Page 1

I en anteckningsbok En kvark är inom kvantfysiken en elementarpartikel och så vitt man vet materiens minsta byggsten. Det är jag. Lägger man till en ändelse blir det Kvarken, det är den del som skiljer Bottenviken från Bottenhavet. Där ligger platsen de ville att jag skulle kalla hemma. Normalvintrar fryser hela Bottenhavet. Under stränga vintrar sträcker sig istäcket ända till de danska sunden och Kattegatt. Sådan var min barndom. Området nordost om Bornholm är det sista som fryser till. Det är långt dit och jag tänkte alltid att det skulle gå att undvika nyisen. Då skulle jag kunna gå den frysta vägen mot någonting annat. Det var i alla fall en möjlighet. Märkligt nog kändes det som mer realistiskt än att ta bussen. Det blåste nästan alltid. En vind som rev och slet i tillvaron som mödosamt klamrade sig fast vid klipporna, i björkarna och i industrin som tjurigt ruvade vid kusten. Den rev i människorna också, blåsten. Vattnet som piskade mot land var doft- och luktfritt, som ett svart hål av väta. Bräckt. Utfiskat. Garnen hängde oanvända över torkställningarna, ingen livnärde sig på fisket längre, men många längtade. Dit, till kylan som krökte fingrarna stela, till solglitter och fiskfjäll och utombordare. På vårkanten satte sig den där längtan på rad där isen mötte det öppna havet och de pimplade. Alldeles vid bron, den som förbinder dem med 7

Wennström, Svart kvark.indd 7

09-06-09 15.53.22


någonting. Tillsammans kämpade de med att dra upp sina önskningar ur djupen. Det gungade under campingstolar och renfällar. Isborrarna vibrerade mot kylan. Sedan föll sänken mot botten. Medan det blåste. Det finns en hamn. Den är en annan än den som en gång var. Det finns en såg. En liten stund till. Det finns minnen av hur timret flöt på Umeälven mot havet och stockade sig i älvmynningen alldeles bredvid Djupvik. Skeppen åkte in och ut ur hamnen och världen kom dit med sjömännen. Då fanns det en anledning att mötas, eller möjligen dansa och kanske viska om lönnkrogarna alla visste fanns. En del av de där sjömännen är begravda på kyrkogården, jag har vattnat deras gravar. Läst deras främmande namn. Ibland brann det rejält. En gång nästan alltihop, annars då och då en eld som förvandlade levebröd till aska, eller bara skrämdes. Fotbollslaget spelade i allsvenskan. Och såg vid såg vid såg och det är detta alla kommer ihåg. Det som en gång var. Den platsen heter Holmsund. Sedan infann sig ett efter. Det var då det blev svårt. Det är i denna tid jag lever. Kvar blev bara hungerhålen, de som gnager och gröper ur, och så vinden så klart. Den som sveper genom tomrummen.

Wennström, Svart kvark.indd 8

09-06-09 15.53.22


Holmsund 1936 Norra Kvarken och Bottenviken: Omkring väst, storm 25–26 m/s, något ökande. Dålig sikt.

Wennström, Svart kvark.indd 9

09-06-09 15.53.22


WennstroĚˆm, Svart kvark.indd 10

09-06-09 15.53.22


D

en mörka granskogen ruvade bakom tombolastånden och dansbanan. På den öppna plätten var gräset slaget och där trängdes alla lördagslediga. Hamnsjåare, sågverks­­­­arbetare, städerskor, pigor, en och annan springpojke. Det luktade av parfym och svett. Sandor var kladdig av nervositet och drog handflatorna mot tyget i kavajen, så sträckte han sig mot Josefa. ”Kom.” Han nickade mot baksidan av ett skjul. Där växte hundkexen höga, tillsammans med prästkragar och smörblommor. Hon kom skrattande efter honom. Upprymd och varm av dansen. Den tunna sommarklänningen fladdrade i vinden. Den var blå med små blommor. När hon stod framför honom böjde han sig fram och kysste henne. Hennes läppar var lite torra och nariga. Sandor tänkte att hon var vacker på ett genomskinligt sätt. Som en skymning där färger och former bara vagt framträder. ”Här.” Han sträckte fram ett litet knyte. Med ens blev han osäker. Om det var rätt. Kanske gjorde han sig bara löjlig. Josefa tittade förvånat på honom, så vecklade hon ivrigt upp det. Tyst lyfte hon upp broschen och höll den mot kvällshimlen. Det blänkte lite i stenarna. Hennes ögon sökte hans men Sandor slog ner blicken och stoppade händerna i byxfickorna. ”Jag tyckt den skull pass dig.” Han hade lagt undan pengar i flera veckor. Nu fick han för sig att det var fånigt. Josefa var kanske inte den som uppskattade grannlåt när allt kom 11

Wennström, Svart kvark.indd 11

09-06-09 15.53.22


omkring. Men den där broschen hade varit som ett fiskedrag. Något blankt och vackert som man lockade med. Det hade också lockat honom, möjligheten att knyta henne närmare sig. Josefa svalde. Så log hon. På det där sättet som gjorde honom lycklig. Omständligt fäste hon broschen på klänningen. ”Sandor Sandström.” Han blev generad, men det var något i hennes röst som fick honom att vilja tjoa högt och skratta. ”Du ger som speciell du, Sandor Sandström.” De tittade på varandra. Josefa strök med händerna över klänningstyget, som om hon blev obekväm framför honom. Hade Sandor vågat skulle han ha stillat rörelsen och viskat fram att han tyckte om att se henne så där, liksom avväpnad. Men de fick inte vara ifred längre. Någon sträckte fram en flaska vermouth mot dem. ”Ska ni int ha er en jävel?” Det tittades uppmanande på dem. Josefa ryckte på axlarna och tog en klunk i skydd av väggen. Sandor drack också. Det vankades kortspel om pengar nere i backen bakom dansbanan. De ville ha honom med. Han tvekade. Josefa nickade åt honom att gå. Hon lade handen över broschen som ett löfte om att de två hade all tid i världen, senare. Sandor visste att hon velat följa med. Om det hade gått an. Men det gjorde det inte. Kortspel var inget för fruntimmer. Men om han vann skulle han kunna bjuda henne på lotter och kanske lite kaffe. När Josefa såg honom försvinna vandrade hon ut bland de andra. Gräset kändes mjukt under skorna. När hon sneglade ner på broschen blev hon varm och det kittlade runt en ovan känsla av tillförsikt i henne. 12

Wennström, Svart kvark.indd 12

09-06-09 15.53.22


Det var en annorlunda kväll. Hon bjöds på saft och hembränd sprit. Man fingrade på broschen och fnittrade. När hon smög iväg till dasset fick hon gå före i kön och människor log på ett sätt som de inte brukade le. Det är jag, tänkte Josefa. Det är jag som är annorlunda i kväll. Inte alls så olik, så eljest. Det är klänningen och värmen i kroppen. Den som gjorde henne mjuk. När dansen var slut kunde hon och Sandor sätta sig uppe på Renbäcksberget och titta ut över skutorna som låg inne. Då, när allt var lugnt och stilla skulle hon försöka berätta för honom. Om honom. Vad han betydde. Och om broschen. Det var aldrig någon som givit henne något förut. På det sättet. Genom springorna på dasset kunde hon höra musiken, några höga röster, men annars var det märkvärdigt stilla. Flugorna surrade i skitlukten. Hon sneglade ner på högen med tidningspapper bredvid sig. Gamla nummer. Det var meningen att man skulle torka sig med dem. Ändå fångade en artikel henne. Den handlade om Spanien. Drömmen om ett annat samhälle. Hon rev ut och vek ihop den. Det prasslade i dasstunnan. När hon lyfte på ena skinkan kände hon hur en urinstinkande sörja av bajs klafsade mot skinnet. Någon slog en näve i dassväggen och skrattade. Sedan hörde hon tjuten, jublet, skrockandet. Nerför benen rann avföringen. Josefa lade ena handen över munnen och blundade. Inte ett ljud. De skulle inte få ett ljud ur henne. Det blev bruna ränder när hon försökte torka sig. Det hade kommit på klänningen också. Nödtorftigt drog hon tidningspapper över tyget. När hon tittade ner i hålet såg hon brädan som använts. Den låg tvärs över avskrädet. Hon hade varit på väg mot det där jävla dasset hela kvällen. Hon förstod det nu. Urinblåsan hade varit fylld av elakheter. 13

Wennström, Svart kvark.indd 13

09-06-09 15.53.22


När hon lyssnade hörde hon förväntan där utanför. Det bankade på dörren. ”Ger du int klar snart?” Ett kvävt skratt. Hon ställde sig upp i dunklet och tittade ner på sig. På broschen. Långsamt drog hon med baksidan av handen över ögonen. Det blev vått. När hon förde upp haspen och tryckte upp dörren tog hon ett djupt andetag. Hon knöt ihop sig inuti, blev hård och liksom frånvarande. Sedan gick hon, inte alls snabbt. Flanerande snarare. Det luktade om henne. Lite syrligt. Det var kvar mer bajs än hon trott. På benen. Det busvisslades och slängdes ord efter henne. Hon hörde det. Att det var bokstäver som kom flygande men hon lyssnade inte. Gick bara. Hon skymtade Mildred i utkanten, hon hoppades att Sandor inte alls var där. Att kortspelet drogs ut till en lång jämmer. När hon gick nerför vägen bet hon sig i läppen tills det smakade blod. Synfältet var mycket suddigt.

Wennström, Svart kvark.indd 14

09-06-09 15.53.22


D

et var stilla. Ovanligt nog. Därtill var det söndag. Vilodagen. På klipporna vid Gröthällan låg Mildred och Josefa. Mildred lade näsan mot huden på armen, den luktade sommarvarmt och salt. På andra sidan viken stod Nikanor, smalhöftad och brunbränd, och fiskade. Han hade dragit upp en stor gädda och stolt hållit upp den till allmänt beskådande. Nu låg den död och slak bredvid honom med käftarna öppna i en enfaldig min. Sandor hade gjort en lov in i skogen. Mildred sneglade mot stigarna som ringlade in i granmörkret. Han brukade försvinna så där, trampade vägar som han inte visste vart de ledde för att sedan vända tillbaka. Josefa skrattade åt honom. De där planlösa vandringarna tedde sig underliga för henne. Nästan onödiga. ”Jag undra va han egentligen gå å tänk på.” Hon följde Mildreds blick mot skogsbrynet. Mildred svarade inte. Hon visste. Han gick och vässade sina argument. För att imponera på Josefa, han läste det hon läste och försökte tänka som hon tänkte. Det var inte utan ansträngning. Hon sneglade på Josefa och försökte utröna om hon bara låg och koketterade eller faktiskt inte förstod vad som drev Sandor att rastlöst söka svar. De låg alldeles nära och Mildred kände 15

Wennström, Svart kvark.indd 15

09-06-09 15.53.22


värmen från Josefa. Hon såg stark och seg ut, som om ingenting egentligen hänt. Mildred rättade till scarfen hon knutit runt håret. ”Du vet, det där som hänt i går.” Hon tittade ut över solglittret på vattnet och blev förvånad över att hon alls sa något. Som om hennes röst var ute på alldeles eget bevåg och hon nu satt och var nervös för att ta konsekvenserna. Liksom oskyldig. Josefa ryckte på axlarna och försökte se oberörd ut. ”Idioter.” Det var nu Mildred borde förbli tyst. Hon borde ha förstått vad som var i görningen. Men inte ens när hon såg någon sticka in en bräda från baksidan på dasset, rakt in i dynghögen hade hon fattat. Inte förrän Josefa vandrade förbi henne. Klänningen var förstörd. Och kvällen, den hade fallit samman i ruiner. ”Jag …”, Mildred förblev inte tyst, hon ville lägga en hand på Josefa men förmådde inte. ”Jag borde ha följt ve dig hem.” Men hon hade stannat kvar. Hon hade sett Josefa gå hem med skratten och glåporden efter sig och sedan hade hon dansat med de där skitkastande uslingarna och på något vis känt sig tillfreds med att det inte var hon. Hon hörde till. Det var mycket skönt att höra till. Ibland. Josefa borrade ner blicken i klipphällen. Den som var varm men hård. ”Lova mig att du int berätta för en Sandor, inte för en Nikanor heller.” Mildred skakade på huvudet. Det skulle inte behövas. Nog var nyheten ute på samhället redan. Möjligen hade hon redan fått ett namn. Skit-Josefa kanske, eller Dass-Fia. När Sandor skymtade i skogen ropade Josefa på honom. Några av fräknarna försvann när hon rynkade näsan och tog till orda. 16

Wennström, Svart kvark.indd 16

09-06-09 15.53.22


”Vi borde bilda en förening.” Han skrattade. De magra kinderna fick skrattrynkor. Mildred kunde se på blicken att han ännu inte visste. Bortlurad från Josefas snöpliga förnedring med en spritflaska och kanske en kortlek. Han och Nikanor hade i alla händelser inte varit där. Mildreds röda läppar drogs ihop i en beslutsam min. ”En förening där man får säg va man vill och tyck va man vill. Där vi bestäm reglern.” Hon nickade. Det slog henne att det var det här hon borde ha sagt till Josefa. Hon borde ha kommit med lösningen. Detta var orden som liksom gjorde dassupplevelsen om inte meningsfull så i alla fall uthärdlig. Att slå tillbaka. Men det låg inte för henne, detta att förlösa tillvaron. Det var för sent när hon kom på saker. Hon kände sig fortfarande främmande inför Josefa. Allt det där som hon var. Kanske gjorde det henne ännu saktmodigare, osäker inför vad det var som förväntades. Sandor lät blicken vandra mellan dem. ”Det får man väl i alla fall, tyck och tänk som man vill men ja.” Han slog sig ner bredvid dem på klipporna. Hans byxben var uppvikta till knäna och han var barfota. ”Får man?” Josefa såg förvånad ut på det där sättet som gjorde att man visste att man sagt någonting fel. Något ogenomtänkt. ”Det får man väl?” Han tittade mellan dem. Mildred skruvade på sig. Den där skogspromenaden hade inte skärpt Sandors sinnen. ”Får man säg att kvinnern ska in på sågen? Eller att facke bör vara solidariska med kvinnliga arbetare? Får man?” Sandor följde en spricka i klippan med fingret. ”Facket jobbar väl för oss?” ”Inte för mig.” Josefa bet av. ”Får man säg att kvinnern ska ha 17

Wennström, Svart kvark.indd 17

09-06-09 15.53.22


rätt till sig själva? Till att slipp kläm fram ungarn eller bestäm själva när de vill göka?” Mildred blev generad över hennes rättframhet. Hon sneglade bort mot Nikanor. ”En förening”, sa Sandor då. ”En förening.” Mildred nickade. Josefa såg tjurig ut. ”Än har jag inte sett nån vilja att verkligen åstadkom ett klasslöst samhälle.” Hon fortsatte att prata om Holmsund som världen. Den plats som skulle gå att förändra. Mildred var förundrad över detta. Det bajskastande och flabbande folket på en plats alldeles vid ett grunt svart hav. Att hon aldrig gav upp. Sandor betraktade Nikanor där han stod vid vattenlinjen. ”Vad blir skillnaden?” Sandor tänkte att de redan var som en förening. De träffades och pratade, läste böcker och diskuterade. Alla visste det. Josefa sträckte ut sig på klipporna. Hennes kropp var brunbränd. Han ville kupa händerna över brösten och dra henne tätt, tätt intill. ”Vi kan bli djärvare.” Hon rullade runt på mage och sneglade bort mot Nikanor. Hon ville ropa honom till sig och smida planer men hon lät honom stå ifred med sitt fiskespö och tystnaden. ”Alla dessa skillnader. Varför tror vissa att jag ger en minner äkta männisch än du. Till exempel.” Mildred såg att hon tänkte på skiten som runnit nerför benen på henne. Den folk kastade. Sandor kunde svaret. För att hennes mamma inte var gift. För att det inte stod något fadersnamn i kyrkböckerna. För att hon var dotter till en splitvedsjänta. Barn till en av dessa kvinnor som klev ombord på båtarna och försvann ner i lastutrymmet för att arbeta vid sidan av okända män. De dansade på 18

Wennström, Svart kvark.indd 18

09-06-09 15.53.22


pråmarna och hemförde gåvor och alla sneglade och visste djupt inom sig att ingenting var gratis. För det var ju så det var. Hela båtresan tillbaka från Gröthällan satt Sandor och tittade på Josefa. Hon var som norrsken om vintern, något onåbart som fladdrade och skimrade över himlen. Men det var kallt. Han förstod inte varför det ibland var så kallt. Ingen sa något. Han hade sett fram emot gårdagens dans. Han tyckte om lördagar. Hur han då hade henne nära och kände hennes kropp mot sin. Sin egen fick han hejda. Men i går kväll hade hon lämnat honom där. Trots broschen. När han kom upp från gläntan där han försökt vinna till sig pengar till kaffe och tombolaspel var hon borta. Mildred hade bara undvikande fladdrat förbi honom när han frågat. Som om han var orimlig i sin önskan. Efterhängsen. Ibland tänkte han att det berodde på att han var född onådens år 1917, hungeråret. Nedanför på gatan hade man marscherat, kvinnor, män och barn, med smattrande banderoller som krävde bröd, fred och rättvisa. Han kunde fortfarande förnimma lukten, det som måste vara det första ordlösa minnet, det luktar dåligt om dem som svälter. En odör som kryper inifrån och ut, den går inte att skrubba bort. Den äter upp människorna, gnager hål. Egentligen var det märkligt att tomrum, att intet, luktade. Han tillhörde de fattigaste, han fortsatte lukta en lång tid. Längre än de flesta. Ibland fick han för sig att den där onåden smittade av sig. På allt annat. Han försökte fånga Josefas genomskinliga blick. Men hon undvek honom. Hela dagen hade hon undvikit honom. Så fort han försökt fråga om gårdagskvällen hade hon bytt samtals19

Wennström, Svart kvark.indd 19

09-06-09 15.53.22


ämne, eller så hade Mildred avbrutit honom. Nikanor styrde båten mot bryggan. När han steg i land skulle Sandor gå hem till familjen, tränga sig ner i bäddsoffan med lössen och bröderna och morgondagen skulle innebära arbete igen. Han hade ingen lust. Mildred hoppade i land och vinkade åt dem innan hon försvann iväg. Josefa dröjde sig kvar, liksom Sandor. Han stod och såg på hur Nikanor gjorde fast båten. Om våren, när skeppen kom, stod han på den här kajen och kände en lättnad över att ha överlevt vintern. Det var inte medvetna tankar, mer som något ystert i bröstet på honom. Med båtarna kom tillfällighetsjobben, löningen, maten, men också livet. Isen smälte och bjöd in världen till Holmsund. Han var en skeppsråtta som vädrade godsaker. Josefa hade fått honom att tro att det kunde vara annorlunda. Han ville att hon lindade sina ord om honom, de som höll honom kvar hos henne. Det fanns ännu en chans att radera ut tystnaden. Men hon vände ansiktet mot det ovanligt stilla vattnet. Gubben Olaus satt och lutade sig mot en kolbod lite längre bort, några sena söndagsflanerare gick förbi dem. ”Vi ses.” Sandor tog några prövande steg iväg. Han ville att hon skulle följa honom. Hem, fast det kändes som bort. Ett sista ögonkast på Josefa. Hon log, men bara flyktigt. Han vandrade ensam. Nikanor drog en tröja över skjortan. Han betraktade Josefa som stod tyst och blek och liksom väntade. Han lade en arm om henne. ”Hur gere?” Josefa vaknade till liv och log ett försiktigt leende. 20

Wennström, Svart kvark.indd 20

09-06-09 15.53.22


”Inget särskilt.” Björkarnas löv bildade en fläckig skugga som rörde sig över marken. ”Kom.” Nikanor nickade upp mot kajbacken och började gå. Josefa följde honom. Under tystnad vandrade de sida vid sida, när de kom till huset där Josefa bodde saktade Nikanor in på stegen. Fast han visste att hon inte ville dit. Josefa skakade också på huvudet. Hon hade ingen lust att gå hem. Nikanor log. Hon såg det inte. Han tog ett steg närmare henne. Ibland vidrörde yllet i tröjan hennes arm. De fortsatte genom samhället, förbi caféerna, biograferna och handlarna, trampade vägarna som senare förvandlades till stigar. Bort från hamnen, sågverken och husen. Josefa tycktes frånvarande. Hon följde honom, men han var inte säker på att hon var medveten om vart. Vid en äng alldeles i närheten av Anders Ersgården stannade han. Här hade han sprungit över markerna ända sedan han var liten. De lade sig i gräset. ”Det här ger som en bra plats.” Han lade armarna under huvudet och tittade upp i kvällshimlen. ”Kanske det.” Josefa försökte känna efter. Det var tyst. Inte heller fanns några blickar som stack henne. Där var inte ens ett utedass inom synhåll. Det hade kunnat vara en alldeles utmärkt plats. ”När man ligg genna kan man knappt begrip allt det där som händ ute i världen.” ”Världen?” Det gick att höra skratt i rösten på Nikanor. Hon avskydde det, kanske var det menat som något lättsamt men det fick henne att känna sig befängd. Josefa nickade. Hon tyckte om att tänka på allt det som fanns utanför. Hägringar av något annat. När hon rörde huvudet 21

Wennström, Svart kvark.indd 21

09-06-09 15.53.22


trasslade håret in sig i blommorna och gräset. Det var fuktigt på marken. Det spelade liksom ingen roll att det var sommar och torrt. I Holmsund var det som om havet ständigt gjorde sig påmint, och hon drogs mot det. Ohjälpligt. ”Spanien, till exempel. Det kom att bli krige.” Hon kunde höra vågorna inuti sig själv när hon pratade. ”Äh.” Josefa satte sig upp. ”Jag frys.” Nikanor plockade bort gräs från hennes hår. När hans hand snuddade vid hennes kind reste hon sig. ”Jag måst nog gå.” Nikanor satt kvar. ”Du behöv väl int ha så bråttom.” Josefa betraktade honom. Hon blev inte klok på honom. Han låtsades vara en insjö när han i själva verket var en ocean. Det försiggick något i huvudet på honom, hon kunde se och känna det, fast han släppte sällan fram det. I stället gömde han sig. ”Du låtsas så mycket.” ”Låtsas?” Han hade tänkt ställa sig upp och komma riktigt nära och säga känn, det här är inte på låtsas. Men det var sådant han kunde göra på dansbanan och på caféerna med alla andra. Josefa skulle bara bli arg. ”Det där nonchalanta. Det ger bara på låtsas.” ”Ger det?” Han valde att sitta kvar. När det blev tyst för länge lade han sig ner på marken igen och sträckte ut armarna. Josefa skakade på huvudet. Så gick hon samma väg tillbaka. Under skorna knastrade gruset. I trädgårdarna var det tyst. Det är en arbetsdag i morgon också. Det var sådant de sa, människorna som bodde i rummen och kyffena, de små lägenheterna och i barackerna. 22

Wennström, Svart kvark.indd 22

09-06-09 15.53.22


Det är en arbetsdag i morgon också. Josefa tittade ner på sina händer. De såg äldre ut än hon var. Röda och liksom nariga. När hon kom upp satt hennes mamma vid bordet och väntade. Tyst och liksom förstenad i sommardunklet. Josefa visste att hon suttit så där hela kvällen. Fastfrusen i ett ingenting. ”Så det ger dags å komma nu?” Hennes mamma rörde sig slutligen så att det knarrade i stolen. ”Det ger väl det.” ”Ja, fy fan.” De tittade på varandra. Det hade gärna fått fortsätta vara söndag.

Wennström, Svart kvark.indd 23

09-06-09 15.53.22


J

osefa drog sig under det stoppade täcket. Lade hon näsan mot det noppiga tyget luktade det instängt. Lite dävet och fuktigt. Hennes mamma smällde med vattenkitteln mot järnspisen. Håret såg platt och stripigt ut. Varje morgon dolde hon det omsorgsfullt med en schalett. Det gjorde att hon såg annorlunda ut. Kanske lite mer städad. På det där sättet som det förväntades. Hon stuvade in ostyrigheten under huvudduken så att alla kunde låtsas att det var som det skulle. ”Upp och hoppa. Sätt på dig klänninga. Du ska på herrgårn i dag.” Hon satte sig aldrig om morgnarna, i stället stod hon och holkade i sig kaffe om det fanns, gärna med en skvätt starkt. Josefa drog längtansfullt med handen över sin kostym. En svart, faktiskt välskräddad skapelse med bekväma fickor och nästan utplånade pressveck. Så betraktade hon sin mor. Det fanns kvinnfolk som gjorde annat än tog hand om andra människors skit. Det retade henne att hon inte var en av dem, att inte hennes mamma var en av dem. I stället detta. Kokkärl, smutstvätt och uppsvällda fingrar. Kånkande med kallvattnet från älven. Man vål ju va tacksam ändå, att dem låt oss schvätte kläa deras, det var så hon bruka säga, Jenny, liksom bevekande. ”Upp, sa jag.” Jenny hällde i sig lite kallkaffe. Josefa satte ner fötterna på golvet. Det var blankslitet och dammet rörde sig som en matta i hörnen. De borde sopa. I ett hörn stod en vattenhink med klänningen hon haft på dans24

Wennström, Svart kvark.indd 24

09-06-09 15.53.22


banan. Hon skulle aldrig mer kunna använda den. Fläckarna skulle gå att få bort, det var inte det. Men hon äcklades. Hon drog sin vardagsklänning över huvudet och kammade håret. Hennes mamma nickade åt henne att sätta sig på en stol. ”Jag kan fläta det åt dig.” De nariga och torra fingrarna fastnade i Josefas hår. Det var som om hennes mamma låtsades att hon fortfarande var en liten flicka som behövde hjälp. Men hon lät henne hållas. Blundade och kände rörelserna mot hårbotten. Hennes mamma borde aldrig ha klivit av båtarna, hon skulle ha seglat iväg i stället. Då, när hon bar Josefa under hjärtat. Till en plats där ingen visste vem hon var. Där också Josefa skulle ha blivit på riktigt. ”Iväg nu.” Josefa tog en korg fylld med manglade lakan som stod in­nanför dörren och skulle till hotellet. Hon kunde lämna in den på vägen upp till herrgården. Där väntade tvätten som hängt på torkvinden sedan lördagen, den som skulle strykas och manglas och krusas. Hade hon tur skulle hon kunna sjunka ner vid det åttkantiga vädringsfönstret och läsa. Hon brukade göra det. Läsa så fort tillfälle gavs. Allt hon kom över. Nu senast hade hon hittat en bok om suffragetter i England. Bara ordet. Suffragetter. Modiga kvinnor som trotsade givna föreställningar för att skapa en plats där de fick utrymme. Hennes mamma skulle ha kunnat segla till England. Faktiskt. Kanske var den okände sjömannen som hon inbillade sig var hennes far just från England. Det skulle innebära att hon inom sig bar en del av den där suffragettrörelsen av brända lador och motstånd. Skulle någon slänga sig framför en hästskjuts i Holmsund för kvinnosakens skull torde människan inte bli martyr. Det skulle bara leda till huvudskakningar och det där mumlet som alltid 25

Wennström, Svart kvark.indd 25

09-06-09 15.53.22


uppstod när något hände. Hon måste gett tokut, skulle de säga. Josefa kände vinden mot benen, sval mitt i sommarvärmen. Kanske var hon just tokut. Men kanske kunde hon bränna upp några utedass. För den goda sakens skull. För att få något gjort, för det var som om allting hände någon annanstans än där hon befann sig. Hon hade hört talas om lag av kvinnor som fortfarande sjåade längre ner efter kusten. Lastade splitved och tjänade egna pengar. Men det var på upphällningen. Också de skulle tvingas bort. Motarbetade till och med av sina egna. I samma stund Josefa vek in i hotellets trädgård öppnade Mildred fönstret på vid gavel i rummet som hon stod i begrepp att städa. Hon bäddade med manglade lakan och knöt vackra rosetter av de krusade banden på örngotten. Det skulle sopas och såpas och läggas stela linnehanddukar på de bäddade sängarna. Då och då ställde hon sig i fönstret och tittade ut över hamnen. Hon skymtade Josefa med tvättkorgen. Den Josefa hatade. Elly som hon städade med kom och ställde sig bredvid. Blicken föll på den magra flickan med lakanen som skulle levereras. ”Den där.” Hon fnös åt Josefa samtidigt som hon sneglade på Mildred. ”Det ger inge fel på henne.” Mildred stängde fönstret igen, hon ville inte att några av Ellys ord skulle sippra ut och ramla över Josefa. På det där viset det alltid annars gjorde. Elly fnös. ”Nog vet man va en sån som hon går för. Springer med karlar gör na också, precis som mamma sin. Äpplet faller inte långt från trädet.” Mildred borrade ner blicken i säcken med smutstvätt. Rummet luktade syrligt av spya. Gästen hade druckit för mycket 26

Wennström, Svart kvark.indd 26

09-06-09 15.53.23

9789146218395  

7 Holmsund 1936 Norra Kvarken och Bottenviken: Omkring väst, storm 25–26 m/s, något ökande. Dålig sikt. 11 12 13 15 16 17 18 pråmarna och he...