Issuu on Google+

Nattfåk är en blandning av kriminalroman, spökhistoria och släktdrama med originella karaktärer, fängslande miljöer och en lika mörk som spännande handling.

.

Foto: Cato Lein

Johan Theorin är född 1963 och bosatt i Göteborg. Våren 2007 debuterade han med Skumtimmen som blev en omedelbar succé hos både läsare och kritiker. Också i utlandet har debuten blivit uppmärksammad, översättningsrättigheter har hittills sålts till sexton länder, bl.a. USA, England, Frankrike, Brasilien, Tyskland och Italien.

Åluddens stora gård har stått öde och igenbommad vid en automatiserad fyrplats i många år. Det sägs att trähusen är byggda av timmer från skepp som gått under i fåken. Så får gården till slut nya ägare. Katrine och Joakim Westin har fått nog av Stockholm och flyttar till Åludden med sina två små barn. Westins är erfarna husrenoverare och inte det minsta vidskepliga. Men på hösten när de har flyttat in får de höra den kusligaste sägnen om Åludden: att gården varje jul får besök av de döda.

Johan Theorin nattfak

Stormvarning När den storm som kallas fåken drar in över Öland gör man bäst i att hålla sig inne. Fåke n kommer från norr med is, snö och dimma och drar med sig allt i sin väg.

Om Skumtimmen: ”Det är en imponerande debutroman Johan Theorin har skrivit. Den har den blandning av gåtfullhet och mänskligt djup som kännetecknar en bra historia.” Sydsvenskan ”Tveklöst en av årets bästa debutanter.” Hennes ”Jag läser mig sömnlös, kan inte lägga den här berättelsen om sorg, försoning och ondska ifrån mig.” Tara

Johan Theorin

”Vilken bok.” Barometern ”En originell debut, samtidigt skarp och nyansrik.” Dagens Nyheter

.

nattfak

ISBN 978-91-46-21834-0

Omslag: Rickard Hansson/www.555design.org

Wahlström & Widstrand www.wwd.se

9 789146 218340

.. Av forfattaren till skumtimmen

W&W


81904 Nattfak ORI.indd 1

08-05-30 15.00.33


81904 Nattfak ORI.indd 2

08-05-30 15.00.34


81904 Nattfak ORI.indd 3

08-05-30 15.00.35


Wahlström & Widstrand www.wwd.se © Johan Theorin 2008 Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2008 isbn 978-91-46-21834-0

81904 Nattfak ORI.indd 4

08-05-30 15.00.35


»De döda samlas varje vinter för att fira jul. Men en gång blev de störda av en ogift gumma. Hennes klocka hade stannat, så hon gick upp för tidigt och kom mitt i julnatten till kyrkan. Det sorlade av röster som om det var gudstjänst där och det var fullt med folk. Plötsligt såg gumman sin fästman från unga dagar. Han hade drunknat många år tidigare, men nu satt han i en kyrkbänk bland de andra.« Svensk folksägen från 1800-talet

81904 Nattfak ORI.indd 5

08-05-30 15.00.35


vintern 1846 Det är här min bok börjar, Katrine, året då Åluddens gård byggdes. För mig var gården mer än ett hus där jag och min mor bodde, det var plat­sen där jag blev vuxen. Ålfiskaren Ragnar Davidsson sa till mig en gång att stora delar av gården byggdes av vrakgods från ett tyskt timmerfartyg. Jag tror honom. På kortväggen längst in i höloftet i ladugården finns orden TILL MINNE AV CHRISTIAN LUDWIG inristade i en planka. Jag har hört de döda viska i väggarna. De har så mycket att berätta. Valter Brommesson sitter i ett litet stenhus på Åludden och ber till Gud med knäppta händer. Han ber att vinden och vågorna som sveper in från havet den här natten inte ska slita sönder hans båda fyrar. Han har varit med om dåligt väder förr, men aldrig en sådan här storm. En vit vägg av snö och is som dragit in från nordost och stoppat allt byggarbete. Tornen, Herre, låt oss få dem färdiga … Brommesson är fyrbyggare, men det här är första gången han bygger linsfyrar i Östersjön. Han hade kommit till Öland i mars månad året innan och genast satt igång med arbetet: att anställa manskap, beställa lera och kalksten och hyra starka draghästar. Den friska våren, den varma sommaren och den soliga hösten var ljuvliga vid kusten. Arbetet gick bra och de båda fyrarna växte sakta mot himlen. Sedan försvann solen, det blev vinter och när temperaturen sjönk började folk tala om fåkväder. Och till slut kom den, fåken. Sent en kväll kastade den sig över kusten som ett vilddjur. 

81904 Nattfak ORI.indd 7

08-05-30 15.00.35


När gryningen närmar sig börjar vinden äntligen mojna. Då hörs plötsligt skrik från havet. De kommer ur mörkret utanför Åludden – långa och hjärtskärande nödrop på ett främmande språk. Ropen får Brommesson att vakna till. I sin tur väcker han de uttröttade byggarbetarna. »Det är en strandning«, säger han. »Vi måste ut.« Männen är sömniga och motvilliga, men han får dem på fötter och ut i snön. De pulsar ner mot stranden med böjda ryggar i den iskalla motvinden. Brommesson vrider på huvudet och ser att de halvfärdiga stentornen faktiskt står kvar vid vattnet. Åt andra hållet, västerut, ser han ingenting. Öns platta landskap har blivit en böljande öken av snö. Arbetarna ställer sig på stranden och stirrar ut mot havet. Inget går att se i de mörkgrå skuggorna ute på sandrevet, men blandat med vågornas brusande hörs fortfarande svaga rop – och gnisslande ljud av spikar som dras loss och trä som brister. Ett stort skepp har fastnat på revet, och det håller på att sjunka. Att stå och lyssna till ljuden och nödropen från fartyget är till sist det enda byggarbetarna kan göra. Tre gånger försöker de få ut en av sina båtar i sjön, men samtliga försök misslyckas. Sikten är för dålig och brottsjöarna för höga, och dessutom är vattnet fullt av tunga timmer­bjälkar. Det grundstötta fartyget måste ha haft en enorm virkeslast uppe på däck. När skrovet började sjunka slets virket loss av vågorna och gick överbord. Bjälkarna är långa som murbräckor och spolas iland i stora flockar. De har börjat fylla vikarna runt udden och slår och skaver mot varandra. När solen går upp bakom det grådisiga molntäcket påträffas det första liket. Det är en ung man som flyter i vågorna ett tiotal meter från land med armarna utsträckta, som om han ända in i det sista försökt få grepp om någon av timmerbjälkarna omkring honom. Två av fyrbyggarna går ut i det grunda vattnet, tar var sitt stadigt tag i kroppens grova garnskjorta och drar in den döde över sandbottnen mot land. 

81904 Nattfak ORI.indd 8

08-05-30 15.00.35


I vattenbrynet greppar männen var sin iskall handled och ryck­er till. Den döde kommer upp ur vattnet, men han är lång och bred­ axlad och svår att bära. Han får släpas upp på den snötäckta strandängen, med vattnet rinnande ur kläderna. Byggarbetarna samlas tysta runt kroppen, utan att röra vid den. Till slut böjer sig Brommesson ner och välter över liket på rygg. Den drunknade är en sjöman med svart tjockt hår och bred mun som nu är halvöppen, som om han gett upp mitt i ett andetag. Hans ögon stirrar mot den grå himlen. Byggmästaren gissar att sjömannen är i tjugoårsåldern. Förhoppningsvis ungkarl, men kanske familjeförsörjare. Han har dött vid en främmande kust, förmodligen visste han inte ens namnet på ön där skeppet gick under. »Vi får kalla på pastorn lite senare«, säger Brommesson och sluter den dödes ögon för att slippa möta den tomma blicken. Tre timmar senare har kropparna av fem sjömän flutit iland runt Åludden. En knäckt namnbräda har också spolats in till stranden: CHRISTIAN LUDWIG – HAMBURG. Och timmer, massor av timmer. Vrakgodset är en gåva. Det tillhör svenska kronan nu, samma krona som bekostar fyrarna vid Åludden. Fyrbyggarna har plötsligt fått tillgång till tätvuxen furu värd många hundra riksdaler. »Alla får hjälpas åt när vi tar upp det«, säger Brommesson. »Vi lägger det i travar, utom räckhåll för vågorna.« Han nickar för sig själv och ser upp mot den snötäckta slänten. Bristen på skog är stor på ön, och i stället för den mindre stengård som planerats för fyrvaktarna och deras familjer på Åludden kan han nu bygga ett mycket större hus av liggande timmer. Brommesson får en uppenbarelse av en mäktig inbyggd gård med boningshuset fullt av kammare och salar. Ett tryggt hem för dem som ska sköta hans fyrar här vid världens ände. Men det blir en gård byggd på vrakgods, och sådant kan föra olycka med sig. Det skulle behövas ett husoffer för att motverka det. Kanske även ett andaktsrum. Ett minnesrum för de döda vid Åludden, för alla de arma själar som inte hamnat i vigd jord. 

81904 Nattfak ORI.indd 9

08-05-30 15.00.35


Tankarna på ett större hus stannar kvar hos Brommesson. Senare samma dag börjar han mäta ut grunden med långa kliv. Men när stormen ebbat ut och de frusna fyrbyggarna börjar lyfta timret ur vattnet och stapla det i travar på gräset, kan många av dem fortfarande höra ekot av ropen från de drunknande. Jag är säker på att fyrbyggarna aldrig glömde de döende sjömännens skrik. Och jag är lika säker på att de mest vidskepliga ifrågasatte Brommessons beslut att bygga ett stort boningshus av virke från ett vrak. En gård byggd av timmer som döende sjömän förtvivlat klamrat sig fast vid innan de togs av havet – borde jag och min mor inte ha vetat bättre än att flytta in där i slutet av 1950-talet? Borde du och din familj verkligen ha flyttat dit trettiofem år senare, Katrine? – Mirja Rambe

10

81904 Nattfak ORI.indd 10

08-05-30 15.00.36


byt ut ditt liv – bo på landet Objekt: Åluddens gård, nordöstra Öland Beskrivning: Ståtlig fyrmästargård från mitten av 1800-talet med enskilt och ostört läge och underbar utsikt över Östersjön, mindre än trehundra meter från stranden och med himlen som närmaste granne. Stor trädgårdstomt ovanför stranden med plana gräsytor – perfekt för lekande barn – omgiven av spridd lövskog i norr, fågelskydds­ område i väster (Offermossen) samt strandängar och åkrar i söder. Byggnader: Vacker mangårdsbyggnad i två plan (ej källare) om sammanlagt ca 280 kvm i behov av renovering och modernisering. Stom­ me, bjälklag och fasad av trä. Takbeklädnad av tegelpannor. Glas­ veranda i österläge. Fem fungerande kakelugnar. Furugolv i alla rum. Kommunalt vatten, enskilt avlopp. Sidobyggnad (brygghus av kalksten) i ett plan om ca 80 kvm med vatten och el indraget, perfekt för uthyrning efter viss renovering. Ekonomibyggnad (lada av kalksten/trä) om ca 450 kvm, enklare och i relativt dåligt skick. Status: SÅLD

11

81904 Nattfak ORI.indd 11

08-05-30 15.00.36


1

E

n ljus röst ropade genom de mörka rummen. »Mam-ma?« Han ryckte till av ropet. Sömnen var som en grotta fylld av märkliga ekon, varm och dunkel, och att snabbt vakna upp ur den var smärtsamt. Medvetandet hade i någon sekund inte något namn på sig självt, ingen plats; bara förvirrade minnen och tankar. Ethel? Nej, inte Ethel, utan … Katrine, Katrine. Och ett par ögon som blinkade förvirrat, sökande efter ljus i allt det svarta. Någon sekund senare flöt hans eget namn plötsligt upp ur minnet: Han hette Joakim Westin. Och han låg i dubbelsängen i Åluddens gård på norra Öland. Joakim var hemma. Han bodde här sedan ett dygn tillbaka. Hans fru Katrine och deras två barn hade bott på gården i två månader. Själv hade han nyss anlänt. 01:23. Klockradions röda siffror var det enda ljuset i det fönsterlösa rummet. Ljuden som väckt Joakim hördes inte längre, men han visste att de var verkliga. Han hade hört dämpade klaganden eller kvidanden från någon som sov oroligt i en annan del av huset. En orörlig kropp låg bredvid honom i dubbelsängen. Det var ­Katrine, hon sov djupt och hade krupit undan mot kanten och tagit sitt täcke med sig. Nu låg hon med ryggen mot honom, men han såg de mjuka konturerna av hennes kropp och kände hennes värme. Hon hade sovit ensam här inne i nästan två månader – Joakim själv hade bott och jobbat i Stockholm och kommit på besök varannan helg. Ingen hade mått bra av det. 15

81904 Nattfak ORI.indd 15

08-05-30 15.00.36


Han sträckte ut handen mot Katrines rygg, men då hörde han ropet igen. »Mam-maaa?« Nu kände han igen Livias ljusa röst. Den fick honom att vika undan täcket och lämna sängen. Kakelugnen i ett hörn av sovrummet strålade fortfarande ut värme, men trägolvet var isande kallt när han ställde sig på det. De behövde lägga om och isolera sovrumsgolvet som de gjort med golven i köket och barnkamrarna, men det fick bli ett projekt efter nyår. Inför vintern kunde de skaffa fler mattor. Och ved. De behövde hitta billig ved till kaminerna, för någon skog att gallra fanns inte på tomten. Han och Katrine behövde handla en hel rad saker till huset innan den riktiga kylan kom – i morgon var de tvungna att börja göra listor. Joakim höll andan och lyssnade. Inga fler ljud hördes. Morgonrocken hängde på en stol, och han drog tyst på sig den över pyjamasbyxorna, tog ett långt kliv mellan två flyttkartonger och smög ut. Han gick genast fel i mörkret. I villan i Stockholm vek han alltid av till höger när han skulle gå till barnens rum, men i den nya gården låg de till vänster. Joakims och Katrines sovrum utgjordes av en liten kammare i gårdens stora grottsystem. Utanför fanns en korridor med fler flyttkartonger staplade längs ena väggen, och den slutade i en större hall med en rad fönster. De vette mot den stentäckta innergården, som var flankerad av två flygelbyggnader. Åluddens gård var stängd mot land men öppen mot havet. Joakim gick fram till hallfönstren och såg ut mot kusten bortom staketet. Ett rött sken blinkade där nere, det kom från dubbelfyrarna på var sin liten holme ute i vattnet. Den södra fyrens ljusstrålar svepte över högarna av tång vid vattnet och långt ut över Östersjön, medan norra tornet var helt mörkt. Katrine hade berättat för honom att den norra fyren aldrig lyste. Han hörde vinden vina runt huset och såg oroliga skuggor höja sig nere vid fyrarna. Vågor. De fick honom alltid att tänka på Ethel, trots att det inte var vågorna utan kylan som hade dödat henne. 16

81904 Nattfak ORI.indd 16

08-05-30 15.00.36


Det var bara tio månader sedan. De låga ljuden i mörkret bakom Joakim hördes igen, men de var inte kvidanden längre. Det lät mer som om Livia talade lågt för sig själv. Joakim gick tillbaka mot korridoren. Han klev försiktigt över en bred trätröskel och kom in i Livias sovrum, som bara hade ett enda fönster och var kolmörkt. En grön rullgardin med fem skära grisar som dansade lyckligt i ring hängde över fönstret. »Bort …«, sa en ljus flickröst i mörkret. »Bort.« Joakims fot stötte till ett litet mjukt tygdjur på golvet nedanför barnsängen. Han plockade upp det. »Mamma?« »Nej«, sa Joakim. »Bara pappa.« Han hörde svaga andetag i mörkret och anade sömniga rörelser från den lilla kroppen under sängens blommiga täcke. Han lutade sig över sängen. »Sover du?« Livia lyfte på huvudet. »Va?« Joakim lade ner tygdjuret i sängen, tätt bredvid henne. »Foreman hade ramlat ner på golvet.« »Slog han sig?« »Nejdå … jag tror inte han vaknade ens.« Hon lade armen om sin favorit, ett tvåbent tygdjur med fårhuvud som hon hade köpt när de var på Gotland sommaren innan. Hälften får, hälften man. Joakim hade döpt den märkliga figuren till Foreman, efter boxaren som gjort comeback i fyrtiofemårsåldern ett par år tidigare. Han sträckte ut handen mot Livias panna och strök den försiktigt. Huden var sval. Hon slappnade av, sjönk ner med huvudet i kudden igen och sneglade sedan upp mot honom. »Har du varit här länge, pappa?« »Nej«, sa Joakim. »Det var någon här«, sa hon. »Du drömde bara.« 17

81904 Nattfak ORI.indd 17

08-05-30 15.00.36


Livia nickade och blundade. Hon var redan på väg tillbaka ner i sömnen. Joakim rätade på ryggen, vred på huvudet och såg det svaga skenet från södra fyren igen, pulserande genom hennes rullgardin. Han tog ett steg bort mot fönstret och lyfte på gardinen några centimeter. Fönstret vette mot väster och fyrarna syntes inte därifrån, men det röda skenet svepte fram över den tomma åkern bakom huset. Livias andetag var jämna igen, hon sov djupt. Nästa morgon skulle hon inte minnas att han hade varit där. Han kikade in i den andra barnkammaren. Det var det senast renoverade sovrummet, som Katrine tapetserat och möblerat medan Joakim var i villan i Stockholm och tog hand om flyttstädningen. Här inne var allt tyst. Gabriel, två och ett halvt år, låg som ett orör­ligt bylte i sin korta säng borta vid väggen. Det senaste året hade Gabriel lagt sig vid åttatiden varje kväll och sedan sovit nästan tio timmar i sträck. Sådana vanor var varje småbarnsförälders dröm. Joakim vände om i tystnaden och smög sakta tillbaka genom korri­ doren igen. Huset knäppte och knakade lågt omkring ho­nom, knakningarna lät nästan som fotsteg över golven. Katrine sov djupt när han kom tillbaka till sin egen säng. På förmiddagen samma dag hade familjen fått besök av en stillsamt leende man i femtioårsåldern. Han hade knackat på köksdörren på norra kortsidan av huset. Joakim hade snabbt öppnat, i tron att det var en granne. »Hejsan«, sa mannen. »Bengt Nyberg från Ölands-Posten.« Nyberg stod ute på förstutrappan med en kamera på sin tjocka mage och ett anteckningsblock i näven. Joakim hade lite tveksamt skakat hand med journalisten. »Jag hörde att det hade gått några stora flyttlass till Åludden de senaste veckorna«, sa Nyberg, »så jag chansade på att ni var hemma.« »Det är bara jag som är nyinflyttad«, sa Joakim. »Resten av familjen har redan bott här ett tag.« »Har ni flyttat i etapper?« 18

81904 Nattfak ORI.indd 18

08-05-30 15.00.36


»Jag är lärare«, sa Joakim. »Jag var tvungen att jobba till nu.« Reportern nickade. »Det här måste vi ju skriva om«, sa han, »det förstår ni säkert. Vi hade en notis i våras om att Åludden var sålt, det vet jag, men nu vill folk förstås veta vilka köparna är …« »Vi är bara en vanlig familj«, sa Joakim snabbt. »Skriv det.« »Var kommer ni från?« »Från Stockholm.« »Som kungafamiljen, då«, sa Nyberg. Han såg på Joakim. »Ska ni göra som kungen och bara bo här när det är varmt och soligt?« »Nej, det blir året om.« Katrine hade kommit ut i hallen och ställt sig bredvid Joakim. Han sneglade på henne, hon nickade kort och så hade de bjudit in reportern. Nyberg lunkade långsamt över tröskeln, utan brådska. De valde att sitta i köket, som med sin nya inredning och sitt slipade trägolv var det mest renoverade rummet i huset. När de gjorde om där i augusti hade Katrine och den öländske golvläggaren hittat något intressant: en liten gömma under plankorna, ett skrin gjort av platta kalkstenar. Inuti låg en silversked och en förmultnad barnsko. Det var ett husoffer, hade golvläggaren berättat. Offret skulle ge gårdens invånare många barn och rikligt med mat. Joakim kokade kaffe och Nyberg satte sig vid det avlånga ekbordet. Han öppnade åter sitt block. »Hur började det här, då?« »Tja … vi tycker om trähus«, sa Joakim. »Vi älskar dem«, sa Katrine. »Men det var väl ett stort steg att ta … att köpa Åludden och flytta hit från Stockholm?« »Det var inte ett jättestort steg«, sa Katrine. »Vi hade en villa i Bromma, men vi ville byta den mot ett hus här. Vi började leta förra året.« »Varför just norra Öland?« sa Nyberg. Nu svarade Joakim: »Katrine är lite öländsk … hennes familj bodde här.« Katrine kastade en snabb blick på honom, och han visste vad hon 19

81904 Nattfak ORI.indd 19

08-05-30 15.00.36


tänkte – om någon skulle berätta om hennes bakgrund var det hon själv. Och hon ville sällan göra det. »Jaha, var då?« »Olika platser«, sa Katrine utan att titta på reportern. »De flyttade runt rätt mycket.« Joakim kunde ha lagt till att hans fru var dotter till Mirja Rambe och barnbarn till Torun Rambe – det hade kanske fått Nyberg att skriva en mycket längre artikel – men han förblev tyst. Katrine och hennes mor talade knappt med varandra. »Själv är jag ett betongbarn«, sa han i stället. »Jag växte upp i ett åttavåningshus i Jakobsberg, och det var jättetrist med all trafik och asfalt. Så jag har längtat ut på landet.« Livia satt till en början tyst i Joakims knä, men hon tröttnade snart på allt prat och sprang ut ur köket, bort mot sitt rum. Gabriel, som satt hos Katrine, hoppade ner på golvet och följde efter henne. Joakim lyssnade till de små plastsandalerna som med stor energi smattrade iväg över golvet och upprepade samma ramsa som han rabblat för vänner och grannar i Stockholm de senaste månaderna: »Vi vet att det här är en fantastisk plats för barn också. Ängar och skogar, ren luft och friskt vatten. Inga förkylningar. Inga bilar som står på tomgång … Det är en bra plats för alla.« Bengt Nyberg hade skrivit ner dessa visdomsord i sitt block. Sedan gick de en runda på husets bottenvåning, genom de renoverade rummen och alla de salar som fortfarande hade trasiga tapeter, lappade tak och smutsiga golv. »Kakelugnarna är fantastiska«, sa Joakim och pekade. »Och trägolven är otroligt välbevarade … Vi behöver bara skura dem ibland.« Hans entusiasm för gården smittade kanske av sig, för efter en stund hade Nyberg slutat ställa intervjufrågor och nyfiket börjat titta sig omkring. Han insisterade på att få se resten av gården också – trots att Joakim helst inte ville bli påmind om hur mycket som ännu inte var renoverat. »Det finns egentligen inget mer att titta på«, sa Joakim. »Bara en massa tomma rum.« »En snabbtitt bara«, sa Nyberg. 20

81904 Nattfak ORI.indd 20

08-05-30 15.00.37


Joakim nickade till slut och öppnade dörren till övervåningen. Katrine och reportern följde efter honom uppför den vinklade trätrappan och kom upp i en övre korridor. Här rådde skymning trots att det fanns en rad fönster mot havet, men rutorna var täckta av masonitplattor som bara släppte igenom smala strimmor av dagsljus. Vindens vinande hördes tydligt i de dunkla rummen. »Här uppe cirkulerar luften för fullt«, sa Katrine och drog på munnen. »Fördelen med självdraget är att huset har hållit sig torrt – det har väldigt få fuktskador.« »Jaha, det var ju bra …« Nyberg betraktade den buckliga korkmattan på golvet, de fläckade och trasiga tapeterna och slöjorna av spindelnät som hängde längs taklisterna. »Men det verkar ju vara en del jobb kvar för er.« »Ja, vi vet.« »Vi längtar«, sa Joakim. »Det blir nog fint …«, sa Nyberg och frågade sedan: »Vad vet ni förresten om det här huset?« »Du menar gårdens historia?« sa Joakim. »Inte så mycket, men mäklaren berättade en del. Det är uppfört i mitten på artonhundratalet, samtidigt med fyrarna. Men det har byggts om en hel del … glas­­verandan på framsidan ser ut att vara från nittonhundratiotalet.« Sedan såg han frågande på Katrine för att se om hon ville berätta mer – kanske om hur det hade varit när hennes mor och mormor var hyresgäster här – men hon mötte inte hans blick. »Vi vet att fyrmästarna och fyrvaktarna bodde i huset med sina familjer och tjänstefolk«, sa hon bara, »så det har nog varit mycket spring i de här rummen.« Nyberg nickade och såg sig omkring på den smutsiga över­ våningen. »Jag tror inte så många har bott här de senaste tjugo åren«, sa han. »För fyra eller fem år sedan var det flyktingförläggning här, med familjer som flytt från krigen på Balkan. Men det varade inte så länge. Lite tråkigt att det har stått tomt … det är ju ett pampigt ställe.« De började gå nedför trappan igen. Även de mest smutsiga rum21

81904 Nattfak ORI.indd 21

08-05-30 15.00.37


men där nere kändes plötsligt ljusa och varma jämfört med dem på övervåningen. »Kallas det något?« frågade Katrine och såg på reportern. »Vet du det?« »Vilket då?« sa Nyberg. »Det här huset«, sa Katrine. »Alla säger Åludden hela tiden, men det är ju namnet på platsen.« »Jo, Åludden vid Ålgrundet, där ålarna samlas om sommaren …«, sa Nyberg som om han reciterade en dikt. »Nej, jag tror inte själva huset har något namn.« »Gårdar får ju ofta smeknamn«, sa Joakim. »Vårt hus i Bromma kallade vi Äppelvillan.« »Det här har inget namn, inget som jag har hört, i alla fall.« Nyberg klev ner från trappan och tillade: »Däremot finns det ju en del sägner om gården.« »Sägner?« »Jag har hört några stycken … Det sägs att vinden ökar utanför Åludden när någon nyser här inne i gården.« Både Katrine och Joakim skrattade till. »Då får vi damma ofta«, sa Katrine. »Sedan finns det väl några gamla spökhistorier också«, sa Nyberg. Det blev tyst. »Spökhistorier?« sa Joakim. »Det borde mäklaren ha berättat.« Han skulle just le och skaka på huvudet, men Katrine hann före: »Jag fick höra några när jag var borta på kaffe hos Carlssons … våra grannar. Men de sa åt mig att inte tro på dem.« »Vi har inte så mycket tid för spöken«, sa Joakim. Nyberg nickade och tog några steg mot hallen. »Nej, men när gårdar stått tomma ett tag brukar ju folk börja prata«, sa han. »Ska vi gå utomhus och plåta lite, när det fortfarande är ljust?« Bengt Nyberg avslutade besöket med att gå över gräset och stengångarna på innergården och snabbt inspektera de båda flygelbyggnaderna – på ena sidan den enorma ladugården, med bottenvåning22

81904 Nattfak ORI.indd 22

08-05-30 15.00.37


ens ytterväggar av kalksten och en överbyggnad av rödmålat trä, och tvärsöver gården det mindre, vitkalkade brygghuset. »Ni ska förstås renovera här också?« sa Nyberg när han kikade in genom ett dammigt fönster i brygghuset. »Självklart«, sa Joakim. »Vi tar ett hus i taget.« »Och sedan hyra ut till sommarboende?« »Kanske det. Vi har funderat på att ha ett bed-and-breakfast, om några år.« »Många har fått den idén här på ön«, sa Nyberg. Sist av allt knäppte reportern ett tjugotal bilder av familjen Westin i den gulnade grässlänten nedanför husen. Katrine och Joakim stod bredvid varandra och kisade mot den kalla vinden och de båda fyrarna ute i vattnet. Joakim rätade på ryggen när kameran började klicka och tänkte på att grannarnas hus i Stockholm hade fått tre uppslag i månadstidningen Vackra villor året innan. Westins fick nöja sig med en artikel i Ölands-Posten. Gabriel satt på Joakims axlar, klädd i en grön och lite för stor täckjacka. Livia stod mellan sina föräldrar och hade sin vita virkade mös­sa neddragen i pannan. Hon tittade misstänksamt mot kameran. Åluddens gård höjde sig som en borg i sten och trä bakom dem, tyst vakande. Efteråt, när tidningsreportern åkt, hade hela familjen gått ner till stranden. Vinden var kallare än tidigare dagar och solen hängde redan lågt över hustaken bakom dem. En doft av ilandfluten tång fanns i luften. Att gå ner till vattnet vid Åludden kändes som att komma till världens ände, till slutet av en lång resa bort från alla människor. Joakim trivdes med den känslan. Nordöstra Öland tycktes bestå av en enorm himmel över en liten strimma av gulbrunt land. De små holmarna som fanns såg ut som grästäckta rev ute i vattnet. Öns platta kust, med sina djupa vikar och smala näs, gled nästan omärkligt ut i vattnet och blev till en grund och jämn havsbotten av sand och lera som långsamt sjönk djupare ner i Östersjön. 23

81904 Nattfak ORI.indd 23

08-05-30 15.00.37


Nattfåk är en blandning av kriminalroman, spökhistoria och släktdrama med originella karaktärer, fängslande miljöer och en lika mörk som spännande handling.

.

Foto: Cato Lein

Johan Theorin är född 1963 och bosatt i Göteborg. Våren 2007 debuterade han med Skumtimmen som blev en omedelbar succé hos både läsare och kritiker. Också i utlandet har debuten blivit uppmärksammad, översättningsrättigheter har hittills sålts till sexton länder, bl.a. USA, England, Frankrike, Brasilien, Tyskland och Italien.

Åluddens stora gård har stått öde och igenbommad vid en automatiserad fyrplats i många år. Det sägs att trähusen är byggda av timmer från skepp som gått under i fåken. Så får gården till slut nya ägare. Katrine och Joakim Westin har fått nog av Stockholm och flyttar till Åludden med sina två små barn. Westins är erfarna husrenoverare och inte det minsta vidskepliga. Men på hösten när de har flyttat in får de höra den kusligaste sägnen om Åludden: att gården varje jul får besök av de döda.

Johan Theorin nattfak

Stormvarning När den storm som kallas fåken drar in över Öland gör man bäst i att hålla sig inne. Fåke n kommer från norr med is, snö och dimma och drar med sig allt i sin väg.

Om Skumtimmen: ”Det är en imponerande debutroman Johan Theorin har skrivit. Den har den blandning av gåtfullhet och mänskligt djup som kännetecknar en bra historia.” Sydsvenskan ”Tveklöst en av årets bästa debutanter.” Hennes ”Jag läser mig sömnlös, kan inte lägga den här berättelsen om sorg, försoning och ondska ifrån mig.” Tara

Johan Theorin

”Vilken bok.” Barometern ”En originell debut, samtidigt skarp och nyansrik.” Dagens Nyheter

.

nattfak

ISBN 978-91-46-21834-0

Omslag: Rickard Hansson/www.555design.org

Wahlström & Widstrand www.wwd.se

9 789146 218340

.. Av forfattaren till skumtimmen

W&W


9789146218340