9789146216803

074911 Mr Pip.OK2.indd 1

08-01-10 11.51.29

L LOY D JON E S

Att tro pรฅ mister Pip till svenska av Olov Hyllienmark

wahlstrรถm & widstrand

074911 Mr Pip.OK2.indd 3

08-01-10 11.51.30

Till min familj

Wahlström & Widstrand www.wwd.se © Lloyd Jones 206 Originalets titel: Mister Pip Publicerad genom avtal med The Text Publishing Company, Melbourne, och Leonhardt & Høier Literary Agency, Köpenhamn Tryck: XXX, XXX 2008 ISBN: 978-91-46-21680-3

074911 Mr Pip.OK2.indd 4

08-01-10 11.51.30

ÂťRomanfigurer migrerar.ÂŤ umberto eco

074911 Mr Pip.OK2.indd 5

08-01-10 11.51.30

Û A

lla kallade honom Glosöga. Till och med då, när jag var en spetig trettonåring, trodde jag att han nog kände till sitt öknamn men inte brydde sig. Hans ögon var alldeles för nyfikna på det som fanns längre fram för att lägga märke till oss bar­fota­ ungar.

Han såg ut som en som sett eller gått igenom svåra prövningar och inte kunnat glömma dem. De stora ögonen i det stora huvudet stack längre ut än på någon annan – som om de skulle vilja ge sig av från ansiktets yta. De fick en att tänka på en människa som inte kan ta sig ur huset fort nog.

Glosöga hade på sig samma linnekostym varje dag. Byx­benen häftade vid hans knotiga knän i den drypande hettan. Vissa dagar hade han på sig en clownnäsa. Hans näsa var stor från början.

Han behövde inget sånt där rött lampklot. Men av något skäl vi inte kunde lista ut hade han på sig den röda näsan vissa dagar som kan ha haft betydelse för honom. Vi såg honom aldrig le. Och de dagar han bar clownnäsan kom man på sig själv med att titta bort därför att man aldrig sett något så ledset.

Han drog i en reptåt som var fäst i en släpvagn, och på den stod fru Glosöga. Hon såg ut som en isdrottning. Nästan alla kvinnor på vår ö hade krusigt hår men Grace hade rätat ut sitt. Hon bar det uppsamlat på hjässan och i brist på krona dög hennes hår bra. Hon såg så stolt ut, som om hon var helt omedveten om sina egna bara

074911 Mr Pip.OK2.indd 7

08-01-10 11.51.30

fötter. Man såg på hennes jättehäck och oroade sig för toalettringen.

Man tänkte på hennes mamma och förlossningar och sånt.

Halv tre på eftermiddagen satt papegojorna i skydd av träden och tittade ner på en människoskugga en tredjedel längre än någon de tidigare skådat. De var bara två stycken, herr och fru Glosöga, och ändå kändes det som en procession.

De mindre barnen tog chansen och slöt upp bakom. Våra för­ äldrar tittade bort. Fick de välja glodde de hellre på när en myr­koloni myllrar på en ruttnande papaya. Några av dem stod vid sidan av med sysslolösa macheter och väntade på att spektaklet skulle vara över. För de mindre barnen bestod tablån uteslutande av en vit man som bogserade en svart kvinna. De såg det som papegojorna såg och det som hundarna såg där de satt på sina skinntorra rövar och nafsade efter förbiflygande moskiter. Vi äldre barn anade en större historia. Ibland uppfattade vi brottstycken av samtal. Mrs Watts var skvatt galen. Mr Watts sonade ett gammalt brott. Eller kanske var det resultatet av en vadslagning. Scenen tjänade som ett stycke ovisshet i vår värld som i alla andra avseenden enbart bestod av enformighet.

Fru Glosöga höll upp ett blått parasoll som skydd mot solen.

Det var det enda parasollet på hela ön, hade vi fått höra. Vi ifrågasatte inte alla de svarta paraplyer vi såg, än mindre ställde vi frågan: vad var skillnaden mellan de svarta paraplyerna och parasollet?

Och inte för att vi var rädda för att verka dumma utan för att om man gick för långt med såna frågor kunde de förvandla någonting sällsynt till någonting alldagligt. Vi älskade ordet – parasoll – och vi tänkte inte låta oss bli berövade det bara för att någon ställde en idiotfråga. Dessutom visste vi att den som råkade kläcka frågan skulle få sig en utskällning, och det vore helt jäkla rätt åt honom eller henne också.

De hade inga barn. Eller om de hade det så var de vuxna och

074911 Mr Pip.OK2.indd 8

08-01-10 11.51.30

bodde någon annanstans, kanske i usa eller Australien eller England. De hade namn. Hon hette Grace och var svart som vi. Han hette Tom Christian Watts och var vit som ögon­vitorna, fast sjukare.

Det finns några engelska namn på gravstenarna på begravningsplatsen vid kyrkan. Doktorn på andra sidan ön hade ett helanglosaxiskt namn fastän han var lika svart som alla vi andra. Så fastän han var känd som Glosöga sa vi för det mesta »mr Watts« eftersom det var det enda namnet av sin sort som fanns kvar i vårt distrikt.

De bodde ensamma i gamla pastorsbostaden. Huset gick inte att se från vägen. Förr i tiden hade det varit omgivet av gräs, sa min mamma. Men när pastorn dog glömde myndigheterna bort missionen och gräsklipparen rostade ihop. Det dröjde inte länge förrän djungeln frodades runt huset och när jag föddes hade mr och mrs Watts sjunkit undan för världens blick. De enda gångerna vi såg dem var när Glosöga, som liknade en trött gammal hästkrake som hasar sig runt brunnen, kom dragande med sin fru på släpvagnen. Runt vagnen satt ett bambu­räcke. Det vilade fru Glosöga händerna på.

För att kunna visa upp sig behöver man publik. Men fru Glosöga ägnade oss ingen som helst uppmärksamhet. Det var vi inte värdiga. Det var som om vi inte existerade. Inte för att vi brydde oss. Vi var mer nyfikna på mr Watts.

Eftersom Glosöga var den enda vita människan på många kilometers håll brukade småbarn stirra på honom tills isbitarna smälte över deras svarta händer. De större barnen höll andan och knacka­ de på hans dörr och bad att få göra sitt »projekt­arbete« om honom.

Somliga bara stelnade till och stirrade när dörren öppnades. Jag kände en äldre flicka som blev inbjuden att stiga in; det blev inte alla. Hon sa att det fanns böcker överallt. Hon bad honom berätta om sitt liv. Hon satt på en stol bredvid ett glas vatten som han hällt

074911 Mr Pip.OK2.indd 9

08-01-10 11.51.30

upp åt henne, med blyertspennan i handen, anteckningsboken uppslagen. Han sa: »Ja, kära barn, det har blivit en hel del. Och jag förmodar att det blir mer av den varan.« Det antecknade hon.

Hon visade det för sin lärare, som berömde hennes initiativ. Till och med hem till oss tog hon det med sig och visade mig och min mamma, det är så jag känner till det.

Det var inte enbart det faktum att Glosöga var den sista vita människan som gjorde honom till det han var för oss – främst en källa till spänning, men också en bekräftelse på en annan sak vi höll för sann.

Vi hade växt upp i tron att vitt var den färg som allting viktigt hade, som glass, värktabletter, spetsband, månen, stjärnorna. Vita stjärnor och fullmånen var viktigare när min morfar växte upp än nuförtiden när vi har generatorer.

När våra förfäder såg de första vita trodde de att de såg spöken eller kanske människor som helt enkelt drabbats av otur. Hundarna satt på sina svansar, spärrade upp käftarna och inväntade spektaklet.

Hundarna trodde att det skulle bli fest. Kanske de här vita människorna kunde hoppa baklänges eller hjula över trädtopparna.

Kanske hade de lite mat över. Hundar brukar alltid hoppas på det.

Den första vita människa morfar såg var en skeppsbruten seglare som frågade efter en kompass. Morfar visste inte vad en kompass var, så han visste att han ingen hade. Jag föreställer mig honom stå med händerna knäppta bakom ryggen och le. Han lär inte ha velat verka dum. Den vite frågade efter en karta. Morfar förstod inte vad han frågade efter så han pekade på mannens upprispade fötter. Morfar undrade hur hajarna kunnat missa ett sånt bete. Den vite frågade var han hade spolats i land. Äntligen kunde min morfar hjälpa till. Han sa att det var en ö. Den vite frågade om ön hette något. Morfar svarade med ordet som betyder ö. När mannen undrade hur man gick för att ta sig till närmaste affär 10

074911 Mr Pip.OK2.indd 10

08-01-10 11.51.30

brast morfar i skratt. Han pekade upp mot en kokospalm och förbi den vites axel, åt det håll han kommit från, och syftade på hela rackarns havet som var proppfullt med fisk. Den historien har jag alltid tyckt om.

Förutom Glosöga eller mr Watts och så några australiska gruvarbetare hade jag knappt sett några vita i verkliga livet. Dem jag hade sett var på en gammal film. I skolan fick vi se ett besök från hertigen av det eller det många år tidigare, nittonhundranågonting. Kameran stirrade stint på hertigen utan att säga något. Vi fick se hertigen äta. Hertigen och de andra vita hade mustasch och vita byxor. De hade till och med jackor som var knäppta ända upp i halsen. Sitta på marken kunde de inte heller. De trillade ner på armbågarna hela tiden. Vi skrattade allesammans – vi barn – åt de vita som försökte sitta på marken på samma sätt som om de suttit på en stol. De fick grisfötter i bananblad. Man såg att en karl med hjälm på huvudet bad om att få något. Vi förstod inte vad förrän någon gav honom en vit tygbit som han använde till att torka sig om munnen. Vi skrattade så käkarna gick ur led.

Men framför allt höll jag utkik efter min morfar. Han var en av de magra ungarna som marscherade förbi barfota i vita linnen.

Morfar var pojken näst längst upp i en människopyramid på knä framför de vita männen i hjälmar som åt grisfötter. Vår klass fick i uppgift att skriva en uppsats om det vi hade sett men jag hade inte en aning om vad det handlade om. Jag förstod inte vad det betydde så jag skrev om morfar och historien han berättat om den skeppsbrutne vite mannen som han hittade ilandspolad som en sjöstjärna på stranden i byn, som på den tiden varken hade elektricitet eller rinnande vatten och som inte kunde skilja på rom och Moskva.

11

074911 Mr Pip.OK2.indd 11

08-01-10 11.51.30

D

en historia jag ska berätta är, tror jag, frukten av vår okunskap om världen utanför. Det enda min mamma visste var det som den siste pastorn sagt i predikningar och i samtal. Hon kunde sin gångertabell och namnen på några fjärran huvudstäder. Hon hade hört talas om att människan varit på månen men det låg inte för henne att tro på såna historier. Skrytsamhet gillade hon inte. Än mindre gillade hon tanken på att kanske bli lurad, eller förlöjligad.

Hon hade aldrig varit utanför Bougainville. När jag fyllde åtta minns jag att jag frågade henne hur gammal hon var. Hon vred snabbt bort huvudet och för första gången i mitt liv förstod jag att jag gjort henne generad.

Hon kontrade genom att själv ställa en fråga: »Hur gammal tror du att jag är?« När jag var elva flög min pappa iväg med ett av gruvbolagets plan. Men innan dess fick han sätta sig i en skolsal och titta på filmer om landet dit han skulle. Det var filmer om hur man hällde upp te (mjölken skulle i muggen först), fast när man gjorde i ordning sin skål med cornflakes skulle mjölken i sist. Mamma sa att hon och pappa grälade som tuppar om det där sista.

Ibland när jag märkte att hon var ledsen förstod jag att hon tänkte tillbaka på det grälet. Hon såg upp från det hon för tillfället sysslade med och sa: »Jag borde kanske ha hållit mun. Jag var för stark. Vad tror du, flicka?« Det här var ett av de få tillfällen som 12

074911 Mr Pip.OK2.indd 12

08-01-10 11.51.31

hon var intresserad på riktigt av min åsikt och, som med frågan om hennes ålder, visste jag alltid vad jag skulle säga för att få henne på bättre humör.

Pappa fick se andra filmer. Han såg bilar, lastbilar, flygplan.

Han såg motorvägar och hetsade upp sig. Men så förevisades ett övergångsställe. Man fick vänta på att gå över tills en pojke i vit rock höll upp en stoppskylt mot bilarna.

Det började krypa i pappa. Det var för många vägar med hårda kanter och så de där ungspolingarna i vita rockar med makt att kontrollera trafiken med sina stoppskyltar. Nu grälade de igen.

Mamma sa att det inte var någon skillnad mot här. Inte kunde man bara gå omkring precis där man ville. Irrade man omkring fick man en smäll. För det var, sa hon, som det står i Skriften. Bara att ha hört talas om himlen gav en inte rätt att bli insläppt.

En tid vårdade vi ömt ett vykort som min pappa skickade från Townsville. Det här är vad han hade att säga. Fram till ögonblicket då flygplanet for in i molnen hade han tittat neråt och för allra första gången sett var vi bodde. Utifrån havet ser man en rad bergstoppar.

Från luften blev han förvånad över att vår ö inte såg större ut än en komocka. Men såna saker brydde sig mamma inte om. Det enda mamma ville veta var ifall det fanns lönekuvert där han var.

En månad senare kom vykort nummer två. Han sa att löne­kuver­ ten hängde som brödfrukter från takbjälkarna i fabriken. Det avgjorde saken. Vi skulle följa efter honom, det var det vi skulle göra när Francis Ona och hans rebeller förklarade krig mot koppargruvan och bolaget, vilket på något sätt som jag då inte förstod gjorde att rödskinnssoldaterna från Port Moresby kom till vår ö. Som Port Moresby ser det är vi ett och samma land. Som vi ser det är vi svarta som natten. Soldaterna såg ut som om de vaskats fram ur den röda jorden. Det var därför de kallades rödskinn.

Nyheter om krig kommer som brottstycken av kansken och 13

074911 Mr Pip.OK2.indd 13

08-01-10 11.51.31

hörsägner. Ryktet är deras mätress. Och rykten, dem kan man välja att tro på eller strunta i. Vi fick höra att ingen tilläts komma vare sig in eller ut. Det förstod vi inte hur vi skulle tolka, för hur stänger man ett land? Vad knyter man ihop det med eller lindar in det i? Vi visste inte vad vi skulle tro, och sedan kom rödskinnssoldaterna och vi blev underrättade om blockaden.

Havet omgav oss och medan rödskinnens kanonbåtar patrullerade kustlinjen flög helikoptrarna över ön. Det fanns ingen tidning eller radio som kunde ge ledning åt våra tankar. Vi fick lita på det som sas. Rödskinnen skulle strypa ön och tvinga rebellerna till lydnad. Det var vad vi fick höra. »Lycka till«, sa min mamma. Så mycket brydde vi oss. Vi hade fisk. Vi hade våra höns. Vi hade vår frukt. Vi hade det vi alltid hade haft. Utöver det kunde den som stödde rebellerna tillägga: »Vi hade vår stolthet.« Så en kväll slocknade ljuset för gott. Bränslet till generatorerna var slut. Vi fick höra att rebellerna brutit sig in på sjukhuset i Arawa längre ner på kusten och tagit med sig hela medicinförrådet. Den nyheten gjorde våra mammor riktigt oroliga och det dröjde inte förrän de allra minsta barnen fick malaria och ingenting kunde man göra för att hjälpa dem. Vi begravde dem och fick släpa deras gråtande mödrar från de små gravarna.

Vi barn hängde med våra mammor. Vi hjälpte till med trädgårdslanden. Vi smög på varandra bakom träd som sträcker sig mer än hundra meter upp i luften. Vi lekte i vattnet som tumlar och rinner ner för de branta bergssluttningarna. Vi hittade nya vattensamlingar där vi kunde leta efter våra flytande busungeminer. Vi lekte i havet och vårt svarta skinn blev allt svartare i solen.

Vi slutade gå i skolan när våra lärare hade farit med sista båten till Rabaul. Sista båten. Det var ett ord som fick huvudena att hänga på oss. Nu skulle vi bli tvungna att gå på vatten för att ta oss ifrån ön.

14

074911 Mr Pip.OK2.indd 14

08-01-10 11.51.31

Alla häpnade över att Glosöga inte for när han hade chansen. Även om mrs Watts var barnfödd här hade han kunnat ta med henne. De gjorde de andra vita. De tog med sina fruar och flickvänner. De var visserligen bolagsfolk.

Ingen visste vad Glosöga sysslade med, något arbete ägnade han sig inte åt vad vi kunde se. För det mesta såg man inte till honom alls.

Husen vi bodde i låg i en oordnad rad vid stranden, alla med baksidan mot havet. Dörrarna och fönstren stod alltid öppna så det var inte svårt att höra vad grannarna pratade om. På grund av avståndet mellan våra drygt trettio hus och den gamla missionärsbostaden där makarna Watts bodde hörde ingen vad de pratade om.

Ibland kunde man se mr Watts i ena utkanten av stranden eller skymta hans ryggtavla och då undrade man var han hade varit och vad han gjort. Och så var det de där märkliga processionerna.

Makarna Watts brukade dyka upp intill skolhuset. När de närmade sig de första husen trippade höns och tuppar ut för att möta dem.

När de kommit till slutet av husraden bogserade mr Watts sin fru över det tuviga gräset och förbi grishägnen upp mot djungelbrynet.

Vi satt i träden och väntade på att de skulle passera under våra dinglande ben. Vi hoppades på att han skulle stanna och vila och säga något till mrs Watts eftersom ingen någonsin sett dem tala med varandra som man och hust­ru. Under alla omständigheter kändes det som att om man skulle få mrs Watts att lyssna måste orden vara stora, rentav jätte­lika, och präntas som en räcka åskviggar.

Det var lätt att gå med på att hon var galen. Mr Watts var ett större mysterium eftersom han kom från en värld som vi inte riktigt kände till. Min mamma sa att han blivit bortglömd av sin stam. En bolagsman skulle de inte ha lämnat kvar.

Jag fattade inte den stora betydelse skolan hade haft i mitt liv förrän den stängde. Min känsla för tiden reglerades av skolåret – när 15

074911 Mr Pip.OK2.indd 15

08-01-10 11.51.31

terminen började, när den slutade, loven däremellan. Nu när vi hade släppts lösa hade vi plötsligt så mycket tid till för­fogande. Inga kvastar över ryggen som väckte oss längre och inga mammor skrek Opp och hoppa! Opp och hoppa era slashasar!

Vi fortsatte att vakna med tupparna, men nu blev vi bara liggande och lyssnade till när hundarna öppnade käften och morrade i sömnen. Dessutom höll vi öronen öppna efter moskiter, som vi fruktade mer än rödskinnen eller rebellerna.

Vi lärde oss smyglyssna på våra föräldrar. Fast vissa saker kunde vi se med egna ögon. Vi var vana vid rödskinnens helikoptrar som smattrade in och ut ur molnen runt bergstopparna. Nu såg vi dem styra rakt ut mot havet. När helikoptern nått en viss punkt vände den och kom tillbaka, som om den glömt någonting. När den vände syntes den bara som ett knappnålshuvud i fjärran. Vi såg inte människorna som kastades ut. Men det är vad vi fick höra.

Rödskinnen vräkte ut de tillfångatagna rebellerna genom helikopterns öppna dörr, armarna och benen fäktade i luften. Och så fort vi barn kom inom hörhåll tystnade våra mammor och pappor och då förstod vi, såklart vi gjorde, att något nytt förfärligt ägt rum, men några detaljer kände vi ännu inte till.

Veckorna gick. Vi började få en aning om vad vi hade tiden till.

Den var till för att vänta. Vi väntade, och vi väntade på rödskinnssoldaterna, eller rebellerna, de som råkade bli först. Det dröjde länge, länge innan de kom till vår by. Men jag kommer ihåg exakt när det var därför att det var det jag hade bestämt mig för att göra – jag hade bestämt att jag skulle föra tideräkning. Första gången rödskinnen kom till vår by var tre dagar innan jag skulle fylla fjorton. Fyra veckor senare dök rebellerna upp. Men under tiden som föregick dessa ödesdigra händelser kom Glosöga och hans fru Grace tillbaka in i våra liv.

16

074911 Mr Pip.OK2.indd 16

08-01-10 11.51.31

Û O

»

pp och hoppa, Matilda«, ropade min mamma en morgon. »Du ska till skolan i dag.« Hon måste ha njutit i den stunden.

Det syntes tydligt att hon blev på gott humör bara av att få säga de orden. Som om vi åter glidit in i bekväma gamla hjulspår. Jag råkar veta att det var en onsdag. Det skulle inte mamma ha vetat. Jag hade en blyertspenna liggande under min matta. Och en almanacka på hörnbjälken. Det hade gått åttiosex dagar sedan jag senast gick till skolan.

Mamma svepte med kvasten intill mitt huvud. Hon skrek åt en tupp som flaxat in genom dörröppningen. »Men vi har ju inga lärare«, sa jag.

Och med ett glittrande leende sa mamma: »Jo, ni har fått en. Glosöga ska undervisa er ungar.« Bougainville är en av världens bördigaste platser. Släpp ner ett frö i jorden, efter tre månader är det en planta med glänsande gröna blad. Tre månader till så plockar man frukterna från den. Men utan macheter skulle vi inte ha någon egen mark. Lämnade man djungeln i fred skulle den komma marscherande ner för de branta bergssluttningarna och begrava våra byar i blommor och lianer.

Det var därför det var så lätt att glömma att det någonsin funnits en skola. Slingerväxterna hade, som för att mildra chocken, först strypt två träd med lila och röda blommor och sedan via dem 17

074911 Mr Pip.OK2.indd 17

08-01-10 11.51.31

krupit upp på skolans tak, krupit in genom fönstren och ringlat sig fram över innertaket. Ett halvår till så hade vår skola försvunnit ur sikte.

Vi var i alla åldrar, från sju till femton. Jag räknade till tjugo barn, ungefär hälften av den ursprungliga elevskaran. Jag visste om två äldre pojkar som stuckit iväg upp i bergen och anslutit sig till rebellerna. Tre andra familjer hade gett sig av med den där sista båten till Rabaul. Resten visste jag ingenting om. De hade kanske inte hört att skolan skulle börja. Under de påföljande veckorna skulle ytterligare några pojkar dyka upp.

Inne i klassrummet stod Glosöga och väntade på oss. Det var mörkt, fast tillräckligt ljust för att kunna urskilja den långe magre vite mannen i sin linnekostym. Han stod längst fram i salen, blicken gled undan våra granskande blickar. Alla tittade efter ifall han hade sin röda clownnäsa på sig. Det hade han inte. Men en del annat hade förändrats sedan jag senast såg honom. Håret var långt, nästan ner till axlarna. När det varit kort hade vi inte lagt märke till de röda och grå stänken. Skägget hängde ända ner till bröstet.

Den senaste lärare vi hade haft var mrs Siau. Hon var liten, knappt större än vi mindre barn. Glosöga stod på samma ställe som hon stått och därför framstod han som för stor för rummet.

De vita händerna hängde avslappnat utmed sidorna. Han såg inte på oss som stod och tryckte vid dörren. Han hade blicken fäst i bortre änden av klassrummet. Han flyttade den inte, inte ens när en svart hund kom insvansande. Det var ett gott tecken, för mrs Siau skulle ha klappat i händerna och måttat en fot mot hundens röv.

Detta var skolan, fast inte som jag mindes den. Det var kanske därför allting kändes så konstigt, som om vi försökte pressa oss in i ett gammalt liv som inte fanns längre, åtminstone inte på det vis vi 18

074911 Mr Pip.OK2.indd 18

08-01-10 11.51.31

mindes det. Vi letade oss tillbaka till våra gamla bänkar och till och med de kändes annorlunda. Den svala beröringen av slätt trä mot baksidan på benen var det enda jag kände igen. Inget av barnen såg på varandra. Vi glodde i stället på vår nye och oväntade lärare. Det såg ut som om han gav oss tillåtelse att göra just det. När de sista av oss intagit sina platser ryckte Glosöga till ur sin trance.

Han betraktade våra ansikten, registrerade oss en i sänder, men var noga med att inte låta blicken stanna. Bara noterade vilka som infunnit sig. När han var klar med det lät han meddela det med en nick. Sedan sneglade han upp mot en grön ranka som hängde ner från taket. Han sträckte sig mot den, rev ner den och knycklade ihop den i händerna som om den varit av papper.

Jag hade aldrig hört honom säga något. Såvitt jag visste hade ingen i klassen gjort det. Jag vet inte vad jag förväntat mig men när han började tala var rösten förvånansvärt liten. Han var en stor karl och hade han rungat som våra mammor brukade göra skulle taket ha rasat in. Men i stället talade han som om han riktade sig till var och en av oss personligen. »Jag vill att det här ska vara en ljus plats«, sa han. »Oavsett vad som händer.« Där gjorde han en paus och lät oss smälta det. När våra föräldrar talade om framtiden lät de oss förstå att den var någonting bättre än det vi kände till. För första gången fick vi höra att framtiden var oviss. Och eftersom det kom från en person som stod utanför våra liv så var vi mer beredda att lyssna. Han såg sig omkring på våra ansikten. Kanske förväntade han sig att få mothugg, men det fick han inte. »Vi måste röja upp och iordningställa rummet för lärande«, sa han. »Göra det nytt igen.« I samma ögonblick som hans stora ögon rullade iväg bort mot det öppna fönstret och dess gröna skärm lade jag märke till hans slips. Den var smal, svart, formell, men han hade lämnat översta 19

074911 Mr Pip.OK2.indd 19

08-01-10 11.51.31

skjortknappen oknäppt för att låta kroppen andas. Han lyfte en försiktig vit hand och petade på knuten. Sedan vände han sig återigen mot oss barn och lyfte ett ögonbryn. »Så?« frågade han.

Vi såg på varandra och nickade. Någon kom på att säga »Ja, mr Watts«, och vi följde allesammans efter: »Ja, mr Watts.« Det var då han höll upp ett finger som om någonting viktigt just slagit honom. »Jag vet att en del av er kallar mig Glosöga. Det går också bra.

Jag gillar Glosöga.« Och för första gången under alla dessa år som jag sett honom släpa runt fru Glosöga på den där vagnen log han. Efter det kal­ lade jag honom aldrig mer Glosöga.

Vi satte igång att arbeta. Vi rev ner de blommande slinger­ växterna från taket, det var ganska lätt. De verkade ha varit medvetna om vad som skulle hända dem och därför stretade de inte emot särskilt mycket. Vi släpade bort dem till en glänta och eldade upp dem, röken stod tjock och vit. Mr Watts skickade iväg några av oss för att leta rätt på kvastar. Vi sopade upp i klassrummet.

Senare på dagen när solen stod lägre blottades all spindelväv. Vi tog sats och hoppade upp mot den med sträckta armar.

Vi njöt av vår första nya skoldag. Mr Watts höll ett öga på oss.

Han tillät högljudda glädjeyttringar. Men när han talade höll vi tyst.

Så återvände vi till våra bänkar och väntade på att han skulle avsluta dagen och skicka hem oss. Han talade med samma stillsamma röst som kommit som en sån överraskning vid dagens början. »Det är en sak jag vill att ni ska förstå. Jag är ingen lärare, men jag ska göra mitt bästa. Det är mitt löfte till er barn. Jag tror att vi, med era föräldrars hjälp, kan påverka våra liv till det bättre.« 20

074911 Mr Pip.OK2.indd 20

08-01-10 11.51.31

Där hejdade han sig, som om han precis fått en ny tanke, och det måste han ha fått för i nästa stund bad han oss resa oss ur bänkarna och ställa oss i ring. Han bad oss hålla varandra i händerna eller kroka arm, vilket som kändes bäst.

De av oss som hört pastorn tala eller var bekanta med kyrkan blundade och släppte ner hakan mot bröstet. Men det kom ingen bön. Det kom ingen predikan. I stället tackade mr Watts oss för att vi kommit. »Jag var osäker på om ni skulle göra det«, sa han. »Jag ska vara ärlig mot er. Jag äger ingen lärdom, ingen alls. Det sannaste jag kan säga er är att det vi råkar ha här mellan oss är det enda vi har.

Jo, och så mr Dickens förstås.« Vem var mr Dickens? Och hur kom det sig att vi i en by med färre än sextio invånare aldrig tidigare hade hört talas om honom?

Några av de äldre barnen försökte låtsas som om de visste vem det var. En av dem sa rentav att det var en vän till hans morbror och uppmuntrad av vår nyfikenhet fortsatte han och sa att han träffat mr Dickens. Påståendet blev strax genomskådat av våra frågor och han lomade iväg likt en sparkad hund. Det visade sig att ingen kände mr Dickens. »I morgon«, sa jag till mamma, »ska vi få träffa mr Dickens.« Hon hejdade sig i sopandet och spottade ut genom dörren. »Nej. Du hörde fel, Matilda. Glosöga är den sista vita mänskan. Det finns inga fler.« »Det säger mr Watts.« Jag hade hört mr Watts. Jag hade hört honom säga att han alltid skulle vara ärlig mot oss barn. Sa han att vi skulle få träffa mr Dickens så var jag övertygad om att vi skulle få göra det. Jag såg fram emot att få träffa en vit människa till. Det slog mig aldrig att jag borde ha frågat var denne mr Dickens hållit sig gömd. Men så hade jag heller ingen anledning att betvivla det mr Watts sagt.

21

074911 Mr Pip.OK2.indd 21

08-01-10 11.51.32

Mamma måste ha ändrat sig över natten för när jag nästa morgon rusade iväg till skolan ropade hon mig tillbaka. »Den där mr Dickens, Matilda. Får du tillfälle kan du väl be honom laga vår generator.« Vart och vartannat barn kom till skolan med liknande instruktioner. De skulle be mr Dickens om malariatabletter, värktabletter, generatorbränsle, öl, fotogen, vaxljus. Vi satt i våra bänkar med våra inköpslistor och väntade på att mr Watts skulle presentera mr Dickens. Han var inte där när vi kom. Där var bara mr Watts, likadan som när vi kommit dit dagen innan, lång och upprätt längst fram i salen, borta i en dröm skulle jag nog säga, för det fanns ingenting mer att upptäcka på den bortre väggen. Vi höll blicken fäst ut genom fönstret. Vi ville inte missa en vit människa som gick förbi.

Vi såg palmerna på stranden som bredde ut sig upp mot en blå himmel. Och ett turkost hav som var så lugnt att vi knappt lade märke till det. Halvvägs till horisonten såg vi en av rödskinnens kanonbåtar. Den såg ut som en grå havsmus, krälade sig fram med kanonerna riktade mot oss. Uppifrån bergen hördes sporadisk skottlossning. Vi var vana vid ljudet – ibland var det rebellerna som provsköt sina nyrenoverade gevär och dessutom visste vi att det kom längre bort ifrån än det lät. Vi hade blivit förtrogna med förstärkningseffekten hos vatten, så gevärsknattret blandade sig bara med bakgrundskören av grymtande grisar och skränande fåglar.

Medan vi väntade på att mr Watts skulle vakna ur sin dröm räknade jag till tre limegröna geckoödlor och en färglös uppe i taket. En blomsterpickare flög in genom det öppna fönstret och ut igen. Den fångade vår uppmärksamhet, för om vi hade varit be­­ redda med ett nät hade vi kunnat äta den. I samma stund som fågeln flög ut genom fönstret började mr Watts läsa högt.

22

074911 Mr Pip.OK2.indd 22

08-01-10 11.51.32

Ingen hade någonsin tidigare läst högt för mig på engelska. Det hade ingen gjort för de andra heller. Det fanns inga böcker hemma hos oss och före blockaden hade de enda böcker vi haft kommit från Port Moresby och de var på pidgin. När mr Watts började läsa för oss tystnade vi. Det fanns ett nytt ljud i världen. Han läste så långsamt att vi kunde höra formen hos varje enskilt ord. »Min fars släktnamn är Pirrip och mitt eget förnamn Philip, och av detta kunde min barnatunga inte åstadkomma något längre och tydligare än Pip. Således kallade jag mig själv för Pip och det började också andra människor göra.« Det hade inte kommit någon förvarning från mr Watts. Han bara började läsa. Jag hade min bänk i andra raden bakifrån.

Framför mig satt Gilbert Masoi och jag kunde inte se förbi hans tjocka axlar och stora ulliga skalle. Så när jag hörde mr Watts tala trodde jag att han talade om sig själv. Att han var Pip. Det var inte förrän han började vandra mellan bänkarna som jag fick syn på boken han hade i handen.

Han läste vidare och vi lyssnade vidare. Det dröjde innan han slutade men när han tittade upp satt vi förstummade av tystnaden.

Ordflödet hade upphört. Sakta darrade vi tillbaka in i våra kroppar och våra liv.

Mr Watts slog igen boken och höll upp pocketen i ena handen, som en pastor i kyrkan. Vi såg honom le från ena hörnet av klassrummet till det andra. »Det var första kapitlet i Lysande utsikter, som råkar vara den främsta romanen av artonhundratalets främste engelske författare, Charles Dickens.« Nu kände vi oss dumma som fladdermöss som hade trott att vi skulle bli presenterade för någon som hade samma namn som mr Dickens. Fast kanske kände mr Watts på sig vad som försiggick inne i våra hjärnor. »När man läser en framstående författares verk«, sa han, »lär man känna den personen. Så ni kan säga att ni 23

074911 Mr Pip.OK2.indd 23

08-01-10 11.51.32

har träffat mr Dickens så att säga på boksidan. Men ni har ännu inte lärt känna honom.« Mabel, ett av de yngre barnen, räckte upp handen för att ställa en fråga. Först trodde vi att mr Watts inte sett henne eftersom han fortsatte att prata trots att Mabel satt och viftade. »Jag välkomnar frågor. Jag kommer inte alltid att kunna besvara dem. Kom ihåg det«, sa han. »En sak till, när ni räcker upp handen för att fråga någonting, kan ni då vara snälla och säga vad ni heter.« Han nickade mot Mabel. Det som mr Watts nyss sagt måste ha gått henne förbi, för hon hann börja ställa sin fråga innan mr Watts hejdade henne mitt i meningen med ett höjt ögonbryn, vilket för första gången på tjugofyra timmar påminde oss om hans öknamn. »Mabel, mr Watts«, sa hon. »Bra, mycket angenämt att träffas, Mabel. Det var ett vackert namn«, sa han.

Mabel strålade. Hon skruvade på sig i bänken. Sedan sa hon vad hon skulle säga. »När kan vi säga att vi har lärt känna mr Dickens?« »Det är en mycket bra fråga, Mabel. Det är till och med så att min första tanke är att du ställer en fråga som inte har något svar.

Men jag ska göra mitt bästa. En del av er kommer att ha lärt känna mr Dickens när vi har läst ut boken. Boken har femtionio kapitel. Om jag läser ett kapitel om dagen, blir det om femtionio dagar.« Det här var inga enkla upplysningar att ta med sig hem. Vi hade träffat mr Dickens men vi hade ännu inte lärt känna honom och det skulle dröja femtiåtta dagar till innan vi gjorde det. Det var den tionde december 1991. Jag räknade snabbt ut att vi inte skulle ha lärt känna mr Dickens förrän den sjätte februari 1992.

24

074911 Mr Pip.OK2.indd 24

08-01-10 11.51.32