9789146217527

WW_reglerna_inlaga_16jan.indd 1

08-02-01 15.18.43

WW_reglerna_inlaga_16jan.indd 2

08-02-01 15.18.43

Sara Mannheimer Reglerna Roman

Wahlstrรถm & Widstrand

WW_reglerna_inlaga_16jan.indd 3

08-02-01 15.18.43

Copyright Š Sara Mannheimer 2008 Omslagsillustration: Josefin Almqvist Merkusjeva Typografi omslag och inlaga: Ida Wessel Andra tryckningen Tryck: ScandBook AB, Falun 2008 isbn 978-91-46-21752-7

Du skall inte koka en killing i dess moders mjรถlk.

2 Mos 23:19

WW_reglerna_inlaga_16jan.indd 5

08-02-01 15.18.43

WW_reglerna_inlaga_16jan.indd 6

08-02-01 15.18.43

Jag skall vara beredd att skapa skapelsen levande Jag skall hantera födan rätt och nyttja redskapen Jag skall vara i rörelse och välkomna rörelsen Jag skall inte hemfalla åt den organiska rörelsen Jag skall vara öppen för det främmande och vända mig utåt Jag skall vända mig inåt Jag skall ordna sakerna och ge dem platser Jag skall vara egenartad Jag skall inte vara inbilsk Jag skall komma rusande

WW_reglerna_inlaga_16jan.indd 7

08-02-01 15.18.43

WW_reglerna_inlaga_16jan.indd 8

08-02-01 15.18.43

I

WW_reglerna_inlaga_16jan.indd 9

08-02-01 15.18.43

WW_reglerna_inlaga_16jan.indd 10

08-02-01 15.18.43

Klyftan och redskapen

Det finns ett mål.

Målet är att skapa en levande skapelse.

För detta måste jag stå beredd, vara helt i beredskapens tjänst.

Somliga redskap finns, en särskild ordning, ett berg.

Jag springer runt berget, uppför berget och nedför berget.

Det finns en klyfta av äpple, en spole, och ett filter.

Jag behöver puderjärnet och torkplattorna för att tillreda det tillåtna.

Jag reder mig inte utan smådukarna, grynpåsen, kapseln och eftermedlet.

Jag står beredd, jag håller den organiska rörelsen i schack.

Om jag gör rätt och inte fel, kommer kanske det fantastiska som kan komma att komma, att komma.

Ibland far jag över bron, till kristallaffären för att tjäna mitt levebröd.

Men helst dväljs jag i min privata boning, som visst, i viss mening är privat, men som på mer än ett plan, det går inte att undslippa, ändå drar in mig i en som jag upplever det, härva av samfälligheter.

11

WW_reglerna_inlaga_16jan.indd 11

08-02-01 15.18.43

Jag föreställer mig att det är i det egna rummet, i ensamheten, beredskapen når sitt yttersta, men vet någonstans att det troligen bara är en illusion.

Jag är på det klara med att den levande skapelsen kan skapas precis var som helst.

Den är fullständigt oförutsägbar, den är i själva verket bortom all ordning, bortom alla föreskrifter. Ändå krävs minutiösa förberedelser, ja, hela detta regelsystem för att röja väg för dess presumtiva tillblivelse. * I ett relativt förutsättningslöst tillstånd, invid köksbänken, stod jag med spolen i hand och lindade en klyfta, då det plötsligt knackade på dörren.

Jag stelnade till och tittade mig desperat omkring efter ett gömställe.

Jag ville på impuls omedelbart in i lägenhetens mest opaka hörn för att liksom omintetgöra närvaron av min existens till dess att den bultande inkräktaren upphört att kräva mig på den samma.

Jag insåg emellertid lika snabbt att det vore helt fel.

Enligt mina regler är det rätt att välkomna spontana besök.

Jag släppte därför spakt in våldgästaren som visade sig vara en bekant från förr, vilken kommit resande långväga 12

WW_reglerna_inlaga_16jan.indd 12

08-02-01 15.18.43

ifrån för att vara med på en workshop.

Workshopen hade pågått i två dagar och helt nyss avslutats alldeles i närheten av mitt kvarter.

Min kamrat var blossande röd om kinderna och upprymd, ja hela hennes ansikte lågade av den mättade stämning, av de starka och förlösande samtal hon just lämnat bakom sig.

Hon bad visserligen om ursäkt för att hon ”bara stormade in så här”, men det var omöjligt för henne att hålla entusiasmen tillbaka.

Hon beskrev de intressanta föredragshållarna, hon beskrev den underbara humorn, även om det inte var lätt tyckte hon, att göra workshopen rättvisa genom att återge den med bara ord.

Hon önskade att jag varit med, att jag varit där och fått uppleva alltihop på egen hand, det hade kunnat förändra mitt liv, menade hon.

Utan att förhöra mig närmare om vad hon egentligen ville säga med dessa anspelningar på mitt liv, lyssnade jag bifallande och utan att röja mina dubiösa känslor.

Det min kamrat framförallt återkom till var GEMENSKAPEN , vilken hon tyckte hade genomsyrat hela workshopen.

Denna gemenskap var, sa hon, en lisa för själen.

Hon hade känt en tacksamhet, ja en ödmjukhet mitt i workshopens nästintill extatiska intensitet.

13

WW_reglerna_inlaga_16jan.indd 13

08-02-01 15.18.44

En våldsam kärlek hade hon känt för människorna, ja för hela mänskligheten faktiskt.

Min kamrat var berörd.

Inte bara berörd, hon var ju nästintill euforisk och vad jag antar, mycket lycklig.

Något som vi redan konstaterat, men som, under det att hon berättade, blev alltmer besvärande, var det faktum att jag inte på något sätt ingick i denna berusande gemenskap hon upplevt under workshopen.

För att på något sätt ge mig en ingång, ja, för att underlätta för oss försökte min kamrat så detaljerat hon förmådde porträttera några av de deltagare hon särskilt fäst sig vid på workshopen.

Hon ville förmedla dessa människor som på riktigt, som i verkligheten, hon ville hålla workshopen levande, hon ville ha den kvar, suga på den in i det längsta.

Jag hade ingen som helst lust att ifrågasätta magin i hennes seans med människorna.

Jag ville inte inför min kamrat framstå som anal och fyrkantig, ville inte vara någon som utan den rätta inlevelseförmågan la locket på när stämningen var hög.

Jag lyssnade så engagerat jag förmådde för att försöka svara mot hennes exaltation.

14

WW_reglerna_inlaga_16jan.indd 14

08-02-01 15.18.44

Men det var uppenbart att någonting i min besökares begeistring oroade mig.

Någonting i hennes fullödiga entusiasm besvärade mig.

Varför kände jag denna, kanske kan man kalla det, misstänksamhet?

Jag kände misstänksamhet mot hela workshopen som rimligtvis måste ha försummat något i sitt massiva fokus på sämjan.

Viktiga saker, en uppsjö detaljer och nödvändiga regler måste ha vanskötts i yran och upphetsningen!

Saker som, om jag hade deltagit i samtalen, i GEMENSKAPEN , skulle ha fallit på min lott att ta ansvar för, eftersom jag hade varit den enda som uppmärksammat dem. Även om känslan var motstridig, och jag ska återkomma till denna dubbelhet, skrämdes jag i ärlighetens namn av den hänryckthet som min kamrats kärleksförklaring till workshopen och till mänskligheten gav prov på.

Jag bjöd på kaffe.

Jag frågade, som sig bör, om hon var hungrig.

Hon var hungrig, ”men det behövdes inget märkvärdigt”.

Det är högst sannolikt att min kamrat inte skulle hitta annat än märkvärdigheter i mitt skafferi, vilket jag i den här situationen absolut inte såg som något positivt.

Det började bli dags för mig att äta den lindade klyftan.

Men vad skulle jag ge min hungriga gäst?!

15

WW_reglerna_inlaga_16jan.indd 15

08-02-01 15.18.44

Kanske något med gryn?

Kanske en skorpa?

En skorpa är inte så märkvärdig, men ändå något att tugga på till kaffet.

Det fanns en dissonans i detta nu att min kamrat skulle dricka kaffe och äta en skorpa, medan jag skulle förtära den lindade klyftan.

Jag var övertygad om att hon skulle undra och kanske inte bara i tysthet.

Hon skulle börja fråga saker.

Hon skulle titta konstigt på spolen.

Hon skulle peka på klyftan och fråga: – Vad är det där för underlig anrättning?

Att det skulle bli svårt för mig att svara, det visste jag redan innan.

Men att jag skulle reagera så häftigt hade jag inte räknat med.

Jag replikerade blixtsnabbt: – Skit i det du!

Min kamrat ryckte till som lätt knuffad av något.

Hon sa ingenting.

Jag tystnade också tvärt men försökte sedan trevande föra workshopen på tal för att återkalla hennes munterhet och lätta på den vilsna stämning som nu, efter min groda, låg som ett giftigt moln mellan oss.

16

WW_reglerna_inlaga_16jan.indd 16

08-02-01 15.18.44

Jag fick inget vidare gensvar, spänningarna ville inte ge vika.

Varför sa jag inte istället lugnt och sansat som det var?

En klyfta av den rätta sortens äpple, lindad med spole åt rätt håll, med den rätta sortens trådiga algväxt, pudrad med torkade och puderjärnrivna frön.

Det hade inte varit svårare än så.

Men min röst satt, som jag föreställde mig det, förborgad i något inre skrymsle och jag kände på mig att även om jag lyckades locka fram den så skulle jag omöjligt finna de ord som gav den lindade klyftan upprättelse i min kamrats blick.

Det obehagliga var att jag själv kände hur klyftan förändrades inför ögonen på mig.

Jag vet inte riktigt när det skedde, men en osäkerhet duggade in i mig, en genans rent av.

Var det så att jag helt motståndslöst började ifrågasätta klyftans själva existensberättigande?!

Om så var fallet, hur kunde jag vara så lättvindig, hur kunde jag som följd av en skeptisk svepning över en gammal kamrats ansikte, plötsligt känna tvivel inför en av mitt regelsystems mest elementära beståndsdelar?

Det var utan jämförelse helt oacceptabelt.

Min kamrat å sin sida, verkade inte blygas det minsta över sitt stirrande.

17

WW_reglerna_inlaga_16jan.indd 17

08-02-01 15.18.44

Tvärtom framhärdade hon i vad jag tolkade som en alltmer utstuderad inspektion av klyftan i takt med att jag själv, helt chanslös, paralyserades fullständigt.

Det var först sedan jag blivit ensam igen som jag fick liv i talorganen och började, med en mässande stämma, frammana min personliga världsbild och den lindade klyftans absoluta behörighet i detta tankesystem, samtidigt som jag vandrade fram och tillbaka mellan rummet och köket.

Jag kan inte längre, hörde jag mig själv säga, härbärgera reglerna i min kropp, cirklandes som ett gäng osaliga interner.

De måste få en röst, de måste kunna ge världen ett oantastligt svar på tal.

Jag måste en gång för alla formulera mig kring mitt livs fundament.

WW_reglerna_inlaga_16jan.indd 18

08-02-01 15.18.44