luften mot hans ansikte kändes inte längre het, utan frisk och sval.

Fascinus hade försvunnit – men inte utan att plantera en tanke i Larths huvud. Han skyndade ner till det frodiga buskaget vid floden där Lara tyckte om att sova och tänkte för sig själv: Det måste bli så, för Fascinus säger det!

Han knäböjde bredvid sin dotter, men väcka henne behövde han inte. Hon var redan vaken. »Vad är det, pappa?« »Gå till honom!« Hon behövde inte be om någon förklaring. Det var det hon hade längtat efter att göra där hon låg rastlös och ivrig i mörkret. »Är du säker på det, pappa?« »Fascinus …« Han avslutade inte meningen, men hon förstod.

Hon hade aldrig sett Fascinus, men han hade berättat för henne om den. Fascinus hade väglett hennes far många gånger genom åren.

Nu hade Fascinus än en gång uttryckt sin vilja.

Mörkret avskräckte henne inte. Hon kände varenda stig och krök på den lilla ön. När hon kom till metallhandlarnas läger, fann hon Tarketios bland några buskar utom synhåll för de andra; hon kände igen honom på hans muskulösa silhuett. Han låg vaken och väntade, precis som hon hade legat vaken och väntat när hennes far kom.

När hon kom närmare, reste sig Tarketios på armbågarna och viskade hennes namn. Hans röst darrade av någonting som liknade förtvivlan; hans hunger fick henne att le. Hon suckade och lade sig ner bredvid honom. I det svaga månskenet såg hon att han bar en amulett av något slag i en läderrem runt halsen. Den formlösa me` 26 ´

081803 Roma.ORIG.indd 26

08-06-09 10.50.33

tallbiten låg inbäddad i håret på hans bröst och tycktes fånga och koncentrera månstrålarna så att ljuset den reflekterade blev starkare än själva månen.

Han sträckte ut armarna – samma armar som hon tidigare hade beundrat – och omfamnade henne överraskande varsamt. Hans kropp var lika varm och naken som hennes, men mycket större och mycket hårdare. Hon undrade om Fascinus var med dem i mörkret, för hon tyckte att det kändes som vingslag mellan hennes ben när den livgivande tingesten trängde in i henne.

`

Nästa morgon, när de andra vaknade och började röra på sig, såg Larth att Lara var tillbaka i buskaget där hon brukade sova. Han undrade om hon hade struntat i hans råd. När hon vaknade såg han glimten i hennes ögon och leendet på hennes läppar och visste att hon inte hade gjort det.

Medan de andra bröt lägret och gjorde sig redo för avfärd, kallade Larth till sig Po. Den unge mannen reagerade ovanligt senfärdigt och såg åt ett annat håll medan Larth talade med honom. »Po, innan vi ger oss av i dag, vill jag att du går tillbaka till platsen där du dödade hjorten i går. Sopa bort alla blodspår från stigen. Om det har stänkt blod på några blad eller lösa stenar, kastar du dem i floden. Det borde vi ha gjort i går, men det började mörkna och vi hade fullt upp med att flå och steka hjorten. Gör det nu, innan vi börjar gå. Vi får inte lämna kvar blod på stigen.« »Varför det?« sade Po. Larth blev stum av häpnad. Po hade aldrig varit så vresig mot honom förut. »Blod lockar till sig ohyra och rovdjur. Blod på stigen kan uppröra de numina som bor längs floden, även om hjorten offrade sig frivilligt. Men det behöver jag inte förklara för dig. Gör som jag säger!« Po stirrade ner i marken. Larth tänkte säga mer, i ännu hårdare ton, men avbröt sig när metallhandlarna kom för att säga farväl. ` 27 ´

081803 Roma.ORIG.indd 27

08-06-09 10.50.33

Tarketios steg fram. Med stora åthävor erbjöd han Larth en gåva.

Det var ett föremål av järn, tillräckligt litet för att rymmas i handflatan, med en öppning i ena änden och en mycket vass spets i den andra. Det var en spjutspets av järn, som skulle komma väl till pass nästa gång en hjort korsade stigen. Tarketios visade tydligt att han inte ville ha någonting i gengäld.

Larths folk ägde några få klumpiga knivar och skrapverktyg av järn, men ingenting lika välgjort som spjutspetsen. Han var mycket imponerad och visade den för Po. »Vad säger du om den här?« frågade han. Innan Po hann svara, tog Larth ifrån honom hans spjut. »Du är den bäste jägaren bland oss. Du ska ha den här. Tarketios får visa oss hur man fäster spetsen på käppen.« Medan Po stod tyst, gav Larth spjutet och spetsen till Tarketios, som log mot dem båda två. Åsynen av hans perfekta tänder fick det att klia i Pos fingrar. Med en liten hammare och några spikar började Tarketios sätta fast spetsen på skaftet. Larth tittade fascinerat på när han arbetade och tog ingen notis om den mörkröda rodnaden som började sprida sig över Pos ansikte.

När arbetet var slutfört, gav Tarketios tillbaka spjutet till Po. Den nya spetsen var tyngre än Po hade räknat med. Spjutet vägde över i hans hand och järnspetsen slog i marken med en duns. »Balansen har förändrats«, sade Larth och skrattade åt den yngre mannens förvirring. »Nu måste du lära dig sikta och kasta på nytt.

Men med den nya spetsen kan du döda snabbare och säkrare, eller vad tror du? Nu behöver du inte lägga lika mycket kraft i kastet.« Po bytte snabbt grepp och höll spjutet upprätt igen. Han höll så hårt om skaftet att knogarna vitnade.

`

Lite senare, medan salthandlarna gjorde sig beredda att lämna ön på sina flottar, kom Tarketios fram till Lara och tog henne avsides. De hade inga gemensamma ord för att uttrycka vad de kände. De bara höll om varandra en stund innan de släppte taget. I samma ögon` 28 ´

081803 Roma.ORIG.indd 28

08-06-09 10.50.34